Högern har aldrig gillat demokrati. Faktiskt hatat den som pesten. När allmän rösträtt för män skulle införas skrev Svenska Dagbladet om "primitiv arbetardemokrati". Högerns riksdagsman, Ericsson i Aaby dundrade om "att vi snart får höra suset från den antågande barbarskogen". Senare var högern förstås mot kvinnlig rösträtt också. Och alla andra förslag på utvidgning av demokratin.
Egentligen är det enkelt. Principen "två fattiga slår en rik" är naturligtvis oerhört provocerande för en del. En skalle en röst är en helt annan princip än en krona en röst. Det första är demokratins princip, det andra är marknadssamhällets princip. De är för det mesta helt oförenliga. Nu har det gått ett tag och demokrati har blivit ett positivt laddat och ofta använt ord, även bland högerspöken. Det innebär inte att demokratin är fredad. Tvärtom. Demokratins fiender är starkare än på mycket länge.
Nu talar jag om de riktigt farliga fienderna. De kostym- och slipsklädda. De som aldrig valts men alltid bestämt. Harry Schein, någon slags socialdemokratisk och f.d. chef för svenska filminstitutet, uppträdde på DN:s ledarsida den 23 augusti. "En annan komplikation med demokratin är att moderna samhällen måste lösa alltmer komplicerade problem, alltmer specialiserade tekniska och ekonomiska frågor", skriver han. Observera jämställandet av tekniska och ekonomiska frågor. Experter ska alltså bestämma över "alltmer komplicerade" ekonomiska frågor. Det vore ju härligt om "experter" bestämde över lönespridning, arbetsdagens längd, Sveriges medlemskap i EMU och andra "alltmer komplicerade" frågor. Särskilt spännande blir det om experterna är de som är högst avlönade, har kontroll över sin arbetstid och knappast skulle beröras av massarbetslösheten i EMU:s kölvatten.
Grejen är att detta inte handlar om någon dystopi. Det är precis så här det har varit ett tag. Folkstyrets domäner har beskurits. Saker som tidigare ansågs vara föremål för politiska diskussioner och beslut blir nu "teknikaliteter" och "nödvändigheter". Det är till exempel nödvändigt att föra en politik som ökar arbetslösheten. Och folkomröstningsresultat är teknikaliteter, så man kan rösta tills nödvändigt resultat har uppnåtts. Samtidigt kan man ordna seminarier om demokrati och prata om vikten av densamma. Det är hyckleri. Om de demokratiskt valda representanterna inte får något att bestämma över så är demokratin rätt värdelös. ändå har goda demokrater bakbundit de folkvalda till att föra en viss ekonomisk politik. Skattesänkningar går bra, investeringar slår mot "utgiftstaken". Och makten över penningpolitiken vill man gärna flytta till synnerligen icke-folkvalda bankirer i Frankfurt. Givetvis för allas väl och ve, ty frågan är "alltmer komplicerad".
Det finns förstås människor som inte accepterar att bli fråntagna sina rättigheter. Som protesterar. Det som beskrivs som en antiglobaliseringsrörelse är i själva verket i grunden en demokratirörelse. Massa folk i Indien, Sverige eller Kanada som har olika livssituationer och åsikter men som gärna vill bestämma mer över sina liv. De gör politik av sin önskan att ta sina egna rättigheter på allvar. Detta är farligt för de som bestämmer. Har alltid varit. Därför ser vi hur staten och kapitalet slår tillbaka.
Vi fick se ett exempel på det i Göteborg. Det viktiga som hände där var knappast att Avenyn skövlades. Det är klart att ett femtiotal vettvillingar som går loss på skyltfönster i centrala Göteborg inte hotar den bestående samhällsordningen. Det gör däremot människors organisering och olydighet. Det var det som angreps i Göteborg. Av den goa, demokratiska svenska staten. Svensk polis sparkade sittande människor i huvudet, förnedrade oskyldiga demonstranter, sköt in i flyende folkmassor och begick såvitt det går att bedöma mordförsök på en person.
Det är förstås jobbigt. Men betydligt mer alarmerande är att allt kunde säljas till det fredsälskande och civiliserade svenska folket. Och mer därtill. Chefen för utrikespolitiska institutet skriver i DN att man "tyvärr" måste överväga militär på gatorna och en omfattande registrering. Gunilla Calrsson, moderat EU-parlamentariker, pratar om att man ska "sluta gulla med demonstranter", sådär i allmänhet. Ledarskribenter skriver att man måste räkna med att få styrk om man bor ihop med eller ser ut som någon som kanske planerat att begå ett brott någon annan dag. Den fråga som ibland håller mig sömnlös om natten är: Om detta kunde passera, legitimeras och försvaras – vad säger att nästa steg, och nästnästa, inte ska kunna tryckas ned i halsen på oss utan större motstånd?
Jag har bott i en diktatur, jag kan min historia och jag har inte så många illusioner. I Sverige internerade staten antifascister i väntan på Hitlers maktövertagande – för ett vänligt överlämnande till Gestapo, just som skedde i Norge och Danmark. Det gick an. På 70-talet registrerades människor för att de hade sin bil parkerad utanför den lokal där tidskriften FiB/Kulturfront hade årsmöte. Det gick också an. Innan skotten i Vasaparken var det orimligt att polisen skulle skjuta mot demonstranter. Nu har det hänt. Och vi fikar vidare.
Låt mig understryka: jag är inte paranoid. Jag tror inte att det blir fascism imorgon. Men jag tror att det finns god jordmån för betydligt obehagligare saker än idag. Med lite historiekunskaper och ett politiskt känsligt öra mot marken borde man kunna höra ett och annat stöveltramp. Demokratins innehåll urholkas av slipsgubbarna. Och när människor protesterar står det repressiva maskineriet redo. Fascismen har alltid varit en borgerlig social reaktion, för att tala marxistiska.
Men visst finns det en väg ut. Demokratin kan och måste återerövras, fyllas med innehåll. är man tillräckligt många som gör ett jävla liv så blir det också annorlunda. Håller man käften blir man överkörd. Själv har jag ingen lust med det. Därför demonstrerade jag i Göteborg. Och därför har jag stretat på med mitt politiska arbete i tio år. Jag tror att politik är min möjlighet att se till, att sådana som Gunilla Carlsson, Harry Schein och anonyma, men i högsta grad mäktiga kapitalister inte ska bestämma så mycket. Jag tror att det är dags att låta demokratins dödgrävare höra susningarna från barbarskogen igen. Dags att demonstrera – innan det är för sent.
Kamratliga hälsningar
Ali Esbati
förbundsordförande Ung Vänster
Texten är en lätt omarbetad version av en artikel publicerad på www.sourze.se