Upptrappningen riskerar att bli en katastrof för Gaza

Den 12 juni försvann tre israeliska tonåringar när de liftade runt på Västbanken mellan bosättningar. För en vecka sedan hittades kropparna. I onsdags kom uppgifter om att en sextonårig palestinsk pojke bränts levande till döds i en hämndaktion.

Nu trappas våldet upp. Raketbeskjutningar från Gaza besvaras med bombräder. I natt dödades 28 människor och över 150 skadades  i den så kallade ”Operation Protective Edges”. Flera barn ska ha funnits bland de dödade och skadade. De senaste veckornas upptrappning jämförs med attackerna under hösten 2012 som krävde över 160 liv.

Att fyra unga människor har mördats är sorgligt. Brotten ska utredas och gärningsmännen ska gripas och dömas, (tre män har i nuläget erkänt mordet på sextonåringen). Att morden istället används som en förevändning för en ökad våldsanvändning riskerar att bli en katastrof för hundratusentals Gazabor.

Gärningsmännen ska dömas. Men i ett rättssystem som bygger på orättvisa och kollektiva bestraffningar kommer det att vara olika måttstockar som råder. I det ena fallet sattes en militär operation in, med hundratals arresterade och flera döda som följd. I det andra fallet startades en reguljär polisoperation. I det ena fallet kommer gärningsmännen att ställas inför rätta i en civil domstol under civila lagar, i det andra inför en militärdomstol som dömer under militära lagar. För så blir det när ockupationsmakten får diktera villkoren.

Under tiden fortsätter bomberna att falla över Gaza. Igår gav Israels premiärminister Benjamin Netanyahu order om att utöka offensiven. Militären förbereder marktrupper och har kallat in 40 000 reservister. Gazaborna förbereder sig på en fortsatt upptrappning, kollektiva bestraffningar och fortsatta hämndaktioner.

Raketbeskjutningarna från Gaza ska fördömas, att ha för avsikt att skada eller döda civila är aldrig rätt. Men de som pratar om ”lika goda kålsupare” missar sammanhanget. Israel ockuperar Palestina. Det är en av världens absolut längsta ockupationer och den humanitära situationen på Gazaremsan är akut. Den israeliska blockaden förhindrar livsnödvändiga transporter, arbetslösheten är skyhög och hälften av alla invånare är barn. Det är svårt att få tag på rent vatten och FN betraktar Gaza som obeboeligt om bara några få år. En militär invasion med marktrupper riskerar att få förödande konsekvenser.

Än så länge är det knäpptyst från omvärlden. Än en gång blir det tydligt att ingen fred är möjlig så länge ockupationen pågår. Än en gång tiger det internationella samfundet.

Det finns ingenting glädjande i den senaste tidens händelseutveckling, bara sorg.

Klassblind kulturskymning

På Svenska Dagbladets kultursidor skriver Erica Treijs en krönika om en kulturpolitisk debatt som jag deltog i under Almedalsveckan. Med ord som ”kulturskymning”, ”visionslösa” och ”besvärande okunniga” recenserar hon debatten som Svensk scenkonst arrangerade mellan företrädare från alla ungdomsförbund. En betydande del av krönikan ägnas åt huruvida Hanna Wagenius (CUF) och jag har ”inkluderat kulturella värden i sin (vår) lekamen”.
När jag läser Treijs krönika blir jag först förvånad (har vi varit på samma debatt?), sedan tycker jag nästan det är lite lustigt (var jag på väg att hamna i mitt första kultursidebråk?). Men det finns ett allvar här också. Vem är Erica Treijs att sätta sig till doms över min kulturella bildning? Vi har, mig veterligen, aldrig träffats och aldrig pratat med varandra. Hon har därför ingen aning om mitt kulturintresse eller vilken kultur jag uppskattar.
Treijs skriver:

”När både Hanna Wagenius, CUF och Ung vänsters Stefan Lindborg raljerar med att de egentligen bara besökt Dramaten med skolan, övergår min bubblande ilska i ett slags avmätt sorg. Dessa unga vuxna har ännu inte inkluderat kulturella värden i sin lekamen – mött tvivlet av vad det egentligen innebär att vara människa, funnit tröst i en dammig och vältummad bok eller väntat på Godot timme ut och timme in för att sedan gå hem och sedan inse att, ja vadå? Kanske skulle de möta sig själva om hårddisken kraschade, mobilen la av och den politiska broilerfabriken drabbades av tillfälligt strömavbrott? Då kanske insikten skulle komma smygande: Att kultur är samhällets kärna, jagets stöttepelare, historiens samlade berättelser och framtidens gödningsmedel.”

