Över tre hundra Ung Vänstermedlemmar i Motala

Under fyra dagar i början av januari kommer över tre hundra Ung Vänstermedlemmar från hela Sverige att samlas till en kurs i Motala. Kursen utgör starten på förbundets kampanj för ett nej till EMU. Vid samlingen inleds också Ung Vänsters hundraårsfirande. Deltagarna får bland andra lyssna på förre VPK-ledaren Lars Werner och historikern åsa Linderborg.

Vid lunchtid den andra januari drar kursen igång i Bona Folkhögskolas lokaler i Motala. De många kursdeltagarna kommer att få ta del av ett digert program.

– Det kommer att vara föredrag och diskussioner om förbundets klubbarbete och om den pågående solidaritetskampanjen med MST, de jordlösas rörelse i Brasilien. Delvis parallellt pågår träffar för fackligt intresserade och för blivande instruktörer i feministiskt självförsvar, säger åsa Brunius, Ung Vänsters förbundssekreterare, och själv tidigare Motalabo.

Störst plats på kursen kommer dock den stundande EMU-folkomröstningen att få. Kursdeltagarna får en grundling genomgång av hur EMU fungerar och hur förbundets kampanj för ett nej i folkomröstningen ska se ut.

– Att få till ett nej i folkomröstningen är vårt viktigaste politiska mål det närmaste året. Det märks att etablissemangets folk är oroliga. De har tagit till alla möjliga fula knep. Datumet är anpassat för att göra det så svårt som möjligt för oss, fördelningen av resurser är vansinnigt skev, frågan på valsedeln är formulerad av ja-sidans partier ensamma, trots löften om annat, statsministern går ut och hotar med ny omröstning om folket röster ”fel”. Men vi har argumenten bakom oss, och vi kommer att mobilisera på traditionell folkrörelsebasis, säger Ali Esbati, förbundsordförande.

– De flesta ser kanske ändå mest fram emot att få en ordentlig start på jubileumsåret 2003. Ung Vänster fyller hundra år. Det kommer att firas på olika sätt under året, med kulmen vid förbundets kongress i maj. Kursen i Motala kommer dock att bjuda på flera namnkunniga föreläsare den 2 januari, säger jubileumsgeneralen Daniel Sestrajcic.

– Urban Karlsson, ordförande i SKU 1951-1958 talar om arbetet under det kalla kriget. Förre VPK-ledare Lars Werner talar kring temat Kommunisterna och facket. åsa Linderborg, historiker vid Uppsala universitet och aktuell med boken Socialdemokraterna skriver historia, talar om arbetarrörelsens historieskrivning. Håkan Blomquist, historiker vid Södertörns universitet, talar om 1917 och hungerkravallerna i Sverige. Eivor Marklund, före detta vice partiordförande, talar om fredsarbetet i dåvarande Demokratisk Ungdom. Riksdagsledamoten Mats Einarsson talar om ungdomsförbundets programutveckling och förre förbundsordföranden Jenny Lindahl Persson talar om mediearbete under jubileumsåret.

– Dessutom presenteras förbundets exklusiva jubieleumskalender och Pierre Ström samt en nybildad kör från Göteborg uppträder den 3 januari med sånger från rörelsens historia, avslutar Daniel Sestrajcic.

För mer information kontakta:
Ali Esbati: 0733 – 706 426
åsa Brunius: 0733 – 625 901
Daniel Sestrajcic: 0736 – 647 813

Gott nytt jubileumsår!


Ung Vänster fyller hundra år. I ett sekel har ungdomar samlats hos oss för att i förbund utmana förtrycket och kämpa för en socialistisk utveckling. I hundra år har unga människor gått samman för att omdana det samhälle som danat dem. Ur den dagliga intressekampen har det vuxit fram en insikt om kontrasten mellan klassamhällets strukturer och människans möjligheter – en insikt som omsatts i organiserad handling.

