Igår avgjordes det. Sveriges riksdag godkände EU:s nya grundlag: Lissabonfördraget. I och med beslutet gick vi miste om en unik chans att kräva garantier för den svenska arbetsmarknadsmodellen med kollektivavtal, och fackföreningars rätt att vidta stridsåtgärder för att hålla uppe lönerna. Med Vänsterpartiets förslag om att vänta ett år med att besluta om Lissabonfördraget, hade vi haft ett starkt förhandlingsläge gentemot EU. Istället lägger sig Sverige platt, och skriver under ett fördrag som flyttar mer makt till Bryssel och som är ännu ett steg på vägen mot en EU-stat. Genom att godkänna Lissabonfördraget har Sverige gett upp sin vetorätt i EU och urholkat vår alliansfrihet.
Inför folkomröstningen om EU-inträde 1994 var löftena från ja-sidan många och fagra. EU skulle inte påverka vår välfärd eller vår arbetsmarknadsmodell, sades det. Nu, fjorton år senare, har vi ett facit som tydligt visar att de antingen ljög eller inte visste vad de pratade om. I EU står den fria rörligheten för varor, tjänster, arbete och kapital över allt annat. Därför har EG-domstolen i det så kallade Lavalmålet beslutat att våra fackföreningar inte har rätt att kräva att alla som jobbar i Sverige ska ha rätt till svenska löner och arbetsvillkor. EU tvingar fram lönedumping och försvagar fackföreningsrörelsen. Detta har de partier – alliansen och socialdemokraterna – som röstade ja igår godtagit. Det är ett svek mot löntagarna och ett svek mot dem som 1994 garanterades att detta aldrig skulle kunna ske.
I somras ordnade Irland som enda land en folkomröstning om fördraget. Nej-sidan vann. Risken är stor att Sveriges ja nu kommer att användas för att sätta ännu mer press på Irland att rösta på nytt. EU-eliten hymlar inte ens med att de inte godtar irländarnas nej. Hoppet om att begrava fördraget står till Irland. Men oavsett Lissabonfördragets framtid, står det klart att kampen för våra kollektivavtal och vår välfärd kommer att bli än viktigare framöver.
Elisabeth Biström, vice ordförande för Ung Vänster
070-203 82 04