Kongress 2015

Den 14-17 maj 2015 håller Ung Vänster sin 47:e kongress. Kongressen är förbundets högsta beslutande organ, där antas principprogram, stadgar och verksamhetsplan. Kongressen förrättar också val till bland annat förbundsordförande och förbundsstyrelse. Alla distrikt har utsett ett visst antal ombud som skickas till kongressen. Du som inte är ombud eller suppleant är i mån av plats välkommen att närvara som åhörare på kongressen. Se info längre ner.

Vid frågor eller funderingar, kontakta förbundscentralen på info@ungvanster.se eller 08-654 31 00.

 

Information för press

För frågor och ackreditering till kongressen, kontakta vår pressavdelning på 072-587 86 85.

Hålltider:
Observera att tider kan komma att ändras. Kontakta oss för mer information.

Torsdag 14/5
17:00 Invigning
18:00 Jonas Sjöstedt håller hälsning
18:30 Youth of Syriza håller hälsning
20:00 Behandling av utbildningspolitiskt program

Fredag 15/5
09:00 Behandling av ubildningspolitiskt program
11:00 Behandling av principprogram
16:10 Kongresseminarium med Kajsa Ekis Ekman
19:00 Behandling av verksamhetsplan

Lördag 11/5
10:00 Val av ny förbundsordförande
10.30 Val av förbundsstyrelse
12:00 Nicholas Wilkinson ordförande norska Sosialistisk Ungdom håller hälsning
16:00 Gäster från Palestina håller hälsning

Söndag 12/5
10:00 Behandling av uttalanden
12:00 Kongressens avslutande

 

Praktiskt

Kongressen äger rum i Karlstad. Resor ordnas av respektive distrikt. Om du som är ombud inte har fått information om hur ni tar er till Karlstad, kontakta ditt distrikt. Deltagaravgift står distriktet för, och den inkluderar resor, mat, logi etc. (Det kommer dock att finnas möjlighet att lämna en frivillig deltagaravgift på 20 kronor vid incheckningen.)

Om du är vegetarian/vegan eller har någon allergi behöver vi veta det så snart som möjligt. Anmäl det till förbundscentralen på info@ungvanster.se. Vi kommer att sova i skollokaler: klassrum/gymnastiksal, så ta med liggunderlag och sovsäck. Kontakta oss om du har frågor om tillgänglighet.

Varje distrikt beslutar om hur många suppleanter de skickar. Om du har blivit vald till suppleant och är osäker på om du ska åka, hör av dig till ditt distrikt.

Ta med
– handlingar
– liggunderlag
– sovsäck
– kontanter till kiosken

 

Kongressdokument

Handledning, dag- och arbetsordning m.m.

Förbundsstyrelsens förslag till verksamhetsplan
Motioner och motionssvar verksamhetsplan

Förbundsstyrelsens förslag till revidering av utbildningspolitiskt program
Motioner och motionssvar utbildningspolitiskt program

Principprogrammet, antaget 2013
Programkommitténs ändringsförslag på principprogrammet
Motioner och motionssvar principprogram 
Extramotion och motionssvar principprogram

Stadgar, antagna 2013
Stadgekommitténs ändringsförslag på stadgarna 2015
Motioner och motionssvar stadgar

Allmänna motioner

Förbundsstyrelsens verksamhetsberättelse och ekonomiska berättelse

 

Schema

Torsdag 14 maj
14:00-15:30 Ankomst och incheckning
15:30-17:00 Tjej- och killträffar
17:00-18:00 Kongressens öppnande
18:00-18:30 Förhandlingar
18:30-20:00 Middag
20:00-22:30 Förhandlingar

Fredag 15 maj
09:00-12:00 Förhandlingar
12:00-13:00 Lunch
13:00-16:00 Förhandlingar
16:00-17:30 Kongresseminarium
17:30-19:00 Middag
19:00-22:30 Förhandlingar

Lördag 16 maj
09:00-10:00 Förhandlingar
10:00-10:30 Val av förbundsordförande
10:30-12:00 Val av förbundsstyrelse
12:00-13:00 Lunch
13:00-14:00 Val av suppleanter till förbundsstyrelsen
14:00-15:00 Förhandlingar
15:00-17:00 Övriga val
17:00- Middag och kongressfest

Söndag 17 maj
09:00-10:00 Reservtid
10:00-12:00 Förhandlingar
12:00-13:00 Kongressens avslutande

 

Nomineringar

Nomineringar inför valet av förbundsordförande, förbundsstyrelse, program- och stadgekommitté samt revisorer skickas till valberedningen@ungvanster.se. Nomineringar inför valet av valberedning förbereds av förbundsstyrelsen. Nomineringar skickas till info@ungvanster.se. Det går att nominera ända fram till kongressen.

 

Ung Vänsters 47:e kongress är invigd

Ung Vänster håller under helgen kongress på Scalateatern i Karlstad. Den avgående förbundsordföranden Stefan Lindborg invigde på torsdagkvällen kongressen inför 209 ombud från hela landet. I sitt tal talade han om vad som krävs för att vända den politiska utvecklingen i Sverige:

– Framtidens Sverige kan inte byggas inom de rådande borgerliga begräsningarna av den ekonomiska politiken. Det går inte att bygga ut välfärden med resterna av Anders Borgs skattepolitik. Man kan inte nå full sysselsättning om man inte är beredd att genomföra de investeringar som krävs, sade Stefan Lindborg.

Vid invigningen deltog även Vänsterpartiets ordförande Jonas Sjöstedt. Han talade om ungas otrygga villkor och Vänsterpartiets krav på regeringen:

– Det är främst ungdomar som betalar priset för otrygghet på arbetsmarknaden. Med otrygga jobb kommer otrygga liv. När man inte kan planera sin framtid, när man inte kan få en bostad, när man inte hör till en arbetsplats. Vi förväntar oss att en regering som kallar sig röd gör mer mot att göra otrygga anställningar till fasta jobb. Det kräver att anställningsformen allmän visstid avskaffas och att missbruket av bemanningsföretag stoppas. I det arbetet behöver vi Ung Vänster, sade Jonas Sjöstedt.

Stefan Lindborg, som lämnar ordförandeklubban efter fyra år som förbundsordförande, talade också om vad åren i Ung Vänster har gett honom.

– Jag förstod inte vad det innebar när jag som fjortonåring gick med i Ung Vänster. Hade ingen aning om vad som väntade mig när jag gick på mitt första klubbmöte hemma i Borås. Om någon hade sagt till mig då att det var här resan skulle sluta; i en talarstol i Karlstad, som avgående förbundsordförande, då hade jag aldrig trott dem. Jag hade ingen aning om vad som väntade den där decemberdagen strax innan millennieskiftet, men jag har därefter aldrig, inte ens för ett ögonblick, ångrat att jag gick med i Ung Vänster.

