Hemma igen.
För en vecka sedan satte vi fötterna på svensk jord igen. En månads resa i Palestina har satt sina spår, inte bara genom synliga ärr.
Jag och två kamrater från Ung Vänster har tillbringat en månad på Västbanken. Vi reste runt och arbetade som Human Rights Defenders med organisationen International Solidarity Movement, (ISM). Att landa på Arlanda var en märklig upplevelse. Vi klev plötsligt rakt ut i en annan värld. Inga vapen på gatorna, inga checkpoints, inga apartheidmurar.
Många upplevelser har varit jobbiga att ta del av. Att se beväpnad militär skjuta tårgas och gummikulor på skolbarn, bosättare kasta sten på palestinska familjer och att se människor behöva finna sig i den dagliga förnedringen vid vägspärrarna är svårt att hantera och smälta.
Att uppleva av den israeliska muren i verkligheten var en erfarenhet som var svårt att ta in. Synen av den åtta meter höga betongmuren mitt inne i ett bostadsområde var absurd och skapade både ilska och frustration. Personligen kände jag ett fysiskt obehag varje gång vi passerade den. Konsekvenserna muren får för det vardagliga livet i Palestina går knappt att sammanfatta. Israel utför systematiskt sina övergrepp genom lagstiftning, militära aktioner och hinder för att leva ett drägligt liv som palestinier.
-"We have it worse here than in South Africa." Orden yttrades av en man vi delade taxi med första dagen då vi var på väg till Ramallah. Innebörden upprepades många gånger under vår resa.
Jag, Seluah och Zahra fick ett smakprov på det våld palestinierna tvingas utstå då vi lördagen den 18:e november blev attackerade av bosättare i staden Hebron. Invånarna i Hebron har stora problem med bosättare och ofta kan internationell närvaro göra att våldet dämpas. Vi blev angripna av en stor samling bosättare som spottade och sparkade på oss. Jag blev misshandlad med en glasflaska vilket ledde till fem dagars sjukhusvistelse, ett tiotal stygn och två frakturer i ansiktet. Strax efter attacken mot oss angreps också en liten pojke på tre år som var ute för att handla med sin mamma. Pojken blev så svårt skadad att han fick föras till sjukhus och sys med flera stygn.
Trots misshandeln och alla jobbiga upplevelser är jag glad att vi åkte. Det krävs att riktigt vara på plats för att förstå de omfattande konsekvenserna ockupationen får för vanliga människor. Mycket av det vi tidigare bara hört berättas fick vi se med egna ögon. Många helt vansinniga episoder fick vi bekräftade.
Internationell närvaro i Palestina gör skillnad. Genom att bara vara på plats gjorde vi många små förändringar. Små i ett större perspektiv, men stora för människorna som tvingas utstå förnedring och ockupation.
Vi kommer inte att sluta kämpa för ett fritt Palestina bara för att vi har kommit hem. Kampen går vidare på hemmaplan. Med Juad, Zohra och Omars ord ringande i öronen "You have to tell the world about our situation. Please, tell them. Don't ever forget us".
Tove Liljeholm
Ung Vänster Storstockholm
Våra resebloggar med texter och bilder går att hitta på:
palestinatur.blogspot.com
seluah.blogspot.com
besokiockuperatland.blogspot.com