Det är stort att vara vi med denna gemenskap som sträcker sig över tid och rum. Det är inte vilken gemenskap som helst vi talar om. Inget förbund som mekaniskt reproducerat sig till hundraårsstrecket. Det är en kampgemenskap som gjort avtryck. Alla de som troget skrivit protokoll, hållit appelltal, slitit i fackförbund, gått i demonstrationståg, ordnat fester, trotsat lögner och repression, alla de, alla vi, har visat att historien skapas för mänsklig hand.

Den kontinuitet som vi nu uppmärksammar och firar har inte bara ett diffust affektionsvärde. Att förbundet länkat samman kunskap och erfarenheter i en kedja av motmakt har ett stort politiskt värde. Makthavarna tjänar på politiska dagsländor. Om vi tvingas återuppfinna hjulet, om vi inte kan sätta in det vi gör idag i ett historiskt sammahang, då har vi avhänt oss viktiga vapen i kampen. Att titta på vår hundraåriga historia är att genomskåda motståndarna. De byter bara skepnad. Vi har bevisen på förbundsexpeditioner, i arkiven och i företrädarnas självupplevda berättelser.

Detta jubileum infaller vid en tid då världen är i gungning, en tid då motsättningarna skärps. Idag ser vi hur kapitalismen åter börjar visa sina allra fulaste sidor. Det främsta uttrycket för den utvecklingen är USA:s krig runt om i världen. Kriget kommer som ett brev på posten när kapitalismen krisar och när behovet av politiskt världsherravälde för kapitalet växer. Samtidigt bevittnar vi också en utveckling mot repression och rasism inne i kapitalismens centrum. Borgerlighetens vänder sig mot de ideal som den en gång kunde pränta på revolutionära banderoller. Också formella demokratiska rättigheter och rättsstatens fundament står under konkret hot. Det finns förstås mycket som skiljer dagens situation från till exempel 30-talet. Men likheterna förskräcker. Och de kan begripas och utnyttjas om vi ser och förhåller oss till vår historia.

Ungdomsförbundets kamp fortsätter. För att den måste. Och för att vi vet att kamp lönar sig. Allt från den allmänna rösträtten, över 8-timmarsdag, semester i två, tre, fyra och fem veckor, via ATP, till folksjukvård, folktandvård och A-kassa; allt detta har arbetarrörelsen – och vi som en del av den – kämpat till sig i strid och konflikt. Vi har stått för rätten till preventivmedel och fri abort, för byggandet av en folkets kultur, för bildning, bibliotek, barnomsorg. Vi har stått för framtidstro och frigörelse.

Och vi som driver kampen vidare idag har visat att man kan gå mot strömmen. I en tid av högeroffensiv har vi vänt angreppen mot oss till en styrka. Vi har stuckit hål på maktens favoritlögn: att världen inte går att begripa, inte heller förändra. Vi har placerat intressekampen på dagordningen. Därmed också socialismen.

Den som nyfiket närmar sig rörelsens historia och de spår den kvarlämnat märker det snabbt; det är lätt att gripas och fascineras av berättelserna, bilderna och affischerna. De är ofta märkligt levande. Det är begripligt. Kämpande människor är levande människor. Hundra år i kamp för socialism och människovärde har varit hundra år av bemyndigande. Vi tar människans mänsklighet på allvar. Vi vet att vi blott har våra bojor att förlora och en värld att vinna. Det syns. Och det kommer att fortsätta synas i vår dagliga kamp. För nu som förr har vi som slår oss fram på slingriga vägar siktet inställt på ett enkelt men riktigt mål – nämligen det vi sjunger om i Internationalen: Från intet allt vi vilja bli.

Ja-sidan bluffar om EMU

Under de senaste åren har det varit pinsamt tydligt att det inte finns några hållbara argument för EMU. Därför har också en viss form av panik spridit sig i det politiska och ekonomiska etablissemanget. Ena dagen har det orsakat diskussioner om buffertfonder för att nästa dag återigen handla om hur bra det är med fred och samarbete. Buffertfonderna fungerar inte, det vet vi och det vet också de socialdemokrater som föreslår dem, och fred har Sverige faktiskt haft ganska många år även före EU och EMU. Men vad ska de göra när de riktiga argumenten faktiskt inte finns.

