Ung Vänster håller under helgen kongress på Scalateatern i Karlstad. Den avgående förbundsordföranden Stefan Lindborg invigde på torsdagkvällen kongressen inför 209 ombud från hela landet. I sitt tal talade han om vad som krävs för att vända den politiska utvecklingen i Sverige:
– Framtidens Sverige kan inte byggas inom de rådande borgerliga begräsningarna av den ekonomiska politiken. Det går inte att bygga ut välfärden med resterna av Anders Borgs skattepolitik. Man kan inte nå full sysselsättning om man inte är beredd att genomföra de investeringar som krävs, sade Stefan Lindborg.
Vid invigningen deltog även Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt. Han talade om ungas otrygga villkor och Vänsterpartiets krav på regeringen:
– Det är främst ungdomar som betalar priset för otrygghet på arbetsmarknaden. Med otrygga jobb kommer otrygga liv. När man inte kan planera sin framtid, när man inte kan få en bostad, när man inte hör till en arbetsplats. Vi förväntar oss att en regering som kallar sig röd gör mer mot att göra otrygga anställningar till fasta jobb. Det kräver att anställningsformen allmän visstid avskaffas och att missbruket av bemanningsföretag stoppas. I det arbetet behöver vi Ung Vänster, sade Jonas Sjöstedt.
Stefan Lindborg, som lämnar ordförandeklubban efter fyra år som förbundsordförande, talade också om vad åren i Ung Vänster har gett honom.
– Jag förstod inte vad det innebar när jag som fjortonåring gick med i Ung Vänster. Hade ingen aning om vad som väntade mig när jag gick på mitt första klubbmöte hemma i Borås. Om någon hade sagt till mig då att det var här resan skulle sluta; i en talarstol i Karlstad, som avgående förbundsordförande, då hade jag aldrig trott dem. Jag hade ingen aning om vad som väntade den där decemberdagen strax innan millennieskiftet, men jag har därefter aldrig, inte ens för ett ögonblick, ångrat att jag gick med i Ung Vänster.
Se Stefans Lindborgs tal på youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=_uw–siY0qI
Här kan du läsa hela Stefan Lindborgs tal:
Invigningstal, Ung Vänsters 47:e kongress
Stefan Lindborg, förbundsordförande, Scalateatern i Karlstad, 150514
____________________________
Kamrater,
Å förbundsstyrelsens vägnar vill jag hälsa er alla varmt välkomna till Karlstad och till Ung Vänsters 47:e kongress. Ni 209 valda ombud, som strax ska utgöra förbundets högsta beslutande organ, kongressvalda kommittéer, övriga förtroendevalda, suppleanter, gäster och funktionärer – ni är alla varmt välkomna hit. Särskilt hjärtliga hälsningar vill jag förstås rikta till våra internationella gäster. Tack för att ni är här. Ni påminner oss om att vår kamp för socialism och människovärde är och förblir internationell. Än en gång varmt välkomna till Ung Vänsters kongress.
Kamrater, vår 47:e kongress samlas under parollen ”Ett kämpande förbund”. Och det är ju precis det som vi är, alltid har varit och i framtiden förblir. Hit till Karlstad har vi kommit från Kiruna i norr och från Malmö i söder, med konkreta erfarenheter av kamp mot klassamhälle och könsmaktsordning. Vi förenas i den gemensamma viljan att förändra samhället, i förståelsen av att vi är starka tillsammans och i den kollektiva insikten om att en annan värld är möjlig.
Vi är kämpande unga i ett kämpande ungdomsförbund, för hur kan man egentligen vara något annat? Hur kan man vara något annat när världens 80 rikaste äger mer än hälften av jordens befolkning? När börsbolagsdirektören tjänar mer på ett år än vad en arbetare gör under ett helt yrkesliv. Hur kan man vara något annat när vi berövas såväl trygghet som makt över vår egen vardag? När mäns våld mot kvinnor fortsätter att vara en fråga om liv och död. När undersköterskan tvingas finansiera skattesänkningar åt de välbeställda med värkande rygg och slitna axlar efter alltför många alltför tunga lyft. Hur kan man vara något annat när man ser ut över världen och inser konsekvenserna av den orättvisa världsordningen? När Greklands folk fortsätter förnedras av EU-eliternas brutala krispolitik. När det palestinska folket förvägras sin fundamentala frihet under den brutala israeliska ockupationen. Hur kan man då vara något annat än en kämpande socialist och feminist?
