Kathleen Christison var tidigare politisk analytiker på CIA, och har arbetat med mellanösternfrågor i trettio år. Här skriver hon om den senaste tidens utveckling i Palestina, och om USA: s roll i konflikten. Intressant läsning.
Om vårens och sommarens händelser, med Hamas övertagande av kontrollen på Gazaremsan, skriver hon:
“Coup’ is the word being widely used to describe what happened in Gaza in June when Hamas militias defeated the armed security forces of Fatah and chased them out of Gaza. But, as so often with the manipulative language used in the conflict between the Palestinians and Israel, the terminology here is backward. Hamas was the legally constituted, democratically elected government of the Palestinians, so in the first place Hamas did not stage a coup but rather was the target of a coup planned against it.”
Det är en vinkling som sällan lyfts fram. Men det stämmer. Av två stora palestinska partier, vann ett valet – Hamas. När detta parti tar makten över det palestinska Gaza, hur kan det då vara en närmast kuppliknande skandal, så som det har utmålats i svensk och övrig västerländsk media? Var det en kupp när Reinfeldtregeringen intog Rosenbad i september förra året? Nej – det var resultatet av ett val. Ett beklagligt resultat, visserligen, men ändock ett resultat att respektera.
Men så är det ofta, med beskrivningen av Israel-Palestina. Orden, beskrivningarna, verkligheten förvrängs. Ockupationen kallas konflikt, muren kallas barriär. Bland liberaler är det kutym att lite slentrianmässigt kräva att Palestina, den ockuperade parten, ska avväpnas, medan man samtidigt stöttar ockupanten, som om de vore de utsatta. När Israel för ett par år sedan utrymde bosättningarna på Gaza, framstod det som en gigantisk eftergift, trots att man samtidigt i skuggan av omvärldens jubel etablerade dubbelt så många bosättare på Västbanken. Det är upp- och – nervänt, men det är smart. Åtminstone för den som vill ge ockupanten fritt spelrum.