Sverigedemokraternas framgångar kräver flera svar
Sällan har så många brytt sig så mycket om ett talmansval som igår, då sverigedemokraten Björn Söder efter tre slutna omröstningar valdes till andre vice talman. Idag beskriver DN:s ledarsida markeringen som ”meningslös” och slår fast att det inte var ”riksdagens stoltaste stund”. För egen del anser jag att en blocköverskridande markering mot fascism utgör en av riksdagens stoltare stunder på senare år. På Expressens ledarsida går Eric Erfors ett steg längre och skriver om Vänsterpartiets ”speciell(a) demokratisyn” – detta efter att Vänsterpartiet använde sin demokratiska rättighet att begära sluten omröstning.
Det är oroväckande, om än ingen större nyhet, att liberala ledarskribenter inte ser vikten av att förhindra normaliseringen av Sverigedemokraterna. Man kan tycka att det borde räcka att se situationen i andra Europeiska länder för att förstå betydelsen av det. När så sker förvrids den politiska debatten, rasistiska utgångspunkter etableras som självklara och det blir enklare för högerpopulister eller högerextremister att sätta agendan, då rivs ett av värnen för att förhindra att ett rasistiskt parti får verkligt inflytande. En central komponent i en antirasistisk strategi är därför att fortsätta förhindra att Sverigedemokraterna normaliseras.
Under det senaste året har vi sett en antirasistisk mobilisering i Sverige som mycket väl kan vara den starkaste någonsin. En betydande del av denna rörelse har handlat just om att förhindra normaliseringen av Sverigedemokraterna. Denna kamp har också varit framgångsrik, vilket tydliggörs inte minst av de stora vända ryggen-protesterna och det faktum att Sverigedemokraterna är isolerade, som bland annat tar sig uttryck i att inget borgerligt parti kan inleda samarbeten med dem. Samtidigt vann ändå Sverigedemokraterna positionen som riksdagens tredje största parti i valet. Av det måste man dra slutsatsen att det, för att göra skillnad, behövs flera strategier mot Sverigedemokraterna.
Det är viktigt att skilja på Sverigedemokraterna som parti och på de som röstar på dem, men diskussionen om Sverigedemokraternas väljare kan inte bara utgå från hur de ser på sig själva. Den dominerande frågeställningen om huruvida Sverigedemokraternas väljare är rasister eller enbart missnöjda leder fel. Med största säkerhet är de nämligen både och. Missnöjet många upplever är reellt och befogat. Det hänger samman med sådant som hög arbetslöshet, en välfärd i sönderfall och det faktum att etablissemanget struntar i stora delar av landet. Frågan som borde ställas är varför just ett rasistiskt parti blir de som kanaliserar missnöjet. Det beror på att rasistiska strömningar också påverkar politiska ställningstaganden,därför är ett konsekvent antirasistiskt arbete nödvändigt, inte minst ur ett långsiktigt perspektiv, för att pressa tillbaka Sverigedemokraterna. Troligen räcker det däremot inte för att vinna tillbaka de LO-väljare som i årets val har röstat på Sverigedemokraterna. De flesta av dessa är självklart medvetna om vilken typ av parti de har röstat på – i hög utsträckning har man röstat på Sverigedemokraterna för deras syn på flyktingar och invandrare. Men att vara rasist är ingen personlig egenskap, utan ett resultat av (bland annat) politiska ställningstaganden och därför också något som är föränderligt. Om vänstern börjar se dessa människor som evigt förlorade sviker vi en av våra grundläggande uppgifter; att mobilisera hela arbetarklassen för sina intressen.
Vid sidan av kamp mot rasismens normalisering är det därför avgörande att nå ut till de arbetarväljare som har röstat på Sverigedemokraterna, erbjuda dem andra konfliktlinjer och också förändra deras politiska ställningstaganden. Hur vi åstadkommer detta måste bli en av de centrala strategiska frågorna i vänsterns eftervalsdebatt.