Kamrater, ”från mörkret stiga vi mot ljuset”, brukar vi sjunga. Det finns så många i vårt land som känner att det bästa redan har varit. Som har tvingats vänja sig vid växande orättvisor och otrygghet. Vanmakt och misstroende. Så många som sätter likhetstecken mellan förändring och försämring. Som kanske lever sina liv i bruksorter eller förorter som etablissemanget konsekvent bortser från när de formulerar sina verklighetsfrånvända visioner för framtiden. Men det bästa, det har inte varit. Det bästa ligger ännu framför oss. ”Från mörkret stiga vi mot ljuset”. Kampen för framtiden, för socialism och feminism, för jämlikhet och rättvisa, för arbete och välfärd, för upprustning och modernisering. Den kampen tänker vi vinna. På våra axlar ska löftet om en bättre framtid bäras.
* * * * *
Kamrater, Sverige har förändrats. Långsiktigt och genomgripande. Det började inte med den borgerliga regeringen, men Reinfeldts högerregering drev igenom en politik som flyttade makt och rikedomar från vanligt folk till överklassen. Högern har metodiskt och med kirurgliknande precision attackerat solidariteten och förhindrat varje större berättelse genom att splittra, dela upp och dra isär.
I förra årets val fick Sverige en ny regering, men vad är ett regeringsskifte värt om det inte innebär en ny färdriktning mot jämlikhet och rättvisa? Det är sant att regeringen har ett svagt stöd i parlamentet, och visst är en socialdemokratiskt ledd regering alla gånger bättre än en borgerlig, men det som oroar oss är den här regeringens låga ambitionsnivå. En regering som leds av ett parti som betecknar sig som ett arbetareparti måste avskaffa anställningsformen allmän visstid. Den måste sätta stopp för arbetsgivarnas möjlighet att utnyttja arbetare med ring och spring-anställningar. En regering där ett självutnämnt miljöparti ingår måste, när världen står inför klimatkatastrofens rand, sätta stopp för Vattenfalls kolbrytning i Tyskland. Det räcker inte att regeringen kallar sig för en feministisk regering, för att den ska bli det på riktigt krävs det reformer som omfördelar makt och resurser från män till kvinnor. Vi förväntar oss mer av den nya regeringen, vi ställer högre krav och vi vill något annat än enbart en något långsammare nedrustning av den gemensamma välfärden.
Framtidens Sverige kan inte byggas inom de rådande borgerliga begräsningarna av den ekonomiska politiken. Det går inte att bygga ut välfärden med resterna av Anders Borgs skattepolitik. Man kan inte nå full sysselsättning om man inte är beredd att genomföra de investeringar som krävs. Klimatkrisen kommer inte kunna avvärjas utan en i grunden annan ekonomisk politik. Av erfarenheter från hela Europa måste arbetarrörelsen dra slutsatsen att den vänster som inte förmår att utmana högerns hegemoni den är dömd att förlora. Att ta den ideologiska striden om vad framtidens Sverige ska vara, bortom budgetregler och marknadsliberala tvångströjor, det är en uppgift som anstår vårt kämpande förbund.
* * * * *
Kamrater, i förra veckan var det tio år sedan SVT sände dokumentären Könskriget, ett osedvanligt osakligt angrepp på kvinnojoursrörelsen. TV-programmet markerade inledningen på den feministiska backlash som kom att prägla det sena 00-talet. I en krönika i ETC konstaterar Maria Sveland: ”I efterhand är det svårt att förstå hur ett tv-program kunde få så stora och allvarliga följder. Att ett tv-program skulle förändra hela attityden kring feminism och feminister inom loppet av en vecka. Ändå var det vad som hände.”
Varje rörelse som vill förändra samhällets grundläggande strukturer kommer att stöta på hårt motstånd. Under backlashens år var den feministiska debatten skjuten i sank. Att påtala den strukturella underordningen av kvinnor, att ens antyda existensen av en könsmaktsordning, framstod som verklighetsfrämmande konspiratoriskt. Idag är, tack och lov, verkligheten en annan. Idag står vi istället mitt i en feministisk våg. Nu är den feministiska rörelsen starkare än på länge och den tvingar makthavarna att förhålla sig till kraften i den. Det hade inte varit möjligt utan Ung Vänster.
