Inför beslutet om FRA-lagen tvingades förespråkarna till eftergifter på grund av det starka och tydliga motståndet från en mängd organisationer och enskilda. Spärrar och integritetsskydd bakades in i kompromissförslaget, som riksdagens light-kritiker till slut gav efter för. Många varnade för att det skulle vara otillräckligt. Kanske hade vi på motståndarsidan också behövt vara tydligare med att sätta in lagen i ett sammanhang och peka på processer, istället för att ha så mycket fokus just på denna lag, just de konsekvenser den får, här och nu, i den ena eller andra utformningen.
I en utredning kom riksdagens utredningstjänst för en tid sedan fram till att det är Vänsterpartiet och Miljöpartiet som varit och är de starkaste försvararna av den personliga integriteten. Alice Åström (v) konstaterade i samband med det något viktigt:
– Det finns inget exempel på att tvångsmedel avskaffats ens när riksdagen sagt att de ska vara temporära.
Övervakning, avslyssning, övertramp på den personliga integriteten och på demokratiska fri- och rättigheter är något som skenat iväg i spåren av “kriget mot terrorismen”. Det är så det bedrivs i det fria väst, samtidigt som det i andra delar av världen utövas med vapenmakt. FRA-lagen skulle enligt “liberaler” som Allan Widman skydda oss mot terrorister i Afghanistan. Därför var det viktigt att öpnna upp hotmail-inboxen för allmän, eller åtminstone statens, beskådan. Men, som sagt, motståndet tvingade fram eftergifter. Det var små segrar, men även de räknas. Ett tag. Nu börjar dock glidningen. Tvångsmedel tycks enklare att inrätta än att avskaffa, och när protesterna tystnar i volym och debattens svallvågor lagt sig, slirar processen på, i repressiv riktning.