Se Stefans Lindborgs tal på youtube:
https://www.youtube.com/watch?v=_uw–siY0qI

Här kan du läsa hela Stefan Lindborgs tal:

Invigningstal, Ung Vänsters 47:e kongress

Stefan Lindborg, förbundsordförande, Scalateatern i Karlstad, 150514
____________________________

Kamrater,

Å förbundsstyrelsens vägnar vill jag hälsa er alla varmt välkomna till Karlstad och till Ung Vänsters 47:e kongress. Ni 209 valda ombud, som strax ska utgöra förbundets högsta beslutande organ, kongressvalda kommittéer, övriga förtroendevalda, suppleanter, gäster och funktionärer – ni är alla varmt välkomna hit. Särskilt hjärtliga hälsningar vill jag förstås rikta till våra internationella gäster. Tack för att ni är här. Ni påminner oss om att vår kamp för socialism och människovärde är och förblir internationell. Än en gång varmt välkomna till Ung Vänsters kongress.

Kamrater, vår 47:e kongress samlas under parollen ”Ett kämpande förbund”. Och det är ju precis det som vi är, alltid har varit och i framtiden förblir. Hit till Karlstad har vi kommit från Kiruna i norr och från Malmö i söder, med konkreta erfarenheter av kamp mot klassamhälle och könsmaktsordning. Vi förenas i den gemensamma viljan att förändra samhället, i förståelsen av att vi är starka tillsammans och i den kollektiva insikten om att en annan värld är möjlig.

Vi är kämpande unga i ett kämpande ungdomsförbund, för hur kan man egentligen vara något annat? Hur kan man vara något annat när världens 80 rikaste äger mer än hälften av jordens befolkning? När börsbolagsdirektören tjänar mer på ett år än vad en arbetare gör under ett helt yrkesliv. Hur kan man vara något annat när vi berövas såväl trygghet som makt över vår egen vardag? När mäns våld mot kvinnor fortsätter att vara en fråga om liv och död. När undersköterskan tvingas finansiera skattesänkningar åt de välbeställda med värkande rygg och slitna axlar efter alltför många alltför tunga lyft. Hur kan man vara något annat när man ser ut över världen och inser konsekvenserna av den orättvisa världsordningen? När Greklands folk fortsätter förnedras av EU-eliternas brutala krispolitik. När det palestinska folket förvägras sin fundamentala frihet under den brutala israeliska ockupationen. Hur kan man då vara något annat än en kämpande socialist och feminist?

Kamrater, ”från mörkret stiga vi mot ljuset”, brukar vi sjunga. Det finns så många i vårt land som känner att det bästa redan har varit. Som har tvingats vänja sig vid växande orättvisor och otrygghet. Vanmakt och misstroende. Så många som sätter likhetstecken mellan förändring och försämring. Som kanske lever sina liv i bruksorter eller förorter som etablissemanget konsekvent bortser från när de formulerar sina verklighetsfrånvända visioner för framtiden. Men det bästa, det har inte varit. Det bästa ligger ännu framför oss. ”Från mörkret stiga vi mot ljuset”. Kampen för framtiden, för socialism och feminism, för jämlikhet och rättvisa, för arbete och välfärd, för upprustning och modernisering. Den kampen tänker vi vinna. På våra axlar ska löftet om en bättre framtid bäras.

* * * * *

Kamrater, Sverige har förändrats. Långsiktigt och genomgripande. Det började inte med den borgerliga regeringen, men Reinfeldts högerregering drev igenom en politik som flyttade makt och rikedomar från vanligt folk till överklassen. Högern har metodiskt och med kirurgliknande precision attackerat solidariteten och förhindrat varje större berättelse genom att splittra, dela upp och dra isär.

I förra årets val fick Sverige en ny regering, men vad är ett regeringsskifte värt om det inte innebär en ny färdriktning mot jämlikhet och rättvisa? Det är sant att regeringen har ett svagt stöd i parlamentet, och visst är en socialdemokratiskt ledd regering alla gånger bättre än en borgerlig, men det som oroar oss är den här regeringens låga ambitionsnivå. En regering som leds av ett parti som betecknar sig som ett arbetareparti måste avskaffa anställningsformen allmän visstid. Den måste sätta stopp för arbetsgivarnas möjlighet att utnyttja arbetare med ring och spring-anställningar. En regering där ett självutnämnt miljöparti ingår måste, när världen står inför klimatkatastrofens rand, sätta stopp för Vattenfalls kolbrytning i Tyskland. Det räcker inte att regeringen kallar sig för en feministisk regering, för att den ska bli det på riktigt krävs det reformer som omfördelar makt och resurser från män till kvinnor. Vi förväntar oss mer av den nya regeringen, vi ställer högre krav och vi vill något annat än enbart en något långsammare nedrustning av den gemensamma välfärden.

Framtidens Sverige kan inte byggas inom de rådande borgerliga begräsningarna av den ekonomiska politiken. Det går inte att bygga ut välfärden med resterna av Anders Borgs skattepolitik. Man kan inte nå full sysselsättning om man inte är beredd att genomföra de investeringar som krävs. Klimatkrisen kommer inte kunna avvärjas utan en i grunden annan ekonomisk politik. Av erfarenheter från hela Europa måste arbetarrörelsen dra slutsatsen att den vänster som inte förmår att utmana högerns hegemoni den är dömd att förlora. Att ta den ideologiska striden om vad framtidens Sverige ska vara, bortom budgetregler och marknadsliberala tvångströjor, det är en uppgift som anstår vårt kämpande förbund.

* * * * *

Kamrater, i förra veckan var det tio år sedan SVT sände dokumentären Könskriget, ett osedvanligt osakligt angrepp på kvinnojoursrörelsen. TV-programmet markerade inledningen på den feministiska backlash som kom att prägla det sena 00-talet. I en krönika i ETC konstaterar Maria Sveland: ”I efterhand är det svårt att förstå hur ett tv-program kunde få så stora och allvarliga följder. Att ett tv-program skulle förändra hela attityden kring feminism och feminister inom loppet av en vecka. Ändå var det vad som hände.”

Varje rörelse som vill förändra samhällets grundläggande strukturer kommer att stöta på hårt motstånd. Under backlashens år var den feministiska debatten skjuten i sank. Att påtala den strukturella underordningen av kvinnor, att ens antyda existensen av en könsmaktsordning, framstod som verklighetsfrämmande konspiratoriskt. Idag är, tack och lov, verkligheten en annan. Idag står vi istället mitt i en feministisk våg. Nu är den feministiska rörelsen starkare än på länge och den tvingar makthavarna att förhålla sig till kraften i den. Det hade inte varit möjligt utan Ung Vänster.

Det finns de som tror att politiska strömningar uppstår av sig själv. Jag tillhör inte dem. Hade det inte varit för alla som höll ut också under de svåra åren, och en påfallande stor del av dem fanns i vårt förbund, då hade dagens feministiska våg inte inträffat. Vi fortsatte driva på, provocera, utveckla vår feministiska praktik och organisera unga i kamp mot könsmaktsordningen. Vi vände oss inte inåt. Fastnade inte i akademiskt teoretiserande, tvunget dekonstruerande eller introvert navelskådande. Vi utvecklade istället vår feministiska teori med utgångspunkt i att hålla samman det politiska subjektet och behålla fokus på den grundläggande maktstrukturen. Och jag säger inte detta för att vi ska ta åt oss äran av andras arbete. Jag vill bara att vi ska ta åt oss äran av vårt eget. Varken mer eller mindre.