När argumenten saknas får man ändra på frågan. Istället för EMU ska nu folkomröstningen handla om euron. Allt självklart för att dölja det faktum att ett ja till Euro också är ett ja till minskad demokrati och ett ja till en osäkrare arbetsmarknad.

Nu har ja-sidan visat hur kampanjen kommer se ut från deras sida. I brist på argument kommer istället frågan att omformuleras. Vi säger: ge oss gärna monopolpengar om ni vill – men rör inte vår demokrati! Nej till EMU!

Edvard Ankarudd, Ordförande Ung Vänsters EMU-utskott

Kommentar: åsiktsregistreringarna

Nu har säkerhetstjänstkommissionen kommit med sin rapport, som än en gång bekräftar det som många länge hävdat och vetat om: att den svenska staten, såväl genom polisiära myndigheter, militären som den socialdemokratiska partiapparatens försorg bedrev ett mycket omfattande spioneri mot landets egna medborgare. Detta skedde därtill i öppen trots mot gällande lagstiftning. De som stiftat och var satta att bevaka lagarna satte sig istället systematiskt över dem.

Det är viktigt att den här verksamhetens oerhörda betydelse belyses i öppen debatt. Långt mer än hundra tusen svenskar har utsatts för registrering och olaga telefonavlyssning. Människors personliga integritet har kränkts å det grövsta när deras personliga liv mot deras vetande blivit föremål för klåfingriga agenters undersökningar. Tusentals människor har – utan att få veta varför och kunna föra sin talan – förlorat anställningar och hindrats i sina arbeten. Det finns exempel på att säkerhetspolisen i tio år bedrivit hemlig avlyssning hos en person, utan att finna något som helst åtalbart. Faktum är att hela denna enorma förtrycks- och övervakningsapparat inte lyckats frambringa en enda spion.

Syftet har varit rent politiskt. Detta är diktaturfasoner. Inget annat.

Det mest upprörande med denna historia är nog ändå de företrädesvis socialdemokratiska politiker som ger sig i kast med att försvara registreringarna med hänvisning till rikets säkerhet och fred, försvaret av svensk demokrati och svenskars frihet. Det får Orwells sanningsministerium att framstå som ett föredöme i att hålla sig till verkligheten.

För vad var egentligen dessa människors brott? Självklart kan man bland floran av de smågrupper som övervakades av förvirrade och ibland chockerande inkompetenta trenchcoatnissar finna en del politiskt förvirrade individer och ljusskygga åsikter. Men i grund och botten handlade statens reaktion om ett reflexmässigt försvar för det bestående, mot en rörelse som reagerade mot orättvisor i Sverige och världen och organiserade sig för förändring. Det är till exempel ytterst talande att gruvstrejken 1969 verkar ha varit den direkta anledningen till att IB:s olagliga inrikesverksamhet återupptogs på order från den socialdemokratiske försvarsministern.

Det är socialdemokraterna som ska stå i skamvrån. De talar om försvaret av Sveriges oberoende. I verkligheten var det ju just försvaret och SäPO som kröp för främmande makt och fritt utbytte hemlig information med dem. Det var just Sveriges oberoende i händelse av krig som tusentals svenska vänsteraktivister kämpade för, i ett läge när den svenska regerigen talade med kluven tunga – om neutralitet i officiella sammanhang och inför det svenska folket och samverkan med USA i verkligheten. De talar om försvaret av demokratin. Men det är just genom den organiserade vänsterns kamp som den svenska demokratin kunnat fördjupas – alldeles särskilt under den period då den repressiva aktiviteten varit som intensivast – i strid mot staten och kapitalet.

Hyckleriet är så monumentalt att det blir närmast komiskt när man även talar om försvaret av freden. Detta görs samtidigt som det uppdagas att stor möda har ägnats åt att kartlägga och sabotera för FNL-rörelsen, den mäktigaste fredsrörelsen i modern tid.

En rad självklara krav måste nu ställas. Redovisningen kan inte stanna här. Alla som registrerats måste få veta det. Dessutom måste själva innehållet i den information som finns bli offentligt. De registrerade och avlyssnade måste få se sin akt och kunna bli berättigade till skadestånd, precis som i Norge. Det räcker inte heller med en möjlighet att genom ifyllande av formulär få ut informationen. Det enda rimliga är att förfaringssättet är densamma som då flera hundra personer olagligt registrerats av nazistiska grupper – det vill säga att de registrerade automatiskt måste underrättas.

