Ung Vänster välkomnar Vänsterpartiets ungdomssatsning

budgeten

Igår presenterade Vänsterpartiet ett paket av åtgärder för att unga ska få bättre livsvillkor. Man satsar 10 miljarder på bland annat jobb och utbildning, högre studiemedel och bättre ungdomsmottagningar.

– Det här är en viktig och välkommen satsning som Vänsterpartiet vill göra. Ungas vardag präglas av otrygghet och det här är investeringar som kan göra skillnad, säger Stefan Lindborg, ordförande för Ung Vänster.

I Vänsterpartiets förslag finns bland annat satsningar för att bygga bort bostadsbristen. Med hjälp av ett statligt investeringsstöd och slopad fastighetsskatt på hyresrätter kommer det att byggas fler hyresrätter med rimliga hyror.

– Idag betalar unga ett högt pris för den akuta bostadsbristen. Om Sverige ska ta sig ur bostadskrisen måste det till en tvärvändning i bostadspolitiken. Vänsterpartiets satsning på att bygga hyresrätter som unga har råd med är nödvändigt för att vi ska kunna flytta hemifrån, säger Lindborg.

Vänsterpartiet vill också skjuta till resurser till en sommarjobbsgaranti för unga.

– Att ha sommarjobbat är ett viktigt sätt att få in en fot på arbetsmarknaden, därför är det bra att Vänsterpartiet möjliggör för kommuner att garantera att alla 17-åringar kan få ett sommarjobb, avslutar Lindborg.

 

Läs mer om förslaget här: Bättre livsvillkor för unga.

 

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

En omöjlig dröm om en egen lägenhet

Gästbloggare: 

Maria Rosén sitter i distriktsstyrelsen för Ung Vänster Storstockholm. 

Jag heter Maria Rosén och är 22 år gammal. 2011 slutade jag gymnasiet och flyttade hemifrån. Innan dess hade jag ett hopp om att kunna få tag i en hyreslägenhet i någon av Stockholms förorter för att kunna starta mitt egna vuxna liv och äntligen slippa behöva anpassa mitt liv efter andras vilkor. Men så såg inte bostadsmarknaden ut. De senaste två åren har jag, om man räknar på de ställen jag kunnat säga ”hemma”, flyttat fyra gånger. Jag har bott som inneboende, hyrt i andrahand eller levt i ett kollektiv med människor jag aldrig träffat innan. Under ett par månader för snart ett år sedan hyrde jag en läggenhet under tiden som det pågick ett stambyte i samma lägenhet, vilket var minst sagt för jävligt.

Alla ställen där jag bott har jag haft flyttkartonger som aldrig packades upp. Mellan flyttarna har jag ofta varit tvungen att bo tillfälligt på kompisars eller familjemedlemmar soffor. Det har varit långt ifrån den där drömmen om att ha ett ställe jag skulle kunna kalla mitt, ett ställe där jag kunde ringa värden om elementen gick sönder på vintern utan att vara rädd för att bli utkastad eller ett ställe där jag kunde packa upp mina kartonger och veta att jag fick stanna.

Den drömmen känns för varje flytt eller vare intresseanmälan på Blocket mer och mer overklig. För utifrån dagens bostadspolitik är det en omöjlig dröm. Jag vet att det finns fler som känner igen sig i det jag varit med om, att det finns fler som levt i andrahandskarusellen längre tid än vad jag har gjort och att det finns många som haft det ännu värre, för det här är något nästan alla ungdomar idag har gemensamt. Där det som kännetecknar gemenskapen är känslan av att inte veta vart man ska ta vägen. En känsla som gör det svårt att sova, där stressen blir mer och mer påträngande för varje dag som går. Var ska vi bo?

Antingen tvingas vi bo kvar hos våra föräldrar, som kanske inte ens har råd att försörja oss för evigt, eller så förpassas vi till en otrygg bostadsmarknad där vi kan kastas ut från våra hem när som helst och där vi betalar mer än vad boendet är värt. Där det krävs fast jobb för att över huvud taget kunna ha en chans att få bostad, men där vi i bästa fall har en osäker anställning. För att få jobb måste man ofta flytta dit jobben finns, men där finns det inga bostäder.