Men, kamrater, framtidens segrar vinns inte på historiska meriter. Därför måste vi fortsätta framhålla, stärka och intensifiera vår feministiska praktik. Det feministiska självförsvaret, systrar på stan och jämställdhetsgrupper på skolor ger unga tjejer konkreta verktyg att förändra sitt eget liv. Vi måste fortsätta ta plats i den feministiska rörelsen. Och vi måste fortsätta skärpa och utveckla vår egen förståelse för hur könsmaktsordningen organiserar samhället. Det vi gör idag, det lägger grunden för morgondagens samhällsomstörtande feministiska segrar.

* * * * *

Den högerpopulistiska och högerextrema frammarsch vi nu ser i Europa hämtar energi ur rasistiska strömningar och ur en eskalerande islamofobi i spåren av kriget mot terrorismen. Den kommer ur etnifieringen av sociala problem och ur arbetarrörelsens oförmåga att kanalisera ett berättigat missnöje med samhällsutvecklingen. När gränser förflyttas och självpåtagna tabun bryts, då förändras samhället och då förgiftas samhällsdebatten. Då minskar livsutrymmet för de som lever här men som har rötter någon annanstans ifrån. När rasisternas dagordning kopieras och deras falska frågeställningar tillåts dominera, då leder det till att de stärker sin ställning ytterligare. När borgerligheten pratar om tillfälliga uppehållstillstånd och ledarskribenterna antyder att Sverigedemokraterna kan behandlas som vilket annat parti som helst – då står vi inför en allvarlig situation. Rasismen och de rasistiska partierna får aldrig normaliseras.

Vi kan nu se hur Sverigedemokraterna har gjort betydande insteg i arbetarklassen. Detta hade inte varit möjligt utan en utveckling där högern byggde in kilar i LO-kollektivet, kilar som så småningom bryter ned solidariteten. Välavlönade LO-grupper kan nu kortsiktigt uppleva att man har fått mer pengar i plånboken av de borgerligas skattesänkningar, och därför också uppleva att man har privilegier som riskerar att förloras. Högern drev igenom en agenda som gjorde arbetsmarknaden mer uppdelad, mellan de som har fasta anställningar och de som är utlämnade till timvikariat och till bemanningsindustrin. De öppnade för en ordning där arbetare från andra länder kan exploateras hårdare, och därmed sätta press på allas löner och arbetsvillkor. Att värna det fackliga löftet och slå vakt om kollektivavtalen blir en allt viktigare strategi för att trycka tillbaka Sverigedemokraterna i arbetarkollektivet.

För, kamrater, vi kan aldrig förlikas med dem som exploaterar falska skiljelinjer för att slå split mellan människor som har gemensamma intressen. Skiljelinjen i samhället går inte mellan ett butiksbiträde från Kristinehamn och ett från Kurdistan. Inte mellan en plåtslagare från Polen eller en från Partille. Skiljelinjen går inte mellan en servitör från Syrien och en från Simrishamn. Vi måste hålla ihop mot rasismen. En offensiv arbetarrörelse som tar strid för arbete, välfärd och rättvisa det är det största hotet mot Sverigedemokraterna.

* * * * *

Kamrater, Ung Vänster består av flera tusen unga som har organiserat sig för att förändra sin egen situation. Vår kampvilja kommer inte ur välmenande välgörenhet mot någon annan. Vår socialistiska och feministiska kamp är inget ovanifrånprojekt. Det finns inget som skiljer oss från dem vi kämpar för, ingen skillnad mellan oss och de vi vill organisera. Vår socialistiska och feministiska kamp är en kamp för frihet. Frihet från strukturer som begränsar våra liv, inskränker vår vardag och berövar oss de rättigheter vi förtjänar. Vår kampvilja kommer ur insikten om att vi för att förändra vår egen situation måste organisera oss tillsammans med andra som har samma intressen. Det kallas solidaritet och det är den som bygger arbetarrörelsens organisationer.

Under de senaste kongressperioderna har vi gemensamt formulerat ett politiskt projekt som handlar om närvaro i ungas vardag. Generation: otrygg är något mer än enbart en catchy slogan. Det är en beskrivning av vår vardag. För det är inte andras liv vi pratar om, vi är ju själva de som sitter med telefonen i hand och väntar på ett sms från chefen. Vi är de som har ont i magen varje månad när räkningarna ska betalas. Det är vi som desperat letar efter andrahandskontrakt på Blocket. När vi kräver trygghet i vardagen och makt över våra liv, då gör vi det med insikten om vad maktlöshet och otrygghet gör med oss själva.

I dikten En ljusare vår skriver Jenny Wrangborg:

det är sent i september och jag letar efter
en av alla de två och en halv miljoner ljuspunkter
som sägs finnas i Sveriges gatunät
sprickorna i fasaden
demokratins vår
ska sanningen fram var nittiotalet bara början
nu är nedrustningen så total att min generation
inte ens kan läsa sig till innebörden i full sysselsättning

det sägs att vi blev den första generationen
som fick det sämre än våra föräldrar

Den vänster som förlorar klassperspektivet, den som bortser från det eller förväxlar klassamhället med en diskrimineringsgrund bland andra, den är snart inte längre vänster. För att vänstern ska vara stark måste den vara förankrad i arbetarklassen. Därför behöver vi fler medlemmar som jobbar i LO-yrken, fler som går på yrkesprogram i gymnasiet och fler medlemmar som är fackligt engagerade. En djupare förankring i arbetarklassen kan vi bara uppnå genom en fortsatt politisk och organisatorisk närvaro i ungas vardag.

Kamrater, för att vi ska kunna förändra världen krävs både teori och praktik. Visst är det så att filosoferna bara förklarat världen, och visst är det som gäller att förändra den, men likväl, en rörelse som inte ser sin samtid som inte förstår världen den verkar i, den kommer heller aldrig kunna åstadkomma någon förändring. Ung Vänster är som bäst när vi förenar kamp för förändring här och nu med en grundläggande socialistisk och feministisk systemkritik. När vi sätter fingret på maktrelationer och uppviglar för förändring.

I förbundsstyrelsens förslag till verksamhetsplan formuleras det som vi ser som nästa steg i vårt politiska och organisatoriska projekt. Vår styrka måste växa i flera dimensioner; både på bredden och på höjden. Vi behöver fler, starkare och bättre fungerande klubbar. För det krävs det fler aktivister. Men vi behöver också mer studier och politisk diskussion. Det är hos oss som de relevanta debatterna inom vänstern ska föras, det är vi som ska skola framtidens skarpaste tänkare och det är också vi som ska ta den ideologiska striden mot högern. För det är bara så som vår socialistiska och feministiska kamp kan föras till seger.

* * * * *

Kamrater, när vi nu samlas till kongress gör vi det också för att välja en ny förbundsordförande. I fyra år har jag haft förmånen att vara ordförande för Ung Vänster. Det är det viktigaste uppdrag och det finaste förtroende en ung socialist och feminist i vårt land kan få. På söndag tar det slut.

Livet består av en lång rad vägskäl. När man ställs inför dem kan betydelsen av dem vara svår att förstå. Jag förstod inte vad det innebar när jag som fjortonåring gick med i Ung Vänster. Hade ingen aning om vad som väntade mig när jag gick på mitt första klubbmöte hemma i Borås. Om någon hade sagt till mig då att det var här resan skulle sluta; i en talarstol i Karlstad, som avgående förbundsordförande, då hade jag aldrig trott dem. Jag hade ingen aning om vad som väntade den där decemberdagen strax innan millennieskiftet, men jag har därefter aldrig, inte ens för ett ögonblick, ångrat att jag gick med i Ung Vänster.

