Jul. Det luktar glögg i stugorna. Det talas om kristet kärleksbudskap och det rufsas i barnens hår. Dock brinner, på behörigt avstånd, en och annan by. Där, långt borta, lyser evangeliets löften om bröd, fiskar och bot från sjukdom med sin frånvaro. Istället är det imperiesoldaternas stöveltramp som utgör verklighet. I stugorna saluförs imperiets trupper som ljusets riddare. Nu gör det koloniala comeback i den officiösa retoriken. Nu utrotas varenda jävel – i civilisationens tjänst, givetvis.
Mats Johansson skriver på SvD:s ledarsida den 9 december: "Hur bör de besegrade bäst behandlas; bara rakas och lämnas i fred i öknen, eller ställas inför en krigsförbrytartribunal med risk för martyrskap? Jag ställde frågan i torsdags kväll vid ett seminarium i Stockholm hos Svenska Dagbladets Executive Club". Det berättas vidare att en av deltagarna var Rupert Smith, f.d. biträdande öB för Nato i Europa, "med meriter från Irak, Bosnien och Nordirland" och att mötet modererades av Carl Bildt [med meriter från Sudan; min anm]. Språket är herrklubbens. Man dricker te i plyschfåtöljer och kontemplerar i gemytligt samtal de nyss mördare vildarna: "Herrarna var på goda grunder inte särskilt triumferande [yeah, right; min anm] över krigsutgången i Afghanistan utan underströk fortsättningens betydelse".
årets verktyg: linjal.
Fortsättningen, ja. Om den måste talas på konferens i pråliga palats. Var ska dessa afghaner träffas om inte i Berlin? Vem skall handleda i uppstyckandet av det sargade landet om inte de som luftlandsatt den nya ordningen? Vem passar bättre till att öppna ett möte om Afghanistans framtid än Joscha Fischer Tysklands utrikesminister – vän av såväl civilisation som natur.
Läser vidare, om just fortsättningen, i DN den 14 december: "USA har satt in bombplan för att hjälpa Norra alliansen att behålla en strategiskt viktig stad, sedan lokalbefolkningen gjort uppror och tagit kontrollen över staden". Helgad vare den som samarbetar. En stund, åtminstone.
Att linjalen plockas fram när länders öden ska bestämmas är alltså åter legio. Detta är det nya evangeliet. PM Nilsson, schysst ledarskribent i Expressen, skriver den 14 oktober om att det nu, "efter den ekonomiska globaliseringen", kommer en "era av politisk och militär globalisering". Det ska applåderas. Han skriver: "Ett fult ord för detta är kolonialism – och många människor, särskilt i Mellanöstern, kommer att uppfatta det så. Vi som tror på fortsatt internationalisering ska dock välkomna denna utveckling".
Motståndet mot imperialismen har varit och är sålunda baserat på missförstånd. Särskilt i Mellanöstern.
årets gissning: förtryck föder motstånd.
Sådan är imperialismen. Här finns en fullständig oförståelse för att människor vägrar bli dominerade och hunsade. För att de därför reagerar och att dessa reaktioner inte alltid – aldrig, snarare – kan bli som de hade blivit i Sverige, Norge eller USA. Vi har att vänta oss fortsatta konvulsioner i den fattiga världen. Dessa kommer inte alltid att vara snygga och politiskt entydiga. Men de kommer att äga rum. För oss i vänstern gäller det att förhålla oss till det som kommer. Vi ska inte stödja bin Ladin-typer. Men vi får inte – och det är viktigt – låta oss luras av dem, som i namn av mänskliga rättigheter, medvetet och utstuderat eller, för att använda Lenins term, som nyttiga idioter, går ärenden åt imperialisterna. Den som fnyser åt försvar av folkrätten och det nationella självbestämmandet begår misstag. Ty de som säger sig bära civilisationens fackla tänder inga ljus – de bränner byar.
Vi lever i en tid av hårdnande politiska motsättningar. Systemförsvararnas människoförakt står i öppen dager. När The Guardian skriver om ett möjligt amerikanskt angrepp på Somalia noterar man att detta skulle "innebära ett tillfälle att göra upp en gammal räkning", ty "18 amerikanska soldater blev brutalt dödade där 1993". Att kanske 10.000 somalier dog nämns inte. De finns inte – är blott somalier, inte människor. Och inför den inneboende dynamiken i detta människofientliga system slipas också många ojämnheter ned. även våra svenska svansviftare viftar i takt. Våra välmenande folkhemsliberaler blir lika blodtörstiga, släpper alla hämningar. Imperialismen finns i våra vardagsrum, går att ta på.
Samtidigt finns det hopp. Människor protesterar. Det skrivs, talas och organiseras. De obekväma vägrar rätta in sig i leden. En möjlig framtid ligger och bultar under bestens hud. Imperiets trupper går inte ohotade. Också Romarriket föll samman. Inte av ett intensivt kärleksbudskap, utan av inre motsättningar och yttre tryck. Nu är de inre motsättningarna hårda och reella de objektiva förutsättningarna för att göra sig kvitt dödens och förnedringens maskineri är för handen. Det yttre trycket måste dock organiseras.
God jul endast till den som tar ställning.
Kamratliga hälsningar
Ali Esbati
förbundsordförande Ung Vänster
texten har tidigare publicerats som krönika i Flamman