Det finns de som tror att politiska strömningar uppstår av sig själv. Jag tillhör inte dem. Hade det inte varit för alla som höll ut också under de svåra åren, och en påfallande stor del av dem fanns i vårt förbund, då hade dagens feministiska våg inte inträffat. Vi fortsatte driva på, provocera, utveckla vår feministiska praktik och organisera unga i kamp mot könsmaktsordningen. Vi vände oss inte inåt. Fastnade inte i akademiskt teoretiserande, tvunget dekonstruerande eller introvert navelskådande. Vi utvecklade istället vår feministiska teori med utgångspunkt i att hålla samman det politiska subjektet och behålla fokus på den grundläggande maktstrukturen. Och jag säger inte detta för att vi ska ta åt oss äran av andras arbete. Jag vill bara att vi ska ta åt oss äran av vårt eget. Varken mer eller mindre.
Men, kamrater, framtidens segrar vinns inte på historiska meriter. Därför måste vi fortsätta framhålla, stärka och intensifiera vår feministiska praktik. Det feministiska självförsvaret, systrar på stan och jämställdhetsgrupper på skolor ger unga tjejer konkreta verktyg att förändra sitt eget liv. Vi måste fortsätta ta plats i den feministiska rörelsen. Och vi måste fortsätta skärpa och utveckla vår egen förståelse för hur könsmaktsordningen organiserar samhället. Det vi gör idag, det lägger grunden för morgondagens samhällsomstörtande feministiska segrar.
* * * * *
Den högerpopulistiska och högerextrema frammarsch vi nu ser i Europa hämtar energi ur rasistiska strömningar och ur en eskalerande islamofobi i spåren av kriget mot terrorismen. Den kommer ur etnifieringen av sociala problem och ur arbetarrörelsens oförmåga att kanalisera ett berättigat missnöje med samhällsutvecklingen. När gränser förflyttas och självpåtagna tabun bryts, då förändras samhället och då förgiftas samhällsdebatten. Då minskar livsutrymmet för de som lever här men som har rötter någon annanstans ifrån. När rasisternas dagordning kopieras och deras falska frågeställningar tillåts dominera, då leder det till att de stärker sin ställning ytterligare. När borgerligheten pratar om tillfälliga uppehållstillstånd och ledarskribenterna antyder att Sverigedemokraterna kan behandlas som vilket annat parti som helst – då står vi inför en allvarlig situation. Rasismen och de rasistiska partierna får aldrig normaliseras.
Vi kan nu se hur Sverigedemokraterna har gjort betydande insteg i arbetarklassen. Detta hade inte varit möjligt utan en utveckling där högern byggde in kilar i LO-kollektivet, kilar som så småningom bryter ned solidariteten. Välavlönade LO-grupper kan nu kortsiktigt uppleva att man har fått mer pengar i plånboken av de borgerligas skattesänkningar, och därför också uppleva att man har privilegier som riskerar att förloras. Högern drev igenom en agenda som gjorde arbetsmarknaden mer uppdelad, mellan de som har fasta anställningar och de som är utlämnade till timvikariat och till bemanningsindustrin. De öppnade för en ordning där arbetare från andra länder kan exploateras hårdare, och därmed sätta press på allas löner och arbetsvillkor. Att värna det fackliga löftet och slå vakt om kollektivavtalen blir en allt viktigare strategi för att trycka tillbaka Sverigedemokraterna i arbetarkollektivet.
För, kamrater, vi kan aldrig förlikas med dem som exploaterar falska skiljelinjer för att slå split mellan människor som har gemensamma intressen. Skiljelinjen i samhället går inte mellan ett butiksbiträde från Kristinehamn och ett från Kurdistan. Inte mellan en plåtslagare från Polen eller en från Partille. Skiljelinjen går inte mellan en servitör från Syrien och en från Simrishamn. Vi måste hålla ihop mot rasismen. En offensiv arbetarrörelse som tar strid för arbete, välfärd och rättvisa det är det största hotet mot Sverigedemokraterna.
* * * * *
Kamrater, Ung Vänster består av flera tusen unga som har organiserat sig för att förändra sin egen situation. Vår kampvilja kommer inte ur välmenande välgörenhet mot någon annan. Vår socialistiska och feministiska kamp är inget ovanifrånprojekt. Det finns inget som skiljer oss från dem vi kämpar för, ingen skillnad mellan oss och de vi vill organisera. Vår socialistiska och feministiska kamp är en kamp för frihet. Frihet från strukturer som begränsar våra liv, inskränker vår vardag och berövar oss de rättigheter vi förtjänar. Vår kampvilja kommer ur insikten om att vi för att förändra vår egen situation måste organisera oss tillsammans med andra som har samma intressen. Det kallas solidaritet och det är den som bygger arbetarrörelsens organisationer.
