Mötet i Annapolis har kommit till ända. Gästerna har åkt hem. Abbas tillbaka till Västbanken, Olmert tillbaka till Israel och Sveriges utrikesminister har landat på svensk mark. Frågorna är många och svaren om möjligt ännu fler.
Det tycks råda en konsensus om att Annapolis är en historisk händelse, en milstolpe, en omstart för freden. Självutnämnda experter och tyckare upprepar varandra och hänger sig åt ryggdunkningar. Fredspatos är ett ord som jag har börjat hata, speciellt när det används som en egenskap hos Israels Olmert. Försiktig optimism är ett annat ord som har förekommit flitigt. Etablissemanget har visst bestämt sig. Det gick bra. Men ingen frågar sig vem som gick vinnande ur mötet?
Det måste sägas en gång för alla att mötet var främst ett tillfälle för tre män i karriärsslut att framför kameran stilla sina politiska samveten. Tillställningen var långt ifrån ett verkligt initiativ för en varaktig, rättvis fred där det palestinska folkets rättigheter tillvaratas och garanteras.
Bushs tal, som för övrigt kan läsas här, var substanslös rapakalja. Det samma gäller den resolution som antogs. Det finns flera, flera stora problem.
FN är helt marginaliserad och har inte getts någon avgörande roll i förhandlingarna. Observatörer under mötet var, hör och häpna, IMF och Världsbanken (!). De förhandlingar som nu påstås komma igång ska övervakas av USA som ännu en gång ges fria händer. Den svenska regeringen har med sitt okritiska deltagande tydligt visat att FNs roll ska undermineras och försvagas.
Resolutionen berörde aldrig det israeliska, judiska bosättningarna som splittrar betydande delar av Västbanken. Olmert har sagt att inga fler bosättningar ska tillåtas men att de som redan existerar inte heller kommer att strypas. Det innebär i praktiken att 149 existerande bosättningarna som skär djupt in i palestinskt territorium kommer att expandera. Ingen avveckling. Fakta, Israels framtida gränser, skapas på marken.
Annapolis och fredsmötet som gett så många politiska experter förnyat hopp nämner inte med ett enda ord den centrala FN-resolutionen 242. Själva förutsättningen för en varaktig fred, tillbakadragandet av israeliska trupper från ockuperade områden, är därmed bortblåst eller rättare sagt begraven av Israel och USA. Omvärlden och Sverige svansar efter.
Förra veckan skrev jag om mötet och beskrev det som en fälla. Fyktingfrågan skulle inte lyftas och inte heller grundorsaken till konflikten, nämligen den israeliska ockupationen. En vecka senare är det bara att konstatera att ännu ett ”fredsmöte” är över. Palestinierna har fortfarande inte fått några garantier. Israel har i sin tur vunnit tid, tid som kommer att investeras i att bygga ut bosättningar och svälta ut befolkningen i Gaza. Under tiden fortgår en av de största brotten i mänsklighetens historia; den utdragna etniska rensningen av palestinier från ett landstycke som tillhört dem i generationer.
Andra intressanta artiklar om Annapolis:
>>Separate but unequal in Palestine: The road to apartheid
>>The right to our land must be restored