Som Petter Larsson tidigare har beskrivit i en artikel i Sydsvenskan är det ingen nyhet att en betydande del av väljarkåren hyser högerradikala uppfattningar. Det intressanta är snarare vilka omständigheter som gör att ett parti som Sverigedemokraterna kan mobilisera denna grupp. Det kan ske när de politiska motsättningarna förflyttas från den traditionella höger-vänster-skalan, som handlar om fördelningspolitik i bred bemärkelse, till vad som kan beskrivas som värderingsfrågor. Under de senaste åren har det skett en rörelse mot mitten i det politiska landskapet, till exempel kommer skillnaden i ekonomisk politiken mellan den avgående regeringen och den som tillträder inte att vara särskilt stor. En sådan utveckling leder till att den traditionella höger-vänster-skalan förlorar i relevans och då blir det svårare för arbetarrörelsens partier att mobilisera arbetarväljare. En väsentlig del av vänsterns strategi mot Sverigedemokraterna måste handla om att återigen aktivera motsättningen mellan höger och vänster, för att det ska realiseras krävs det också större skillnader i faktisk politik.
Diskussionen om var Sverigedemokraternas väljare bor är många gånger tröttsam. Den som följer eftervalsdebatten kan lätt få intryck av att deras framgångar enbart är ett resultat av att reaktionära män på landsbygden har valt att rösta på ett rasistiskt parti. Det är riktigt att Sverigedemokraterna går framåt på landsbygden, men det gör de också i många av de större städerna. Vill man hårdra det är det egentligen bara Stockholm som sticker ut, men också där fördubblar de sitt stöd. Detta även om det finns stora skillnader inom kommunen, till exempel mellan de norra och de södra förorterna.
Splittringen som Sverigedemokraterna skapar inom löntagarkollektivet kan bara mötas med ett politiskt projekt som skapar samhörighet och som betonar gemensamma intressen. En sådan inriktning står i motsättning till dem, och de finns också inom vänstern, som hellre betonar skillnader. Oavsett om man är från stan eller landsbygden, bor längs den blå tunnelbanelinjen eller den gröna, är rasifierad eller inte – har man som tillhörandes arbetarklassen gemensamma intressen. För att det ska bli verklighet räcker det inte med berättelser och inramning av politiken, då krävs det också konkreta reformer som förstärker solidariteten, runt till exempel otryggheten på arbetsmarknaden, välfärdsfrågor och ökad jämlikhet.
Den breda arbetarrörelsen kommer alltid att vara Sverigedemokraternas främsta motståndare. Vi har förmågan att organisera människor kring motsättningar som faktiskt spelar roll och en politik som undanröjer de orättvisor som rasisterna exploaterar. Vår enda möjlighet att förändra samhället är genom att vara många som håller ihop, därför kan vi aldrig förlikas med de som splittrar, delar upp och drar isär. Det kallas för solidaritet, gemensam kamp för gemensamma intressen.
Stefan Lindborg, förbundsordförande
Vår tid är inte en tid för filosofer, det är en tid för aktivister
Man kan inte komma undan klassamhället. Det skär genom varje del av livet och känns ända in på kroppen. Den med låg utbildning i Vårby gård har 18 år kortare förväntad livslängd än den högutbildade i Danderyd. Klassamhället är en fråga om liv och död. Klass handlar om pengar i plånboken, om möjligheter och villkor, om hälsa och livssituation – men framförallt handlar klass om makt. Makten över det egna livet och makten över andra människors liv. Vi berövas det första när ett litet fåtal vinner det andra.
Det går att se spåren av det hårdnande klassamhället i den egna vardagen, men det borde räcka att öppna Statistisk årsbok för att bli socialist. Fakta och siffror ger aldrig hela berättelsen, men att siffersätta klassamhället är inte svårt. Det är ingen slump att en VD för något av de stora börsbolagen har en årslön som motsvarar vad en industriarbetare tjänar under ett helt yrkesliv. Bara för någon vecka sedan rapporterades om det största lönegapet mellan arbetare och tjänstemän sedan trettiotalet. Löntagarkollektivet dras isär, men de som verkligen sticker ifrån är den rikaste tusendelen. I Sverige har det blivit lättare är någonsin att vara rik – ingen förmögenhetsskatt, sänkt bolagsskatt och skatteavdrag för bartendern till festen – samtidigt blir sjuka utförsäkrade och arbetslösa tvingas till socialen. Det borde göra fler än oss rasande.
