Hela Sveriges blickar riktas nu mot skottlossningarna mot invandrare i Malmö. Vittnesmål talar om skärrade familjer som inte vågar lämna sina hem, föräldrar som börjat skjutsa sina barn till skola och kvällsaktivisteter och affärsinnehavare som inte längre vågar ha öppet på kvällarna. Det här är på riktigt. Parallellerna till 90-talets laserman som spred skräck i Stockholm ligger inte långt borta. Nu som då med ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Det är ett tidsmärke och en förvarning om vart vi är på väg. Hur gärna vi än vill se skottlossningen som frånkopplat vår politiska samtid är det en naiv tanke. Lasermannen John Ausonius berättar i intervjuer att han upplevde ett tyst medgivande av folk runt omkring honom, men också ett politiskt och moraliskt stöd från framför allt Ny demokrati och partier som Sverigedemokraterna när han begick sina brott.
Den europeiska våg av främlingsfientliga partier som tar sig in i de nationella parlamenten växer nu i styrka. Tonläget har även här hemma förråats. Retoriken är aggressiv och tänjer hela tiden gränser för vad som är okej att säga om landets egna invånare. Dansk Folkeparti driver frågan om omisskännliga utvisningar och holländska Frihetspartiets muslimskatter förklarar krig mot en invandrad eller andra generationens invandrad minoritet. Historierna om slöjor och förortsbränder sipprar ned till att bli de viktiga diskussionerna i personalmatsalar och klassrum. Den politiska debatten samlas kring illusoriska frågeställningar som pekar på klädesplagg och korancitat istället för ekonomiska fördelningsfrågor eller andra avgörande politiska stridsfrågor. Borgerliga regeringar hamnar i en (självvald parlamentarisk) situation där de allt för ofta saknar ryggrad att ifrågasätta utgångspunkten för den stormande hatpropagandan.
För ur detta hätska samhällsklimat föds våldsverkare som på allvar tror att färre malmöbor ska ge dem en bättre välfärd. Den svenska regeringen svarar med att skicka integrationsministern till Rosengård! Erik Ullenhag (fp) kommenterar skottlossningarna i Expressen genom att utse svenska språkkunskaper som ett sätt att ”komma in i det svenska samhället”. Han ser Malmö som den stad som ”har många utmaningar framför sig” då han ser oron över ”bristerna i integrationen”. Integrationen av vilka då? Nazisterna? Är det måhända dags för rasisterna att integreras i den i allt väsentligt mänskliga kulturen att inte skjuta skarpt? Vad har det faktum att 47-årige Basi Hassan blev skjuten i magen när han väntade på bussen att göra med Ullenhags läskiga halvmesyrer? Här sparkas det på den som ligger på ett sätt som framställer svenskar med utländsk härkomst som andra klassens medborgare. Attackerna riktade mot invandrare går alltid under integrationskontot – ett sätt att flytta över skulden till offret. Det är ett djupt obehaglig resonemang som inte hör hemma i den liberala idétraditionen.
När man läste om andra världskriget i skolan kunde man inte begripa hur så många människor kunde köpa de nazistiska konspirationsteorierna. Idag växer samma krafter sig starkare mitt framför ögonen på oss. I kammaren representeras konspirationerna av herrar i välskurna kostymer, men på gatorna får dem allt mer handgripliga konsekvenser. Något måste göras som har utgångspunkt i verkligheten – vi är i akut behov av redliga människor som som står upp och säger att det får vara nog nu. Låter vi saken bero går vi en mycket mörk framtid till mötes.
Uppdatering: Thaher Pelaseyed ”Det är politiken som skjuter människor”