Idag valdes Stefan Lindborg, 26, till ny förbundsordförande för Ung Vänster. Han tar över efter Ida Gabrielsson som varit ordförande sedan 2005.
Stefan Lindborg bor i Fisksätra utanför Stockholm men är uppvuxen utanför Borås. Tidigare har han varit distriktsordförande för Ung Vänster Älvsborg. Sedan 2008 är han ledamot i Ung Vänsters förbundsstyrelse, det senaste året som förbundssekreterare. Innan han började arbeta som förbundssekreterare pluggade han ekonomi, men han har också jobbat på lager och på bageri.
– Det känns oerhört hedrande att få förtroendet att leda Sveriges enda socialistiska och feministiska ungdomsförbund. Det är en svår tid, högern har vunnit mark och vänstern behöver kliva fram och ta ett större ansvar. Tillsammans med resten av förbundet hoppas jag kunna skaka om högeretablissemanget och driva på för ett systemskifte från vänster, säger Stefan Lindborg, nyvald förbundsordförande för Ung Vänster.
En viktig fråga för Stefan Lindborg är ungas ställning på arbetsmarknaden och att sätta stopp för de otrygga anställningarna.
– Unga drabbas i högre utsträckning än andra av otrygga anställningar. Jag vet själv hur det är att vara visstidsanställd. Makten över ens liv hamnar i chefens händer, säger Stefan Lindborg.
I sitt tacktal var Lindborg kritisk till hur de rikaste i Sverige blivit allt rikare.
– Överklassens massiva trygghetssystem måste raseras. Vi ska låta dem möta begrepp som präglar vår vardag: försörjningsstöd, FAS 3 och ”stå till arbetsmarknadens förfogande”. Vi ska utförsäkra överklassen.
Ladda ned en pressbild på Stefan Lindborg här.
Stefan Lindborgs tacktal
Tack kamrater, tack!
Låt det först och främst vara sagt, att bli vald till förbundsordförande för Ung Vänster är det finaste förtroende en ung socialist och feminist kan få i Sverige. Det är också ett ansvar som förpliktigar. Som socialister och feminister är vi den viktigaste politiska kraften för att bryta högerns dominans, och för att förändra samhället i en socialistisk och feministisk riktning. Jag lovar att i alla lägen och i alla situationer göra mitt yttersta för att leva upp till era förväntningar.
Jag vill börja med att säga några ord om Ida. Att ta över som förbundsordförande efter Ida är på många sätt en hisnande uppgift. Ida har varit en fantastisk förbundsordförande. Under det senaste året har jag varit förbundssekreterare, och tillsammans med Ida utgjort en del av förbundets yttersta ledning. Det har varit en förmån att få jobba nära Ida, och under varje dag imponeras av hennes förmåga till att hela tiden tänka ett steg längre, alltid se helheten och vid varje tillfälle genom sitt eget arbete vara ett föredöme för oss andra. Ida lämnar efter sig ett förbund, som är en betydligt starkare kraft för att förändra samhället. Det vilar ett tungt ansvar på oss som nu ska ta över. Och jag vågar lova, att det bästa tacket vi kan ge Ida är att följa hennes exempel. Att aldrig misströsta, alltid kämpa vidare och aldrig glömma att vår förmåga att hålla ihop är vårt viktigaste vapen i frihetskampen.
Vi verkar i en tid av stora utmaningar, men också i en tid med stora möjligheter. Vår roll i det politiska landskapet kanske är viktigare idag än vad den någonsin har varit. Vi ska axla den rollen, och ta oss an de utmaningar vi ställs inför. Vi gör det tillsammans. För det är vi som är Ung Vänster. Du och jag, tillsammans med alla de medlemmar och aktivister som inte finns med här på kongressen.
Kamrater, vårt förbund är en del av en rörelse, en historisk tradition, som har omvandlat samhällen, som har befriat människor och som aldrig har nöjt sig med smulorna utan alltid velat gå längre. Vi är kamrater med arbetarrörelsens pionjärer som kämpade för rösträtten, åtta timmars arbetsdag och rätten att överhuvudtaget vara organiserad. Vi är kamrater med de som för 75 år sedan försökte försvara demokratin och bekämpa fascismen i det spanska inbördeskriget. Vi är kamrater med gruvarbetarna som gick ut i strejk för att kräva människovärdet tillbaka. Men vår kamp stannar inte där. Vi kämpar på samma sida som den visstidsanställda servitrisen som protesterar mot sexuella trakasserier på sin arbetsplats. Vi kämpar på samma sida som skoleleverna som höjer sina röster mot nedskärningar. Vi kämpar på samma sida som det palestinska folket som kräver rätten att själva få bestämma sin framtid.