Klasskamp förs också ovanifrån. Det Sverige vi lever i är ett resultat av tre decennier då överklassen har gått segrande ur de viktiga striderna. Det som för arbetarrörelsen tog lång tid att bygga upp, gick snabbt för högern att riva ned. Strävan efter jämlikhet ersattes av rekordsnabbt växande klasskillnader. Privat vinstjakt släpptes in i vår gemensamma välfärd och skolan gjordes till en marknadsplats istället för ett verktyg i kampen för jämlikhet. På arbetsplatserna blev det tystare när arbetslöshet och otrygga anställningar disciplinerade löntagarkollektivet. Inom område efter område har överklassen flyttat fram sina positioner och ökat sin makt på vår bekostnad.
Så länge man inte pratar om det hårdnande klassamhället är det som om det inte finns. Högern har gjort till sin paradgren att förneka att klass spelar roll och istället låtsas att vi är fria individer som själva styr våra liv. Möjligen kan de tala om klass när de beskriver klassresenären, han eller hon som mot alla odds och på egen hand har lyft sig över de begränsningar som klasstillhörigheten medför, men någon verklig jämlikhet är de aldrig intresserade av. Istället för rättvisa vill de se incitament. Åt de rika är drivkrafterna skatteavdrag, medan incitament för vanligt folk stavas sönderslagen trygghet.
Jämlikhet kräver socialism. Ofta får vi höra att socialismen är en fin tanke som inte fungerar i verkligheten, men i en tid av växande klyftor, då kapitalets jakt på högsta vinst med det efterföljande klimathotet riskerar att undanröja förutsättningarna för mänskligt liv, borde bevisbördan ligga på de som försvarar den rådande ordningen. Socialismen är inte högtravande fantasier om morgondagen, utan kamp för förändring här och nu. Kamp för jämlikhet, rättvisa och trygga livsvillkor. Också socialismen handlar om makt och demokrati.
Vår tid är inte en tid för filosofer, det är snarare en tid för aktivister som kämpar tillsammans för att förändra samhället. Ung Vänster är viktigare idag än någonsin tidigare. Det går en skiljelinje mellan oss och alla andra, mellan de som försvarar ett system som förutsätter ojämlikhet och oss, vi som organiserar oss för att förändra samhället i en socialistisk riktning.
Stefan Lindborg, förbundsordförande Ung Vänster
Vi lanserar ”Tid för socialism”
Idag startar Ung Vänster eftervalskampanjen Tid för socialism. Kampanjen kommer att pågå under hösten och drivas av Ung Vänsters klubbar i hela landet.
– Trots att Sverige är rikare än någonsin växer klyftorna. Medan några få lever i lyx och överflöd blir vardagen för många allt otryggare. Det är ingen slump att klassamhället hårdnar, under lång tid har det förts en politik som ökar orättvisorna. Med vår kampanj vill vi sätta fokus på ojämlikheten och visa att en annan värld är möjlig, säger Ung Vänsters förbundsordförande Stefan Lindborg.
Sverige är det land i västvärlden där klyftorna har ökat snabbast och på ett år kan en börsbolags-VD tjäna vad en industriarbetare får i lön under ett helt yrkesliv. Ung Vänster menar att diskussionen om ojämlikhet och den orättvisa fördelningen tog för lite plats under valrörelsen.
– Ofta får vi höra att socialismen är en fin idé som inte fungerar i verkligheten, men när klyftorna växer och företagens vinstjakt hotar klimatet, borde bevisbördan ligga på de som försvarar dagens system. Den politiska debatten i Sverige är i det närmsta visionslös och det saknas svar på de stora utmaningar världen står inför. Vi vill bidra till att det politiska samtalet ideologiseras och dessutom få fler att ta ställning och organisera sig i kampen för jämlikhet och rättvisa, avslutar Lindborg.
För mer information
Tove Liljeholm
Pressekreterare
08-654 31 00
072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se
Tid för socialism
Ingen som lever i Sverige kommer undan klassamhället. Ojämlikheten skär igenom varje del av vardagen, men får olika konsekvenser för olika människor. Medan några få lever i lyx och överflöd blir vi fler som tvingas till otrygghet och oro för att pengarna inte ska räcka till slutet av månaden. Klass handlar om makt. Trots att Sverige är rikare än någonsin växer klyftorna. Det krävs jämlikhet och rättvisa för att vi ska få makten över våra liv.