Treijs krönika får mig instinktivt att vilja försvara mig. Jag vill skicka en bild på min bokhylla och skryta om de intressanta och fantastiska böcker jag har läst. Kanske skriva en recension av Richard III, som jag såg på Dramaten för några månader sedan. (Apropå försvarstal, så har jag minsann varit på Dramaten två gånger.) Skriva om musiken, hur den ger sammanhang och betyder mycket för mig. Krönikan väcker välbekanta känslor. Alla gånger som man känt sig dumförklarad, alla gånger man setts ner på och alla gånger man känner sig obekväm i specifika sociala situationer. Det sista inte för att man är oklar över hur man ska bete sig, utan för att man innerst inne vet att man aldrig kommer känna sig hemma i de miljöerna. Ja, det handlar om klass.
Det som Treijs beskriver som raljerande var en diskussion om det långa avståndet – det sociala, inte nödvändigtvis det geografiska – som många känner till Dramaten. Jag är glad för att vi gick på Dramaten när vi var på skolresa i gymnasiet. Det gjorde avståndet kortare för mig. Klassamhället skär rakt igenom hela livet och påverkar även hur vi förhåller oss till kultur. Det är inte raljant att föra fram ett klassperspektiv i en debatt om kulturpolitik, det är nödvändigt. Klassblindheten på Svenska Dagbladets kultursida däremot är raljant.
Bara utgångspunkten Treijs väljer är talande. Från ovan betraktar hon oss och bedömer vår bildning. Det kulturella etablissemanget borde fundera på vad deras snobberi får för konsekvenser. Den som får höra att man inte inkluderat kulturella värden i sin lekamen om man inte har läst I väntan på Godot, blir inte mer sugen på att läsa Samuel Beckett eller någon annan nobelprisvinnande författare. På samma sätt kommer den som blir idiotförklarad för att man inte har varit på Dramaten, knappast vilja gå dit och se en pjäs. Sedan när blev kulturell bildning en fråga om (enbart) vem som springer på flest kulturinstitutioner, har läst flest klassiker eller ur huvudet kan citera en brittisk filosof?
I krönikan väcks frågan om jag har ”mött tvivlet av vad det innebär att vara människa”. Jodå, det har jag gjort. Klassamhället, där makt och livsvillkor sorteras utifrån taxeringskalendern, får mig att tvivla på vad det är att vara människa. Ett ekonomiskt system där en man kan kontrollera resurser motsvarande ett litet lands BNP får mig inte att tvivla på människan eller mänskligheten, snarare skapar det tvivel gentemot de strukturer som styr hur vår värld organiseras. Så visst tvivlar jag, men förmodligen skiftar tvivlet beroende på perspektiv, hur man ser sig själv i förhållande till andra. Det är bara en av anledningarna till varför ett klassperspektiv är nödvändigt i den kulturpolitiska debatten.
Jag kommer fortsätta ta mig friheten att debattera kulturpolitik, gå på teatern när jag känner för det och läsa de böcker som jag är intresserad av. Fortsätta hävda att kulturens finansiering är viktig och att kulturen borde ses som en del av välfärden. Med en dåres envishet kommer jag fortsätta slåss för ett kulturbegrepp som är bredare än enbart det som går hem på Svenska Dagbladets kultursida. Även i framtiden kommer jag vara tydlig med att vänsterns viktigaste kulturpolitiska uppgift är striden för att göra kulturen tillgänglig för alla oavsett klasstillhörighet.
 
 

Vi får betala – ungas ökande ekonomiska otrygghet

Mer än var tredje ung som är ensamboende lever med låg ekonomisk standard. (Enligt SCB en inkomst på under 60 procent av medianinkomsten.) Alltså, vi tar det igen: en av tre.

Idag släpper Ung Vänster rapporten Vi får betala – ungas ökande ekonomiska otrygghet. Och siffrorna talar sitt tydliga språk – i takt med att marknaden har tagit över har otryggheten brett ut sig. Sedan mitten av nittiotalet har andelen unga som lever under låg ekonomisk standard så mycket som fördubblats. Och det är både socialdemokratiska och borgerliga regeringar som har låtit unga betala för den förda politiken.

