Jaha, så blev det nya bud. Eller? Kanske blir det månggifte i alla fall. Men attityden och det ultimativa står hon fast vid. Ungefär såhär; tager du mig att älska i nöd och lust, tills döden skiljer oss åt, men utan garantier eller löften från min sida. Älska mig kompromisslöst så får du sitta i mitt knä ibland. Jag hade nog tvekat innan jag gick till kapellet med en sådan.
Risken för ett olyckligt äktenskap är för påträngande. Men sedan är jag ju lite kräsen och ställer en del krav på mina relationer. Och visst kan man strula runt ett tag, men börjar det inte kännas lite tröttsamt och barnsligt? Att först säga, ”Vänsterpartiet har förbrukat sin chans” För att sedan gå över till ”Vänsterpartiet har förbrukat sin chans, såvida de inte lägger sig platt och köper ett redan förutbestämt koncept”, det kallar inte jag för att öppna dörrar. Snarare som att det slog henne att – vi kan inte skilja oss nu, vi måste ju tänka på barnen. Sen ska vi sitta där, som en gammal bortglömd flamma och spela andra fiolen, medan kärleken fortsätter spira, in the master bedroom. Och jag tror faktiskt att barnen kan må minst lika dåligt i en sådan osund relation. Bättre kan ni!