Till sist dock: trots allt finns det något ljust som framträder ur den här processen och som det är viktigt att påpeka. Trots orimliga inskärningar i den personliga integriteten och trots att enskilda på ett oacceptabelt kommit i kläm och lidit, kan det som 60- och 70-talens vänster åstadkom inte göras ogjort. Kampen för fred och demokratisering fortsatte trots trakasserier och lagöverträdelser från statens sida.

Detta är viktigt, inte minst när vänstern idag är på frammarsch. Naturligtvis måste korten läggas på bordet och kommissionens antydningar om att olaga registrering kan fortgå än idag måste få bli föremål för en ny uttömmande och oberoende undersökning. Men likväl är det uppenbart att arbetet för en bättre värld inte får och inte kan stoppas av smygande storebrorsverksamhet. Kommissionens avslöjanden visar bara att de vi kämpar mot saknar demokratisk trovärdighet och legitimitet. Alltså att kampen fortsätter.

Ali Esbati, ordförande Ung Vänster

Köpenhamn, Lördag den 14 december

ännu en dag av protester mot EU och den politiska utvecklingen i Europa. Idag har Ung Vänster deltagit i två stora demonstrationer som vardera samlade över tolv tusen demonstranter. Dessa demonstrationer har utgjort höjdpunkten för protesterna mot EU-cirkusen under helgen. över fem hundra medlemmar från Ung Vänster och norska Sosialistisk Ungdom deltog i ett gemensamt block och visade att det nordiska EU-motståndet lever och är starkt.

Det fanns farhågor om att anarkisterna skulle störa den andra demonstrationen, men vi lyckades genomföra den på ett fredligt sätt och samtidigt visa på ett starkt motstånd mot EU:s politik.

Det är beklagligt att svensk media väljer att skriva om tretton gripna anarkister istället för att uppmärksamma att uppemot 12 000 människor gick ut på gator och torg för att manifestera sitt motstånd. Trots att de stora och lyckade demonstrationerna förlöpte helt fredligt.

Vi som vill något vettigt med våra protester är många och starka. Det har varit både skojigt och viktigt att demonstrera i Köpenhamn i helgen. Nu börjar ett år av massivt arbete för att hindra ett svenskt medlemsskap i EMU.

Tora Breitholtz, vice ordförande Ung Vänster

Köpenhamn, fredag 13/12

Idag deltog vi i den första stora demonstrationen här i Köpenhamn. I det stora antirasistiska fackeltåget, som samlade drygt 5000 personer utgjorde vi i Ung Vänster en stor sektion med våra 500 medlemmar. Demonstrationen var, trots kylan, livfull och uppsluppen. Den förlöpte dessutom lugnt och värdigt.

En kuriositet under dagen var den patetiska manifestation för EU som vi av en slump råkade gå in i. Manifestationen ordnades bland andra av Danmarks liberala studenter. Dessa talade om murens fall, viftade med flaggor tillhörande ansökarländer varifrån de hoppas utnyttja billig arbetskraft, samt bjöd på osedvanligt dålig musik. Knappt hundra personer hade slutit upp.

Imorgon kommer vi att delta i två stora demonstrationer. En internationell demonstration som utgår från Christiansborg och strax därpå en demonstration som går under huvudparollen Stop Volden. Dessa demonstrationer utgör höjdpunkten för protesterna mot EU-cirkusen under helgen.

Ikväll fortsätter en intensiv mötesverksamhet på alla håll för att allt ska flyta friktionsfritt imorgon.

Ali Esbati
Ordförande, Ung Vänster

Ung Vänster på plats i Köpenhamn

Torsdag kväll. Nu har de första Ung Vänstermedlemmarna börjat anlända till Köpenhamn. När alla de uppemot 500 som vi väntar hit anlänt imorgon kommer Ung Vänster att vara en av de största utländska organistationerna (om inte den största ) som deltar i protesterna mot EU-cirkusen.

