Jag gjorde en abort för några år sedan. Det var en ganska odramatisk historia: jag hade precis blivit ihop med Mattias (som numera är min make), vi klantade oss, jag gjorde en medicinsk abort. Det var inte så mycket mer med det.
För några dagar sedan var jag med i ett program i P1, “Kropp & själ” och berättade om det här. Jag tycker att programmet blev bra, lyssna gärna på det. När journalisten från P1 kontaktade mig, förklarade hon att de skulle diskutera abort ur lite olika vinklar, och att de ville ha med en tjej som hade haft en “bra” abortupplevelse – någon som hade fått ett schysst bemötande av sjukvården, och som mådde bra med beslutet. Jag tvekade lite inför att ställa upp. Även om jag tycker att det är väldigt viktigt att abortfrågan diskuteras, och jag var väldigt positiv till programidén – att låta någon med en odramatisk aborterfarenhet komma till tals – så kändes det väldigt personligt att prata om. Jag har inte berättat för mina föräldrar, och inte för många av mina vänner om det här. Det finns tabun kring frågan. Men jag tog lite mod till mig och var med i programmet och berättade om mina personliga upplevelser och om hur det kändes för mig kring aborten.
Men det är inte progammet i sig som det här blogginlägget handlar om. Vad det handlar om, är egentligen mig och att jag är organiserad i Ung Vänster. Jag fick nämligen veta att tidningen Resumé hade skrivit om radioprogrammet. Lite nyfiket gick jag in på Resumés hemsida för att se varför en “affärstidning om medier och marknadskommunikation” skulle skriva om min abort. Jag upptäckte att de alls inte skrev om det. Istället gör de en artikel som handlar om att Sveriges Radio inte borde ha gjort den här intervjun med mig. Åtminstone inte utan att upplysa lyssnarna om att jag är politiskt aktiv. Rubriken är “Toppolitiker blev ’24-årig kvinna’ i P1”.
Tonen i artikeln är genomgående insinuant, och låter påskina att jag var med i programmet med någon slags dold agenda – att jag ville gynna Ung Vänster genom att delta. Budskapet är tydligt: en person som är politiskt organiserad (på vänsterkanten?), bör misstänkliggöras. En sådan person får inte vara privat, får inte delge sina personliga erfarenheter, utan skall stämplas som “politiker” och ses på med misstänksamhet. Drar man det till sin spets, så kan jag undra om Resuméfolket tror att jag gjorde abort för att kunna slå mig in i abortdebatten å Ung Vänsters vägnar?
För drygt ett år sedan, hände nästan exakt samma sak Tora Breitholtz och Elin Johnson. De var med och startade siten gjortabort.se, tillsammans med några andra – icke politiskt organiserade – tjejer. Efter att Aftonbladet hade skrivit om projektet, gjorde Näringslivets Medieinstitut en Resumé mot Tora och Elin – de försökte “avslöja” “skandalen” kring att Aftonbladet lät påskina att det här var två helt vanliga tjejer. Tora skrev då bland annat det här blogginlägget, som är värt att begrunda. Hon skriver där bland annat, när hon funderar över vad Näringslivets Medieinstitut har för intresse av att misskreditera ett projekt som gjortabort.se:
“Det vore intressant att höra varför näringslivet inte vill att kvinnor ska prata med varandra om sina aborterfarenheter. På vilket sätt hotar det deras intresse? Vari ligger kritiken mot vårt projekt? Vad är det som provocerar denna högerns tankesmedja så? Dags för killarna på Timbro att tala ur skägget, tycker jag. Vill ni att vi ska skämmas och hålla tyst istället? Eller kanske att vi inte alls ska få använda vår rätt att själva bestämma över våra liv och våra kroppar? Vi är nog många som skulle vilja veta det i så fall.
(…)
Min gissning är att näringslivsfolket främst är ute efter att stämpla och svartlista alla som är del av en organiserad vänster, och pressa tillbaka mediautrymmet tills ingen journalist vågar låta oss uttala oss om någonting överhuvudtaget. Fräscht.”
Jag tror att Toras slutsats är helt riktig. Det är obehagligt, för det här är ingen enskild incident. Dels är det lite kusligt att det är nästan exakt samma sak som det här Medieinstitutet och Resumé gör. Men det finns också ett större sammanhang här, ett samhällsklimat där ifrågasättandet och misstänkliggörandet av organisering börjar bli vardagsmat. Där nära nog inga medel skys för att rikta angrepp inte bara mot vänstern, utan mot själva idén om organisering. Det finns ett samband mellan Resuméartikeln och exempelvis Federleycenterns angrepp på facket, menar jag. Centerns attacker mot facket handlar heller inte om en diskussion eller strid i sak, utan det riktas mot facket som sådant, mot organiseringen, genom propagandan om facket som en maffiaorganisation.
Jag kontaktade journalisten, Linda Fagerlind på Resumé efter att jag hade läst artikeln. Bland annat frågade jag efter syftet, om det var så att hon tycker att min eller Ung Vänsters syn på abort är kontroversiell (hon citerar nämligen Ung Vänsters hemsida, där det står att “Ung Vänster försvarar rätten till fri abort” och försöker göra någon slags poäng av det). Jag fick ett svar från henne idag, där hon säger att hennes syfte inte hade med sakfrågan att göra, utan att hon ville “föra fram frågan om lyssnare/tittare bör få veta vem som intervjuas”. Inte mycket till scoop kan man tycka, eftersom det ju framgår hyfsat tydligt i programmet vem som intervjuas – jag valde ju att inte vara anonym. Fagerlind ger mig också en möjlighet att få skicka henne ett citat som hon i så fall publicerar som ett tillägg till artikeln. Jag har inte riktigt bestämt om jag ska göra det.
Jag blir ofta väldigt matt över det samhällsklimat som råder. Det fullkomligt haglar ju tokigheter från borgerligt håll, som det inte ens blir någon debatt kring. Det finns så många strider som måste tas. Men fan vet, om inte en strid är viktigare än alla andra: den om rätten till organisering och rätten att inte bli misstänkliggjord för att man organiserat sig. Den är grundläggande.