Invånarna är kvar, fotbollslaget spelar vidare, tågen kommer och går. Fåglarna häckar under taken.
Men den anrika bruksmiljön är ändå inte vad den har varit. Bruket ska ge sig av. Bruket, som fortfarande är lönsamt, modernt, livskraftigt.
Ska flytta.
Den här gången handlar det om Degerfors järnverk.
Situationen känner vi igen från så många andra orter som dominerats av ett stort företag: en dag fusionerar sig företaget, och för de nya ägarna är orten och invånarna en prioritet långt ner på dagordningen, långt efter vinst, tillväxt, positionering, branding, streamlining och allt vad de kan komma på som är viktigare.
Så händer det bisarra. ägarna fattar ett strategibeslut på ett styrelsemöte, industrin ska lägga ner, produktionen flyttas.
I ett slag, genom ett beslut, rivs en lokal historisk tradition upp med rötterna.
Hundratals ställs arbetslösa.
Tusentals påverkas.
Och vi förväntas acceptera det. Som om det vore deras rättighet att på det viset, genom ett beslut på ett styrelsemöte, utifrån en prioriteringslista de själva upprättat, sätta in dödsstöten mot en hel ort.
En ort som levt med företaget, kämpat i företaget, byggt upp företaget och värnat dess existens, representerat företaget i korpidrotter och vid fackliga sammandragningar. En ort som utgjort företagets själ och hjärta och gett och gett för att en dag få veta att de inte längre får vara med, att de inte längre är intressanta, att deras lojalitet inte längre är värd någonting.
Varsel, adjö, klara er själva!
Avesta Polarits svek mot Degerfors – att lägga ner lönsam produktion för att pressa upp vinstkvoten några ynka procent – utgör en påminnelse om det vi alltid har sagt: Så länge ett fåtal kapitalister kontrollerar företagen, kommer det vara detta fåtals intressen som tillgodoses.
På bekostnad av människor, familjer – och hela orter.
I Degerfors är det så uppenbart, så tydligt:
Den kapitalistiska svekfullheten är barbarisk, inte värdig ett modernt samhälle.
Avesta Polarit kan dra åt helvete. Låt arbetarna ta över produktionen. Kapitalisterna klarar sig inte en dag utan människor som sliter. Vi klarar oss utmärkt utan dem.
Ung Vänsters Förbundsstyrelse
30 mars 2003 Degerfors