Min generation blev politiskt medveten i en tid som formades av nedskärningarna i nittiotalskrisens spår, under den tredje feministiska vågen och av rörelsen för global rättvisa. Vi blev vänster – inte alla, men många. Vi tog konkreta strider i vår egen vardag – krävde billigare kollektivtrafik, fler lärare i skolan och ett stopp för otrygga anställningar. Vi demonstrerade vid EU-toppmötet i Göteborg och gick ut på gatorna för att stoppa USA:s anfallskrig mot Irak. Vi vann folkomröstningen om EMU och drömde om att åka på sociala forum över hela världen. Tog ställning mot IMF:s och Världsbankens nyliberala pålagor, och krävde skuldavskrivning för länderna i syd. Och vi konstaterade, i enlighet med tidens strömningar, att kampen för global rättvisa måste vara lokal, och vi gick därför med i Attac. Vi organiserade oss i Elevorganisationen, kämpade för elevdemokrati och tog strid för våra rättigheter. Läste Fittstim och tidsskriften Darling, och startade därefter en jämställdhetsgrupp på skolan. Vi gick på konserter mot rasism, lyssnade på Doktor Kosmos senaste skiva och så här i efterhand behöver det sägas, många av oss såg också i perioder lite lustiga ut.

För mig var socialismen inget jag läste mig till. Den kom till mig genom konkreta upplevelser av klassamhällets orättvisor. Av att växa upp med en ensamstående morsa, i en by som etablissemanget för längesedan hade glömt ens existerade. Från insikten om att det som tar årtionden att bygga upp snabbt kan rivas ned. Jag blev socialist av den smärtsamma upplevelsen av att leva i ett samhälle som byggs för andra än för sådana som mig.

Och jag gjorde som så många andra har gjort före mig; jag tog ställning och jag organiserade mig. För det är den enda framkomliga vägen, när sådana som vi vill förändra samhället.

Den finske poeten Pentti Saarikoski har skrivit följande:

Det var inte jag som valde saken
utan saken
som valde mig.
Det var inte jag som uppsökte kampen, det var kampen
som kom i min väg,
och nu är jag delaktig.

Kampen valde oss, kamrater, och därför vilar ansvaret tungt på oss. Våra motståndare är starka och de har mäktiga allierade. Mot dem står solidariteten, den gemensamma kampen för gemensamma intressen. Vi tar oss an utmaningarna tillsammans, med beslutsamhet och med självförtroende. Sätter tilliten till varandra och konstaterar att vi har ett samhälle att omdana och en hel värld att förändra.

I mer än halva mitt liv har jag varit medlem i Ung Vänster. Det är en lång tid i mitt liv, men bara en kort del av förbundets 112-åriga historia. Ung Vänster har format mig till den jag är. Gett mig medvetenhet och sammanhang. Kanaliserat ilskan över en värld där flertalet döms att tjäna andra. Fått mig att förstå att människor som håller ihop alltid kan förändra mer än vad som först verkar möjligt. Jag är oändligt tacksam över allt förbundet som har gett mig, och jag är stolt över det lilla som jag har kunnat ge tillbaka.

Men, kamrater, hur avslutar man något som har betytt så mycket? Som så länge har varit så förbannat viktigt, som har gjort varje sekund meningsfull och som alltid har gett mer än vad det har tagit. Jag vet faktiskt inte. Men jag antar att man bara kan göra det genom att säga tack. Tack för minnen för livet, för solidaritet och för gemenskap. Tack för alla möten, för vartenda utdelat flygblad, för varje diskussion och för allt ni har lärt mig. Tack för kamratskap som varar hela livet. Tack för varje ögonblick av kärlek och kamp. Tack för att jag har fått vara en liten del av något väldigt bra.

* * * * *

Kamrater, min tid i förbundet går mot sitt slut, men vår gemensamma kamp mot klassamhällets underordning och könsmaktsordningens förtryck har bara börjat. Det är snart dags att inleda kongressens förhandlingar. Det vilar ett stort ansvar på er som är den här kongressens beslutsfattare, valda ombud från hela landet. Under de här dagarna ska vi tillsammans staka ut riktningen framåt för Ung Vänster. Nu vilar framtiden för vårt kämpande förbund i kongressens händer.

Jag vill avsluta med en uppmaning. Med de varmaste lyckönskningarna och den största tillgivenheten. Med samma ord som bleckslagare Fröberg riktade till arbetarna i Ångermanland när agitatorn August Palm var på besök i arbetarrörelsens barndom:

”Gör rätt och frukta intet”.

Med dessa ord förklarar jag Ung Vänsters 47:e kongress för öppnad.

Yara, 16: jag ska utvisas efter 12 år i Sverige

yaraGästbloggare:
Yara Hyasat, 16 riskerar utvisning till Jordanien.
Jag har bott i Sverige nästan hela mitt liv, men jag har inte för en sekund haft en normal uppväxt. Myndigheter har bråkat om mig, allt ifrån att ha hjälpt mig till att ha skadat mig. 2003 kunde jag och min familj ta oss till Sverige med anknytning till vår pappa, jag var 4-5 år. Obenägen att ens prata. Han fick oss att ljuga om vår identitet, för att det skulle bli svårt för oss att utvisas. Sagt och gjort, vi angav en helt främmande identitet, och jag som ett litet barn, som knappt begrep vad som hände stod där och försökte övertala inhumana myndigheter om att jag heter Tamara, och inte Yara. Mitt riktiga namn. Att jag var från Irak, inte Jordanien. Irak är ju väldigt krigsdrabbat, dit kan man omöjligen utvisa människor. Hela familjen hade uppehållstillstånd i ett år, tills min farbror bestämde sig för att berätta om min fars lögner för myndigheterna, och vårt uppehållstillstånd blev tillbakadraget. Men han berättade inte för myndigheterna om oss för att han är en ordentlig människa, snarare för att han först försökte utpressa oss på pengar. Jag var ungefär sex år då, men min pappa tog ännu ett aktivt beslut att jag, som inte lämnade fingeravtryck p.g.a. omyndig, ska ansöka igen i norra Sverige.

Sagt och gjort, ansökte igen, fast denna gång hette jag Dana. Jag levde under den identiteten i många år, i hopp om att Migrationsverket ska förbarma sig över mig, inte min far som i deras ögon är en lögnhals. Dom visste ju vad han tvingade mig göra redan när jag jag ljög första gången, dom anmälde oss till sociala myndigheter – men ändå ville dom ha mig utvisad med honom. Vi fick avslag gång på gång, så min pappa tog mig till Stockholm och sa att vi skulle ansöka där istället, under min riktiga identitet – Yara. Avslag.