Det hela har varit en tämligen dyr affär. Vi har fått betala med en ökad otrygghet, både på arbetsmarknaden, bostadsmarknaden, i skolan, med vår plånbok och med vår hälsa. Fler är arbetslösa och fler jobbar på någon typ av osäker anställning. Fler tvingas bo hemma mot sin vilja. Fler mår dåligt.

Otryggheten skär rakt igenom våra liv. Att sakna en inkomst man kan leva på är en uppenbar svårighet. Men osäkerheten är också ett problem i sig. Att inte kunna planera sitt liv eller sin ekonomi är i längden ohållbart. (Man borde väl egentligen inte bli förvånad över att över hälften av alla med tillfälliga anställningar uppger att de mår psykiskt dåligt.) Otryggheten frestar på.

Vi som är unga är naturligtvis inte isolerade från resten av samhället – att fler unga lever med små marginaler speglar stora samhällsförändringar. Och med en sådan tydligt negativ utveckling är det lätt att tro att Sverige snart står på ruinens brant, när sanningen i själva verket är den motsatta – Sverige är rikare än någonsin. Men det är knappast vi som får ta del av kakan när marknaden och högerpolitiken får styra.

Det är dags för en politik som sätter rättvisa och jämlikhet i centrum, inte vinstjakt och skattesänkningar för de rikaste. Det är dags för trygga jobb, hem för alla, höjda studiemedel och inte minst  – en kriskommission mot otryggheten.

Läs mer i rapporten och läs också Stefan Lindborgs artikel i Göteborgs-Posten idag om hur Sverige har svikit oss unga.

 

Bråvallafestivalen, vad ska jag säga till mina elever?

Gästbloggare: 
Pernilla Karlsson sitter i Ung Vänsters förbundsstyrelse och pluggar till lärare.

I dagarna startar Bråvallafestivalen i Norrköping, en festival som gjort ett tydligt val – de har huvudsakligen bokat manliga akter. Av de 90 speltillfällen så har de tilldelat 18 av dem till kvinnor, ( beräknat på band med minst en kvinna i). Förra året såg det precis lika illa ut. Men trots kritik har man valt att inte bry sig, utan kör på precis som tidigare.

Jag har en fråga till festival arrangörer, skivbolag och producenter, vad ska jag säga till mina framtida elever som jag ska undervisa i musik?

– Ja ni killar kommer få första tjing på replokaler och på den lokala festivalscen. Ni tjejer med ert ”tjejband” ja ni kan ju försöka, ni lär möta fördomar och bli ifrågasatta och om ni har tur så kanske ni eventuellt blir bokade till någon festival i framtiden, kanske. Bråvalla är inte ensamma om att kvotera in män, det görs nästan över allt. Dock är det inte är en motsättning att boka jämt. Det handlar om att se strukturerna och medvetet jobba för att motverka dem. Det gäller på alla nivåer inom musikbranschen. Popkollo är ett bra exempel där man aktivt jobbar för att lyfta tjejer och krossa fördomarna om att tjejer inte vill eller kan hålla på med musik.

Jag vill berätta för mina elever om hela musikhistorien, alltså den om kvinnorna också och jag vill öppet och ärligt säga att alla mina elever har samma förutsättningar för att hålla på med musik. Men då får vi inte tolerera några ursäkter utan ta ansvar.

Sluta kvotera in män på festivalscenerna!

 

Kamp lönar sig alltid

Tågstrejken är över. Facket har vunnit och arbetsgivarna har förlorat. Utgångspunkten har förskjutits från att betona vikten av ”flexibilitet” till att handla om slit och släng-arbetsmarknadens otrygghet. Stödet för de strejkande på Öresundstågen har varit starkt. Faktiskt alla störst bland dem som påverkades mest. Antagligen för att Sekos strejk rörde oss alla och var viktig för hela arbetsmarknaden. Om en arbetsgivare ges möjlighet att säga upp anställda och återanställa till sämre villkor, kommer snart varje arbetsgivare att göra detsamma. Tågstrejken lär oss att kollektiv kamp alltid lönar sig.