Det skulle vara så mycket lättare att kunna leva, gå till jobbet eller skolan om jag visste att jag har ett hem att komma tillbaka till. Att det inte kommer vara någon främmande man i min lägenhet när jag kommer hem. Eller att kunna hälsa på grannen i tvättstugan utan att vara nervös över att bli utslängd för att denne får veta att man hyr lägenheten mittemot.

Idag tältar Ung Vänster mot bostadsbristen. Följ oss på #varskavibo. 

Ung Vänster tältar mot bostadsbristen

taltbanner

Idag tältar Ung Vänsterklubbar runt om i landet för att uppmärksamma bostadsbristen. En kvarts miljon unga en bostad och det byggs nästan inga hyresrätter alls som vi har råd med.

– Medan bostadsbristen biter sig fast sätts ungas möjlighet att bli vuxna på undantag. Istället för en egen lägenhet förväntas vi bo kvar hemma hos föräldrarna, soffsurfa hos kompisar eller bo i osäkra och dyra andrahandskontrakt, säger Stefan Lindborg, ordförande för Ung Vänster.

Politiker och makthavare skyller bostadsbristen på krångliga regler, men det är tydligt att det saknas en politisk vilja att bygga bort bostadsbristen.

– Det är en verklighetsflykt att tro att bostadsbristen går att lösa med något annat än ett ökat byggande. Vi kräver ett modernt miljonprogram med billiga hyresrätter som unga har råd att betala, avslutar Lindborg

 

För mer info om vad som händer lokalt
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Ett register är ett register är ett register

Idag rapporterar media om att polisen har upprättat ett register över romer. Registret har ingenting att göra med brottslighet utan är helt och hållet till för att kunna se etnicitet och familjetillhörighet. Tusentals människor har registrerats och en fjärdedel av alla i registret är barn.

Polisen har reagerat med viss förvirring. Först sades det att det inte fanns något register. Sedan fanns det. Fast det var bara en enskild polis som gjort det*. Sedan visade sig att det varit sökbart för ett 70-tal poliser. Sedan fanns det bara i Skåne. Fast det visade sig visst att det har mailats runt mellan olika kontor i olika län. Sen var det inget register, utan en fil.

Rörigt.

Man kan tycka att polisens pressavdelning borde ta uppgifterna på större allvar än att gissa hur det ligger till. Men okej, låt oss kalla det för register eller analysfil eller kartläggning eller vad nu polisen vill kalla det. Det är fortfarande vad det är. En databas där tusentals människor har registrerats utan misstanke om brott, enbart på grund av att de är just romer.

Eller låt oss säga vad det faktiskt handlar om; samma gamla rasism som frodats under århundraden och som fortfarande blomstrar i all sin prakt. Svenska myndigheter har en fruktansvärd historia av att förfölja trakassera, diskriminera, tvångssterilisera och kartlägga romer. Ibland blir det så smärtsamt uppenbart att Sverige inte gjort upp med sin historia.

*Ni vet hur det är, man sitter och hänger på kafferasten, man har löst sitt sudoku och vad gör man? Ja, men man tar och knåpar ihop ett litet register över vilka relationer som 4029 människor har med hjälp av ett datorprogram för 120 000 kronor. Det är lätt hänt.

Polisens kartläggning av romer är rasistisk

polisregister

Idag avslöjar media att polisen har upprättat ett olagligt register över romer. Tusentals människor finns registrerade och många av dem är barn. Registret visar inte brottslighet, utan kartläggningen baseras på etnicitet.

– Polisens kartläggning av romer är inte bara vidrig och olaglig. Den är också rasistisk. Polisen ska utreda diskriminering av romer, inte själva stå får den, säger Stefan Lindborg, förbundsordförande för Ung Vänster.

– Detta är en rättsskandal som måste utredas grundligt. Polisen måste förklara sig och justitieminister Beatrice Ask ge besked om vilka åtgärder regeringen kommer att vidta, avslutar Lindborg.

