Idag talade Ung Vänsters förbundsordförande Hanna Cederin på 1 maj-firandet i Kiruna. Läs hela talet här:
Vänner, första maj-firare
Vi möts idag, på arbetarrörelsens högtidsdag, på platsen mellan det omöjliga och det rådande. Vi samlas i gränslandet mellan verkligheten och hoppet.
Hit har vi alltid gått, vi som vill annat, mer och bättre för oss som lever nu. Resvägen är aldrig lång och från ingenstans på jorden är det svårt att ta sig hit. Idag går vi från våra hem i Guatemala, Sydafrika, Vietnam, Sverige, Kiruna, ut på gatorna och blir en gemenskap. Vi delar denna plats med den globala arbetarrörelsen.
Var och en av oss ryms här. Det är inte en plats med geografiska koordinater, inga visum eller kontroller behövs. Denna dag är solidaritetens dag, den känner inga gränser och den välkomnar alla.
—
Ett ögonkast över axeln, bakåt, riktar blicken mot det som lagt grunden för nuet. Strider som vi tagit och vunnit. Som visar att kamp lönar sig. Att vi alltid, om vi organiserar oss tillsammans, kan förändra mer än vad som först verkade möjligt. Det firar vi idag.
Gemensam kamp som gett mig rätten att gå och rösta, att göra abort, jobba och lämna ungarna på dagis. Det har vi kämpat oss till. Folkrörelser som byggt bostäder åt alla, kortat arbetsdagen och öppnat upp universiteten. Det har vi kämpat oss till. Organisering som gjort att man i Sverige oavsett kön och bakgrund kan gifta sig och leva med den man älskar. Det har vi kämpat oss till. Och vi firar kulturskolorna, pensionssystemet, lagen om anställningsskydd, yttrandefriheten, a-kassan. Ja, allt detta har vår rörelse kämpat sig till.
Vi firar de gånger som det omöjliga blivit möjligt, som drömmen blivit verklighet. Det som börjat med ett frö, en idé som först viskats för att snart tillta i styrka när allt fler röster stämmer in. Vågar vi? Vi tackar dom som vågade och vi ska värna den verklighet som kom ur deras drömmar. Vi tar vid där dom slutade. Vi vågar.
—
Hit till gränslandet tar vi med oss berättelser om sånt vi sett och gjort och hört. Vi hör om kortad arbetsdag för dom som jobbar inom omsorgen på olika platser i landet. Vi hör om Kirunas avgiftsfria kollektivtrafik, som lett till fler turer. Vi hör om dom som ockuperar sjukhuset för att BB i Sollefteå ska finnas kvar. En berättelse om att kräva att inlandets ungar ska kunna födas säkert och vilja bo kvar livet ut. Berättelser om motstånd, modiga protester och envist slit. Och berättelser om alternativ, om andra, bättre sätt att leva.
—
Vår rörelse finns därför att vi inte accepterar att det samhälle som omger oss är det bästa vi kan få. Vi accepterar inte att bemanningsföretag, hyvling och visstidsanställningar berövar dom som jobbar på frihet och makt. Vi accepterar inte att välfärden läcker vinster till riskkapitalbolag och sjukskrivningarna bland personalen i omsorgen ökar, för kollegorna är för få. Vi accepterar inte ett samhälle som blivit kallare, där människor blir till volymer och där skolbarn blir till spelpjäser för riskkapitalet.
Skulle historien, förbättringarna, samhällsbygget, ta slut just här, just nu? Och skulle vi dessutom behöva se bandet rullas bakåt, när barnfattigdomen ökar igen, när murar åter reses, dom enkla jobben kommer tillbaka?
Det går vi inte med på. Det håller inte. Det kan inte vara sant.
—
Därför är vi här. Inte för att det finns något egenvärde i att drömma. Inte bara för missnöjet. Om vi trodde att detta var det enda möjliga skulle vi väl nöja oss, gå hem, sätta på teven. Nej, vi är här för potentialen, för rättvisans skull. För att myntet har två sidor.
För att spegelbilden av vanmakt för de anställda är övermakt för arbetsgivarna. Vissa av oss lever i överflöd. Andra har klump i magen, bolånsoro, visstidsstress. Därför kan det inte vara sant och det är inte sant.
Vi har haft tillväxt i decennie efter decennie, Sverige är rikare än någonsin. Den svenska privatförmögenheten har sedan 2010 vuxit med över 20 procent. Men vad det har lett till är fler miljonärer än nånsin. Vårt samhälle producerar enorma rikedomar men dom samlas på toppen. I dag går det 54 industriarbetarlöner på en genomsnittlig näringslivstopps inkomst. Det är den största skillnaden i modern tid.