Under de senaste kongressperioderna har vi gemensamt formulerat ett politiskt projekt som handlar om närvaro i ungas vardag. Generation: otrygg är något mer än enbart en catchy slogan. Det är en beskrivning av vår vardag. För det är inte andras liv vi pratar om, vi är ju själva de som sitter med telefonen i hand och väntar på ett sms från chefen. Vi är de som har ont i magen varje månad när räkningarna ska betalas. Det är vi som desperat letar efter andrahandskontrakt på Blocket. När vi kräver trygghet i vardagen och makt över våra liv, då gör vi det med insikten om vad maktlöshet och otrygghet gör med oss själva.
I dikten En ljusare vår skriver Jenny Wrangborg:
det är sent i september och jag letar efter
en av alla de två och en halv miljoner ljuspunkter
som sägs finnas i Sveriges gatunät
sprickorna i fasaden
demokratins vår
ska sanningen fram var nittiotalet bara början
nu är nedrustningen så total att min generation
inte ens kan läsa sig till innebörden i full sysselsättning
…
det sägs att vi blev den första generationen
som fick det sämre än våra föräldrar
Den vänster som förlorar klassperspektivet, den som bortser från det eller förväxlar klassamhället med en diskrimineringsgrund bland andra, den är snart inte längre vänster. För att vänstern ska vara stark måste den vara förankrad i arbetarklassen. Därför behöver vi fler medlemmar som jobbar i LO-yrken, fler som går på yrkesprogram i gymnasiet och fler medlemmar som är fackligt engagerade. En djupare förankring i arbetarklassen kan vi bara uppnå genom en fortsatt politisk och organisatorisk närvaro i ungas vardag.
Kamrater, för att vi ska kunna förändra världen krävs både teori och praktik. Visst är det så att filosoferna bara förklarat världen, och visst är det som gäller att förändra den, men likväl, en rörelse som inte ser sin samtid som inte förstår världen den verkar i, den kommer heller aldrig kunna åstadkomma någon förändring. Ung Vänster är som bäst när vi förenar kamp för förändring här och nu med en grundläggande socialistisk och feministisk systemkritik. När vi sätter fingret på maktrelationer och uppviglar för förändring.
I förbundsstyrelsens förslag till verksamhetsplan formuleras det som vi ser som nästa steg i vårt politiska och organisatoriska projekt. Vår styrka måste växa i flera dimensioner; både på bredden och på höjden. Vi behöver fler, starkare och bättre fungerande klubbar. För det krävs det fler aktivister. Men vi behöver också mer studier och politisk diskussion. Det är hos oss som de relevanta debatterna inom vänstern ska föras, det är vi som ska skola framtidens skarpaste tänkare och det är också vi som ska ta den ideologiska striden mot högern. För det är bara så som vår socialistiska och feministiska kamp kan föras till seger.
* * * * *
Kamrater, när vi nu samlas till kongress gör vi det också för att välja en ny förbundsordförande. I fyra år har jag haft förmånen att vara ordförande för Ung Vänster. Det är det viktigaste uppdrag och det finaste förtroende en ung socialist och feminist i vårt land kan få. På söndag tar det slut.
Livet består av en lång rad vägskäl. När man ställs inför dem kan betydelsen av dem vara svår att förstå. Jag förstod inte vad det innebar när jag som fjortonåring gick med i Ung Vänster. Hade ingen aning om vad som väntade mig när jag gick på mitt första klubbmöte hemma i Borås. Om någon hade sagt till mig då att det var här resan skulle sluta; i en talarstol i Karlstad, som avgående förbundsordförande, då hade jag aldrig trott dem. Jag hade ingen aning om vad som väntade den där decemberdagen strax innan millennieskiftet, men jag har därefter aldrig, inte ens för ett ögonblick, ångrat att jag gick med i Ung Vänster.