Det är inte riskkapitalister, bankdirektörer eller börsklippare som får hjulen att snurra. På deras axlar bygger man inga samhällen, men utan LO-kollektivet står allt stilla. Byggen stannar upp, ingen tar hand om de gamla, barnomsorgen får stänga, mataffären kan inte öppna och inte ett enda tåg rullar. Tågstrejken visar hur stark arbetarklassen är när den håller ihop. För första gången i modern tid varslade alla LO-förbund om sympatiåtgärder. Det är klart att det får arbetsgivarna att darra.

Jag ska inte recensera avtalet. Det får andra göra, inte minst de som berörs av det. Men visst är det skönt att höra Sekos förbundsordförande beskriva avtalet som ”en historisk seger” samtidigt som Almegas företrädare surar i pressmeddelanden. För alla som tar del av arbetsgivarnas kommentarer är det uppenbart att det var strejken som gjorde att facket kunde pressa dem så långt.

Nu måste kampen mot otryggheten fortsätta. Slit och släng-arbetsmarknaden finns kvar, den lever och frodas inte minst bland kvinnodominerade LO-yrken. Bland unga är en tidsbegränsad anställning vanligare än ett fast jobb. Det ger arbetsgivarna anställda som är fullt ut flexibla och anpassningsbara, men det ger oss ont i magen när räkningarna ska betalas. Ring och spring-jobben berövar oss makten över våra liv. Vem kan planera vardagen när man inte kan säga nej om telefonen ringer?

Kampen för trygga jobb är både facklig och politisk. Jag tar fram skämskudden när högern håller yrvakna monologer i morgonsoffan om den svenska modellen och om att politiker ska hålla sig borta. De låtsas inte om att den borgerliga regeringen har institutionaliserat otryggheten genom att införa anställningsformen allmän visstid. Så länge man springer arbetsgivarnas ärenden är det uppenbarligen oproblematiskt att lägga sig i. Utanför Timbrosfären och regeringskansliet tror jag knappt någon accepterar det som utgångspunkt.

Lagen om anställningsskydd har successivt urholkats och hålen måste nu täppas igen. Allmän visstid borde tas bort och möjligheten att under lång tid stapla olika tidsbegränsade anställningar på varandra begränsas kraftigt. För någon vecka sedan skrev David Eklind Kloo, samhällspolitisk ombudsman på Handelsanställdas förbund, intressant om hur lagstiftningsvägen och avtalsvägen förhåller sig till varandra. Så länge lagstiftningen inte är hårdare finns det inga skäl för arbetsgivarna att förhandla med facket.

Vänstern behöver inse sprängkraften i frågor om otryggheten på jobbet. Idag är det hundratusentals i vårt land som aldrig får sin verklighet beskriven, som inte känner igen sig i floskler om flexibilitet men som inser att det de kallar för flexibilitet alltid är på deras bekostnad. De finns i LO-kollektivet, men också i stora tjänstemannagrupper. Kampen för trygga jobb har potential att samla hela löntagarkollektivet. Människor som håller ihop kan alltid förändra mer än vad som först verkar möjligt. För som vi alla vet, kollektiv kamp lönar sig alltid.

 

