Ny feministisk bok! Sprängkraft – om systerskap för förändring

På Ung Vänsters kongress i Sandviken 2-6 juni släpps boken ”Sprängkraft – systerskap för förändring”, en bok om Ung Vänsters feministiska arbete. I boken skriver ett flertal skribenter om hur Ung Vänster varit en avgörande kraft för den feministiska utvecklingen i Sverige, och om hur förbundet utvecklat ett unikt intern jämställdhetsarbete.

I boken skildras bland annat arbetet med feministiskt självförsvar, som Ung Vänster gjort sig känt för, och som genom förbundet förts vidare till länder så som Nepal, Colombia och hur det blivit regeringspolitik i Norge. Boken beskriver hur ett medvetet internfeministiskt arbete kan leda till tuffare brudar och sjystare grabbar. Redaktör är Tove Liljeholm och bland de medverkande finns Rossana Dinamarca, vice partiledare för Vänsterpartiet och tidigare förbundsstyrelseledamot, Felicia Ohly, ordförande för Ung Vänsters feministiska utskott och Jenny Lindahl Persson, tidigare förbundsordförande för Ung Vänster och informationschef för Vänsterpartiet.

Här kan man läsa Ida Gabrielssons förord till boken.

Sprängkraft – en bok om systerskap för förändring

På Ung Vänsters kongress i Sandviken 2-6 juni släpps boken ”Sprängkraft – systerskap för förändring”, en bok om Ung Vänsters feministiska arbete. I boken skriver ett flertal skribenter om hur Ung Vänster varit en avgörande kraft för den feministiska utvecklingen i Sverige, och om hur förbundet utvecklat ett unikt intern jämställdhetsarbete.

Här kan man läsa Ida Gabrielssons förord till boken:

”Kära systrar, jag vill skriva det här förordet i första hand till er. Förlåt mig kamrater, men så måste det bli. Det är vi, tillsammans, som byggt förbundets feministiska utveckling. Nu och genom historien. Andra kvinnor tog kampen tidigare och skapade det utrymme som vi har att förfoga över idag. Vi tog vid, fortsatte att flytta gränser, tryckte på och sprängde murar. Vi har försökt dokumentera och återge en liten del av allt detta i den här boken. Många unga tjejers handlande kommer fortfarande vara okänt, men resultatet av vår kollektiva gärning är en högst påtaglig del av det förbund vi nu är på 2010-talet. Samtidigt som omvärlden upplever en tid av feministisk tillbakagång, vågar jag påstå att feminismen aldrig stått starkare än idag i Ung Vänster.

När jag skriver detta driver klubbar i hela landet förbundets feministiska kampanj Inga fler ursäkter. Tusentals flygblad har delats, otaliga pass i feministiskt självförsvar har hållits, och hundratals affischer har satts upp. På förbundets 45:e kongress kommer talarstolen intas av unga tjejer som ger sig in i debatter om välfärdsstaten, strategier för en framtidsvänster och hur vi ska motverka islamofobin som breder ut sig. Att jobba stenhårt med internfeminism har aldrig handlat om allmän snällism, utan varit en medveten strategi för att alla förbundets medlemmar ska vara med på lika villkor och utveckla förbundets politik och organisation.

Ung Vänster har tagit stora kliv. Det finns en trygghet i den insikten. För även om man aldrig ska ta den interna jämställdheten för given, så har vi unga kvinnor som är aktiva i förbundet idag ett helt annat handlingsutrymme än dem som var innan oss. Visst – vi är inte och kommer aldrig bli, en isolerad ö där strukturer och underordning inte längre påverkar oss. Vi är människor som präglas av det samhälle vi lever i, därför är det omöjligt. Men vi har trots detta lyckas skapa ett andrum. I Ung Vänster är det inte självklart att killar pratar mest. I Ung Vänster har vi kvinnor som har status och fungerar som förebilder. I Ung Vänster kan du inte säga, eller göra, vad som helst och komma undan med det.