 

För kontakt
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Dubbla måttstockar i islamofobins tecken

Det blåser kring öronen på Sveriges nya arbetsmarknadsminister. Elisabeth Svantesson tillträdde som minister i tisdags och det har redan skrivits spaltmeter om hennes religiösa övertygelse.
Man kan diskutera huruvida tron är en privatsak eller om det är något som påverkar den politiska insatsen. Personligen lutar jag åt att tro det senare, värderingar och människosyn är någonting man bär med sig vid alla tillfällen – vardagliga såväl som politiska. Men det är egentligen inte intressant i sammanhanget. Självklart måste man som politisk företrädare kunna vara troende, att staten är sekulär innebär inte att politiska företrädare inte kan bekänna sig till en viss religion. Vad som istället blir märkligt är att det så uppenbart är olika måttstockar som gäller beronde på vilken tro och vilken bakgrund man har. Låt oss jämföra med ett annat exempel från tidigare i år.
Omar Mustafa röstades fram till Socialdemokraternas partistyrelse i början av april i år. Bara någon vecka senare tvingades han avgå. Omar Mustafa är troende muslim och har bland annat en bakgrund som generalsekreterare hos Sveriges unga muslimer. Idag är han ordförande för Islamiska förbundet i Sverige.

Elisabeth Svantesson har suttit i riksdagen för Moderaterna sedan 2006. I tisdags presenterade Fredrik Reinfeldt henne som Sveriges nya arbetsmarknadsminister. Svantesson är troende kristen och har bland annat en bakgrund som lärare inom Livets ord och som informationssekreterare på antiabortorganisationen Ja till livet. Idag är hon medlem i utbrytarförsamlingen Kristet Center Örebro.
Båda två är politiker det har stormat kring just på grund av deras religiösa övertygelse och en mängd debattörer har ifrågasatt deras värderingar. Båda politikerna har krävts på svar gällande vad de tycker om en könsneutral äktenskapslagstiftning och om kvinnors rättigheter. Båda är medlemmar i organisationer som tidigare har bjudit in talare som gjort antisemitiska uttalanden.
Men vad hände sedan? Mustafa tog tydligt avstånd från anklagelserna ett flertal gånger och medgav att inbjudningarna var problematiska. Han tvingades också parera en mängd direkta felaktigheter som cirkulerade i media. Svantesson har nöjt sig med att genom sin pressekreterare låta meddela att hon inte vill bli tillskriven åsikter som inte är hennes. 

Och visst, kanske kunde man nöja sig med det. Om det inte var för ett par skillnader. Svantesson är numera statsråd och har dessutom fortfarande ett par frågor kvar att besvara. Trots det verkar hon sitta säkert på ministerposten. Låt oss fundera ett tag på tiotusenkronorsfrågan: vad hade hänt om Svantesson inte var kristen, utan istället muslim?

Regeringens budget är kvinnofientlig och bakåtsträvande

pengar

Idag presenterade alliansregeringen sin budget för nästa år. Det är en budget utan nyheter som ytterligare cementerar ojämlikheten – inte minst mellan män och kvinnor. Sedan den borgerliga regeringen tillträdde 2006 har inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor ökat med 40 procent och är idag 62 000 kronor.

– Kvinnor betalar ett högt pris för regeringens politik, medan rika män festar vidare på skattesänkningarna. Att i Sverige 2013 behöva konstatera att kvinnors underordning stärks är en skam. Regeringen för en bakåtsträvande och kvinnofientlig politik, säger Felicia Ohly, ordförande i Ung Vänsters feministiska utskott.

Sedan 2006 har regeringen lagt 27 gånger så mycket pengar på skattesänkningar än på den gemensamma välfärden i kommunerna. De tio rikaste procenten har fått nästan 80 000 kronor mer i plånboken medan de tio procent som har lägst inkomster har ännu mindre i dag än de hade 2006.

– Regeringen öser ut skattesänkningar över de rikaste medan vi andra får ta smällen med nedskärningar i skolan och vården. Ett femte jobbskatteavdrag är ett hån mot alla oss som inte är höginkomsttagare, avslutar Felica Ohly.

