Igår morse när jag gick upp, konstaterade att det var måndag och motvilligt insåg att regeringens budget skulle presenteras blev det dålig stämning. Mina förhoppningar om nya radikala reformer var begränsade. Att Svenska Dagbladet dessutom gick ut med siffror om att ”8 av 10 förlorar på budgeten” och att frågestunden efter finansministerns presentation ägnades åt en metadiskussion om vilken tabell som fanns med i vilken bilaga var inte stämningshöjande. Trots att jag vill se en helt annan politik är det förstås dåligt om den första budgeten på många år som inte direkt bidrar till ökad ojämlikhet uppfattas som dålig för dom flesta. Fokuset på disponibel inkomst i sig är vansinnigt och fördummande, som Eric Rosén på Politism skriver.
Denna morgon var stämningen däremot god. Delvis för att jag åt frukost med min farfar som trots att han under hela sin 92-åriga livstid vägrat rösta vänster, ändå konstaterade att problemet i Sverige är att vinsterna i företagen är för stora. Men det finns annat också. Under måndagen rasade högern och männen över att skatten höjs. De verkliga ”förlorarna” hördes mest från den sida som ville kritisera budgeten, men på andra sidan tvingades socialdemokrater i alla nyanser av grått, rött och blått försvara sin omfördelande politik.
Vi är många som länge velat ha mer fördelningspolitiska frågor i debatten och som efterlyst större konflikter mellan höger och vänster. Om skillnaderna fortsätter vara små i praktiken, men växer i värderingsfrågor blir symbolpolitik till sist det enda vi har kvar. Det gör att rasistiska krafter kan växa, det minskar tron på politik som verktyg för faktisk förändring och det gör det svårt att mobilisera för en politik som angriper maktstrukturer och klassklyftor. Debatten om disponibel inkomst är en förklädd möjlighet att prata klass, fördelning och jämlikhet. Nu måste vi ta vara på den.
Förlorarna på omfördelning blir i praktiken få, men i huvudsak de allra rikaste. Vinnarna däremot är inte bara de ensamstående mammor och lågavlönade som får “mer i plånboken” utan också alla de som jobbar i vården som får fler kollegor, barnen som får mer tid med sin förskollärare och så klart alla de som är eller riskerar att blir sjuka eller arbetslösa och som får bättre möjligheter till ett drägligt liv.
Socialdemokrater måste sluta säga som finansminister Magdalena Andersson att regeringen ”tyvärr tvingas till skattehöjningar” och våga stå upp för att omfördelning och jämlikhet är hela poängen med vänsterpolitik.
Vi andra måste driva på för mer skattehöjningar. Varför har vi ingen förmögenhetsskatt i Sverige? Varför höjs inte inkomstskatten mer? Folk vill ju betala skatt när dom vet att det går till välfärden. Vill vi leva i ett land där barnfattigdomen ligger på 13 % medan antalet dollarmiljonärer slår rekord år efter år?
Varför tar vi inte mer från de rika och ger till oss andra?
Högern kan få fortsätta gnälla på ökad jämlikhet, det är bra och naturligt att det märks vilka intressen de representerar. Hoppas nästa budget ger dem ännu mer skäl att gnälla. Höj skatten mer.
Hanna Cederin, förbundsordförande