Könsförtrycket är en speciell typ av förtryck. Det pågår mellan älskanden, man kan inte bara resa sig upp och skrika ”Go home”, eftersom man delar frukostbordet. Det är inte en kamp emot direktören, utan en kamp mot en ordning som känns in på bara kroppen. Ibland när jag är på ett bitterfittigt humör förundras jag över hur radikala män kan stå i talarstolen och tala sig varma om människor i länder långt borta, men samtidigt vara blinda för det förtryck som den de delar säng med upplever varje dag. Könskriget är lönlöst, för det går inte att vinna. Vi måste vara många, både kvinnor och män, som tar kampen emot ordningen. Att se sig själv i andra, måste börja gälla även i tv-soffan.

Det personliga är politiskt, konstaterade feministerna på 70-talet och drog upp en rullgardin som skymt bärande områden av könsförtrycket genom historien. De möttes av moralkortet. Det har män som hatar kvinnor använt sig av i alla tider. Idag pågår samma diskussion kring sexköpslagen, med påstått liberala argument. Genom att upphäva lagen kommer de prostituerade plötsligt att bli upphöjda samhällsmedborgare och flytta in i varsin respektabel lägenhet på Östermalm. Hora kommer att bli ett positivt laddat begrepp vanligt förekommande runt julbordet. Hon kommer att kunna inhandlas på Hemtex hängande på en krok mellan väggbonaden och den rutiga kökshandduken. I Holland blomstrar tulpanerna och prostitutionen lika praktfullt. Alla mår bra och det finns inget förtryck på red-light district. Malmskillnadsgatan och skumma kvarter kommer att vara ett minne blott, istället parkerar de prostituerade sig på Skansen för att värva kunder. Att få ligga är ingen rättighet jämförbart med allmän rösträtt och frihet från statlig övervakning. Jag struntar i om jag är en festförstörare nu, men man måste minst vara två om det. Annars går det inte. Åtminstone inte utan livlig fantasi. Eller tvång.

Korten blandas, och kampen om frigörelse likställs med att beröva feminismen på känslor. Min fråga till dessa ”liberaler” blir då: Varför ska vi då kämpa? Frigörelsen handlar inte om att utplåna känslor, tvärtom: det handlar om att frigöra dem.

Feminismen har börjat handla om allt annat, än just det som är det politiska subjektet: kvinnor. Istället ska vi stapla olika kvinnotyper på varandra och sedan komma fram till vem som förtrycker vem mest, innan vi till sist kan kora en vinnare. Dessa tongångar är inte bra för feminismen. Istället för att bygga sköra pyramider ska den feministiska rörelsen vara bred och samlande. Visst finns det skillnader på tjejer och tjejer, det kan handla om sexualitet, etnicitet eller klass. Min bästa vän var klassens hora som alla fick ta på men som ingen ville ha. Där satt hon i sitt blekta hår och med foundation smörjd i hela ansiktet. Killarna äcklade sig över henne, men tog ändå för sig som om att det vore några jävla bjudkarameller från Konsum. Det hade antagligen inte hänt en övre medelklasstjej. Å andra sidan hade det aldrig någonsin hänt en arbetarklassman.

Förutom att ha de rakaste ryggarna i debatten om kvinnors kroppar och sexuell frigörelse, måste vi lyckas med att vara de tydligaste välfärdsfeminsterna. Unga tjejers ohälsa ökar i takt med vinsterna. Ett framtida politiskt projekt för Sveriges bästa feministiska och socialistiska förbund blir att organisera människor för en förändring av detta. Vi är den nödvändiga rösten i diskussionen om omfördelning och en feministisk ekonomisk politik.

