De israeliska bosättarna i Gaza tvingas lämna sina bosättningar, och vi förväntas känna medlidande, till och med sympati. Det är väldigt motbjudande.
Bosättarna har skickats ut av en regering som ser landmaximeringen som sitt främsta mål. De har stulit marken de bott på, och gömt sig bakom sin ockupationsarmé. Varken de eller armén har dragit sig för att bestraffa en hel befolkning, att skjuta skarpt mot barn och hus som är i vägen.
Nu ska vi känna sympati, och se bosättarnas mänskliga ansikte när de tvingas lämna tillbaka det som de stulit.
När jag ser den upprörda bosättarkvinnan gråta, för att militären tvingar dem att återlämna den stulna marken känner jag ingen sympati.
Jag önskar istället att jag kunde ta mikrofonen från TV-reportrarna, och berätta om Khalid, eller någon av alla de andra palestinierna som levt under bosättarnas våld i Gaza.
Khalid har aldrig varit utanför Gaza, aldrig under sitt 23-åriga liv har han tillåtits lämna den åtta kilometer långa landremsa som är hans fängelse.
Khalid vet inte hur världen ser ut utanför den inhägnad som är Gaza. När Gaza beskjutits från attackhelikoptrar, bosättningar, eller pansarvagnar har Khalid aldrig haft någon plats att gömma sig på. Det finns ingen plats som är fredad när man lever under ockupation. Ens liv kan slockna vilken sekund som helst, och ens levebröd kan tas ifrån en vid vilket givet ögonblick som helst.
Palestiniernas nutidshistoria är fylld av verklig fördrivning. Palestinierna kommer från byar som förstörts, tillintetgjorts, raserats eller sprängts. Deras historia förnekas än idag, liksom deras rättigheter.
1,2 miljoner palestinier har levt i ett helvete på jorden – hopklämda på en ofattbart liten landyta – för att 8 000 bosättare skulle kunna fortsätta leva på frukterna av palestiniernas mödor.
Det intressanta i medierapporteringen av tillbakadragandet från Gaza är ickerapporteringen därifrån (eller från Västbanken, som nu ser en 85-procentig ökning av bosättningar, bara det här året). Det som svensk och annan internationell press vill rapportera om är tårar, fördrivning, och upprördhet. Men endast israelisk sådan.
– Den här planen är bra för Israel i alla lägen, sa premiärminister Sharon förnöjt.
Förra året intervjuades Ariel Sharons rådgivare Dov Weinglass i den israeliska tidningen Haaretz. Han gjorde där väldigt klart att Gaza var ett unikum, som inte skulle utgöra något prejudikat.
– När man fryser den processen, så förhindrar man etableringen av en palestinsk stat, och man förhindrar en diskussion om flyktingarna, gränserna och Jerusalem.
Tillbakadragande bidrar med just den mängd formaldehyd som krävs för att det inte skall bli någon politisk process med palestinierna.
Dov Weinglass är ingen galen extrem-sionist i Knesset. Han är en person som är med och utformar den officiella politiska strategin, och hans ord förtjänar att tas på allvar.
De israeliska illegala bosättningarna på Västbanken, såväl som på Gaza är olagliga enligt internationell rätt. Ockupationen och bosättningspolitiken har alltid varit olaglig, men tillåtits och uppmuntrats av den israeliska regeringen.
Nu försvinner 8 000 av bosättarna, och självklart är det en seger för alla de palestinier som nu kan röra sig friare. Som inte behöver oroa sig för om deras barn blir skjutna på väg hem från skolan.
Nu måste vi bara se till att bli av med de resterande 400 000 olagliga bosättare som finns på Västbanken. Förhoppningsvis får vi se deras uttåg på tv väldigt snart.
Hanin Shakrah,
Ledamot av Ung Vänsters förbundsstyrelse