När jag fyllde fjorton blev min pappa trött och besviken. Hur mycket mer ska vi behöva lida? Han ville ordna ett bra liv för mig, så han fixade papper åt mig så jag kunde åka tillbaka. Med andra ord: Han ville gifta bort mig till en rikeman i Mellanöstern mot min vilja. Min mamma, som vid det laget hade skiljt sig från honom, tog kontakt med sociala myndigheter för hon var rädd att samma sak som som hände min syster skulle hända mig. Min syster blev bortgift till en rik slemgubbe i Dubai, hon misshandlades och utnyttjades systematiskt i ett år, tills hon kunde ta sig över Sveriges gränser och leva som gömd här. Socialen tog mig, jag flyttade runt lite hos fosterfamiljer, kvinnojourer och behandlingshem i 2,5 år. När jag omhändertogs med hjälp av LVU tog Migrationsverket min mamma under förvar, för att dom visste att dom sociala myndigheterna låg under dom, d.v.s. att när Migrationsverket frågar efter mig måste min socialsekreterare säga vart jag befinner mig. På så vis kunde vi utvisas ihop. Min mamma hungerstrejkade, och när hon inte hade ätit eller druckit i 65 dagar slängde dom ut henne på vägen, hon var knappt vid medvetande. Dom sa åt henne att skriva under ett papper, som hon än idag inte vet vad det är. Hon hade inga pengar, ingen telefon, ingenting. Hon frågade om hon kunde få en biljett för att ta sig hem, men dom sa ”nej, det är inte vårt ansvar. du är fri nu”. Hon sov på gatan i två dagar, tills hon fick tag på telefon och kunde ringa min bror.

Migrationsverket blev också oroliga under strejktiden, hon åkte till sjukhuset gång på gång och hon blev väldigt svag, då kunde dom inte ta ansvar över henne längre. Dom gav henne avslag tre gånger under en månad, för att utvisa henne innan hon dör av svält. Asylkomittén har bevittnat detta. Under den perioden jag levde under skydden socialen kunde ge mig, ansökte jag om asyl multipla gånger. Jag fick avslag med anledningar som: Men dina bröder kan ju vistas i Jordanien, varför skulle inte du kunna? och ”vi litar ju inte på dig, det råder trovärdighetsbrister mellan mig och din pappa”
.

De kunde aldrig se mitt ärende som ett enskilt ärende, vilket det verkligen är. När jag ansökte gällde fallen endast mig. Inte min pappa. Han berörs inte av detta på samma sätt som mig. Jag ansökte med allt lagboken gav mig, jag är väletablerad i det svenska samhället, jag har kompisar här, jag är aktiv i Ung Vänster som ligger mig väldigt varmt om hjärtat, jag har gått i skolan så ofta tillfället gavs, jag behärskar det svenska språket flytande, jag är lika mycket svensk som dig, detta land är lika mycket mitt land som ditt. Vi har hus här, vi har ett liv här.
Men i år fann Migrationsverket något särskilt intressant i mitt fall, så dom tog kontakten med min socialsekreterare och frågade henne lite grejer för att sedan öppna mitt ärende på nytt. Jag åkte till Migrationsverket i Göteborg 2014, jag berättade min historia, jag beskrev än en gång att jag var etablerad i det svenska samhället, att jag hade vänner här, att jag kämpat för att Sverige ska bli bättre som få andra. Jag berättade att min pappa vill skada mig, så som han skadade min syster, och att jag inte kunde få hjälp eftersom Migrationsverket stod över socialen. Dom kunde utvisa mig även fast en annan myndighet såg det som galenskap. Idag sade min advokat till mig att jag fått avslag även av dom. Jag ska till Migrationsverket på måndag, och då får jag reda på anledningarna. Men dom lär inte svara mycket mer seriöst än ”vi litar ju inte på din farsa”.

Var med och kämpa för att Yara ska få stanna! I Sundsvall ordnas demonstration på måndag, (mer info här) och Ung Vänster Skåne kommer också anordna aktiviteter. Dela hennes berättelse.

Upptrappningen riskerar att bli en katastrof för Gaza

Den 12 juni försvann tre israeliska tonåringar när de liftade runt på Västbanken mellan bosättningar. För en vecka sedan hittades kropparna. I onsdags kom uppgifter om att en sextonårig palestinsk pojke bränts levande till döds i en hämndaktion.

Nu trappas våldet upp. Raketbeskjutningar från Gaza besvaras med bombräder. I natt dödades 28 människor och över 150 skadades  i den så kallade ”Operation Protective Edges”. Flera barn ska ha funnits bland de dödade och skadade. De senaste veckornas upptrappning jämförs med attackerna under hösten 2012 som krävde över 160 liv.

Att fyra unga människor har mördats är sorgligt. Brotten ska utredas och gärningsmännen ska gripas och dömas, (tre män har i nuläget erkänt mordet på sextonåringen). Att morden istället används som en förevändning för en ökad våldsanvändning riskerar att bli en katastrof för hundratusentals Gazabor.

Gärningsmännen ska dömas. Men i ett rättssystem som bygger på orättvisa och kollektiva bestraffningar kommer det att vara olika måttstockar som råder. I det ena fallet sattes en militär operation in, med hundratals arresterade och flera döda som följd. I det andra fallet startades en reguljär polisoperation. I det ena fallet kommer gärningsmännen att ställas inför rätta i en civil domstol under civila lagar, i det andra inför en militärdomstol som dömer under militära lagar. För så blir det när ockupationsmakten får diktera villkoren.

Under tiden fortsätter bomberna att falla över Gaza. Igår gav Israels premiärminister Benjamin Netanyahu order om att utöka offensiven. Militären förbereder marktrupper och har kallat in 40 000 reservister. Gazaborna förbereder sig på en fortsatt upptrappning, kollektiva bestraffningar och fortsatta hämndaktioner.

Raketbeskjutningarna från Gaza ska fördömas, att ha för avsikt att skada eller döda civila är aldrig rätt. Men de som pratar om ”lika goda kålsupare” missar sammanhanget. Israel ockuperar Palestina. Det är en av världens absolut längsta ockupationer och den humanitära situationen på Gazaremsan är akut. Den israeliska blockaden förhindrar livsnödvändiga transporter, arbetslösheten är skyhög och hälften av alla invånare är barn. Det är svårt att få tag på rent vatten och FN betraktar Gaza som obeboeligt om bara några få år. En militär invasion med marktrupper riskerar att få förödande konsekvenser.

Än så länge är det knäpptyst från omvärlden. Än en gång blir det tydligt att ingen fred är möjlig så länge ockupationen pågår. Än en gång tiger det internationella samfundet.

Det finns ingenting glädjande i den senaste tidens händelseutveckling, bara sorg.