Istället har klassamhället hårdnat under lång tid. Marknadens makt har ökat på vår bekostnad. Allt mer av det som vi tidigare styrde över tillsammans har blivit privatiserat och drivs av vinstintressen istället för samhällsbehov. På arbetsmarknaden har våra villkor blivit otryggare medan de som äger företagen fått mer makt. Lönerna har hållits tillbaka, vinsterna ökat och skatterna har sänkts. Sverige har blivit det land i västvärlden där klasskillnaderna ökat snabbast.
Det finns en avgörande skillnad mellan Ung Vänster och andra ungdomsförbund – inga andra står för samma systemkritik som vi. Vi är socialister eftersom vi vägrar att acceptera ett system som bygger på ett litet fåtals rikedom. Ung Vänster vill se ett annat Sverige – ett socialistiskt samhälle där makt och resurser fördelas jämlikt.
Ung Vänster är ett socialistiskt och feministiskt förbund som kämpar för ett samhälle där vår bakgrund inte avgör vår framtid. Ofta får vi höra att socialismen är en fin tanke som inte fungerar i verkligheten. I en tid där klyftorna ökar, klimathotet förvärras och en miljard människor svälter – inte för att det saknas resurser utan på grund av hur de är fördelade – är det tydligt att det är kapitalismen som är ohållbar och inte fungerar i verkligheten.
Det är både nödvändigt och möjligt att förändra världen, men jämlikhet och rättvisa kommer aldrig av sig själv. Det är genom att vi är många som tar ställning och organiserar oss som vi tillsammans kan göra skillnad. Ta ställning och gå med i Ung Vänster du också.
Vad är socialism?
Varför ska man vara socialist?
Vad kan man som socialist göra här och nu?
Kom på vänsterhelg!
Under september, oktober och november arrangerar alla Ung Vänsters distrikt vänsterhelger. Här finns information om alla dessa, så kolla i listan vilka datum som gäller för dig och hur du anmäler dig!
Vill du lära dig mer om politik och om hur vi kan förändra samhället? Valresultatet visade tydligt att Ung Vänster behövs för att bekämpa rasismen, klassklyftorna och könsorättvisorna. Vi behövs också för att visa att det är möjligt att få ett rättvist samhälle. Under Vänsterhelgerna kommer det bland annat att snackas feminism och socialism, om organisering för förändring och om hur Ung Vänster är uppbyggt. Det kommer vara feministiskt självförsvar, där vi går från ord till handling och lägger skulden för mäns våld mot kvinnor där den hör hemma. Det blir aktivism som nattaffischeringar och banderollmålning, och du får även chansen att träffa kamrater från andra klubbar och utbyta erfarenheter och idéer.
Anmäl dig genom att maila ditt distrikt. Då kan du också få hjälp med att ordna resa ifall du åker långt, eller om du har andra frågor om hur du till exempel blir aktiv i din klubb. Du behöver inte heller vara medlem för att komma!
Tveka inte heller inför att höra av dig till Ung Vänsters förbundscentral på info@ungvanster.se eller 08-654 31 00.
