Idag firar vi den franska vänsterns stora seger! Fransmännen har sagt nej till förslaget till EU-konstitution och därmed satt stopp för den nyliberala, överstatliga konstruktion som Europas elit försökt trycka på oss. Gårdagens resultat är en seger, inte bara för fransmännen, utan för hela den europeiska vänster som stöttat dem i deras hårda arbete. Nej-et är också ett tydligt vänsternej, ett nej till en fortsatt utveckling av ett Europa på kapitalets villkor.
Det har hävdats i svensk media, med visst mått av folkförakt, att det franska nej-et är en ”protest”-röst. Som om det vore något suspekt i att vilja protestera. När det i själva verket, för var och en som tar sig tid att förstå vad denna EU-konstitution går ut på, är självklart att protestera.
Man har också anklagat nej-sidan för att inte ha något enhetligt alternativ. Det är naturligtvis sant, men beror ju inte på att sådana inte skulle kunna existera, utan på att möjligheten att presentera dem aldrig getts någon möjlighet. Istället har den lilla grupp toppolitiker och tjänstemän som förhandlat fram förslaget till EU-konstitution presenterat Europas folk för fullbordat faktum. Att man sedan har mage att bli upprörd över att folket sedan vill något annat, är bara ytterligare ett tecken på maktens arrogans.
Den franska folkomröstningskampanjen visar också tydligt det som jag menat varit ett av de viktigaste skälen att också hålla en folkomröstning i Sverige. Nämligen att människor, då vi får en verklig möjlighet att påverka, faktiskt kan och vill förstå och ta ställning i komplicerade politiska frågor. Den franska folkomröstningen har inneburit starten för en enorm folkbildningskampanj runt om i hela Frankrike. Precis som i Sverige under EMU-omröstningen har människor på arbetsplatser, i skolor, på caféer och hemma i vardagsrum satt sig ner, läst svåra texter och diskuterat de avgörande frågorna om Europas framtid. Och i Frankrike, precis som i Sverige under EMU-omröstningen har det visat sig att folket och de som styr oss inte går i takt.
För Göran Persson borde det nu vara självklart att slå fast att Sverige inte kan fortsätta ratificeringsprocessen. Det går inte att sticka huvudet i sanden och låtsas som att ingenting har hänt. Om demokratin ska betyda något, måste det franska nej-et få konsekvenser.
Tove Fraurud
Förbundsordförande Ung Vänster