Reaktionerna efter mötet i Annapolis har varit många och blandade. Här på bloggen varnade jag för att Annapolis innebär ett israeliskt överläge. Israel kan sätta sig i förhandlingar men har inga krav på sig. Med andra ord kommer det inte att ske några faktiska förbättringar när det gäller läget i det ockuperade områden – varken i Gaza eller Västbanken. Israel har i och med Annapolis vunnit ännu mera tid för att skapa landets framtida gränser, genom att ockupera och konfiskera ännu mer palestinsk mark och egendom.
Och mycket riktigt kommer nyheter om fler beviljade tillstånd till judiska bosättare. Det gäller 300 tillstånd i Östra Jerusalem. Därmed har Israel redan frångått vägen till fred genom förhandlingar. Annapolis-resolutionen uppmanade Israel att, i enlighet med överenkommelserna (the road map) från 2003, upphöra med nybygge och expansion av bosättningar på palestinsk mark. Det aktuella områden i Östra Jerusalem, Abu Ghneim, är just ett sådant område.
Så här långt lyser påtryckningar på Israel med sin frånvaro. Medan den svenska högern pratar högt om att Hamas måste lägga ner vapnen är det alltför tyst när det gäller kritik mot staten Israel, som i skuggan av omvärldens ignorans kan fortsätta bryta mot FN-resolutioner och internationella konventioner. När Hamas, i egenskap av folkvald regering, ägnar sig åt annat än väpnad kamp, fortsätter Israel med sin ockupationspolitik.