Första gången jag träffade Lars Werner var för nästan exakt tio år sedan. Våren 2003 fyllde Ung Vänster 100 år. Till vår jubileumskongress i Uppsala var personer som genom åren har betytt mycket för den svenska vänstern inbjudna. CH Hermansson invigde förbundets nya (och nuvarande) fana och under kongressfesten höll Lars Werner tal. Han pratade om förbundets betydelse för Vänsterpartiet. Jag minns inte så mycket från talet, men det viktigaste sitter ännu kvar: känslan av att vara en liten del av en större rörelse. Att vara med i ett förbund som genom historien har betytt mycket för Sverige, och som fortsätter att spela en viktig roll både för samhällsutvecklingen och för vänstern.
Lars Werner gick med i dåvarande SKP under 1950-talet. I sammanlagt nästan 30 år representerade han partiet i riksdagen. Under 18 år, från 1975 till 1993, var han partiordförande för det som senare kom att heta Vänsterpartiet. Men Lars Werner var inte bara aktiv i arbetarrörelsens politiska gren, med sin bakgrund som murare var han också fackligt aktiv.
Hur tackar man någon för ett helt liv i arbetarrörelsens tjänst? Hur sätter man ord på en sådan insats? Är det ens möjligt? Det finns i vart fall inget annat sätt att göra det på, än att framhålla de insatser som Lars Werner gjorde för vänstern i Sverige.
Lars Werner var partiordföranden som fortsatte förnyelsen av partiet till ett modernt vänsterparti. Men det konstaterandet ger inte en helt rättvisande bild. Werner var också en av de drivande bakom förnyelsen. Tillsammans med många andra kamrater författade han ett kritiskt brev till den dåvarande partiledningen, i vilket man väckte kraven på förnyelse. Partiet skulle bli en självständig kraft, både i förhållande till andra kommunistiska partier men också i relation till den svenska socialdemokratin. En utveckling av partiet som sedan blev verklighet. Under 1950-talet var vårt parti hårt ansatt och visade tecken till att förstelna. Utan förnyelsen av Vänsterpartiet hade vår möjlighet att fortsätta spela en viktig roll för arbetarrörelsen varit liten.
Lars Werner var muraren som blev partiordförande. Med en tydlig klasskompass, förankringen i arbetarrörelsen och med sitt jordnära sätt blev han en av Vänsterpartiets mest populära företrädare någonsin. Precis som många har konstaterat idag, är det ingen partiledare, för något parti, som har varit ett större dragplåster. Lars Werner gick hem i stugorna och gjorde avtryck i större kretsar än vad partiet självmant lyckades åstadkomma.
Sista gången jag träffade Lars Werner var i samband med att partiet gratulerade CH Hermansson på hans 95-årsdag. Idag är det många som har berättat om Werners lite bullriga humor, en humor som alltid präglades av självdistans. Den har jag också upplevt. Under hösten 2011 arbetade Ung Vänsters bokförlag Nixon med att ge ut Hans Arvidssons bok om Syninge kursgård. I det projektet var också Lars Werner inblandad. När vi skulle ha möte och kom in i förbundscentralens mötesrum, som tidigare var partikansliets, utbrast Werner skrattande: “Här inne har det aldrig fattats något bra beslut.” Det var givetvis inte sant. Många av de bra och viktiga beslut som har fattats i det rummet, var han dessutom själv delaktig i.
Lars Werner blev 77 år och lämnar ett stort tomrum efter sig hos många. Den svenska vänstern har förlorat en av sina stora. Från Ung Vänsters sida lovar vi fortsätta kampen för socialism och människovärde. Idag går våra tanker till Lars Werners familj och anhöriga. Vila i frid.