Att efter två veckor i Venezuela försöka sammanfatta sina intryck är inte enkelt. Det är så många möten, imponerande människor och intressanta organisationer man skulle kunna berätta om. Men vill man hitta ett ord som sammanfattar min vistelse, så måste det bli hopp – Venezuela är ett land som fullkomligt vibrerar av hopp. Det är landet där människor stoppar en på gatan för att de vill diskutera och stolt berätta om sitt land och sin president, och får en att lova att resa hem för att berätta sanningen om Venezuela. Det är landet där konstitutionen är en best-seller som säljs av varannan gatuförsäljare och citeras av alltifrån taxichaufförer till ministrar. Konstitutionen är levande, eftersom den tillkommit efter en lång demokratisk process där alla medborgare fick säga sitt, och sedan antagits efter en folkomröstning. Den nya konstitutionen innehåller demokratiska rättigheter, troligen unika i världen, som bland annat garanterar folket rätten att avsätta sina valda representanter, inklusive presidenten, i en folkomröstning. För den som ägnat det senaste året åt att förgäves kräva en svensk folkomröstning om EU-konstitutionen var det svårt att inte bli avundsjuk.
Vad som pågår i Venezuela går inte att beskriva som något annat än en demokratisk revolution. I ett land där politik var detsamma som byråkrati och fiffel, och två i princip lika korrupta partier delade upp makten mellan sig varje år, har demokratin idag börjat få en verklig innebörd, och folket deltar i beslutsprocesserna.
Hoppet man möter kommer av människors väldigt starka tilltro till de folkliga rörelsernas möjlighet att fortsätta förändra. Parollen "Venezuela ahora es de todos" (Venezuela tillhör idag alla) är inte bara en tom floskel, utan något som människor faktiskt tänker se till att förverkliga.
För att ta sig förbi den statliga byråkratin, till stor del fortfarande kontrollerad av oppositionen som gör allt för att motarbeta den nya regeringen, har istället de stora sociala förändringsprojekten organiserats och styrts direkt av lokala folkrörelser. På detta sätt har man bland annat organiserat utbildning för miljontals människor, ett projekt som inneburit att Venezuela i år kunde utropas fritt från analfabetism. På liknande sätt genomförs projektet "Barrio Adentro", som gett gratis sjukvård till storstädernas slumområden och landsbygdens fattigaste delar, områden som tidigare stod helt utan tillgång till läkarvård. I alla projekt är det lokala kommitteer som organiserar och ansvarar, och därmed skapar engagemang och stöd för de olika projekten lokalt.
Att stödet för utvecklingen är stort i landet är inte svårt att förstå, och också mycket lätt att konstatera för den som är där. Det är heller inte svårt att förstå att detta provocerar. I en värld där tredje världens länder förväntas underordna sig och anpassa sig efter USA:s intressen, är Venezuela det modiga undantaget. Ett mod som bland annat gjort att representanter för den kristna högern i USA nyligen föreslog att Chávez borde lönnmördas. Och det är för övrigt svårt att inte förundras över hyckleriet hos de svenska liberaler som högljutt kritiserar att Ung Vänster rest runt i Venezuela och deltagit på världsungdomsfestivalen, men låter bli att uppröras över att Venezuelas självständighet och demokrati hotas på ett så uppenbart sätt.
Det är svårt att vara i Venezuela utan att bli djupt imponerad av utvecklingen. Där finns mycket att lära för vänstern i hela världen, och det finns all anledning att fortsätta följa utvecklingen i landet. Men samtidigt finns ingen anledning att idealisera eller romantisera utvecklingen i Venezuela, för den är självklart komplex och har sina problem. Det stora fokuset på Chávez person, bristen på feministiska perspektiv och risken för att Chávez eget parti utvecklas till ett lika korrupt maktparti som de tidigare är några.
Det förändrar dock inte det faktum att Venezuela idag måste betraktas som ett lysande hopp i en annars, på många sätt, mörk omvärld. Venezuela ger hopp!
Tove Fraurud
Förbundsordförande Ung Vänster
P.S. Idag talar den amerikanska författaren och advokaten Eva Golinger på ABF-huset i Stockholm om USA:s intervention i Venezuela under de senaste åren, utifrån sin uppmärksammade bok "Chavez-koden". För den som är i Stockholm och har en ledig måndagkväll rekommenderas att ta sig till ABF-huset på Sveavägen 41 kl. 18.30. För den som inte hinner dit kan annars boken rekommenderas varmt. Förhoppningsvis kommer den i en svensk översättning snart.