Klassblind kulturskymning

På Svenska Dagbladets kultursidor skriver Erica Treijs en krönika om en kulturpolitisk debatt som jag deltog i under Almedalsveckan. Med ord som ”kulturskymning”, ”visionslösa” och ”besvärande okunniga” recenserar hon debatten som Svensk scenkonst arrangerade mellan företrädare från alla ungdomsförbund. En betydande del av krönikan ägnas åt huruvida Hanna Wagenius (CUF) och jag har ”inkluderat kulturella värden i sin (vår) lekamen”.
När jag läser Treijs krönika blir jag först förvånad (har vi varit på samma debatt?), sedan tycker jag nästan det är lite lustigt (var jag på väg att hamna i mitt första kultursidebråk?). Men det finns ett allvar här också. Vem är Erica Treijs att sätta sig till doms över min kulturella bildning? Vi har, mig veterligen, aldrig träffats och aldrig pratat med varandra. Hon har därför ingen aning om mitt kulturintresse eller vilken kultur jag uppskattar.
Treijs skriver:

”När både Hanna Wagenius, CUF och Ung vänsters Stefan Lindborg raljerar med att de egentligen bara besökt Dramaten med skolan, övergår min bubblande ilska i ett slags avmätt sorg. Dessa unga vuxna har ännu inte inkluderat kulturella värden i sin lekamen – mött tvivlet av vad det egentligen innebär att vara människa, funnit tröst i en dammig och vältummad bok eller väntat på Godot timme ut och timme in för att sedan gå hem och sedan inse att, ja vadå? Kanske skulle de möta sig själva om hårddisken kraschade, mobilen la av och den politiska broilerfabriken drabbades av tillfälligt strömavbrott? Då kanske insikten skulle komma smygande: Att kultur är samhällets kärna, jagets stöttepelare, historiens samlade berättelser och framtidens gödningsmedel.”

Treijs krönika får mig instinktivt att vilja försvara mig. Jag vill skicka en bild på min bokhylla och skryta om de intressanta och fantastiska böcker jag har läst. Kanske skriva en recension av Richard III, som jag såg på Dramaten för några månader sedan. (Apropå försvarstal, så har jag minsann varit på Dramaten två gånger.) Skriva om musiken, hur den ger sammanhang och betyder mycket för mig. Krönikan väcker välbekanta känslor. Alla gånger som man känt sig dumförklarad, alla gånger man setts ner på och alla gånger man känner sig obekväm i specifika sociala situationer. Det sista inte för att man är oklar över hur man ska bete sig, utan för att man innerst inne vet att man aldrig kommer känna sig hemma i de miljöerna. Ja, det handlar om klass.
Det som Treijs beskriver som raljerande var en diskussion om det långa avståndet – det sociala, inte nödvändigtvis det geografiska – som många känner till Dramaten. Jag är glad för att vi gick på Dramaten när vi var på skolresa i gymnasiet. Det gjorde avståndet kortare för mig. Klassamhället skär rakt igenom hela livet och påverkar även hur vi förhåller oss till kultur. Det är inte raljant att föra fram ett klassperspektiv i en debatt om kulturpolitik, det är nödvändigt. Klassblindheten på Svenska Dagbladets kultursida däremot är raljant.
Bara utgångspunkten Treijs väljer är talande. Från ovan betraktar hon oss och bedömer vår bildning. Det kulturella etablissemanget borde fundera på vad deras snobberi får för konsekvenser. Den som får höra att man inte inkluderat kulturella värden i sin lekamen om man inte har läst I väntan på Godot, blir inte mer sugen på att läsa Samuel Beckett eller någon annan nobelprisvinnande författare. På samma sätt kommer den som blir idiotförklarad för att man inte har varit på Dramaten, knappast vilja gå dit och se en pjäs. Sedan när blev kulturell bildning en fråga om (enbart) vem som springer på flest kulturinstitutioner, har läst flest klassiker eller ur huvudet kan citera en brittisk filosof?
I krönikan väcks frågan om jag har ”mött tvivlet av vad det innebär att vara människa”. Jodå, det har jag gjort. Klassamhället, där makt och livsvillkor sorteras utifrån taxeringskalendern, får mig att tvivla på vad det är att vara människa. Ett ekonomiskt system där en man kan kontrollera resurser motsvarande ett litet lands BNP får mig inte att tvivla på människan eller mänskligheten, snarare skapar det tvivel gentemot de strukturer som styr hur vår värld organiseras. Så visst tvivlar jag, men förmodligen skiftar tvivlet beroende på perspektiv, hur man ser sig själv i förhållande till andra. Det är bara en av anledningarna till varför ett klassperspektiv är nödvändigt i den kulturpolitiska debatten.
Jag kommer fortsätta ta mig friheten att debattera kulturpolitik, gå på teatern när jag känner för det och läsa de böcker som jag är intresserad av. Fortsätta hävda att kulturens finansiering är viktig och att kulturen borde ses som en del av välfärden. Med en dåres envishet kommer jag fortsätta slåss för ett kulturbegrepp som är bredare än enbart det som går hem på Svenska Dagbladets kultursida. Även i framtiden kommer jag vara tydlig med att vänsterns viktigaste kulturpolitiska uppgift är striden för att göra kulturen tillgänglig för alla oavsett klasstillhörighet.
 
 

Vi får betala – ungas ökande ekonomiska otrygghet

Mer än var tredje ung som är ensamboende lever med låg ekonomisk standard. (Enligt SCB en inkomst på under 60 procent av medianinkomsten.) Alltså, vi tar det igen: en av tre.

Idag släpper Ung Vänster rapporten Vi får betala – ungas ökande ekonomiska otrygghet. Och siffrorna talar sitt tydliga språk – i takt med att marknaden har tagit över har otryggheten brett ut sig. Sedan mitten av nittiotalet har andelen unga som lever under låg ekonomisk standard så mycket som fördubblats. Och det är både socialdemokratiska och borgerliga regeringar som har låtit unga betala för den förda politiken.

Det hela har varit en tämligen dyr affär. Vi har fått betala med en ökad otrygghet, både på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, i skolan, med vår plånbok och med vår hälsa. Fler är arbetslösa och fler jobbar på någon typ av osäker anställning. Fler tvingas bo hemma mot sin vilja. Fler mår dåligt.

Otryggheten skär rakt igenom våra liv. Att sakna en inkomst man kan leva på är en uppenbar svårighet. Men osäkerheten är också ett problem i sig. Att inte kunna planera sitt liv eller sin ekonomi är i längden ohållbart. (Man borde väl egentligen inte bli förvånad över att över hälften av alla med tillfälliga anställningar uppger att de mår psykiskt dåligt.) Otryggheten frestar på.

Vi som är unga är naturligtvis inte isolerade från resten av samhället – att fler unga lever med små marginaler speglar stora samhällsförändringar. Och med en sådan tydligt negativ utveckling är det lätt att tro att Sverige snart står på ruinens brant, när sanningen i själva verket är den motsatta – Sverige är rikare än någonsin. Men det är knappast vi som får ta del av kakan när marknaden och högerpolitiken får styra.

Det är dags för en politik som sätter rättvisa och jämlikhet i centrum, inte vinstjakt och skattesänkningar för de rikaste. Det är dags för trygga jobb, hem för alla, höjda studiemedel och inte minst  – en kriskommission mot otryggheten.

Läs mer i rapporten och läs också Stefan Lindborgs artikel i Göteborgs-Posten idag om hur Sverige har svikit oss unga.

 

Bråvallafestivalen, vad ska jag säga till mina elever?

Gästbloggare: 
Pernilla Karlsson sitter i Ung Vänsters förbundsstyrelse och pluggar till lärare.

I dagarna startar Bråvallafestivalen i Norrköping, en festival som gjort ett tydligt val – de har huvudsakligen bokat manliga akter. Av de 90 speltillfällen så har de tilldelat 18 av dem till kvinnor, ( beräknat på band med minst en kvinna i). Förra året såg det precis lika illa ut. Men trots kritik har man valt att inte bry sig, utan kör på precis som tidigare.