Solidariteten, som har byggt arbetarrörelsen organisationer, handlar om att se sig själv i andra. Den handlar om en förståelse om att vi delar gemensamma erfarenheter, och därför också har gemensamma intressen. Den handlar om insikten att den enda möjligheten för oss att förändra vår situation är genom att hålla ihop.
Det är en viktig insikt att samhället aldrig förändras av sig själv. Vanligt folk får aldrig något gratis. Varje lönekrona, varje semestervecka och varje progressiv reform som har omfördelat makt och rikedomar, har krävt kamp. Det har varit en strid mellan olika intressen, och högerns motstånd har alltid varit starkt. Men människor som kämpar tillsammans kan alltid förändra mer än vad som först verkar möjligt. Det är med självförtroende från våra tidigare segrar vi tar oss an de utmaningar vi ställs inför idag. Och vi gör det med tillförsikt, vi bygger förändring med gemensam kamp.
Kamrater, vi konstaterar att högerns systemskifte nu till stora delar är fullbordat. Sverige har förändrats, och den feministiska och socialistiska kampens förutsättningar ser annorlunda ut. Permanenterad massarbetslöshet, istället för en politik för full sysselsättning. Genom privatiseringspolitiken fler områden för riskkapitalister att göra profit, istället för en utbyggd och upprustad välfärd. Trygghetssystem som disciplinerar människor, istället för trygghetssystem som fungerar som gemensamma försäkringar. Högerns systemskifte är genomgående, och på område efter område ökar överklassens makt över våra liv.
Klassprofilen på regeringens politik är tydlig. När Anders Borg här om veckan tillrättavisade kommunerna för att vårdbiträdenas löner är för höga, tydliggjorde han hur det nya arbetarpartiet värderar människors arbete. Bristen på insikt om hur verkligheten ser ut för vanligt folk är monumental. Men uttalandet är också talande för det synsätt som gång på gång leveras i den konkreta regeringspolitiken. Med lägre löner och sänkt a-kassa, säger sig regeringen skapa incitament för människor att jobba mer. För de rika ser incitamenten däremot helt annorlunda ut. Där handlar det om stora jobbskatteavdrag och skattesubventioner som ska få dem att köpa mer. I Anders Borgs värld ska skattemedel bekosta städhjälp på Östermalm och barnpassning i Saltsjöbaden, men får under inga omständigheter gå till löneförhöjning för underbetalda och undervärderade vårdbiträden.
Samtidigt som vanligt folk har fått betala priset för högerns systemskifte, har nya begrepp och företeelser dykt upp i mediaetablissemangets vokabulär: solsidan, vaskning och hundar som accessoarer. Nu är det hög tid att vända en utveckling där de rika, på vår bekostnad, har blivit allt rikare. Den svenska överklassen mår inte bara bra, utan den mår alldeles för bra. Överklassens massiva trygghetssystem måste raseras. Vi ska låta dem möta begrepp som präglar vår vardag: försörjningsstöd, FAS-3 och ”stå till arbetsmarknadens förfogande”. Kamrater, vi ska utförsäkra överklassen.
För någon vecka sedan gick nyliberalismens ideologiska förtrupp, den borgerliga tankesmedjan Timbro, till angrepp mot media. Bloggaren Philip Lerulf, som driver den av Timbro finansierade bloggen folkkapitalism.nu, rasar mot att Ekot rapporterar något så uppseendeväckande som att det finns löneskillnader i Sverige. Och att de dessutom ökar!
Så här förklarar Lerulf löneskillnaderna mellan män och kvinnor:
”De flesta förstår att en viktig förklaring till att kvinnor i genomsnitt tjänar 84 procent av vad män gör, vid sidan av olika individuella val, är det faktum att så många kvinnor arbetar i offentlig sektor…”
Att mäns arbete konsekvent värderas högre än kvinnors är inget individuellt val. Nu räcker det med bortförklaringar, oavsett om de kommer från timbroelitens massproducerade rapporter eller från Reinfeldts regeringskansli. Löneskillnaderna mellan män och kvinnor ska bort från svensk arbetsmarknad. Inga fler ursäkter.
Högerns oförmåga att se strukturer märks på fler områden. Regeringens skattesänkningar leder inte bara till sämre välfärd, utan har också direkt ökat inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor. Trots att finansministern kallar sig för feminist, är det kvinnor som drabbas hårdast av högerns systemskifte. Vi behöver inte mer av läpparnas bekännelser, utan vad som behövs är en finansminister som inte bara kallar sig för feminist utan som också är feminist.
Nedskärningspolitiken ökar ohälsan bland unga tjejer. När de skär ner på skolan är det kuratorer och skolpsykologer som försvinner först. I flera landsting tycks de styrande ha missat att ätstörningar inte tar sommarlov, och håller därför ätstörningsklinikerna stängda över sommaren. Möjligheten att få en tid på ungdomsmottagningen, beror på var i landet du bor. På en del platser går det över 15 000 unga på varje ungdomsmottagning. I högerns Sverige sätts skattesänkningar före unga tjejers hälsa.
