Den som såg "TV-duellen" mellan Göran Persson och Bo Lundgren för några veckor sedan inser antagligen hur stor risken är att vi får vara med om en infantil valretorik, åtminstone från de två största partiernas sida. Det pratades mest skatter. Persson sade att man kan göra saker tillsammans. Lundgren sade att man kan göra saker själv. Med de var och är egentligen överens om det mesta.
Samförstånd och tristess präglar mycket av den parlamentariska debatten i Sverige. De verkliga politiska motsättningarna i samhället skärps dock. Vi lever i en dramatisk tid. Det innebär också att vi sett dramatiska omkastningar i svensk politik. Tydligast är det på utrikespolitikens område.
Regeringen för nu en allt mer ryggradslös utrikespolitik. En utrikespolitik som går den enda kvarvarande stormaktens ärenden och konsekvent ställer sig på förtryckets sida i internationella konflikter.
Svensk utrikespolitik har – åtminstone officiellt – byggt på respekt för internationell rätt. Det har varit en svensk strävan att arbeta för fred, och i det arbetet inse den självklara kopplingen mellan förtryck, orättvisor och konflikter. Med rasande fart har nu dessa ståndpunkter övergivits av regeringen Persson.
Händelserna efter terrorattackerna den 11 september är tydliga exempel. Persson gav "oreserverat" stöd till amerikanska bombningar. Han använde han samma propagandistiska språkbruk som Bush-administrationen när han talade om de amerikanska terrorbombningarna som "självförsvar". FN-stadgan förbjuder krig. Självförsvar kan, enligt stadgans paragraf 51, användas av stater för att värja ett pågående väpnat angrepp. Detta kan göras i väntan på beslut i FN:s säkerhetsråd. Nu gjordes istället en "tolkning" av FN-stadgan, där den amerikanska regeringen ger sig själv rätten att när som helst ingripa militärt mot vem som helst. Hur länge som helst. även i "preventivt" syfte. I ett närmast groteskt tal till den socialdemokratiska partikongressen kallade Göran Persson detta för att "utveckla folkrätten". Det är ett nyspråk som döljer det verkliga budskapet: att det är okej att döda fattiga människor, om de råkar bo i fel land. Att det är okej med ohämmad kolonialism – alltså att västvärldens regeringar ritar kartor och tillsätter regeringar i fjärran länder.
Ett annat flagrant exempel på regeringens folkrättsvidriga politik är Palestinafrågan. Israel för en rasistiskt färgad kolonialpolitik. Israel bryter mot nästan varje tänkbar internationell konvention. Massarresteringar, kollektiva bestraffningar, tortyr, utomrättsliga avrättningar, anfall mot sjukvårdspersonal och ambulanser – allt detta möter varje dag palestinierna. ändå upprepar regeringen ett mantra om att "båda sidor måste besinna sig". Men det finns en enkel sanning som måste upprepas gång på gång: konflikten handlar inte om två parter som är våldsamma mot varandra. Israel ockuperar Palestina. Palestinierna organiserar sig till försvar för sitt oberoende, helt i enlighet med folkrätten. Varje steg mot fred måste innebära ett steg mot hävandet av ockupationen – annars är det inget steg mot fred. Regeringen Persson ställer sig alltså på förtryckarnas sida genom att mystifiera konflikten och tala om parterna som lika goda kålsupare.
Ett tredje exempel är regeringens politik vad gäller Colombia. Colombia är ett land med oerhörda sociala klyftor där ett närmast ofattbart politiskt våld riktas mot alla som vill utmana orättvisorna. "Latinamerikas äldsta demokrati" är helt korrupt, med två partier som turats om att föra samma politik. För att utmana systemet bildades 1986 partiet Unión Patriótica, UP. Partiet utrotades i princip fysiskt. 4.000 medlemmar mördades. Endast 2 av de 23 borgmästare som valdes 1988-1990 överlevde. Paramilitära styrkor har med stöd av den colombianska regeringen och av USA kunnat mörda politiska motståndare. Vänstergerillan FARC har varit och är ett av de få hoppen för dem som vill ha en förändring. Den svenska regeringen har deltagit i fredssamtal mellan FARC och Colombias regering. Men när Colombias regering – stärkt av USA:s "krig mot terrorism", alltså stöd till allt terror som gynnar USA:s intressen – nu gått till stort militärt angrepp tiger regeringen Persson. Istället för att fördöma och agera duckar regeringen. Amerikanska utrikespolitiska intressen går före strävandena efter fred.
Sådan är svensk utrikespolitik av idag. Den socialdemokratiska regeringen sjunger unisont med blodtörstiga krigshetsare. De försök till självständig utrikespolitik som har haft och har starkt stöd inom socialdemokratin liksom bland hela svenska folket har i det närmaste helt övergivits.
Men det finns inget som säger att det måste vara så. En uttryckt folklig opinion påverkar förstås även socialdemokratisk maktfullkomlighet. Då krävs det till exempel en valdebatt som handlar om väsentligheter. Det är en medborgerlig plikt att ställa regeringen Persson till svars för den nya utrikespolitiska linjen.
Kamratliga hälsningar
Ali Esbati
förbundsordförande Ung Vänster
Artikeln publicerad i Norrköpings Tidningar 26/3 2002