En feministisk revolution

Nu i helgen samlas tusentals feminister på Nordiskt Forum och Feministisk festival i Malmö. Det är en kraftuppvisning från den feministiska rörelsen, och skickar ett tydligt budskap: vi kommer inte att backa från vår feministiska kamp och kravet på ett jämställt samhälle.
Ett par dagar innan forumet meddelar statsminister Fredrik Reinfeldt i Expressens stora partiledarintervju att han kommer bekämpa varje försök till feministisk revolution. Jag blir nästan imponerad av att han är så ärlig. Jag är också övertygad om att Moderaterna kommer motarbeta krav på feministiska förändringar som utmanar könsmaktsordningen. För att inse det krävs inga gissningar – det sker redan idag. Den moderatledda högerregeringen har fört en politik som på viktiga områden förstärker könsmaktsordningen, försämrar kvinnors villkor och minskar kvinnors makt. 
Anders Borg hävdar idag i en debattartikel i samma tidning att det är viktigt att bryta kvinnors ekonomiska underordning för att göra framsteg inom jämställdhetsarbetet. Samtidigt är han finansminister i en regering vars politik ökat inkomstskillnaderna mellan män och kvinnor med 40 % sedan de tillträdde. Det är lätt att slänga sig med feministiskt snack, men den som säger att det går att bedriva en feministisk högerpolitik lurar antingen sig själv eller andra. Högerns politik slår mot stora delar av kvinnokollektivet och stärker könsmaktsordningen på ett såna centrala områden som just ekonomi och arbete. Det vet också Anders Borg om, men i hans politiska gärning väger chefens intressen alltid starkare än undersköterskans.
Könsmaktsordningen skär genom varje samhällsområde och genomsyrar hela vardagen, därför räcker det inte med enstaka förändringar för att bekämpa den. För kvinnor som sliter ut sina kroppar i hemtjänsten är det inte tillräckligt med en individualiserad föräldraförsäkring. För unga tjejer med ätstörningsproblematik kommer en förstärkning av arbetsrätten inte att räcka. För den fattiga pensionärskvinnan är inte öppna ungdomsmottagningar bra nog. För att på allvar stärka kvinnors makt och livsvillkor krävs en feministisk offensiv. När den borgerliga regeringen röstas bort i september vill vi se en ny regering som låter den feministiska vågen svepa in i Rosenbads korridorer. När Fredrik Reinfeldt lovar stå i vägen för den feministiska vågen, lovar Ung Vänster att driva på den med all vår kraft.
Vi kommer ta kampen för trygga jobb. Den otrygga arbetsmarknaden slår extra hårt mot tjejer, eftersom tidsbegränsade jobb är som vanligast bland unga kvinnor som jobbar i LO-yrken. Detta är ett tydligt exempel på de strukturer som genomsyrar hela arbetsmarknaden, som underordnar kvinnor och som den borgerliga regeringen förstärker. Högern har gjort det lättare för arbetsgivare att erbjuda slit och släng-anställningar istället för fasta jobb. För att unga kvinnor ska få makt över sitt eget liv måste fasta jobb med löner som man kan leva på vara normen.
Till skillnad från statsministern nöjer vi oss inte med att enbart prata om mäns våld mot kvinnor någon gång under ett jultal på Skansen. Vi gör något åt det i praktiken. Över hela Sverige ordnar Ung Vänster pass i feministiskt självförsvar, som handlar om att ge tjejer verktyg att försvara sig och stärkas tillsammans. Varje år utbildar vi nya instruktörer. Feministiskt självförsvar är en viktig metod för att bekämpa det sexualiserade våldet, och ska komma alla tjejer till del. Därför driver vi kravet om feministiskt självförsvar i alla skolor. Vi kräver också en samtyckeslagstiftning och bättre ekonomiska förutsättningar för kvinnojourerna.
Vi ser hela tiden hur sjuka ideal går ut över unga tjejers hälsa. Hur skönhetsideal orsakar ätstörningar och om hur idealet om den ”duktiga flickan” leder till stress och ohälsa bland unga tjejer. I högerns Sverige, där skattesänkningar konsekvent prioriteras framför nödvändiga välfärdssatsningar, ser vi också hur skolhälsovården, ungdomsmottagningarna och barn- och ungdomspsykiatrin inte har tillräckliga resurser för att göra det som krävs. Att må bra ska vara en rättighet, därför kräver vi ökade resurser till att bekämpa ohälsan.
Våra krav på en feministisk offensiv kan drivas igenom här och nu, men vi nöjer oss inte förrän vi helt avskaffat könsmaktsordningen. Feminismen är en befrielserörelse och en kamp som måste tas överallt, i klassrummet, sovrummet, riksdagshuset och på gatan. Vi kommer att stå på barrikaderna varje dag och vi slutar inte på valdagen. Fredrik Reinfeldt, här har du din feministiska revolution.
P.S. Här kommer lite tips till alla taggade feminister i Malmö: På feministisk festival idag reppar jag Ung Vänster i feministisk debatt, kl 16-17 i Stora Salongen på Moriskan. På Nordiskt Forum anordnar Ung Vänster panelsamtal om unga tjejers ohälsa som politisk fråga på söndag kl 9.00-10.30 i salen Qvam. Och vi håller självklart feministiskt självförsvar varje dag under feministisk festival.

Hej Hej Blekk!