Kamrater, Ung Vänster är Sveriges viktigaste feministiska kraft. Det är något vi ska bygga vidare på och utveckla. Vi ska vara de som konsekvent avslöjar hur högerpolitiken slår mot kvinnor. Vi ska vara de som lyfter in ett feministiskt perspektiv i en politisk debatt, som alltför ofta inte vill kännas vid att könsmaktsordningen skär igenom varje del av vår vardag. Och framförallt, genom vårt arbete med feministiskt självförsvar ska vi fortsätta ge tjejer verktyg att försvara sig, ta plats och utmana vardagsrädslan. Våra självförsvarsinstruktörer är hjältarna i vardagen i dess absolut mest direkt form.
Det var bättre förr. Och det säger jag inte av nostalgiska skäl eller för att jag tror att klockan kan vridas tillbaka. Samhället utvecklades i rätt riktning. Orättvisorna minskade, arbetarrörelsen blev starkare och människor kände framtidstro och förväntan om att världen gick att förändra. Vad har vi som är unga idag fått av hopp och framtidstro? Vi har vuxit upp i en tid präglad av nedskärningar och försämringar. Vi är den första generationen i modern tid som har sämre förutsättningar till ett bra liv än vad generationen före oss hade. Vår generation har gått i en skola där segregationen ökar. Som Ida Gabrielsson sa i sitt inledningstal, direktörssönerna och döttrarna delar inte längre bänkrad med oss andra. Vi har upplevt hur välfärden till stora delar har gått från att vara en rättighet till att bli som vilken annan vara som helst på marknaden. När samhället förändras på 2010-talet är det inte till det bättre, utan för de allra flesta har förändring blivit synonymt med försämring.
Vi måste bryta en utveckling där klasskillnader och orättvisor hela tiden ökar. Det är ett viktigt konstaterande i kampen om framtiden. Om det gick att bygga landet mer jämlikt igår, finns det ingen anledning till varför det inte ska vara möjligt idag eller i morgon. Kamrater, vi står fast förankrade i övertygelsen om att samhället inte bara är möjligt att förändra, utan att en förändring också är helt nödvändig. Det är dags för ett systemskifte från vänster.
Högern och den ekonomiska eliten kommer självklart stå i vägen för varje progressiv samhällsförändring. Men vi ska se till att det blir deras tur att backa och stå tillbaka. Vår generation har fått nog nu. Ung Vänsters ansvar för samhällsutvecklingen är större än någonsin, nu är det dags att kavla upp ärmarna och ge högern och överklassen en match om hur samhället ska organiseras. Till dem skickar vi ett meddelande från kongressen: Er fest är slut, och kvällens sista låt är spelad. Och förresten, den här gången är det er tur att ta notan.
Att vara ung idag är att ständigt leva på tunn is. Otryggheten genomsyrar hela våra liv. Den märks inte minst på arbetsmarknaden, där unga behandlas som slit och slängvaror. Det är vi som har de otrygga anställningarna, ring och springjobben, som gör att makten över vår vardag hamnar i händerna på chefen. Den som tackar nej till jobb blir inte uppringd igen, den som kräver bättre arbetstider åker ut på sekunden och den som vill kunna betala räkningarna nästa månad får sitta snällt i båten. På ungas arbetsmarknad får den som bråkar gå.
Jenny Wrangborg beskriver situationen i sin dikt, Den som bråkar får gå:
när platschefen gått hem
vänder de sig till mig
”Det där du sa om rasterna, stämmer det verkligen?”
de säger det lågt, nästan viskande
och vi prövar orden som aldrig blivit uttalade förut
gömmer kollektivavtalet under följesedlarna
när någon plötsligt ropar från serveringen
det är Sverige 1918
det är Sverige 2010
inga segrar är ännu vunna
Det får vara nog nu med att unga likt i en dokusåpa hänger löst på arbetsmarknaden, allt medan bonusdirektörerna sitter säkert. Arbetsgivare ska inte kunna utnyttja ungdomar. Att anställa på otrygga villkor ska straffa sig, inte som idag löna sig. För nu är det börsklipparnas och näringslivstopparnas tur att gå på plankan.
Men kamrater, vi nöjer oss inte med det. För att stärka ungas ställning på arbetsmarknaden krävs det mer än så. Regeringen ryggar för begrepp som skitjobb, men har inga problem med att det råder skitvillkor på stora delar av arbetsmarknaden. Den skitarbetsmarknad som regeringen håller på att bygga upp, handlar om att försvaga vår ställning, sänka våra löner och försämra våra arbetsvillkor. Det kanske mest allvarliga är att det för de yrken, som knappast är skitjobb, men som ofta omges av skitvillkor, inte finns något av förstärkning eller upprustning.
