Ja, så kan man säga om Miljöpartiets senaste utspel. Först var det ett galet förslag om a-kassan med målet att sänka facket och nu överger partiet sitt krav på utträde ur EU, för miljöns skull! Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Jag väljer nog att göra både och. Gråta för miljöpartiets väljare, och en annan miljöpartist i EU-nämnden, som vid det här laget känner sig hellurade och skratta gör jag åt en partiledning som säljer ut hjärtefråga efter hjärtefråga för att förbereda sig för ett maktövertagande. Kritiken internt låter inte vänta på sig.
Sedan tidigare har Miljöpartiet gett sitt medgivande till svenskt militär närvaro i Afghanistan och därmed anslutit sig till den samsyn av kolonialt slag som finns mellan borgerliga partier och socialdemokraterna kring utrikespolitiken. Att Miljöpartiet spelar på just högerns planhalva är tydligt, i synnerhet när det gäller frågor som välfärd, facket och arbetsmarknad. Det förklarar ju också varför man sitter med i borgerliga majoriteter i över hälften av kommunerna där partiet har mandat. Och nu vill alltså Wetterstrand och Eriksson in i stugvärmen, på riktigt. Sverige ska inte lämna EU. Hejdå, Miljöpartiet! Det var trevligt att råkas!
I grunden handlar förstås utspelet inte om miljövurmande utan om att uppfylla krav ställda av Socialdemokratin på en framtida regeringspartner. I det avseendet kan nog många tycka att Miljöpartiets ledning gör ett smart drag. Det kan hända att Sahlin ger dem en klapp på axeln men i slutändan kommer Miljöpartiet att stämplas som ett maktkramande parti som är berett att ge upp hjärtefrågor och vallöften för att ta plats i en framtida regering. Det är olyckligt, inte för att jag för en sekund bryr mig om Miljöpartiet, utan för att jag en sådan här dag tycker synd om dem som lade sin röst på partiet.
Andra som skrivit om Miljöpartiets utspel är Jens Holm, EU-parlamentariker för Vänsterpartiet. Hans dom lyder så här,
“Miljön är ett av skälen till att hon har bytt fot. Jag håller inte med. Jag har svårt att ha särskilt mycket fördragsamhet med en av de få organisationer i världen som kan tvinga länder att försämra sin miljöpolitik. I EU är marknadskraven överordnade miljö- och folkhälsa. Ett enskilt medlemsland får inte ha en mer progressiv lagstiftning på områden som kan komma i strid med den inre marknaden. Och detta omfattar dessvärre en gigantisk mängd områden.”
Glöm inte att läsa de exempel Jens Holm tar upp. Det gäller hårdare utsläppskrav som vi måste införa i Sverige men som EU sätter stopp för. Holm nämner också kemikalielagen REACH som hindrar länder som vill gå före i lagstiftning rörande kamikalier. Och så förstås, EU:s klimatpolitik som börjar och slutar med misslyckandet som heter utsläppsrätter och handel med dessa.
Det är också värt att nämna att Vaxholmsfallet har satt fart på debatten om EU, i synnerhet inom Socialdemokratin och fackföreningsrörelsen. En arbetarrörelsen som vill skapa ett alternativ till den borgerliga politiska och ekonomiska offensiven måste inse att EU-bygget och det nya Lissabonfördraget kommer inte bara flytta mer makt och beslutanderätt till byråkrater och tjäntemän på överstatlig nivå men också cementera en högerpolitik som står på en marknadsfundamentalistisk och därmed antifacklig grund. Att Miljöpartiet lämnar sitt krav bevisar ännu en gång att Sverige har två vänsterpartier i riksdagen och inte tre.
Politisk trovärdighet stavas att stå för och försvara sina ståndpunkter, i synnerhet om man har gått till val på dem. Opportunism stavas Miljöpartiet.
För dig som lade din röst på Miljöpartiet men som nu djupt ångrar dig, finns det tröst! Aktivera dig i Vänsterpartiets kampanj Fråga folket!