Så nej. Inte behöver vi lägga ner några BB:n på landsbygden. Inte måste någon sänka sin lön, låta sina jobbtimmar hyvlas. Och inte behöver vi stänga gränser, utvisa hbtq-flyktingar eller hindra familjer från återförening. Varför ska vi stanna vid något mindre än frihet och trygghet för var och en av oss. Varför skulle vi?
—
Ja, varför? Vad hindrar oss från att omfördela resurserna? Ingenting, men vi har låtit oss avledas. Genom falska skiljelinjer och konstruktioner glider vi ifrån varandra.
Genom distans, klyftor och andrum skiljs vi åt och vänds mot varandra. Och hotet, otryggheten den påstås komma nerifrån. Men det sägs också att om du jobbar hårt klarar du dig, om du är svenne, om du har rätt moral kan du vara trygg. Skyll dig själv om du råkar illa ut.
Som svar på samhällsproblemen pekar dom mot grupper som har svårare att höras. Syndabockarna blir allt fler och varierar från dag till dag. Sjuka, arbetslösa, funktionsnedsatta, unga, papperslösa, EU-migranter ställs i kö till skampålen.
Auktoriteten manar oss att lämna ifrån oss öppenhet och makt, dom säger stäng alla dörrar och fönster, ge Polisen större befogenheter, spionera på dina kollegor. Så kommer du klara dig. Till sist handlar allt om brott och straff, moral och fotbojor.
Så ser dom till att vi som borde hålla ihop istället klättrar över varandra för att kanske få lugn imorgon, kanske få behålla jobbet, kanske kunna välja en bättre skola åt våra ungar. Så pressas lönerna neråt när kollegor vänds mot varandra istället för att organisera sig tillsammans.
Och makthavarna, dom verkliga makthavarna, i regeringar eller i bank- och bolagsstyrelser – dom lämnas ifred. Så försöker dom, och så lyckas dom, avleda oss från det faktum att det som står i vägen för framtiden är att systemet är riggat för dom rika. Och det faktum att system kan riggas om.
—
Därför är vår rörelse och vår samling denna dag motståndarnas mardröm. Här i vårt gränsland, där vi ser klart och tydligt att dom rikedomar vi arbetat ihop tillsammans också kan komma alla till del.
Här har deras kalla människosyn ingen plats. Här är vi värda en dräglig tillvaro, rättsäkerhet och demokrati, i all vår ofullkomlighet och sårbarhet.
Deras svaghetsförakt biter inte på oss. Vi skäms inte för vår sårbarhet. Vi vet att var och en av oss kan drabbas av arbetslöshet, sjukdom, naturkatastrofer, våld och krig.
Lögner om den enda vägens politik ekar tomt. Ojämlikheten är inte av naturen given och alla framsteg har kommit ur att människor gått ihop och tagit strid. Här, idag, erkänner vi att samhället är skapat av människan och kan förändras av människan.
—
Och på lika stort allvar som vi tar vår sårbarhet tar vi vår styrka. Vi tillhör den rörelse som tagit sig an kampen för en bättre morgondag och som frigjort generation efter generation från hinder, bojor och murar.
Och ikväll, imorgon. När vi skiljts åt och våra fötter burit oss bort från plakaten och solidaritetsutropen. Då bär vi ändå med oss varandra, vi bär med oss gränslandet, idén om något annat, något bättre.
Då minns vi att gränsen mellan verkligheten och det omöjliga går där vi drar den, och vi har flyttat den så många gånger förr och lika självklart är det att vi kan göra det igen. Om vi gör det tillsammans, precis som då.
Ikväll, imorgon tar vi vid där dom som gick före oss slutade. Vi ska ta tillbaka hela välfärden och vi ska äga ännu mer gemensamt, dom resurser som nu slösas genom profitintresset ska vi använda demokratiskt socialt hållbart. Vi ska ta dom och så ska vi bygga ett modernt miljonprogram och vi ska börja i Kiruna. Våra jobbtider våra villkor ska vara mänskliga och ge mening och inflytande åt andra än arbetsgivarna. Istället för barnfattigdom i förorterna ska vi ha barnrikedom på glesbygden, så vi måste bygga nya BB:n och vägar med gratisbussar på.
Och vad vi än gör så möts vi här, mellan verkligheten och hoppet. Skulle historien, förbättringarna, samhällsbygget, ta slut just här, just nu? Nej. Vi tar vid. Vi vågar. Friheten är möjlig. Rättvisan är möjlig. En annan värld är möjlig.