Jag läste ditt blogginlägg där du kommenterade ett amerikanskt internet-fenomen med budskapet ”This is what a feminist looks like”. Vissa har nu delat det apropå Ung Vänsters flyer med texten ”Så här ser en feminist ut” som kom ut i måndags. Även om ditt inlägg skrevs långt innan tänkte jag att det förtjänar att bemötas utifrån hur vi tänkt.
Din blogg är grym, förresten. Jag tycker till exempel att du har helt rätt i att det är problematiskt att fokus så ofta ligger på hur vi ser ut. En av mina personliga käpphästar när det gäller feminism och utseendehets är det här med att alla ska vara ”vackra” jämt och ständigt (ta ex Dove) när fokus borde ligga på att kvinnor ska slippa vara vackra. Vi ska kunna vara tjocka och fula utan att det berövar oss makt och utrymme, precis som Gerard Depardieu. Ofta tror jag att när utseendehetsen sker i feminismens namn handlar det egentligen om att kapa vår kamp för att sälja nåt eller helt enkelt om att det är bekvämt att spela med i könsmaktsordningens villkor. Hur som helst, det där var ett stickspår. Det hänger samman med den viktiga poäng du gör i inlägget – det ska vara irrelevant hur vi ser ut. Med det sagt tycker jag att det är svårt att jämföra den amerikanska kontexten med Sveriges. Där är feminismen stigmatiserad, här (snart?) mainstream vilket gör att åtminstone jag har större förståelse för att den typen av grej får genomslag just där.
Du skriver att såna kampanjer som den amerikanska antingen handlar om att motbevisa fördomar eller att visa på mångfald, men vår feministiska offensiv är varken eller. Vår flyer har inget att göra med ”This is what a feminist looks like”. Att det står ”Så här ser en feminist ut”är mest en kul, praktisk grej så att folk kan ta en selfie och så att de aktivister som delar ut flyern gör ett synligt statement. Det handlar om något så enkelt som att ta ställning och vara stolt över att man är feminist. Det hade lika gärna kunnat stå typ ”Kolla – en feminist”. Det är väl lite trist om det missuppfattas, men det här med att fota sig är en bisak.
Den feministiska offensiv som flyern egentligen handlar om om man läser på baksidan eller på vår hemsida är däremot något mycket större än en selfie eller ett enkelt ställningstagande. I vår valplattform ställer vi krav på ett Sverige för oss, och i den är den feministiska offensiven en bärande del. Kraven handlar bland annat om kvinnors situation på arbetsmarknaden, rätten till sin egen kropp och unga tjejers ohälsa. Under åtta år med en borgerlig regering har högerpolitiken på riktigt ökat inkomstskillnaderna mellan könen och pressat tillbaka kvinnors livsutrymme genom att skjuta mot välfärden och arbetsrätten. Det kommer inte räcka med en ny regering eller ett gäng nya ministrar som råkar kalla sig feminister för att ge kvinnor mer makt och utmana könsmaktsordningen på allvar.
Underordningen av kvinnor handlar om makt och inte om hashtags. Under valrörelsen säger vi att det behövs en feministisk offensiv som flyttar makt från män till kvinnor. Vi vill kasta ut Alliansen från Rosenbad, men den nya regeringen måste driva en ny politik. Våra krav kan genomföras idag och skulle vara en förändring, men är såklart inte tillräckliga. För oss är feminism mer än identitet, normkritik eller Facebook-bilder. Under de kommande två veckorna kommer Ung Vänsters klubbar och aktivister lägga extra mycket fokus på den feministiska offensiven. Förutom att driva kraven hårt kommer vi ordna feministiskt självförsvar och separatistiska fritidsaktiviteter, vara stöttande systrar på stan, göra aktioner och på en massa andra sätt bedriva feministisk praktik. Vi har en stolt historia av kvinnokamp och en grundlig analys om hur könsmaktsordningen måste störtas genom kamp. Det får inte drunkna i en felaktig idé om att vi försöker kopiera en tveksam amerikansk nätkampanj.
Hoppas vi ses i kampen!

Hanna Cederin, förbundssekreterare Ung Vänster

Feministisk offensiv

Vi lever i en könsmaktsordning där killar har mer makt på samhällets alla områden, på bekostnad av tjejers makt över sin vardag, sin kropp och sitt arbete. I valplattformen kräver vi ett Sverige för oss, en viktig del av det handlar om jämställdhet och rättvisa mellan könen. Under två veckor I juni kommer hela Ung Vänster fokusera på att driva på för en feministisk offensiv.

FEMINISM HANDLAR om makt och kön. Trots att vi många gånger får höra att Sverige är jämställt märker vi hur orättvisorna finns överallt i samhället. Män har fortfarande mer makt än kvinnor och många av de största samhällsproblemen handlar om könsmaktsordningen.