Milstolpar i rörelsens moderna tid avhandlas i den här boken, om hur det gick till när vi fick ett feministiskt program, om hur arbetet med det feministiska självförsvaret utvecklats och förts vidare, till och med till andra länder. Om hur några tjejer i Ung Vänster drog igång arbetet med feministiskt självförsvar och om hur det idag är norsk regeringspolitik. Det är ingenting som jag bara skriver, när jag påstår att Ung Vänster har varit och är den viktigaste feministiska kraften i Sverige. Vi går först här, kanske på ett tydligare sätt än inom något annat område.

När jag gick i skolan ville jag till varje pris se till att inte uppfattas som ”tjejig”. Tjejig var lika med svag och det ville man ju inte vara. Därför lyssnade jag på Metallica när de andra tjejerna lyssnade på Take That, jag spelade bastuba i skolorkestern och alla andra tjejer spelade förstås klarinett och jag lärde mig alla fotbollsspelare i Engelska ligan utantill. Jag pratade ofta skit om de tjejiga tjejerna som grät, tyckte om hästar och var bollrädda. Jag fick hänga med killarna, de hade respekt för mig. Men ibland gick jag för långt, som när jag vann över alla i klassen i armbrytning, då hängde man plötsligt löst. Till slut lärde man sig vad som gällde, vart gränsen går. Typ vid portionssnus och mellanöl. Senare i livet fick jag uppleva feminismens verktyg, jag släppte lite på tidigare föreställningar om hur man skulle vara, och vågade göra saker som jag aldrig tidigare gjort. Det vackraste med feminismen är skuldbefrielsen, när skammen inte längre bränner lika starkt i kroppen. Istället, när jag var i mina sena tonår, spratt det i mitt bröst av systerskap och gemenskap.

Ibland blir jag lite ledsen av den hårda attityden som finns inom feminismen. Ingen vill vara ett offer längre och därför håller vi tillbaka frigörelsen. ”Jag är inget offer, jag är jättesnygg, och det gör mig mäktig och ger mig dessutom rätt att öppna käften”, ”Nej jag känner mig aldrig för fet, för fel, eller för mycket. Det är det dom andra som gör, men jag är helt enkelt för frigjord för detta”. Jag tror inte att unga tjejer vill ha ouppnåeliga superhjältar som förebilder, det är skillnad på att dyrka och identifiera sig med någon. Jag tror att det är centralt att släppa lite på garden, för att kunna knyta näven när det behövs. Vi är offer för ett förtryck, just genom att konstatera det kan vi också göra någonting åt det. En viktig politisk poäng försvinner om vi inte kan se styrkan i svagheten. Den revolutionära potentialen i att blotta sig, enbart då kan man också börja dela oket som förtrycket innebär.

Den kollektiva bekännelsen som vi tjejer i förbundet gjort är någonting storartat. Det har förstås inte varit någon jävla syjunta. Det har handlat om att bekänna tillsammans och inse att man inte är ensamma, att formulera en problembeskrivning, ta fajten för att den ska vara erkänd, vinna den och bygga vidare.

Tack mina allra käraste systrar. Vi har varit med hela vägen, under första, andra och tredje vågens feminism. I med- och motgång. Så kommer det att fortsätta se ut även i framtiden. Vi har varit de hårdaste feministerna, vi har utvecklats och blivit de skarpaste feministerna. Vi har tyckt till och gjort skillnad i aktuella feministiska debatter, och vi har gripit in och påverkat samhället i en feministisk riktning. Kamrater och systrar, vi har en bit kvar tills den ordningen som delar upp oss utifrån kön, är borta. Vi ska stå för en tillåtande bred feminism med sylvass udd riktad mot könsmaktsordningen. Och med allt detta sagt, så är det här bara början. Som Märta Tikkanen skriver i århundradets kärlekssaga: ”det är dags att skrota ner vårt dåliga samvete systrar”.