27-28 september
Ung Vänster Skaraborg
10:00 lördag – 14:00 söndag, Skövde
Facebook-event
Anmälan: skaraborg@ungvanster.se
Ung Vänster Storstockholm
9:00 lördag – 14:00 söndag, Spånga
Facebook-event
Anmälan: storstockholm@ungvanster.se, 08-640 80 05
Ung Vänster Halland
Lördag 10:30-17:00, Halmstad
Facebook-event
Anmälan: halland@ungvanster.se
Ung Vänster Västmanland
9:00 lördag – 19:00 söndag, Västerås
Anmälan: vastmanland@ungvanster.se
4-5 oktober
Ung Vänster Jönköpings län
10:00 lördag – 15:00 söndag, Jönköping
Facebook-event
Anmälan: jonkoping@ungvanster.se
Ung Vänster Södermanland
10:00 lördag – 14:00 söndag
Facebook-event
Anmälan: info@ungvanster.se
Ung Vänster Värmland
10:00 lördag – 14:00 söndag, Karlstad
Facebook-event
Anmälan: varmland@ungvanster.se
Ung Vänster Norrbotten
11:00 lördag – 14:00 söndag, Luleå
Facebook-event
Anmälan: norrbotten@ungvanster.se
Ung Vänster Örebro län
9:00 lördag – 19:00 söndag, Örebro
Facebook-event
Anmälan: orebrolan@ungvanster.se
Ung Vänster Gävleborg
12:00 lördag – 14:00 söndag
Facebook-event
Anmälan: gavleborg@ungvanster.se
10-12 oktober
Ung Vänster Skåne
18:00 fredag – 15:00 söndag, Veberöd
Mer informartion
Anmälan: skane@ungvanster.se, 040-92 14 11
18-19 oktober
Ung Vänster Jämtland
10:00 lördag – 14:00 söndag, Östersund
Facebook-event
Anmälan: info@ungvanster.se
Ung Vänster Västerbotten
10:00 lördag – 15:00 söndag
Facebook-event
Anmälan: vasterbotten@ungvanster.se
Ung Vänster Uppsala län
10:00 lördag – 14:00 söndag, Uppsala
Anmälan: uppsalalan@ungvanster.se
Ung Vänster Östergötland
10:00 lördag – 17:00 söndag, Norrköping
Facebook-event
Anmälan: ostergotland@ungvanster.se
Ung Vänster Blekinge
10:00-17:00 lördag, Karlshamn
Anmälan: blekinge@ungvanster.se
Ung Vänster Dalarna
10:00 lördag – 14:00 söndag, Borlänge
Facebook-event
Anmälan: dalarna@ungvanster.se
Ung Vänster Göteborg och Bohuslän
18:00 fredag – 15:00 söndag, Göteborg
Facebook-event
Anmälan: goteborg@ungvanster.se, 031-12 40 17
25-26 oktober
Ung Vänster Kalmar län
10:00 lördag – 14:00 söndag, Kalmar
Anmälan: kalmarlan@ungvanster.se
Ung Vänster Västernorrland
10:00 lördag – 14:00 söndag, Sundsvall
Anmälan: vasternorrland@ungvanster.se
8-9 november
Ung Vänster Älvsborg
18:00 fredag – 15:00 söndag
Anmälan: alvsborg@ungvanster.se
Ung Vänster Kronoberg
10:00 lördag – 14:00 söndag, Växjö
Anmälan: kronoberg@ungvanster.se
Vanliga frågor och svar
Får jag ta med en kompis?
Ja, kör på!
Kostar det något?
Nej.
Finns det vegetarisk mat?
Ja, på de flesta av våra arrangemang har vi endast vegetarisk mat och det finns alltid som alternativ.
Är det alkoholfritt?
Ja, alla Ung Vänsters arrangemang är alkohoholfria.
Hur gör jag om det är för dyrt för att resa dit?
Du kan få reseersättning, kontakta ditt distrikt.
Får man sova över?
På de allra flesta kurshelger har vi övernattning, hör med ditt distrikt.
Hur gammal måste man vara?
Det finns ingen åldersgräns!
Måste man vara medlem?
Nej, du behöver bara vara intresserad.
Ett annat Sverige, det nya normala
För mig har det krävts några dagar för att smälta valresultatet. Jag är uppvuxen i ett Sverige som såg radikalt annorlunda ut. I ett land där arbetarrörelsens partier representerade, strax under eller strax över, hälften av befolkningen. Förutom tre stormiga år i början av nittiotalet, fanns där inte utrymme för ett rasistiskt parti i riksdagen. Borgerligheten var ofta splittrad och det fanns till och med plats för partier att profilera sig som ”borgerlig vänster”. Efter i söndags har vi fått det svart på vitt. Kartan har ritats om, det politiska landskapet ser annorlunda ut och vänstern måste snabbt inse att det är detta nya läge som är det normala.
