Den finska jämställdhetsministerns statssekreterare har sagt upp sig, efter att det uppdagats att han sextrakasserat kvinnor på en tillställning. Det är förstås anmärkningsvärt i sig att en person i den befattningen oönskat kladdar på kvinnors bröst. Men det jag reagerade på när jag läste om det, var den ena kvinnans kommentar. Hon vill vara anonym för att, som DN skriver, “kunna fortsätta sin karriär utan att få stämpeln ‘Bröstet'”. Jag känner igen hennes reaktion. Den är förståelig. Det händer ju hela tiden, att kvinnor utsätts för skit, och håller tyst om det för att man vet att risken är stor att man får en stämpel, eller att man till och med skuldbeläggs för vad man utsatts för. “Jamen hon hade ju så urringad klänning”, “jamen hon hade ju dansat med honom tidigare under kvällen”, “jamen han trodde väl att hon ville bli kladdad på”, “jamen så farligt var det väl inte”. Suck. Jag förstår henne. Och jag förstår de 80-90 % av alla som utsatts för våldtäkt och som inte anmäler. Det finns förstås fler orsaker till det, men skammen och skulden och att man inte vill leva med stämpeln “våldtäktsoffret” är en. Förståelig och nedstämmande på samma gång.