Jag borde kanske låta bli att läsa DN på morgonen för att få bättre kostvanor. Jag borde i alla fall låtit bli igår morse. För där var Lars Leijonborg. Och jag blev så förbannad att jag knappt fick ner frukosten.
Vi måste jobba mera sa Lars Leijonborg. Minst tre timmar mer i veckan – gärna mer. Dessutom kunde vissa faktiskt få mindre betalt. Och det där med trygghet – det är väl inte så viktigt egentligen? Folk borde vara lite mer tacksamma över att över huvud taget få jobb och inte gnälla så mycket.
Jag kan tänka mig ett helt gäng som glatt fortsatte mumsa i sig frukosten när de läste Lars Leijonborgs krav. För det passar liksom finfint med världsbilden hos de ekonomer, högerpolitiker och näringslivstoppar som brukar läsa DN Debatt.
Som tur är läser inte så många undersköterskor, barnskötare eller vårdbiträden DN Debatt. Annars hade de kanske inte heller fått ner frukosten.
Men jag önskar att jag fick vara med när Lars Leijonborg ska presentera sina pigga förslag på närmaste sjukhus, dagis eller ålderdomshem. Jag önskar att jag fick stå där och se Lars Leijonborg när han tittar kvinnorna i offentlig sektor i ögonen och säger åt dem att jobba lite mer. Jag önskar jag fick höra honom förklara – för dem som förlorat allra mest på 90-talets nedskärningspolitik, för dem som fortsätter jobba fastän lönen är usel och villkoren ännu sämre – att de faktiskt borde jobba lite mer. Med samma lön.
Och de som springer i sjukhuskorridorer mellan patienterna, de som försöker snyta alldeles för många barn samtidigt och alla de som önskar att de hade tid att småprata lite med åtminstone några av pensionärerna – de som redan lever varje dag på gränsen till utmattning – jag skulle vilja se dem tappa hakan över Lars Leijonborgs oförskämdhet.
Kanske kunde någon förklara för Lars Leijonborg då – när de väl samlat sig – att det går faktiskt inte att jobba mera. Människor jobbar ihjäl sig i det här landet och det vi behöver är ingen arbetstidsförlängning – det är arbetstidsförkortning. För att vara pigga på jobbet och inte bränna ut oss, för att ha tid att träffa våra barn och för att faktiskt kunna göra annat med våra liv än att bara arbeta.
Och kanske skulle någon förklara att det som funkar i Lars Leijonborgs verklighet – att jobba lite mer och sen anställa någon som tar hand om ens barn och städar ens villa – det är faktiskt inte ett alternativ för de flesta av oss. Inte ens om vi får dra av på skatten för det.
Och sen, eftersom jag ändå står där, så skulle kanske jag kunna få påpeka lite olika enkla saker. Vi är rikare i Sverige än någonsin. Problemet för offentliga sektorn är inte att vi jobbar för lite för att få ihop pengar till barn, pensionärer och sjukskrivna – problemet är att mindre och mindre av det vi faktiskt producerar går till det gemensamma och att alltmer går till att göra de rika ännu rikare.
Och kvinnor i den offentliga sektorn har inte sjukskrivit sig för att få tid att måla naglarna. Kvinnor i offentlig sektor har inte sämre “arbetarmoral” som Lars Leijonborg så fint skriver, än någon annan. Snarare tvärtom. De jobbar och jobbar tills de stupar, och till slut blir man utbränd.
Det är inte en slump att sjuktalen rusade i höjden samtidigt som man genomförde de största nedskärningarna och privatiseringarna av offentliga sektorn. Det är inte en slump att det är just kvinnor i offentlig sektor som är överrepresenterade i sjukskrivningsstatistiken – jag är snarare förvånad över att de inte är fler.
Och du borde skämmas Lars Leijonborg. Du kanske kan börja med att be om ursäkt?
Tove Fraurud
Förbundsordförande Ung Vänster