Ida Gabrielsson, förbundsordförande 2005-2011″

Ung Vänster släpper bok om sitt feministiska arbete – ”Sprängkraft”

I samband med Ung Vänsters kongress 2-6 juni i Sandviken lanseras boken ”Sprängkraft – systerskap för förändring”, där ett flertal skribenter skriver om hur Ung Vänster varit en avgörande kraft för den feministiska utvecklingen i Sverige, och om hur förbundet utvecklat ett unikt intern jämställdhetsarbete.

”Könsförtrycket är en speciell typ av förtryck. Det pågår mellan älskanden, man kan inte bara resa sig upp och skrika ”Go home”, eftersom man delar frukostbordet. Det är inte en kamp emot direktören, utan en kamp mot en ordning som känns in på bara kroppen.” skriver Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson i förordet.

I boken skildras bland annat arbetet med feministiskt självförsvar, som Ung Vänster gjort sig känt för, och som genom förbundet förts vidare till länder så som Nepal, Colombia och hur det blivit regeringspolitik i Norge. Boken beskriver hur ett medvetet internfeministiskt arbete kan leda till tuffare brudar och sjystare grabbar.

Redaktör är Tove Liljeholm och bland de medverkande finns Rossana Dinamarca, vice partiledare för Vänsterpartiet och tidigare förbundsstyrelseledamot, Felicia Ohly, ordförande för Ung Vänsters feministiska utskott och Jenny Lindahl Persson, tidigare förbundsordförande för Ung Vänster och informationschef för Vänsterpartiet.

Hela förordet finns att läsa här, boken släpps den 2 juni.

För mer information:
Tove Liljeholm, feministisk sekreterare och redaktör för ”Sprängkraft”: 0736 691 734                         Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03

Ung Vänster håller kongress i Sandviken 2-6 juni

Under Kristi Himmelfärdshelgen 2-6 juni håller Ung Vänster sin 45:e kongress i Sandviken. Kongressen är förbundets högsta beslutande organ och behandlar bland annat val av förbundsstyrelse och förbundsordförande.

– Vi kommer att diskutera ett nytt förslag till principprogram och anta en verksamhetsplan med strategier mot högerns försämringsprojekt där vanligt folk får betala överklassens skattesänkningar. Vi ska vända sämhällsutvecklingen så att ungas trygghet på jobbet och i skolan stärks, säger förbundsordförande Ida Gabrielsson.

Invigningen sker på torsdagen den 2:a juni. På söndagen den 5:e juni väljs ny förbundsordförande och förbundsstyrelse.

För mer information besök kongresshemsidan på
ungvanster.se/kongress2011 eller kontakta:
Ung Vänsters förbundscentral: 08-654 31 00
Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03

Stefan Lindborg föreslås bli ny ordförande för Ung Vänster

Ida Gabrielssons sista ledare i Rak Vänster

På förbundets kongress i Sandviken 2-6 juni avgår Ida Gabrielsson som förbundsordförande för Ung Vänster efter sex år på posten. Här kan ni läsa hennes sista ledarartikel i vår interntidning Rak Vänster:

”Tills vi möts igen

Kamrater, det här är min sista ledare till er. Till det förbund som jag tycker så oändligt mycket om. När man skriver sin sista ledare, till det förbundet som man gett så mycket, men som alltid, och det menar jag, har gett mig mer, vill man att det ska bli perfekt. Man vill sammanfatta alla händelser som vi tillsammans upplevt genom åren, man vill att raderna ska andas av den värme och den tacksamhet jag känner inför er. Jag har fått vara en liten del av någonting väldigt bra. Någon annan kanske skulle kunna beskriva bättre, med andra ord, men jag kan det inte. För det är så det är. Varken mer eller mindre.

När jag sitter och skriver blir jag plötsligt blyg, inför er, inför oss. Man vill ju inte verka nostalgiskt banal. Vill inte skriva bara för mig, för min egen skull, utan åt er. Vill inte berätta om mina minnen, utan jag vill med några rader kunna återge det fina så vi kan minnas tillsammans. Att kunna sammanfatta och förmedla allt detta, är förstås omöjligt och mest en naiv önskan. Men med det sagt, måste jag ändå börja med mig. För utan er, ni som är Ung Vänster, och utan dom, som tidigare byggde det vi har idag, hade jag varit någon helt annan.

