AMS är den myndighet som har till uppgift att hjälpa den som blivit arbetslös tillbaka till ett meningsfullt jobb. Det borde innebära att AMS i samarbete med hela den offentliga sektorn arbetade med att individuellt hjälpa varje arbetslös att hitta, alternativ skapa, just det jobb som passar honom/henne.
Istället för en sådan, i ordets sanna bemärkelse, aktiv arbetsmarknadspolitik, vill AMS tvinga den arbetslöse att konkurrera med tusentals andra om varje ledigt arbetstillfälle. Man kan undra vad meningen är med att söka jobb man vet att man inte kommer få. Nu finns svaret svart på vitt.
Johan Ehrenberg citerar i Aftonbladet den första maj en intern AMS-skrift (Förmedlingsarbete med ökande sökansvar) som i en enda mening sammanfattar varför AMS vill att arbetslösa ska söka fler jobb:
"Sökaktiviteten i denna grupp garanterar att utbudet av arbetskraft blir så stort som möjligt och att inflationsdrivande löneökningar därigenom kan motverkas."
Tydligare kan den kanske inte utskrivas, den politik de borgerliga partierna alltid velat se mer av och som socialdemokratin numera gjort till sin egen.
Vi seglar i högkonjunktur men ändå har Sverige en samlad arbetslöshet på över 8%. Det är en siffra som inte vill ge med sig, trots att det inte skulle kosta hutlöst många miljarder mer för staten att ge de arbetslösa anställning i offentliga sektorn än vad det kostar att betala arbetslöshetsersättning.
Anledningen till att arbetslösheten består är förstås att det finns ett intresse i att den ska bestå. Arbetslöshet beror inte på att någonting inte fungerar i kapitalismen, utan just på att kapitalismen fungerar precis som den ska. För kapitalet är arbetslöshet inte ett ont, utan tvärtom önskvärt för att hålla nere
lönekraven. Företagen vill gärna ha en stor styrka av desperat reservarbetskraft som står beredd att jobba billigare eller ta över jobbet från en bråkig anställd. En skugga från reservarmén ska falla in i de rum där vi som är lyckliga nog att ha ett jobb sitter med våra tidsbegränsade anställningar och förhandlar om våra individuella löner.
Det gör oss, löntagare, svaga. Men ska planen fungera måste, som AMS skriver, "sökaktiviteten" hållas uppe. Arbetslösa som inte söker jobb för glatta livet är inget värda för kapitalet.
Det är värt att lägga AMS-skriftens osminkade formulering på minnet. Det är också värt att påminna sig om att resonemanget förs inom de typiska vattentäta skotten. När hörde vi sist klagomål från AMS eller borgerligheten på att det behövs fler arbetslösa direktörer för att "få upp sökaktiviteten" och få ner de "inflationsdrivande löneökningarna"?
är det någonstans vi hittar löneökningar som kraftigt överstiger den ekonomiska tillväxten och därmed verkar inflationsdrivande, så är det just bland det högsta inkomstskiktet. Själv ökade AMS-chefen sin lön med 38 % mellan 1996 och 2002 till 82 000 per månad. Det är en löneutveckling och en lön vi vanliga löntagare bara kan drömma om. Bland direktörer i det privata näringslivet ökade lönerna med otroliga 410% mellan 1980 – 2000 rapporterar LO. Bland samtliga löntagargrupper var reallöneökningen under samma
period knappt 2% per år.
AMS är en myndighet som anpassar sig efter kapitalets önskemål. En myndighet som uppenbarligen har valt sida och betraktar arbetsköparna, inte de arbetssökande, som sina uppdragsgivare och klienter.
Kunden har alltid rätt brukar företagare säga. Nu vet vi varför
AMS skiter i om vi får jobb eller inte. Det är inte vi som är kunderna, vi är bara där för att fullgöra vår uppgift som varor till salu för de egentliga kunderna
– företagen.