HALVA MAKTEN OCH HELA LÖNEN PÅ JOBBET. Idag är det de kvinnodominerade yrkena som har sämst villkor och en majoritet av alla unga tjejer har en otrygg anställning, samtidigt ökar inkomstskillnaderna. Vi kräver fasta jobb, individualiserad föräldraförsäkring och rätt till heltid.

VÄLFÄRD FÖR JÄMSTÄLLDHET. Det är kvinnor som får betala för skattesänkningar och vinster i välfärden. De sliter ut sig på jobbet och får ta hand om dem som inte får plats i vården. Vi kräver ett stopp för vinstslöseriet och upprustning av välfärden.

RÄTTEN ATT MÅ BRA. Samtidigt som allt fler unga tjejer mår allt sämre skär många skolor och kommuner ner på stöd och hjälp. Vi kräver tillgängliga kuratorer och skolsköterskor på varje skola och minst en ungdomsmottagning per 3000 unga.

RÄTTEN TILL SIN EGEN KROPP. Att själv ha makten över sin kropp är grundläggande för att vara trygg och må bra. Vi kräver feministiskt självförsvar i skolan och gratis preventivmedel till alla unga.

LÄGG SKULDEN DÄR DEN HÖR HEMMA. Trots att mäns våld mot kvinnor är ett enormt samhällsproblem är det alldeles för få förövare som döms. Vi kräver en samtyckeslagstiftning och obligatorisk utbildning för samtliga instanser inom rättsväsendet i frågor som rör mäns våld mot kvinnor.

Sörj och organisera

Hej Sverige,

Jag ville prata med dig om vänstervindar, om den feministiska flodvågen och om Moderaternas totala kollaps. Jag kommer göra det, men något sitter i vägen. Där någonstans mellan munnen och magen sitter en klump. Vi lever i ett Europa där fascismen är på frammarsch. Där högerextrema, högerpopulistiska, rasistiska, nazistiska – ja, kalla dem vad ni vill – partier i gårdagens val stärkte sin ställning. Och vi är inte så mycket bättre, här hemma fick Sverigedemokraterna nästan var tionde röst. Jag är ärligt talat ledsen, oroad och besviken.

När jag idag åker till jobbet gör jag det medveten om att en tiondel av tunnelbanevagnen rent statistiskt är sverigedemokratiska väljare. Det följer med mig under resten av dagen. Tio procent av besökarna på lunchrestaurangen kollar snett på de av mina vänner som är födda utomlands. Tio procent av de som tränar på gymmet tycker att islam och muslimer är det största hotet sedan Andra världskriget. Tio procent av de jag möter på krogen tycker inte att det stora problemet med EU:s flyktingpolitik är att människor dör på Medelhavet, utan att ”vi inte hjälper dem på plats istället”. Någonstans där börjar man fundera på om man vill vara med längre.

Jag kollar runt på Valmyndighetens hemsida och söker efter svar. Hittar min gamla hemkommun, Svenljunga, på den västsvenska landsbygden. I Svenljunga kommun blev Sverigedemokraterna näst största parti, med över 15 procent av rösterna. Stödet för dem var störst i valdistriktet där jag växte upp. Förmodligen finns där bland SD-väljarna gamla kompisar, personer som man har vuxit upp med och delar minnen med. Antagligen några ur fotbollslaget, säkert personer från högstadiet och någon som man minst anar. Det känns svårt att ta till sig, men det är så här det nya Sverige ser ut.

Snart sjuttio år efter Andra världskriget är efterkrigstiden, med sitt grundmurade motstånd mot rasism och fascism, nu definitivt över i Europa. I Frankrike blev Nationella fronten det största partiet, för några dagar sedan pratade en av partiets kandidater, Jean-Marie Le Pen, om hur ebolaviruset kan lösa problemet med att världens befolkning ökar. Det fascistiska Jobbik blev näst största parti i Ungern och i Grekland gick nazisterna i Gyllene gryning starkt framåt. Dessutom blev högerpopulistiska UKIP största parti i Storbritannien och i vårt sydöstra grannland blev resultatet detsamma för Dansk Folkeparti. Jag ska sluta rabbla resultat, jag förstår att det bara är destruktivt. Inte minst för mig själv.