I en bruksort i södra Norrland var jag butiksbiträdes dotter, vars släkt utan undantag röstade på VPK. Jag växte upp med konsumkassar, blåvitt och villfarelsen om att alla som hade något innanför pannbenet röstade på Vänsterpartiet. Jag blev alldeles kall inombords när det uppdagades att en unge i min umgängeskrets hade föräldrar som röstade på sossarna. Jag och de andra barnen i gänget – vi var i någonstans i femårsåldern – vrålade ”Socialdemokrat lika med socialakrobat!”. Vi fattade inte vad det betydde, men det lät ju bra. Och vi visste att det var något väldigt dåligt, det ingick i min pappas favorit-vokabulär. Han sa: ”Ja, de är ju såna. De har ingen ryggrad, böjer sig, och krumbuktar kring saker. Socialakrobater.”

Under de år som jag haft förmånen att leda Sveriges enda revolutionära ungdomsförbund har det hänt mycket. Det har varit en smärtsam tid. Sverige blöder. Arbetarrörelsen är sargad. Och regeringen fortsätter att rasera det som vi en gång byggde upp. Som vi kämpade för att bygga upp. Den generella välfärden tynar bort och det nya brutalare systemet framträder allt tydligare. Det har varit skördetid för kapitalisterna och de som fått stå för notan är unga timanställda, sjukskrivna och ensamstående mammor. Strategin är genial – det handlar om att splittra och dela upp, konstruera nya konfliktlinjer och skapa avstånd människor emellan. Mellan tjänstemän och LO-kollektivet, mellan dom som har ett jobb och dom som är arbetslösa.

Istället för att vända oss gemensamt mot dem, vill de att vi ska vända oss emot varandra. För att vi inte ska kunna se oss själv i varandra. Uppdelning är högern bästa vän, medan solidariteten är arbetarrörelsens viktigaste framtidsförsäkring. Vanmakten som slagit rot i människor, efter decennier av nyliberalism, har hjälpt till att skapat den rasism och islamofobi som vi ser idag. Det ligger på våra axlar att bekämpa detta.

Ett revolutionärt ungdomsförbund som menar allvar med att vi vill förändra samhället i grunden, kan aldrig vara lättsinniga. Vi gör inte saker slumpmässigt eller på slentrian. Den nya tiden kräver ännu mer av allvar inför den uppgift som är vår. Det innebär ett större ansvar. För våra motståndare är tyngre och mer välslipade än på länge. Då måste vi bli bättre. Det har varit hårda år, vi har förlorat mycket. Men vi har också varit enastående. Förbundet står starkare, vi har fler aktiva medlemmar och fler välfungerade klubbar än tidigare. Vi har utvecklat ett unikt ovärderligt feministiskt arbete. Vi är den viktigaste feministiska och socialistiska kraften i Sverige idag. Kom ihåg det.

Det har varit flera valrörelser, kampanjer mot rasism, motståndsarbetet, turnéer, sommarläger, veckokurser och mycket, mycket mer. Vi har så mycket att göra och vi har bara varandra att fullt ut lita till. Glöm aldrig bort det. Skiljelinjen går aldrig i vår kongressal utan i samhället. Vi håller ihop och organiserar oss för att vi är övertygade om att människovärdet måste erövras.

Nu växlar vi upp, ansvaret att föra kampen vidare trots det hårdnade motståndet, är vårat. Omvärlden kräver det av det förbund som har en över hundraårig historia av kamp för människovärdet. En människa ska inte behöva tjäna en annan. Enbart motstånd mot nedskärningarna räcker inte- nu måste vi bygga landet på nytt.