Det pågår för närvarande ett febrilt arbete med att ordna alla detaljer med inkvartering och demonstrationsförberedelser. Det är något kaotsikt, men kul.

Imorgon kommer vi att delta i ett fackeltåg mot rasism. Situationen i Danmark, där de högerextrema krafterna är obehagligt starka och dessutom satt dagordningen för hela den politiska debatten, förskräcker och manar till handling. Fackeltåget belyser också EU:s omänskliga flyktingpolitik. Under toppmötet kommer vi att vara inkvarterade på en före detta flyktingförläggning. Anledningen till att den inte används är Danmarks allt restriktivare flyktingpolicy. Runt om hela Europa dör människor dagligen när de försöker ta sig in i det som allt mer liknar ett medeltida fort.

Lördagens demonstrationer kommer troligen att bli de största under helgen. Demonstrationerna arrangeras av breda nätverk av organisationer från flera länder (Initiativet for ett andet Europa resp. Stop Volden). Den politiska bredden tillsammans med de tydliga markeringarna kring varför och hur demonstrationerna ska genomföras visar på en verklig vilja att manifestera det starka motståndet mot EU:s politik.

Talande är att grupper från den anarkistiska miljön samtidigt utannonserat en egen demonstration mot polisvåld och i protest mot det breda nätverkets ”samarbete med polisen”. Detta är provocerande respektlöst mot alla andra och dessa grupper kommer naturligtvis att isoleras. Förhoppningen är att de ska ta sitt förnuft till fånga och inte gå i konfrontation med polisen eller nätverkets demonstrationsvakter . De anarkistiska grupperingarna visar annars än en gång att deras individualistiska förhållningssätt och agerande snarare är en belastning i kampen för verklig demokrati. De sätter sin egen vilja till gatukickar före behovet av breda, folkliga protester mot EU:s antifolkliga politik.

Men vi som vill något vettigt med våra protester är många och starka. Det blir både skojigt och viktigt att demonstrera i Köpenhamn i helgen.

Ali Esbati
Ordförande, Ung Vänster

(Går att nå i Köpenhamn: +46 733 706 426)

Ung Vänster till Köpenhamn

Ung Vänster kommer att delta massivt och aktivt i de manifestationer som ordnas i samband med EU-toppmötet i Köpenhamn. Uppemot 500 medlemmar väntas åka med i de olika bussresor som förbundet organiserar.

– Vi ser manifestationerna i Köpenhamn som en startpunkt i kampen för ett Nej i folkomröstningen om EMU. Vi demonstrerar också tillsammans med tusentals andra människor för öppenhet och demokrati i Europa och mot det eliternas projekt som varje dag vidgar klyftorna och urholkar folkstyret, säger Ali Esbati, ordförande i Ung Vänster, som själv kommer att finnas på plats i Köpenhamn.

– EU-projektet är ett eliternas projekt. EMU är ett av de tydligaste exemplen på att det är så. Nu mobiliserar den ekonomiska och politiska eliten för att föra in Sverige i ett projekt där högerpolitik grundlagsfästs, Sveriges nationella oberoende trampas ned och möjligheterna för medborgarna att genom val påverka den ekonomiska politiken minimeras. EMU är ett riskabelt projekt där arbetande människor tar alla riskerna och får betala med arbetslöshet och nedskärningar. För att sälja in projektet har ja-sidan redan börjat med sin intensiva propaganda som bygger på ett obehagligt idiotförklarande av vanliga människor. EMU-frågan sägs handla om hur mynten ska se ut och hur det ska bli enklare att resa utomlands. Men vi vet att det handlar om makt, inflytande och demokrati. Därför kommer vi att demonstrera i Köpenhamn, fortsätter Ali Esbati.

Ung Vänster har under lång tid haft nära kontakter med Sosialistisk Ungdom i Norge och man kommer tillsammans att utgöra kärnan i ett rött nordiskt EU-kritiskt block.

– Det är viktigt för oss att visa att EU-motståndet i Norden lever och frodas. Vi samarbetar också med SU för att vi har samma syn på hur och varför vi vill demonstrera.