Samtidigt som jag tittar på staplarna över röstetal tänker jag på Joe Hills ”Sörj inte – organisera er”. Det är organisering som krävs för förändring, men det är samtidigt svårt att inte sörja. Man måste få sörja, det är nödvändigt för att kunna gå vidare. Men man får aldrig låta sorgen ta helt över. Under de senaste veckorna har tusentals människor vänt Sverigedemokraterna ryggen. Det pågår en antirasistisk mobilisering som vi inte har sett på länge, det får inte glömmas bort under dagar som dessa. Sverige, vi har inte gett upp hoppet om dig ännu. Idag är vi många som sörjer, men i morgon organiserar vi oss och intensifierar kampen mot rasism.

För den som vill förändra räcker inte önsketänkande

Med bara timmar kvar till valdagen undrar jag om högern förstår vad valet egentligen handlar om. I debatt efter debatt ägnar sig högerns representanter hellre åt önsketänkande om vad EU skulle kunna vara än utgår från det EU som vi faktiskt ser idag. De borgerliga partiernas affischer har slogans som låter som ett eko från folkomröstningen 1994. Folkpartiet säger ”Ja till Europa” och Moderaterna ”tror på Europa”. Centerpartiet ligger något längre fram i dåtiden och går till val på att säga nej till EMU, något som vi röstade om för mer ön tio år sedan. (Läs gärna vad Katrine Kielos skrev förra helgen.) När utvecklingen i EU på område efter område går åt fel håll, är det inte förvånande att högern hellre pratar om principer än om verkliga utmaningar.
Men problem slutar aldrig finnas bara för att man inte pratar om dem. I ett Europa som formas av en djup ekonomisk kris, rasistiska strömningar och där stora medlemsländer urholkar demokratiska principer, känns klyschor om freds-, frihets- eller demokratiprojekt långt borta.
EU:s krispolitik tillsammans med en vansinnigt konstruerad valutaunion har skapat en social katastrof i Europa. Krispolitiken har varit ensidigt inriktad på att rädda bankerna och euron, men har samtidigt offrat människorna. I länder som Grekland, Spanien, Portugal och Irland råder  massarbetslöshet och fattigdomen breder ut sig. Efter flera års åtstramningar är det hög tid också för högern att inse att åtstramningspolitiken inte kommer ta oss ur krisen. Det som nu krävs är en ekonomisk politik som sätter kampen för arbete, välfärd och rättvisa i centrum.
I takt med att den sociala krisen förvärras skapas grogrund för rasistiska och högerextrema krafter. I debatten beskrivs Ryssland som det stora hotet mot Europas säkerhet, men för många som lever i EU:s medlemsländer utgör fascistiska krafter ett mer påtagligt direkt hot. Även om rasismen inte uppkom med den ekonomiska krisen, är det uppenbart att den sociala katastrofen har intensifierat de rasistiska strömningar som påverkar Europa. Högern måste förstå att det inte räcker med fina ord och vackra formuleringar för att mota tillbaka rasismen, vad som också krävs är att vi bryter med en ekonomisk politik som för de flesta skapar fattigdom och otrygghet.
Samtidigt som det fascistiska partiet Jobbik hetsar mot romer och judar i Ungern, urholkar det regeringsbärande högerpartiet Fidesz såväl medias som rättsväsendets oberoende och inför en vallag som starkt gynnar det egna partiet. Utvecklingen har gått så långt att man måste konstatera att Ungern rör sig bort från demokratin. I Spanien inför högerregeringen en lagstiftning som urholkar demonstrationsrätten och därmed också yttrandefriheten. Lagstiftningen är en konsekvens av de stora protesterna mot den krispolitik som drivs igenom av den spanska regeringen tillsammans med EU. I ett läge där fundamentala demokratiska principer frångås räcker det inte att i högtidstalen beskriva EU som ett demokratiprojekt.
Ända sedan folkomröstningen för snart tjugo år sedan har debatten om EU präglats av klyschor och principiella resonemang som många gånger saknar grund i verkligheten. För den som vill förändra Europa räcker det inte med önsketänkande. Den mänskliga katastrof som orsakas av åtstramningspolitiken leder till sociala spänningar, rasism, otrygghet och fattigdom. För att vända utvecklingen måste det till ett skifte bort från en ekonomisk politik som räddar banker men struntar i människor. Det kräver i sin tur en starkare vänster, så gå och rösta i morgon och rösta på Vänsterpartiet.

Sida 3 av 19312345...102030...Sista »