För några år sedan, när det fortfarande fanns en offentlig feministisk debatt att tala om, brukade skönhetsideal och vikthets riktade mot unga tjejer uppmärksammas. Idag är det inte vardagsmat med sådana debatter längre. Den feministiska rörelsen överhuvudtaget är fortfarande skakad efter den backlash som bland annat dokumentärerna om “Könskriget” var en del av, och det saknas kritiska röster på en mängd olika plan.
Jag saknar den feministiska debatten om skönhetsidealen, precis som jag saknar den på många andra områden. Den här artikeln påminde mig om det.
Jag gick på högstadiet under nittiotalets sista år, då den feministiska rörelsen var ganska stark och mångfacetterad. Den hördes i frågor om löner och ekonomi, om politisk makt, men också i sådana frågor som jag upplevde direkt rörde mig – i frågor om objektifiering och sexualisering, om ätstörningar, jobbiga relationer till killar och sex. Visserligen pådyvlade mig Vecko Revyn och Frida helt galna ideal, men de gjorde då också reportage med en feministisk utgångspunkt. Och det fanns tidningar som Darling, som kunde väga upp lite, ge ett utrymme att åtminstone tänka “kanske, kanske skulle det kunna vara annorlunda…”.
Jag blir lite matt och ledsen när jag tänker på hur mycket hårdare det blivit, hur mycket svårare det måste vara att vara tonårstjej idag. Pressen ökar, och det finns ingen feministisk våg där tuffa tjejer kan skölja över en med lite lindring, några tröstande, skuldbefriande ord. Man är utelämnad. Jag tänker, att jag inte vet hur jag skulle ha orkat att vara femton idag. Jag beundrar mina yngre medsystrar för att de orkar. Ni är mina hjältar!