 

För mer info
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Folket, eliten och segern den 14 september

Idag har det gått exakt tio år sedan vi vann folkomröstningen om ett svenskt EMU-medlemskap. Vänstern i Sverige har en framgångsrik historia. Vi har varit med och gjort avtryck, vunnit kampen om rösträttens införande, tillsammans med övriga arbetarrörelsen byggt välfärden, gjort arbetslivet tryggare och genom vår politiska kamp förändrat Sverige till ett bättre land att leva i. Men trots vår framgångsrika historia är det något särskilt med segern i folkomröstningen den 14 september 2003. Den utgör en konkret seger i en avgörande strid som skulle ha format Sverige för lång tid framöver.
EMU-segern är den största framgången som jag hittills har fått uppleva under min tid som politiskt aktiv. Berättelsen om den får inte falla i glömska, utan måste vårdas och återberättas. Dels för att vi lever i en tid där politiska segrar för vänstern alltför ofta lyser med sin frånvaro, men kanske framförallt för att det bakom segern finns viktiga lärdomar att dra, många av dem är giltiga fortfarande.
I en tid där det är ungefär lika många som tror på UFO:n som på EMU (ja det är faktiskt sant) är det kanske svårt att se sprängkraften som EMU-frågan hade för tio år sedan. Men samtidigt är det av avgörande betydelse att se att segern i folkomröstningen har bärkraft också för förhållandena i dagens Sverige. Det är tydligt inte minst i relation till den ekonomiska krisen. Idag är det uppenbart att priset för en vansinnigt konstruerad valutaunion betalas av bland annat den grekiska, spanska och portugisiska arbetarklassen.
Folket mot eliten
Folkomröstningen om ett svenskt medlemskap i EMU var en strid mellan folket och etablissemanget. Och då inte bara i Nej-sidans strategier – det var så verkligheten såg ut. Ja-sidan hade sina företrädare bland det politiska etablissemanget, bland näringslivstoppar och bland fackförbundsledningar, medan Nej-sidan hade stora delar av folket bakom sig. En överväldigande majoritet (65 procent) av LO-medlemmarna röstade nej. Nej-sidan hade starkt stöd bland unga och bland kvinnor. I alla län, förutom Stockholm och Skåne, var det en majoritet mot ett medlemskap. I en del norrländska orter kunde så många som 75-80 procent av befolkningen rösta nej.
Det var verkligen folket mot etablissemanget och det var tydligt inte minst i ja-sidans reaktioner på förlusten. Det var ett efterspel som hos många präglades av ett illa dolt folkförakt. Den tidigare moderatledaren Ulf Adelsohn ondgjorde sig på valnatten över dalmasar som satt i Borlänge och väntade på bidrag. EU-kommissionens dåvarande ordförande Romano Prodi beskrev svenska folkets nej till EMU-anslutning som en rädsla för det nya. Allt medan statsminister Göran Persson mest tycktes önska sig ett nytt folk att regera över. Det var folket mot etablissemanget, men för en gång skull var det folket som vann.