Ali Esbati kommenterar också den senaste tidens spekulationer kring våldsamheter och oroligheter.

– Det har varit en ovärdig upptrappning av polisens retorik. EU:s regeringar har bland annat nyligen antagit en så kallad handbok om säkerhet som ska användas vid EU:s toppmöten. Det ingår som ett led i den utveckling som pågått under en tid, med misstänkliggörande och demonisering av varje form av politiskt motstånd. Den svenska regeringens beslut att upphäva den nordiska passfrihet för att kunna ingripa mot tillresta demonstranter visar mer än något annat EU-projektets karaktär och hur det måste försvaras från EU:s medborgare. ändå är jag hoppfull. Vi har sett på sistone hur eventuella våldsverkare kunnat isoleras och hur breda, folkliga manifestationer har kunnat genomföras vid flera liknande möten, där polisen hållit en låg profil och ägnat sig åt sin huvuduppgift istället för att provocera och trakassera demonstranter.

– Vi ser fram emot stora demonstrationer som visar att de europeiska folken inte accepterar att behandlas hur som helst, avslutar Ali Esbati

För mer information, kontakta:
Ali Esbati, förbundsordförande, 0733 706 426
Edvard Ankarudd, EMU-ansvarig, 0704 176 357
Båda kommer att vara i Köpehamn från och med onsdagkvällen den 11 december.

Seger i Salem!

Alla har sett bilden med tanten som i raseri slår sin handväska i huvudet på en marscherande nazist. Han är större än henne, men det hindrar henne inte, hennes ilska driver henne till att handla.

I Salem slog vi en ickevåldshandväska i huvudet på nazistparaden. Den antinazistiska motmanifestationen i Salem var framgångsrik, välorganiserad och väl genomförd. Tillsammans kunde omkring 1500 Stockholmare modigt och ansvarstagande hindra nazisterna från att genomföra en parad på Rönninge Torg. Den antinazistiska motmanifestationen var en seger även över rädsla och tystnad och en nödvändig markering: nazisterna får inte ta ett steg utan att mötas av massivt motstånd!

För oss är det avgörande att nazistiska krafter måste mötas med nolltolerans. I praktisk handling kan det innebära att vi bemöter högerextrema möten med motmöten. Det kan också vara att göra som i Salem, blockera en nazistparad från att uppträda med sina apkonster på ett offentligt torg.

Nu är det också dags att svenska medier tar ställning och slutar demonisera antirasistiska manifestationer genom ett osakligt fokus på enskilda våldshandlingar. Lördagens demonstrationer manifesterade i verkligheten att det går att demonstrera mot rasism utan att deltagarna inte behöver vara rädda för våldshandlingar. Det är en förutsättning för att den antirasistiska rörelsen ska nå en verklig bredd och det är dit vi måste nå.

Kampen mot nazister och rasister kan aldrig vila.
Nästa gång de vill paradera är vi där igen.

Ung Vänsters förbundsstyrelse 021208

Kommunals krav är rättmätiga

Kommunal lämnande i förra veckan sitt yrkande inför deras stundande löneförhandling. Kravet bygger på att kommunals medlemmar 2006 ska ha samma genomsnittslön som genomsnittslönen inom verkstadsindustrin. Detta är ett fullt legitimt krav. Diskrimineringen av arbetare inom kvinnodominerande yrken är en skamfläck för vår offentliga sektor.
Kommunals förslag innehåller även en kraftig löneökning för de med lägst lön, i och med att minimilönen för vuxna föreslås öka från 10 600 till 14 000.
I tider av ständiga pråpåer ifrån näringslivets och politikens toppar om att facken måste ta ansvar, dvs hålla nere löneökningarna, är det befriande att kommunal vägrar vika ner sig. Lönediskrimineringen av kvinnor skall avskaffas.
Nu återstår för politiker i kummun- och landstingsförbundet att stå fast vid vad man sagt under valrörelsen. Men det återstår också för alla oss andra att visa vår solidaritet med kommunals medlemmar. Ni är värda en rättvis lön, vi står bakom er till hundra procent!

Ung Vänsters förbundsstyrelse 021208

Sida 1 av 212