Det har gått ett år sedan EU-toppmötet i Göteborg. Ett år sedan de stora men medialt bortglömda demonstrationer. Ett år sedan kravallerna och ett år sedan polisbrutaliteten slog ut i full blom på Göteborgs gator. Kommentarerna högerifrån har varit intressanta att studera. Nu läggs ännu en kommentar till högen.
Hanne Kjöller är ledarskribent på DN. Hon har nu skrivit en bok om händelserna: När världen kom till Göteborg – om våldet och dess möjliggörare. Med möjliggörare avses ”den demokratiska vänstern”.
Trots att boken är kort – knappt 150 små sidor med bilagor och allt – är det omöjligt att ge en bild av den röda tråden i resonemanget. Det finns ingen sådan.
Man kan dock bland annat få reda på följande viktiga saker:
1) Hanne Kjöller ”kan tänka sig” att en del människor tycker att det är spännande att vandalisera. ”Detta bekräftas av författarna till anarkisthandboken ’lilla svarta’. Där står det att läsa att ’sabotage är kul’”.
2) Hanne Kjöller har träffat många inom vänstern som är trevliga. Det kan vara jobbigt. Ty ”det är vanskligt att både tycka om en person och att verkligen ogilla hennes åsikter”.
3) Organisationen Global Intifada har en hemsida. Där står det att organisationen ETA i Baskien har gjort en del bra saker.
4) En kille i Göteborg viftade med en flagga med Mao Zedong. Mao Zedong ”är och förblir” en massmördare. Ett citat från Kommunismens svarta bok visar att Mao dödade ”kanske 20 miljoner”.
5) Journalisten Dan Josefsson har i en intervju i radions Pippirull kallat journalisten Jan Josefsson ”en vän”.
Kjöller stannar dock inte vid att leverera fakta, avgörande för att förstå händelseförloppet i Göteborg. Hon redovisar också ett flertal samband och tolkningar. Här ett axplock:
1) Vänstern är konspiratorisk: ”Vissa tror att det är Bonnierfamiljen som bestämmer vad och hur vi tar upp någonting på ledarsidan […] Jag fick ett mejl från en aktivist med just denna verklighetsbild”.
2) Föräldrarna till de aktivister som fängslades efter Göteborg är obehagliga människor. En av dem har nämligen skrivit följande på en e-postlista: ”Vi anser att dessa ungdomar är de renaste, de mest värdefulla människorna som finns i Sverige idag”. Hanne Kjöller gör en självklar tolkning: ”Tankarna går till 1930-talets Tyskland”
3) Om man, som Erik Wijk, hävdar att det ur rättssäkerhetssynpunkt är anmärkningsvärt att ett stort antal aktivister dömts gruppvis med identiska gärningsbeskrivningar, då ”måste det rimligtvis betyda att man också underkänner en rad andra domslut. Till exempel domarna för polismördarna i Malexander”.
Förberedelsearbetet är gediget: litteraturlistan innehåller hela fem (5) titlar. Till detta ska läggas tre utredningar gjorda av polisen samt nio (9) intervjuer/telefonkontakter. I en bilaga kan man slå upp begrepp som Avenyn, Hannes Westberg (”även känd som den skottskadade 19-åringen”) och Röda armé-fraktionen. Tidningen Offensiv ges följande uttömmande förklaring: ”Vänstertidning till vänster om det mesta”.
Mot slutet blir Kjöller intressant – och obehaglig. Hon säger sig vara bekymrad över att polisen ges större befogenheter och att grundläggande demokratiska fri- och rättigheter inskränks. Men hennes syfte är likväl att förklara detta vara nödvändigt. Hon beskriver inskränkningarna som ”motstrategier”, som ”samhället” väljer att ta till. Och så lägger hon till att hon ”räds båda parters tänkbara agerande”. Kjöller står alltså utanför ”samhället”. De som kommer att acceptera inskränkningar, skriver Kjöller, är ”vanligt folk”. Som om hon inte skulle ha betalt för att bilda opinion just hos ”vanligt folk”. Detta är alltså den etablerade höger som driver på och drivs på av samhällets fascistisering.
Att Hanne Kjöller skriver en usel bok om Göteborg är ingen överraskning. Att Arena-gruppen ger ut boken är dock det. Jag låter Hanne Kjöller själv förklara: ”Tack till Ursula Berge som så raskt förstod att konflikten i det här fallet inte står mellan borgerlighet/vänster utan mellan demokrati/antidemokrati. Och för att jag därför fick ge ut min bok på ett vänsterförlag”.
Med sådana vänner behöver man inga fiender
Kamratliga hälsningar
Ali Esbati
förbundsordförande Ung Vänster
Texten tidigare publicerad i något bearbetad form som krönika i tidningen Flamman.