Jag har under några veckor försökt andas in debatten om Israel och det faktum att det var sextio år sedan staten utropades. Den svenska debatten är skruvad, riktigt obehaglig och andas historielöshet. I söndags var det kändisfest för Israel. En bild säger mer än tusen ord och bilderna från Federleys kramfest för ockupationsmakten, tillika värdens fjärde största militärmakt, säger en hel del om de bakomliggande orsakerna till borgerliga dagstidningars vurmande för ett land som mer än något annat land fördömts av FN-resolutioner. Festen säger också en hel del om Sveriges fega linje gentemot Israel. Den politiska högern, aka bombhögern som ståndaktigt under ett par år efter 11/9 försvarade USA:s nykoloniala, dock misslyckade äventyr, har åter tagit sitt gamla skötebarn till sig. Högerns uppdrag är att rentvå ockupationsmaktens namn och vända opinionen. Eller som Tove Liljeholm i Ung Vänsters förbundsstyrelse skriver angående söndagens apartheidjippo,
Det är intressant vilken inställning Festfixarfredrick har till det hela. I en intervju som tidningen Resumé har gjort angående festen säger han att –” Kändisar behövs för att lyfta diskussionen och förändra unga människors syn på Israel. Carolina Gynning vore en önskegäst.”
Jag är inte helt hundra, men någonting säger mig att det inte är på grund av den bristande kändisnärvaron som svenska ungdomar är kritiska mot den israeliska ockupationen.
Medan festligheterna pågick på Berns där man lyckades stänga ute verkligheten, var livet i de ockuperade områdena svårare än på mycket länge. Gaza vilade i mörker efter att Israels blockerad av all bränsletillförsel. Privata hem, sjukhus, hela samhället utan elekricitet. Ockupationen och den kollektiva bestraffningen lämnar ytterst lite över för firande.
Själv har jag skrivit en längre text på Ung Vänsters hemsida.
Den kollektiva bestraffningen och svältpolitiken riktad mot palestinierna är inte bara murbygget, den humanitära katastrofen i Gaza samt över 700 vägspärrar och checkpoints på Västbanken. Israels ockupation är också det enda som står i vägen för en varaktig fred.
Nej, medan bombhöger och en annan partiledare dricker champagne med Israels ambassadör, tänker vi andra inte glömma ockupationen. Vi firar först den dag fyra miljoner palestinska flyktingar får återvända till sina hem. Vi firar först när ockupationen är ett minne blott.