Under valrörelsen lade borgaralliansen ner betydande möda på att etablera en falsk verkligshetsbeskrivning. Det pratades om en miljon i utanförskap (värnpliktiga och studenter räknades in), om höga skatter som sänkte småföretagen och om överutnyttjande av bidragssystemen. Termen bidragsfusk etablerades. Idag, ett år efter den borgerliga regeringen tog makten, vet vi varför det fokuserades på ett tankespöke vid namn “bidragsfusk”. De politiska förslag som har blivit verklighet under de senaste året har tagit avstamp i en falsk verklighet där människor fuskar. Människor stannar hemma när de egentligen är friska. Föräldrar stannar hemma och utnyttjar VAB-dagar medan barnen är friska. Människor sitter på soffan, rullar tummarna och lever flott på a-kassan – fast de kan jobba. För att komma åt “myglet” stramade regeringen åt, ställde hårdare krav och gjorde livet surt för vanligt folk.
Nu kommer sanningen fram. Det har visat sig att socialförsäkringsministern Christina Husman Pehrsson uppgett att fel och fusk med fusket uppgår till 20 miljarder kronor. Skatteverket förkastar hennes påstående. Den verkliga siffran är 3,5 miljarder kronor. Skatteverket bedömmer att skattefusket, det som 10 utav 15 moderata statssekreterare sysselsätter sig med, står för fyra gånger så mycket än oegentligheter med bidrag.
Jag skrev om överklassens arrogans och hänsynslöshet i ett tidigare inlägg. Det visar sig att de krav som regeringen påförde folket borde ha riktats mot regeringen själv. Vi hoppas att varenda en av de skattebrottslingarna som besuttit makt på regeringskansliet lämnar sina uppdrag. Ett år med lurendrejeri och tjuvknep är nog!
_____________________________________
För övrigt har CUFo-ordföranden Magnus Andersson flippat på Kuba. Han är förbannad på den bristande demokratin på ön och skriver,
“Privatägandet är avskaffat, gruvor och jordbruk har socialiserats. “
Nu är det ju så att just socialisering, förstatligande, av landets viktigaste resurser inte är likställd med diktatur. Det inte heller det faktum att privatägandet är avskaffat. Däremot, Herr Andersson, är det ett stort problem att Kuba är en enpartistat med inskränkningar i demokratiska fri- och rättigheter. Men det är klart. Det är lätt att glömma det väsentliga när man vill slå ett slag för kapitalets rovdrift.