Läser idag att antalet dödade i Afghanistan ökar. Hittills i år har 2500 Afghaner, varav 1000 civila, fått sätta livet till i det ockuperade landet. Det kan inte betraktas som annat än en katastrof för krigslinjen. Talibanerna stärker sin ställning i landet, vilket jag skrivit om tidigare. Svenska Afghanistankommittén skriver att “Det är uppenbart att den utländska militära framfarten utgör ett vinnande argument i talibanernas rekrytering av anhängare, soldater och självmordsbombare”.
Ung Vänsters förbundsstyrelse skrev ett uttalande bara dagarna efter att kriget mot Afghanistan inleddes 2001, där man varnade för just detta.
Den amerikanska krigföringen marknadsförs som ett krig mot terrorismen. Det är en cynisk lögn. Om man faktiskt vill bekämpa terrorismen, om man vill ha en värld där färre människor av kött och blod faller offer för ohyggliga terrordåd, då är dessa bombningar bland det mest uppenbart kontraproduktiva som man kan göra. Desperation och vanmakt är drivhus för terrorism. Människor som förlorar allt i ett djupt orättfärdigt krig kommer naturligtvis inte att bli mindre benägna att delta i och stödja desperata handlingar. Tvärtom.
Det är ledsamt, om än inte överraskande, att farhågorna från alla som varnade för kriget och deltog i antikrigsrörelsen uppfyllts.
Våldet i Afghanistan, från utlänsk militär och inhemska grupper, kommer inte att upphöra så länge ockupationen pågår. Inte för att ockupationen genomförs på fel sätt, med fel taktik eller för få soldater på plats. Utan därför att anfallskriget var och den efterföljande ockupationen är själva felet. Det var inte en naiv George Bush som inledde det här kriget, en som inte förstod vilka konsekvenserna skulle bli. Konsekvenserna var och är själva målet. Destabilisering i regionen, med ökad makt för västerländska politiska och ekonomiska intressen som följd.
Det är en sjuk värld vi lever i.