Flygblad istället för miljoner
EMU-folkomröstningen handlade inte om freden, om Sveriges inflytande i Europa eller om att det är roligare att säga ja, som Ja-sidan försökte inbilla folk. Frågan om ett svenskt medlemskap i EMU var en fråga om makt, och det insåg svenska folket. I SVT:s vallokalsundersökning kan man se att det framförallt var fyra argument som var avgörande för de som röstade nej. Det handlade om EMU:s demokratiska brister, om självbestämmanderätten, om att ett medlemskap hotade välfärden och om en insikt om att det fanns ekonomiska nackdelar med att själv inte kunna styra över penningpolitiken. Resultatet i vallokalsundersökningen är ett kvitto på den lyckade Nej-kampanjen. En viktig del – om inte den allra viktigaste – av Ung Vänsters argumentation var att EMU inte är en fråga om mynt och sedlar utan istället handlar om just makt.
Efteråt har det skrivits mycket om både Ja- och Nej-sidans kampanjer. I förra veckans nummer av tidskriften Fokus skriver Maggie Strömberg:
”Det fanns en känsla av att allt var möjligt. Fler badbollar att dela ut? Javisst! Hundratusentals mazariner med euro-loggan på? Självklart! Täcka ännu ett kvarter med valaffischer? Absolut! Kampanja med segelbåt i skärgården? Varför inte.
Det brukar skrattas åt att alla idéer genomfördes i ja-kampanjen. Det fanns så mycket pengar att ingen behövde säga nej till någonting. Fast det där stämmer inte, säger en av dem som var med och planerade. Förslaget om att flyga runt med ja-luftballonger stoppades faktiskt.”
Nej-kampanjen å andra sidan byggde på organisering och folklig mobilisering. Vi förstod att det näringslivet hade i miljoner (Svenskt näringsliv gick in med över en halv miljard till Ja-kampanjen) var vi tvungna att kompensera genom ett hårt och outtröttligt basarbete. När Ja-sidans avlönade kampanjarbetare delade ut frukostpåsar på busstorget i Borås, var vi många Ung Vänstrare som skippade första lektionen och istället delade ut flygblad och masstidningar. I en tid när politisk organisering av många framställs som något poänglöst, visar Nej-kampanjen att människor som sluter sig samman fortfarande är den enda garanten för att förändra samhället i en progressiv riktning.
Lärdomar att dra
Det politiska landskap som vi verkar i ser på många sätt annorlunda ut jämfört med för tio år sedan. 2003 var det vänstervåg och idag har vi haft en borgerlig regering under sju års tid. Men ändå menar jag att det finns viktiga politiska slutsatser att dra av EMU-folkomröstningen, som fortfarande är giltiga för vänstern.
Den första rör konfliktlinjen mellan folket och etablissemanget. Folket mot etablissemanget är en konfliktlinje som många gånger kan vara (minst sagt) trubbig, och i vissa specifika sammanhang också rent reaktionär. Det sistnämnda oftast när personer eller rörelser försöker förmedla falska beskrivningar av vad eller vilka folket och etablissemanget tycker respektive är. Samtidigt får det inte hindra möjligheten att se denna konfliktlinje när den väl existerar. EMU-frågan var ett sådant exempel. Ett annat dagsaktuellt exempel handlar om frågan om vinster i välfärden. Det finns en konflikt mellan oss som vill ha en högkvalitativ och generell välfärd och de kapitalister som vill bevara möjligheten att göra vinster på skattemedel avsedda för välfärd. Men det finns också en konflikt mellan vanligt folk – där majoriteten för en avkommersialiserad välfärd är solid – och ett politiskt och ekonomiskt etablissemang som inte går i takt med folkopinionen. Den konflikten lyckas vänstern i dagsläget kanalisera, men jag menar att det är av strategisk vikt för vänstern att lyckas identifiera fler sådana exempel och oftare ha självförtroende nog att beskriva dem som just konflikter mellan folket och etablissemanget.
För det andra, vår socialistiska och feministiska kamp kan bara lyckas när den utgår från människors vardagsnära upplevelser och livsvillkor. Idag har vi nästan glömt att det fanns vänsterströmningar – förvisso ofta marginaliserade – som tog ställning för ett svenskt EMU-medlemskap. Många gånger en slags postmodern vänster som hörde det tidiga 00-talet till, med en naiv tilltro till ”globalisering” och ett milt talat bristande intresse för den socialistiska kampens förutsättningar i Sverige. Deras egen brist på folklig förankring gjorde att de hamnade på samma sida som andra elittyckare i frågan om ett EMU-medlemskap. Folklig förankring är en förutsättning för en framgångsrik politisk kamp, men det är också en garant för att hamna rätt i viktiga politiska frågor. Jämfört med Ja-sidans strateger och dagens Caremalobby har vänstern en förankring i breda lager av svenska folket, men förankringen är samtidigt för liten jämfört med vad som skulle behövas. Vi måste utveckla vår förmåga att finnas på plats i människors vardag; i förorter, i folkrörelser och på arbetsplatser. Det är avgörande för att vänstern ska vara en politisk rörelse som är relevant för sin samtid.
För det tredje, även om mycket har förändrats kring Sveriges förhållande till EU under de tio år som har gått – både avseende opinioner och överföring av beslutsfattande – fortsätter frågor om EU att vara av största strategiska vikt. EU och dess institutioner är centrala för att upprätthålla en fortsatt marknadsliberal dominans i Europa. Genom att makten över samhällsutvecklingen – inte minst över den ekonomiska politiken – flyttas till överstatliga arenor, kan det europeiska storkapitalet säkerställa att man relativt ostört kan trumfa igenom sin enda vägens politik. Dels genom fördrag och beslut i EU-domstolen, men framförallt genom svårigheten att på en arena där det saknas en gemensam debatt och gemensamma folkrörelser bjuda motstånd mot en marknadsliberal agenda. Det sistnämnda är tydligt inte minst i relation till den brutala europeiska krispolitiken. Vänstern måste också i fortsättningen vara de som kan kanalisera ett folkligt förankrat EU-motstånd, inriktat mot överstatligheten och det strukturella demokratiska underskottet.
Inför och under EMU-folkomröstningen pratade vi i Ung Vänster om den som något med en historisk betydelse. Vi skulle i framtiden berätta för våra barn och barnbarn om hur vi gav etablissemanget en knäpp på näsan och vann en avgörande seger för att försvara välfärden, jobben och den demokratiska makten över den ekonomiska politiken. Jag hoppas att vi är många som redan gör eller kommer att göra just detta. För vi vann och i det finns en källa till självförtroende och dessutom politiska insikter som är avgörande för att bygga en starkare vänster.