Åtta år med borgerlig regering har förändrat Sverige. Vi är idag ett annat land och i många avseenden också ett sämre land. Mycket av det som tidigare gjorde Sverige bra har gått förlorat. Självklart började det långt innan Fredrik Reinfeldt blev statsminister. Massarbetslösheten har vi haft sedan nittiotalskrisen, utgångspunkten att den offentliga sektorn inte kan växa formulerades under åttiotalet och klyftorna i Sverige har vuxit under mer än tre decennier. Den borgerliga regeringen har beskrivits som en center-höger regering, Nya Moderaterna förklaras som ett mittenprojekt och Reinfeldt och Borg har försökt att placera in sig själva i en historisk kontinuitet runt välfärdsstaten. Ändå har högerregeringens politiska projekt handlat om att slå undan förutsättningarna för den svenska välfärdsmodellen – rekordstora skattesänkningar, privatiseringar och en historisk försvagning av fackföreningsrörelsen är bara några exempel på det nymoderata projektets innehåll.
När samhället förändras påverkas också förutsättningarna för att bedriva politisk kamp. Högern har agerat målmedvetet och strategiskt för att slå in kilar mellan människor och konstruera motsättningar där de inte finns. De som arbetar ställdes mot de som befann sig i ”utanförskap”. Med sänkta skatter och en nedmonterad a-kassa exploaterade Moderaterna misstanken om att det skulle finnas ett utbrett överutnyttjande av a-kassan. Genom att öppna upp för låglönekonkurrens ställs svenska arbetare mot utländska, därigenom skapas en ständig oro för att förlora jobbet när andra tvingas bjuda under. Den urholkade sjukförsäkringen förändrar dynamiken runt välfärdssystem och tvingar var och en att se om det egna huset först. Så bryts solidariteten ned, stegvis men oundvikligen. Och det tar sig också politiska dimensioner.
Valresultatet visar på en dyrköpt läxa. När motsättningarna mellan höger och vänster blir för små aktiveras andra skiljelinjer än de om fördelningspolitik, jämlikhet och ekonomisk makt. Oavsett hur det lät i debatterna handlade inte valrörelsen om motsättningen mellan skattesänkningar och välfärd. Varenda gång Stefan Löfven försökte sätta skattesänkningar mot satsningar på skolan, kunde Fredrik Reinfeldt kontra med att Socialdemokraterna inte ens var beredda att ta tillbaka det femte jobbskatteavdraget. De reella politiska skillnaderna var helt enkelt för små för att den motsättningen skulle kunna bli den dominerande. Istället blev det ännu en gång en avpolitiserad valrörelse kring frågor om Stefan Löfven var erfaren nog för att leda landet och om hur ännu inte valda riksdagsledamöter skulle trycka på knapparna i en statsministervotering.
Vänsterpartiet försökte göra valet till ett val där höger stod mot vänster. I viss utsträckning lyckades man också sätta agendan, självklart i frågan om vinster i välfärden som kom att fortsätta att ta stor plats också under valrörelsen, men det är svårt för ett litet parti att sätta dagordningen och ensamt avgöra valrörelsens inramning. Istället för en valrörelse med skiljelinjer runt den traditionella höger-vänster-skalan fick vi en värderingsdebatt om huruvida man ska ha öppna eller stängda hjärtan. Frågan om invandring tog oproportionerligt utrymme och ställdes många gånger – också i statsministerns sommartal – mot välfärdssatsningar. Att en sådan utgångspunkt gynnar rasisterna och inte arbetarrörelsen borde inte komma som en överraskning.
Det är med blandade känslor jag förhåller mig till valresultatet. Sverigedemokraternas framgång, och stärkta position i LO-kollektivet, är givetvis katastrofal. Det är en stor framgång att den borgerliga regeringen tvingades avgå. Även om både Vänsterpartiet och Socialdemokraterna ökade marginellt – jag tror att vi är många som hade förhoppningar om större ökningar – är det samlade resultatet för arbetarrörelsens båda partier ett av de sämsta sedan demokratins införande. I sitt tal på valvakan sade Stefan Löfven att konkurrensen om rösterna är större idag. Självklart har han rätt i det, och under detta val var konkurrensen extra hård, särskilt för Vänsterpartiet som tydligt utmanades av Feministiskt Initiativ. Samtidigt kan jag inte acceptera att utrymmet för Socialdemokraterna och Vänsterpartiet inte är större än drygt en tredjedel av befolkningen. Särskilt när 40 procent av LO-medlemmarna röstade på ett annat parti.