Min generation blev politiskt medveten i en tid som formades av nedskärningarna i nittiotalskrisens spår, under den tredje feministiska vågen och av rörelsen för global rättvisa. Vi blev vänster – inte alla, men många. Vi tog konkreta strider i vår egen vardag – krävde billigare kollektivtrafik, fler lärare i skolan och ett stopp för otrygga anställningar. Vi demonstrerade vid EU-toppmötet i Göteborg och gick ut på gatorna för att stoppa USA:s anfallskrig mot Irak. Vi vann folkomröstningen om EMU och drömde om att åka på sociala forum över hela världen. Tog ställning mot IMF:s och Världsbankens nyliberala pålagor, och krävde skuldavskrivning för länderna i syd. Och vi konstaterade, i enlighet med tidens strömningar, att kampen för global rättvisa måste vara lokal, och vi gick därför med i Attac. Vi organiserade oss i Elevorganisationen, kämpade för elevdemokrati och tog strid för våra rättigheter. Läste Fittstim och tidsskriften Darling, och startade därefter en jämställdhetsgrupp på skolan. Vi gick på konserter mot rasism, lyssnade på Doktor Kosmos senaste skiva och så här i efterhand behöver det sägas, många av oss såg också i perioder lite lustiga ut.
För mig var socialismen inget jag läste mig till. Den kom till mig genom konkreta upplevelser av klassamhällets orättvisor. Av att växa upp med en ensamstående morsa, i en by som etablissemanget för längesedan hade glömt ens existerade. Från insikten om att det som tar årtionden att bygga upp snabbt kan rivas ned. Jag blev socialist av den smärtsamma upplevelsen av att leva i ett samhälle som byggs för andra än för sådana som mig.
Och jag gjorde som så många andra har gjort före mig; jag tog ställning och jag organiserade mig. För det är den enda framkomliga vägen, när sådana som vi vill förändra samhället.
Den finske poeten Pentti Saarikoski har skrivit följande:
Det var inte jag som valde saken
utan saken
som valde mig.
Det var inte jag som uppsökte kampen, det var kampen
som kom i min väg,
och nu är jag delaktig.
Kampen valde oss, kamrater, och därför vilar ansvaret tungt på oss. Våra motståndare är starka och de har mäktiga allierade. Mot dem står solidariteten, den gemensamma kampen för gemensamma intressen. Vi tar oss an utmaningarna tillsammans, med beslutsamhet och med självförtroende. Sätter tilliten till varandra och konstaterar att vi har ett samhälle att omdana och en hel värld att förändra.
I mer än halva mitt liv har jag varit medlem i Ung Vänster. Det är en lång tid i mitt liv, men bara en kort del av förbundets 112-åriga historia. Ung Vänster har format mig till den jag är. Gett mig medvetenhet och sammanhang. Kanaliserat ilskan över en värld där flertalet döms att tjäna andra. Fått mig att förstå att människor som håller ihop alltid kan förändra mer än vad som först verkar möjligt. Jag är oändligt tacksam över allt förbundet som har gett mig, och jag är stolt över det lilla som jag har kunnat ge tillbaka.
Men, kamrater, hur avslutar man något som har betytt så mycket? Som så länge har varit så förbannat viktigt, som har gjort varje sekund meningsfull och som alltid har gett mer än vad det har tagit. Jag vet faktiskt inte. Men jag antar att man bara kan göra det genom att säga tack. Tack för minnen för livet, för solidaritet och för gemenskap. Tack för alla möten, för vartenda utdelat flygblad, för varje diskussion och för allt ni har lärt mig. Tack för kamratskap som varar hela livet. Tack för varje ögonblick av kärlek och kamp. Tack för att jag har fått vara en liten del av något väldigt bra.
* * * * *
Kamrater, min tid i förbundet går mot sitt slut, men vår gemensamma kamp mot klassamhällets underordning och könsmaktsordningens förtryck har bara börjat. Det är snart dags att inleda kongressens förhandlingar. Det vilar ett stort ansvar på er som är den här kongressens beslutsfattare, valda ombud från hela landet. Under de här dagarna ska vi tillsammans staka ut riktningen framåt för Ung Vänster. Nu vilar framtiden för vårt kämpande förbund i kongressens händer.
Jag vill avsluta med en uppmaning. Med de varmaste lyckönskningarna och den största tillgivenheten. Med samma ord som bleckslagare Fröberg riktade till arbetarna i Ångermanland när agitatorn August Palm var på besök i arbetarrörelsens barndom:
”Gör rätt och frukta intet”.
Med dessa ord förklarar jag Ung Vänsters 47:e kongress för öppnad.