Jag har en fråga till festival arrangörer, skivbolag och producenter, vad ska jag säga till mina framtida elever som jag ska undervisa i musik?

– Ja ni killar kommer få första tjing på replokaler och på den lokala festivalscen. Ni tjejer med ert ”tjejband” ja ni kan ju försöka, ni lär möta fördomar och bli ifrågasatta och om ni har tur så kanske ni eventuellt blir bokade till någon festival i framtiden, kanske. Bråvalla är inte ensamma om att kvotera in män, det görs nästan över allt. Dock är det inte är en motsättning att boka jämt. Det handlar om att se strukturerna och medvetet jobba för att motverka dem. Det gäller på alla nivåer inom musikbranschen. Popkollo är ett bra exempel där man aktivt jobbar för att lyfta tjejer och krossa fördomarna om att tjejer inte vill eller kan hålla på med musik.

Jag vill berätta för mina elever om hela musikhistorien, alltså den om kvinnorna också och jag vill öppet och ärligt säga att alla mina elever har samma förutsättningar för att hålla på med musik. Men då får vi inte tolerera några ursäkter utan ta ansvar.

Sluta kvotera in män på festivalscenerna!

 

Kamp lönar sig alltid

Tågstrejken är över. Facket har vunnit och arbetsgivarna har förlorat. Utgångspunkten har förskjutits från att betona vikten av ”flexibilitet” till att handla om slit och släng-arbetsmarknadens otrygghet. Stödet för de strejkande på Öresundstågen har varit starkt. Faktiskt alla störst bland dem som påverkades mest. Antagligen för att Sekos strejk rörde oss alla och var viktig för hela arbetsmarknaden. Om en arbetsgivare ges möjlighet att säga upp anställda och återanställa till sämre villkor, kommer snart varje arbetsgivare att göra detsamma. Tågstrejken lär oss att kollektiv kamp alltid lönar sig.

Det är inte riskkapitalister, bankdirektörer eller börsklippare som får hjulen att snurra. På deras axlar bygger man inga samhällen, men utan LO-kollektivet står allt stilla. Byggen stannar upp, ingen tar hand om de gamla, barnomsorgen får stänga, mataffären kan inte öppna och inte ett enda tåg rullar. Tågstrejken visar hur stark arbetarklassen är när den håller ihop. För första gången i modern tid varslade alla LO-förbund om sympatiåtgärder. Det är klart att det får arbetsgivarna att darra.

Jag ska inte recensera avtalet. Det får andra göra, inte minst de som berörs av det. Men visst är det skönt att höra Sekos förbundsordförande beskriva avtalet som ”en historisk seger” samtidigt som Almegas företrädare surar i pressmeddelanden. För alla som tar del av arbetsgivarnas kommentarer är det uppenbart att det var strejken som gjorde att facket kunde pressa dem så långt.

Nu måste kampen mot otryggheten fortsätta. Slit och släng-arbetsmarknaden finns kvar, den lever och frodas inte minst bland kvinnodominerade LO-yrken. Bland unga är en tidsbegränsad anställning vanligare än ett fast jobb. Det ger arbetsgivarna anställda som är fullt ut flexibla och anpassningsbara, men det ger oss ont i magen när räkningarna ska betalas. Ring och spring-jobben berövar oss makten över våra liv. Vem kan planera vardagen när man inte kan säga nej om telefonen ringer?

Kampen för trygga jobb är både facklig och politisk. Jag tar fram skämskudden när högern håller yrvakna monologer i morgonsoffan om den svenska modellen och om att politiker ska hålla sig borta. De låtsas inte om att den borgerliga regeringen har institutionaliserat otryggheten genom att införa anställningsformen allmän visstid. Så länge man springer arbetsgivarnas ärenden är det uppenbarligen oproblematiskt att lägga sig i. Utanför Timbrosfären och regeringskansliet tror jag knappt någon accepterar det som utgångspunkt.

Lagen om anställningsskydd har successivt urholkats och hålen måste nu täppas igen. Allmän visstid borde tas bort och möjligheten att under lång tid stapla olika tidsbegränsade anställningar på varandra begränsas kraftigt. För någon vecka sedan skrev David Eklind Kloo, samhällspolitisk ombudsman på Handelsanställdas förbund, intressant om hur lagstiftningsvägen och avtalsvägen förhåller sig till varandra. Så länge lagstiftningen inte är hårdare finns det inga skäl för arbetsgivarna att förhandla med facket.

Vänstern behöver inse sprängkraften i frågor om otryggheten på jobbet. Idag är det hundratusentals i vårt land som aldrig får sin verklighet beskriven, som inte känner igen sig i floskler om flexibilitet men som inser att det de kallar för flexibilitet alltid är på deras bekostnad. De finns i LO-kollektivet, men också i stora tjänstemannagrupper. Kampen för trygga jobb har potential att samla hela löntagarkollektivet. Människor som håller ihop kan alltid förändra mer än vad som först verkar möjligt. För som vi alla vet, kollektiv kamp lönar sig alltid.

 