För arbetarrörelsen måste det vara en viktig uppgift att bygga ett Sverige som håller ihop, där solidaritet och sammanhållning inom arbetarklassen ersätter falska motsättningar. Precis som högern under lång tid har genomfört förändringar som fungerar självförstärkande, som stärker deras position och som gör det rationellt för människor att agera på ett sätt som flyttar fokus från gemensamma intressen, behöver vänstern vara lika strategisk. Det är avgörande för att vänstern inte bara ska vinna val utan också vinna kampen om framtiden.
Eftervalsanalyser blir lätt förenklade och utgår ofta från de egna käpphästarna. I det avseendet är jag varken bättre eller sämre än någon annan. Efter söndagens valresultat finns det många frågor som behöver besvaras, men det är en process som kräver eftertanke och som måste få ta tid. Under den kommande veckan ska jag försöka bidra till det med fler inlägg här på bloggen.
Stefan Lindborg, förbundsordförande
Vad händer i klubbarna?
Ung Vänster har massor med grejer på gång i veckan. Valrörelsen är förbi och nu kör vi järnet bland annat för att organisera alla nya medlemmar. I Göteborg och Bohuslän hålls det öppna möten som alla nyfikna är välkomna på. Bland annat är det öppet möte den 18/9 kl 18:00 på Andra Långgatan 20 i Masthugget och den 19/9 kl 17:00 på Teleskopsgatan 2 i Bergsjön. Under Falu Pride den 20/9 kommer Ung Vänster att arrangera feministiskt självförsvar kl 15-17 i Stora Stöten i Arenan (Mer info om Falu Pride finns HÄR). Den 22/9 kommer Ung Vänster Växjö anordna en antirasistisk demonstration, samling på Stortorget kl 17:00. (Mer info om demonstrationen finns HÄR).
Vill du veta mer om vad som händer i ditt distrikt? Då är det bara att höra av dig, kontaktuppgifter har du HÄR
Valturnén: trettioförsta stoppet – Stockholm
Sista dagen på valturnén och sista stoppet – i Stockholm! Dagen började med att vi delade flygblad på Ung Vänsters och Vänsterpartiets valavslutning med tal av Jonas Sjöstedt på Medborgarplatsen. Vi blev utfrågade om hur turnén har varit och vad som varit det märkligaste vi varit med om, (alla ungdomspolitiker från höger och deras ”kryssa mig”-kampanjer). Sedan drog vi iväg till Alby och höll torgmöte och målade banderoll. Dagen fortsatte på Medborgarplatsen igen där det blev en rejäl avslutning. Ung Vänster Storstockholm och Vänsterpartiet Storstockholm stannade kvar hela natten och höll valstugan öppen och bjöd på nygrillade sojakorvar och vatten till alla hemsläntrande lördagsfirare.
Nu har vi varit ute i fem veckor. Vi har besökt ett 40-tal städer: Gävle, Sandviken, Sundsvall, Piteå, Luleå, Östersund, Umeå, Falun, Borlänge, Ludvika, Kristinehamn, Karlstad, Göteborg, Trollhättan, Borås, Jönköping, Skövde, Mariestad, Lidköping, Örebro, Västerås, Uppsala, Katrineholm, Växjö, Ryssby, Halmstad, Helsingborg, Landskrona, Malmö, Kristianstad, Sölvesborg, Olofström, Karlskrona, Kalmar, Vimmerby, Norrköping, Motala, Linköping och nu Stockholm.
Det har varit fem veckor totalfyllda med aktivism, medlemsvärvning, och debatter. Fem sjukt roliga veckor där vi fått nöjet att träffa Ung Vänstrare från hela landet och se hur organisationen växer och blir starkare. Alldeles oavsett valresultat så kommer Ung Vänster att stå starkare än vad vi gjort tidigare. Vi som varit med på valturnén tackar för oss. Men kampen slutar inte för det, vi kämpar för ett socialistiskt och feministiskt samhälle, alla dagar hela året. Vi ses på demonstrationerna, flygbladsutdelningarna, aktionerna och på skolorna.