Regeringen måste ge besked om FRA:s övervakningssamarbete

Försvarets radioanstalt

Idag rapporteras att svenska FRA anklagas för att ha samarbetat med amerikansk och brittisk säkerhetstjänst i den övervakningsskandal som avslöjades i våras. Uppgifterna har framkommit efter en utfrågning i Europaparlamentet. Med hjälp av övervakningsprogrammet PRISM har den amerikanska säkerhetstjänsten NSA skaffat sig möjlighet att följa vad vi gör på nätet.

– Om de uppgifter som har framkommit stämmer är det mycket allvarligt. Nu måste alla kort upp på bordet. Regeringen måste ge besked om det har förekommit något samarbete mellan FRA och utländska säkerhetstjänster och om hur det i så fall har drabbat svenska medborgare, säger Stefan Lindborg, Ung Vänsters förbundsordförande.

Ung Vänster är kritiska till de senaste årens utveckling där nya övervakningslagar har införts också i Sverige.

– Högerregeringen har öppnat upp för ett övervakningssamhälle där den personliga integriteten och rätten till ett privatliv sätts på undantag. Det måste bli ett stopp på massövervakningen och storebrorssamhället, avslutar Stefan Lindborg.

För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare Ung Vänster
08-654 31 00, 072-587 86 85
Tove.liljeholm@ungvanster.se

Ung Vänster besöker norsk valrörelse

Sosialistisk Ungdom

Idag tisdag åker en delegation från Ung Vänster till Norge för att stötta vänsterns kamp för att vinna valet. Delegationen leds av Ung Vänsters förbundssekreterare, Hanna Cederin.

– Det norska högerpartiet, Høyre, sneglar på de Moderaterna i Sverige och försöker vinna valet på floskler och tomma löften. Vi ska göra allt för att Norge inte går i Sveriges fotspår, med privatiseringar och större klasskillnader som följd, säger Hanna Cederin, förbundssekreterare i Ung Vänster.

Tillsammans med Sosialistisk Ungdom och Sosialistisk Venstreparti kommer Ung Vänster att kampanja för en rödgrön valseger under den sista veckan.

– Den rödgröna regeringen, där Sosialistisk Venstreparti ingår, har skapat hundratusentals nya jobb. Arbetslösheten i Norge är lägre idag än innan finanskrisen. Det är Fredrik Reinfeldt som borde lära av Norge och inte tvärt om, avslutar Hanna Cederin.

 

För kontakt:
Tove Liljeholm
Pressekreterare, Ung Vänster
08-654 31 00, 072- 587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se