Regeringen har målmedvetet försvagat yrkesprogrammen i gymnasiet, när de tvärtom måste förstärkas. De som går på Barn- och fritidsprogrammet ska få en bra utbildning med en vettig praktik, som ger de kunskaper yrket kräver. Det är så man stärker ungas ställning på arbetsmarknaden, gör oss mindre utbytbara och ger oss de utvecklingsmöjligheter vi är värda. Vi kan inte ha en gymnasieskola, där människor som ska jobba i viktiga yrken, inte får den bästa möjliga utbildningen. Men vi kan heller inte ha en gymnasieskola som utgår från premissen att alla ska läsa på högskolan, för så ser inte verkligheten ut. Att varje blivande byggjobbare, vårdbiträde och restauranganställd får den bästa möjliga utbildningen för sitt yrke är en minst lika viktig målsättning som att hälften av varje årskull ska plugga vidare. Ung Vänster ska se till att vi får yrkesutbildningar som ger unga en starkare ställning på arbetsmarknaden.
Kampen mot rasismen är en ödesfråga för vår tid. När samhället slits isär, och falska motsättningar mellan människor målas upp ökar rasismen. Vi verkar i en tid där ett rasistiskt parti sitter i riksdagen. Vi verkar i en tid där islamofobin är rasismens dominerande form. Vi verkar i en tid där orättvisor och sociala problem i förorten kläs in i en retorik som om det skulle handla om integration.
Ung Vänster har alltid gått i första ledet i kampen mot rasismen, och i första ledet ska vi fortsätta att vara. Den viktiga utmaningen nu handlar om att det ska bli fler led bakom oss. Vi är antirasister när vi stödjer och underblåser breda och folkliga initiativ mot rasismen. Men vi är också antirasister när vi tar kampen mot klassamhället, och när vi styr om den politiska debatten från att handla om falska motsättningar till att handla om de verkliga problemen som människor möter i sin vardag. Kampen mot rasismen är en ödesfråga för vår tid, och vi ger oss in i den kampen med en målmedveten och beslutsam övertygelse, rasismen den ska krossas.
Kamrater, vår socialistiska och feministiska kamp är en befrielserörelse. Vår kamp rätar ut böjda ryggar, tar mössan ur människors händer och lyfter knutna närvar ur fickorna.
Kampen ger oss värdigheten tillbaka. Ytterst handlar den om att befria människor från klassamhällets bojor och från en könsmaktsordning som begränsar våra liv.
Klassamhället och könsmaktsordningen är mer än bara diffusa sociala relationer och maktstrukturer. De är i allra högsta grad en del av den verklighet vi möter varje dag. Klassamhällets underordning känns ända in på skinnet, och dömer de flesta av oss till att tjäna några få. Könsmaktsordningen genomsyrar hela våra liv, och är inget som vi kan lämna kvar på jobbet. Könsmaktsordningen tar vi med oss hem. Den påverkar hur vi behandlar varandra, finns närvarande runt middagsborden och gör inte ens halt utanför sovrumsdörren. Könsmaktsordningen delar in älskanden i förtryckare och förtryckt. Klassamhället och könsmaktsordningen är strukturer som stänger in, begränsar och låser fast.
Samtidigt har vi som socialister och feminister den viktiga insikten: Det behöver inte vara så här. Det går att göra annorlunda. Samhället går att förändra. Ur orättvisorna föds motståndet, och insikten om att en förändring inte bara är möjlig utan också helt nödvändig. Drömmen om en värld som ser radikalt annorlunda ut glömmer vi aldrig. Vi vet att det är på oss det hänger, för det är vi som bygger förändring och det är vi som i gemensam kamp gör drömmen till verklighet.
Avslutningsvis vill jag återigen tacka för förtroendet. Det är en stor ära att få inneha det finaste uppdrag som en svensk socialist och feminist kan ha. Det är samtidigt ett ansvarsfullt och viktigt uppdrag. Jag lovar att varje dag göra mitt bästa för att leva upp till era förväntningar, och jag lovar att alltid hedra uppdraget.
Vi har en svår väg att vandra tillsammans. De utmaningar vi står inför är stora, våra motståndare är starka men samtidigt är möjligheterna enorma. Kapitalismen visar varje dag att den är ohållbar, mänskligt och socialt såväl som ekonomiskt och ekologiskt.
Vi vet att det vi gör här och nu är avgörande inte bara för vad som ska bli Sverige i framtiden, utan också för möjligheten att en gång få uppleva den dag vi beskriver när vi sjunger Internationalen. Dagen då solen stråla mera klar.
Tack!
För mer information:
Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03 eller [email protected]