/Tove Liljeholm, vice ordförande Ung Vänster
Valturnén: trettionde stoppet – Linköping
Efter att ha delat flygblad och bjudit på kaffe till morgontrötta studenter i Norrköping åkte vi tillbaka ett par mil till Linköping. Jesper höll en klasspresentation på Katedralskolan och pratade bland annat om varför vi behöver en feministisk offensiv. Om Göteborg var en jobbig stad att hitta i med bil så var Linköping snäppet värre. Men efter mycket om och men lyckades vi sätta upp vårt torgmöte och körde tal och ännu mera flygblad samtidigt som vi värvade nya medlemmar.
På kvällen hade vi en träff för nya medlemmar och andra intresserade i vår lokal. Det var flera nya och ett gäng gamla medlemmar som dök upp. Rätt bra åldersspridning – den yngsta var 12 och den äldsta 27. Vi avslutade med det som nästan blivit lite av en vana: att måla banderoll inför lördagens banner-drop. Den här gången ställdes krav på en ungdomsmottagning i Skäggetorp, någonting som både Ung Vänster och Vänsterpartiet i Linköping kämpar för.
/Tove Liljeholm, vice ordförande Ung Vänster
Ökande ohälsa är högerpolitikens pris
Att vara ung är detsamma som att vara otrygg. Vi hänvisas till sporadiska sms-anställningar, tillfälliga andrahandsboenden och är de som drabbas när skolan tvingas skära ner på antalet lärare. Och som ett resultat mår vi också allt sämre. Enligt SCB har andelen unga med psykiska problem nästan tredubblats sedan början av 90-talet. Särskilt tydlig blir ökningen om man tittar på gruppen unga tjejer, där var tredje gymnasietjej lever med ängslan, oro eller ångest.
Idag är det normala för oss unga som jobbar att ha någon form av tillfällig anställning. Det gör det svårt att planera, betala räkningarna och flytta hemifrån. Då är det inte så märkligt att över hälften av alla med tillfälliga anställningar uppger att de mår psykiskt dåligt. Högerns så kallade arbetslinje har gjort det ännu osäkrare för unga på arbetsmarknaden och istället gynnat de som äger företagen med sänkta skatter. Resultatet blir en otrygghet som skär igenom våra liv.
Tjejer presterar bättre i skolan och får högre betyg än killar. Men priset för det är högt. Många trivs inte i skolan och en majoritet av alla 15-åriga tjejer känner sig stressade av skolarbetet. För många är skolhälsovården eller ungdomsmottagningen det första stället man vänder sig till när man mår dåligt. Samtidigt så är det stor skillnad var i landet man bor när det gäller vilken hjälp man kan få när man mår dåligt. Enligt OECD så är förekomsten av skolsköterskor, skolläkare och skolpsykologer i Sverige ”uppseendeväckande” dålig och enligt RFSU:s Sverigebarometer som nyligen släpptes så har inte ens var tredje ungdomsmottagning haft resurser för att hålla öppet som vanligt under sommaren.
När ohälsan drabbar var tredje ung tjej och dessutom ökar, då är det inte längre ett privat problem, utan ett ansvar för hela samhället. Det räcker naturligtvis inte att bara fokusera på stöd och hjälp för de som redan mår dåligt, orsakerna till stress och ångest måste bekämpas långt innan det resulterar i ohälsa. Det duger inte att som regeringen gör, konstatera att unga tjejer mår dåligt och sen slå dövörat till.
Det är dags för en ny regering och en ny politik som tar ungas vardag och trygghet på allvar. En ökad ohälsa måste mötas av en utbyggd välfärd där vi unga faktiskt får den hjälp vi behöver. Både skolhälsovården, ungdomsmottagningarna och ungdomspsykiatrin måste rustas upp. Ung Vänster kräver att det finns tillgängliga skolsköterskor och skolkuratorer på varje skola varje dag och minst en ungdomsmottagning per 3000 unga. Vi kräver ett stopp för den otrygga arbetsmarknaden där vi blir behandlade som slit och släng-varor. Fasta anställningar måste bli normen också för oss som är unga. Vi förtjänar trygghet i vardagen och makten över våra liv.