En feministisk revolution

Nu i helgen samlas tusentals feminister på Nordiskt Forum och Feministisk festival i Malmö. Det är en kraftuppvisning från den feministiska rörelsen, och skickar ett tydligt budskap: vi kommer inte att backa från vår feministiska kamp och kravet på ett jämställt samhälle.
Ett par dagar innan forumet meddelar statsminister Fredrik Reinfeldt i Expressens stora partiledarintervju att han kommer bekämpa varje försök till feministisk revolution. Jag blir nästan imponerad av att han är så ärlig. Jag är också övertygad om att Moderaterna kommer motarbeta krav på feministiska förändringar som utmanar könsmaktsordningen. För att inse det krävs inga gissningar – det sker redan idag. Den moderatledda högerregeringen har fört en politik som på viktiga områden förstärker könsmaktsordningen, försämrar kvinnors villkor och minskar kvinnors makt. 
Anders Borg hävdar idag i en debattartikel i samma tidning att det är viktigt att bryta kvinnors ekonomiska underordning för att göra framsteg inom jämställdhetsarbetet. Samtidigt är han finansminister i en regering vars politik ökat inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor med 40 % sedan de tillträdde. Det är lätt att slänga sig med feministiskt snack, men den som säger att det går att bedriva en feministisk högerpolitik lurar antingen sig själv eller andra. Högerns politik slår mot stora delar av kvinnokollektivet och stärker könsmaktsordningen på ett såna centrala områden som just ekonomi och arbete. Det vet också Anders Borg om, men i hans politiska gärning väger chefens intressen alltid starkare än undersköterskans.
Könsmaktsordningen skär genom varje samhällsområde och genomsyrar hela vardagen, därför räcker det inte med enstaka förändringar för att bekämpa den. För kvinnor som sliter ut sina kroppar i hemtjänsten är det inte tillräckligt med en individualiserad föräldraförsäkring. För unga tjejer med ätstörningsproblematik kommer en förstärkning av arbetsrätten inte att räcka. För den fattiga pensionärskvinnan är inte öppna ungdomsmottagningar bra nog. För att på allvar stärka kvinnors makt och livsvillkor krävs en feministisk offensiv. När den borgerliga regeringen röstas bort i september vill vi se en ny regering som låter den feministiska vågen svepa in i Rosenbads korridorer. När Fredrik Reinfeldt lovar stå i vägen för den feministiska vågen, lovar Ung Vänster att driva på den med all vår kraft.
Vi kommer ta kampen för trygga jobb. Den otrygga arbetsmarknaden slår extra hårt mot tjejer, eftersom tidsbegränsade jobb är som vanligast bland unga kvinnor som jobbar i LO-yrken. Detta är ett tydligt exempel på de strukturer som genomsyrar hela arbetsmarknaden, som underordnar kvinnor och som den borgerliga regeringen förstärker. Högern har gjort det lättare för arbetsgivare att erbjuda slit och släng-anställningar istället för fasta jobb. För att unga kvinnor ska få makt över sitt eget liv måste fasta jobb med löner som man kan leva på vara normen.
Till skillnad från statsministern nöjer vi oss inte med att enbart prata om mäns våld mot kvinnor någon gång under ett jultal på Skansen. Vi gör något åt det i praktiken. Över hela Sverige ordnar Ung Vänster pass i feministiskt självförsvar, som handlar om att ge tjejer verktyg att försvara sig och stärkas tillsammans. Varje år utbildar vi nya instruktörer. Feministiskt självförsvar är en viktig metod för att bekämpa det sexualiserade våldet, och ska komma alla tjejer till del. Därför driver vi kravet om feministiskt självförsvar i alla skolor. Vi kräver också en samtyckeslagstiftning och bättre ekonomiska förutsättningar för kvinnojourerna.
Vi ser hela tiden hur sjuka ideal går ut över unga tjejers hälsa. Hur skönhetsideal orsakar ätstörningar och om hur idealet om den ”duktiga flickan” leder till stress och ohälsa bland unga tjejer. I högerns Sverige, där skattesänkningar konsekvent prioriteras framför nödvändiga välfärdssatsningar, ser vi också hur skolhälsovården, ungdomsmottagningarna och barn- och ungdomspsykiatrin inte har tillräckliga resurser för att göra det som krävs. Att må bra ska vara en rättighet, därför kräver vi ökade resurser till att bekämpa ohälsan.
Våra krav på en feministisk offensiv kan drivas igenom här och nu, men vi nöjer oss inte förrän vi helt avskaffat könsmaktsordningen. Feminismen är en befrielserörelse och en kamp som måste tas överallt, i klassrummet, sovrummet, riksdagshuset och på gatan. Vi kommer att stå på barrikaderna varje dag och vi slutar inte på valdagen. Fredrik Reinfeldt, här har du din feministiska revolution.
P.S. Här kommer lite tips till alla taggade feminister i Malmö: På feministisk festival idag reppar jag Ung Vänster i feministisk debatt, kl 16-17 i Stora Salongen på Moriskan. På Nordiskt Forum anordnar Ung Vänster panelsamtal om unga tjejers ohälsa som politisk fråga på söndag kl 9.00-10.30 i salen Qvam. Och vi håller självklart feministiskt självförsvar varje dag under feministisk festival.

Hej Hej Blekk!

Jag läste ditt blogginlägg där du kommenterade ett amerikanskt internet-fenomen med budskapet ”This is what a feminist looks like”. Vissa har nu delat det apropå Ung Vänsters flyer med texten ”Så här ser en feminist ut” som kom ut i måndags. Även om ditt inlägg skrevs långt innan tänkte jag att det förtjänar att bemötas utifrån hur vi tänkt.
Din blogg är grym, förresten. Jag tycker till exempel att du har helt rätt i att det är problematiskt att fokus så ofta ligger på hur vi ser ut. En av mina personliga käpphästar när det gäller feminism och utseendehets är det här med att alla ska vara ”vackra” jämt och ständigt (ta ex Dove) när fokus borde ligga på att kvinnor ska slippa vara vackra. Vi ska kunna vara tjocka och fula utan att det berövar oss makt och utrymme, precis som Gerard Depardieu. Ofta tror jag att när utseendehetsen sker i feminismens namn handlar det egentligen om att kapa vår kamp för att sälja nåt eller helt enkelt om att det är bekvämt att spela med i könsmaktsordningens villkor. Hur som helst, det där var ett stickspår. Det hänger samman med den viktiga poäng du gör i inlägget – det ska vara irrelevant hur vi ser ut. Med det sagt tycker jag att det är svårt att jämföra den amerikanska kontexten med Sveriges. Där är feminismen stigmatiserad, här (snart?) mainstream vilket gör att åtminstone jag har större förståelse för att den typen av grej får genomslag just där.
Du skriver att såna kampanjer som den amerikanska antingen handlar om att motbevisa fördomar eller att visa på mångfald, men vår feministiska offensiv är varken eller. Vår flyer har inget att göra med ”This is what a feminist looks like”. Att det står ”Så här ser en feminist ut”är mest en kul, praktisk grej så att folk kan ta en selfie och så att de aktivister som delar ut flyern gör ett synligt statement. Det handlar om något så enkelt som att ta ställning och vara stolt över att man är feminist. Det hade lika gärna kunnat stå typ ”Kolla – en feminist”. Det är väl lite trist om det missuppfattas, men det här med att fota sig är en bisak.
Den feministiska offensiv som flyern egentligen handlar om om man läser på baksidan eller på vår hemsida är däremot något mycket större än en selfie eller ett enkelt ställningstagande. I vår valplattform ställer vi krav på ett Sverige för oss, och i den är den feministiska offensiven en bärande del. Kraven handlar bland annat om kvinnors situation på arbetsmarknaden, rätten till sin egen kropp och unga tjejers ohälsa. Under åtta år med en borgerlig regering har högerpolitiken på riktigt ökat inkomstskillnaderna mellan könen och pressat tillbaka kvinnors livsutrymme genom att skjuta mot välfärden och arbetsrätten. Det kommer inte räcka med en ny regering eller ett gäng nya ministrar som råkar kalla sig feminister för att ge kvinnor mer makt och utmana könsmaktsordningen på allvar.
Underordningen av kvinnor handlar om makt och inte om hashtags. Under valrörelsen säger vi att det behövs en feministisk offensiv som flyttar makt från män till kvinnor. Vi vill kasta ut Alliansen från Rosenbad, men den nya regeringen måste driva en ny politik. Våra krav kan genomföras idag och skulle vara en förändring, men är såklart inte tillräckliga. För oss är feminism mer än identitet, normkritik eller Facebook-bilder. Under de kommande två veckorna kommer Ung Vänsters klubbar och aktivister lägga extra mycket fokus på den feministiska offensiven. Förutom att driva kraven hårt kommer vi ordna feministiskt självförsvar och separatistiska fritidsaktiviteter, vara stöttande systrar på stan, göra aktioner och på en massa andra sätt bedriva feministisk praktik. Vi har en stolt historia av kvinnokamp och en grundlig analys om hur könsmaktsordningen måste störtas genom kamp. Det får inte drunkna i en felaktig idé om att vi försöker kopiera en tveksam amerikansk nätkampanj.
Hoppas vi ses i kampen!

Hanna Cederin, förbundssekreterare Ung Vänster

Sida 3 av 19312345...102030...Sista »