När jag var liten och bodde i Iran gick jag i en pojkskola. Tjejer var inget som direkt fanns. Släktingar hade man ju, men de räknades inte. Den närmaste kontakt jag hade med en jämnårig tjej var vår grannes dotter som jag tyckte var dum i huvudet, speciellt eftersom hon en gång puttade ned mig i en tom bassäng så att jag stukade handleden. Sedan kom vi till Sverige.
Här gick tjejerna i samma klass. Dessutom var de väldigt, väldigt långa. En annan egenhet med dem, tjejerna alltså, var att de så gott som aldrig var med och spelade fotboll på rasterna, fastän de gick i samma klass. För mig var detta något av ett mysterium samt en ständig källa till irritation. Obegripligt var det, eftersom det var så roligt att spela. Jag minns att jag en gång tog mod till mig och frågade en av tjejerna varför hon inte skulle vara med. "Jag är så dålig" sade hon. Det uppfattade jag som mystiskt.
Själv kunde jag varken dribbla, passa eller springa fort. För mig var det inget större hinder. Ingen jag kände hade dessutom blivit bra genom att inte spela. Och så var det irriterande också. Det var nämligen så, att det ofta var svårt att få ihop folk till fotboll – speciellt när folk börjat röka. Det var osolidariskt och irriterande att inte vara med, extra mycket om man sedan stod bredvid och tittade på.
Vad har då fotboll på skolgården att göra med jämställdhet mellan män och kvinnor, med att jag är feminist? Ganska mycket, tror jag. En feminist är någon som fattar att kvinnor och män inte har samma möjligheter i dagens samhällen och som sedan är beredd att ta strid för att det ska bli annorlunda. Det tycker jag verkar bra. Jag ska förklara varför.
Man kan fråga sig varför jag som kille är feminist. Som kille har jag en massa fördelar av att samhället ser ut som det gör. Det är klart bra att få högre lön. Det är också ganska skönt med personliga relationer där man själv har övertaget. Har man ett förhållande där det "bara blir så" att tjejen lagar mat och donar, medan man själv kan ägna sig åt intressantare saker, är det förstås bekvämt. Men det finns också en annan sida av det där.
Det är trist att behöva skära ned sitt potentiella umgänge till hälften, därför att ena halvan av befolkningen förväntas intressera sig kraftigt för smink och vikt, två saker som jag själv är helt ointresserad av. Det är också trist att se människor man tycker om fara illa i samhället, se dem begränsas i sina möjligheter, göra "val" som ofrånkomligen leder till att de blir vad som förväntas av dem – kvinnor istället för fullvärdiga människor. Bort med ett sådant system, tycker jag.
Det samhälle vi lever i begränsar våra möjligheter genom att låsa oss vid vissa stela könsroller. Fast tjejers könsroller är för det mesta mycket tristare. Därför måste uppdelningen försvaras med massa skumma argument om gener och hormoner. Jag är likväl övertygad om att många av de tjejer som inte ville vara med och spela fotboll egentligen skulle ha tyckt att det var minst lika roligt som jag tyckte. Så är det överallt i hela samhället.
ändå hör man folk säga: "Nej, kvinnor vill inte ha makt", "kvinnor vill inte bli chefer", "kvinnor vill inte blir professorer". Allt det som männen eftersträvar i det de håller på, förväntas kvinnor välja bort. Men varför skulle de det? Det verkar ju helt vansinnigt. Och varför är det så att männen i så fall hela tiden flyttar makten, pengarna och inflytandet någon annanstans när kvinnor – fastän de "inte vill" – kommer in i riksdagen, börjar idrotta, blir doktorander.
Jag är feminist, för att jag gillar sanningar och för att jag gillar människor. De som säger att allt är bra i Sverige har antingen missförstått eller ljuger medvetet. Sanningen är att det återstår mycket att göra. Vad gäller människan så tycker jag att hon är en fantastisk varelse. Vi har oerhörda möjligheter att bygga ett bättre samhälle där vi kan utvecklas, fria från förväntningar om att vi ska uppskatta antingen nätbrynja eller bantningspiller. Och inte mycket mer.
Feminism handlar om människans frihet. Dessutom handlar det om att få till mer fotboll på lunchrasterna. Alltså vore det inte bara bra att bli av med dagens könsroller. Det vore roligt också.
Ali Esbati
förbundsordförande Ung Vänster