Jag måste hålla tillbaka lite för att det här inte ska bli ett sånt där tonårigt kärleksbrev som man skriver när man är nyförälskad. Istället vill jag att det ska vara innerligt, ärligt och återspegla min känsla om att den här kärleken är livslång.

Så farväl. Och tack för allt. Tills vi möts igen.

Ida Gabrielsson, 16 maj 2011″

Dags att kavla upp ärmarna

Det finns inte tid för någon närmare presentation av mig själv. Sverige blöder och regeringens storslägga fortsätter att vina över den välfärd som arbetarrörelsen en gång byggde upp. Så jag har inte tid helt enkelt, för det är bråttom nu. Vänstern måste kavla upp ärmarna och ta sig an grovjobbet med att bekämpa den utvecklingen som skapar vinster åt ett fåtal medan vi andra får slåss om smulorna. Det är vad jag tänker göra.

Vi som är unga idag är den första generationen i modern tid som växer upp med sämre förutsättningar än vad generationen före oss hade. Ja, även jag fattar att vi har internet och färgteve. Det är jättebra att vi kan skicka mejl istället för snigelpost och att vi kan kolla på Let’s Dance i färg på bästa sändningstid. Men det är en klen tröst när allt runtomkring oss raseras. Därför känner jag mig inte det minsta bakåtsträvande när jag konstaterar att det var bättre förr. Utvecklingen gick åt rätt håll. Samhället byggdes, trots alla brister, mer jämlikt.

Förskolereformen gjorde att båda föräldrarna kunde arbeta. I skolan satt man i samma bänkrad som ingenjörssöner och inkomstskillnaderna mellan de rikaste och de som jobbade var mindre. Bara en sån sak! Vad har min generation fått av framtidstro och utveckling? Vår generation av unga har fått se skolan segregeras, direktörssonen ”valde” bort vår skola och bänkade sig med de andra direktörssönerna i Danderyd. Välfärdens områden har blivit ett säkert kort för kapitalister att göra vinster på cancersjuka, vår rätt till utbildning och unga tjejers ohälsa. När något ska förändras på 2010-talet kan man vara säker på att det innebär försämringar. Större skolklasser, otryggare arbetsmarknad och borgerliga landstingspolitiker som jämför chips och fredagsmys med att kunna ta sig till sitt arbete via kollektivtrafiken.

I en schlingmannifierad politisk debatt pratar regeringen om arbetslinjen och sänker skatterna med några miljarder till. Regeringen har en utstuderad strategi som går ut på att det ska bli fler jobb genom att lönerna blir lägre. Problemet med regeringens retorik är bara kopplingen till verkligheten. Vi unga har redan otryggare jobb och lägre löner än andra grupper på arbetsmarknaden, och ändå är det bland oss arbetslösheten är som högst.

Regeringen ryggar för begrepp som skitjobb, men den politik som de för har inget annat syfte än att skapa en arbetsmarknad som är skit för oss som jobbar. Den som inte står ut med att provjobba gratis, stämpla ut när det är lite att göra eller sätta livet och vardagen på undantag när chefen kallar, har dåliga odds på svensk arbetsmarknad. Yrkesutbildningarna måste stärkas så att den som tillhör LO-kollektivet blir mindre utbytbar, alltså friare och starkare, på arbetsmarknaden. Detta har tidigare även vänstern misslyckats med. Med Björklunds politik får vi en yrkesutbildning där man saknar möjligheten att lära sig engelska eller matte. Det blir allt svårare att välja om senare i livet, att höra till arbetarklassen blir att sitta fast, medan resten åker på klassresa till högskolan.

Men det är inte det värsta. Det värsta är att för de yrken, som knappast är skitjobb, men som ofta omges av skitvillkor, finns det inget av förstärkning eller upprustning. Jag vill att de som går Barn- och fritidsprogrammet ska få en bra utbildning med vettig praktik som stärker deras ställning på arbetsmarknaden. För samhället viktiga yrkesgrupper som byggjobbare och vårdbiträden ska få de bästa möjliga utbildningarna inom sitt yrke. Det är så man stärker unga på arbetsmarknaden, ger dem de utvecklingsmöjligheter de är värda och gör dem mindre utbytbara.

