Rätten till fri abort var det egentligen ingen som stod upp för på Kristdemokraternas riksting i fredags. Visst fanns där olika sidor och de rena abortmotståndarna var förstås tokigt galna. Men oavsett om det var de som inte tyckte eller de som tyckte att aborträtten skulle inskränkas till vecka tolv som stod i talarstolen, var den fria aborten aldrig fri. De som försvarade den gjorde det alltid med parenteser, ursäkter och hänvisningar till att "det här är en mycket svår fråga". Sådana argument och argument av typen "tänk på den som blivit utsatt för övergrepp", beskär i sig självt friheten. Och så inskränks aborträtten, inte på papperet men i verkligheten. Det spär på skuldkänslor hos kvinnor som valt att inte skaffa barn, trots villa, vovve och Volvo.
Ibland grips man själv av lusten att ta till smärtsamma livsöden som argument och dänga det i huvudet på ja-till-livet-reaktionärerna, för att få dem att fatta liksom, eller kanske känna något åtminstone. Men hur illa det än kan vara för enskilda personer som kan tvingas genomgå en graviditet så kan det aldrig vara vårt huvudargument. Då spelar vi dem i händerna, låter abortmotståndarna sätta dagordningen och backar in i den reaktionära gubbhögerns famn.
Varje kvinnas rätt att avgöra huruvida hon vill genomföra en graviditet eller inte borde vara en mänsklig rättighet, inget som man tillåter lite överseende och ursäktande samtidigt som man ifrågasätter skälens giltighet. Visst, det är knappast förvånande att en kristdemokratisk sammankomst har en sådan prägel, men nog ryser man av obehag när man tänker på att de är det här partiet som i dagsläget styr familjepolitiken i det här landet.
Ida Gabrielsson, ordförande Ung Vänster