Den skitarbetsmarknad som regeringen målmedvetet håller på att skapa har ingenting att göra med att värna viktiga yrkesgrupper. De vill helt enkelt försvaga oss, sänka våra löner och försämra våra arbetsvillkor. På en modern arbetsmarknad ska inte människor utsättas för Fas 3 eller bära reklamskyltar som sysselsättning. Det är skit både för samhället och för individen. Istället behöver vi fler som jobbar i välfärden så att alla kan få den vård eller utbildning de har rätt till. Och om Reinfeldt inte tycker att det är skit, kanske han själv kan testa att gå ut genom dörren från regeringskansliet och ställa sig på Drottninggatan med en skylt ”Sushi 50 spänn, 100 meter åt höger”.

Nu är det hög tid att växla upp och ge högerpolitiken en ordentlig match. Vår generation har fått nog. Vi tänker slå tillbaka och ta tillbaka det vi borde ha rätt till. Vi ska ha trygga jobb, världens bästa välfärd och en jämlik skola. Och såklart. Det är bara början. För ni trodde väl inte att vi skulle nöja oss med det? Ungdomar på arbetsmarknaden har hängt löst länge nog, medan arbetsgivarna har suttit säkert. Nu är det hög tid för direktörerna att gå på plankan, och för oss andra att börja bygga samhället rättvist igen – med mejl och färgteve och allt.

Stefan Lindborg, föreslagen till förbundsordförande för Ung Vänster

Artikeln finns även publicerad på Newsmill.

Stefan Lindborg föreslås till ny förbundsordförande

En enig valberedning föreslår Stefan Lindborg till ny ordförande för Ung Vänster. I juni kan han efterträda Ida Gabrielsson, som suttit sedan 2005.

– Stefan har bred erfarenhet och ett starkt stöd i rörelsen, vi är väldigt glada att kunna föreslå honom, säger Tora Breitholtz, valberedningen. Han står bra rustad att leda förbundet och utmana högern.

Stefan är 26 år gammal och bor i Fisksätra, utanför Stockholm. Han har tidigare varit distriktsordförande för Ung Vänster Älvsborg, och ordförande för Ung Vänsters fackliga utskott. Sedan 2008 är han ledamot i förbundsstyrelsen, senaste året som förbundssekreterare.

Stefan är född i Göteborg, men uppvuxen utanför Borås. Innan han började arbeta på förbundscentralen pluggade han ekonomi, men han har också jobbat på lager och på bageri.

– Det känns hedrande att bli föreslagen till ordförande för Ung Vänster. Det är en svår tid, högern har vunnit mark och vänstern behöver kliva fram och ta ett större ansvar. Tillsammans med resten av förbundet hoppas jag kunna skaka om högeretablissemanget och driva på för ett systemskifte från vänster, säger Stefan Lindborg.

Valberedningens övriga förslag är ännu inte klara. Ung Vänsters kongress hålls den 2-6 juni på Folkets hus i Sandviken.

För mer information kontakta:
Ung Vänsters förbundscentral: 08-654 31 00
Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03
Tora Breitholtz, sammankallande i valberedningen: 070-739 97 07

För pressbild på Stefan klicka här

Skämmes, Taxikurir!

För några veckor sedan blev det känt att Taxikurir varslat 17 av sina fastanställda växeltelefonister om uppsägning på grund av ”arbetsbrist”. Någon verklig arbetsbrist är det dock inte fråga om. Taxikurirs plan är nämligen att ersätta de uppsagda telefonisterna med inhyrd personal från bemanningsföretag. Facket har förstås protesterat, men idag skriver LO-tidningen att förhandlingarna strandat:

Allt större bostadssegregation i ”föregångslandet Sverige”