Svekfulla Avesta Polarit, härliga Degerfors

Invånarna är kvar, fotbollslaget spelar vidare, tågen kommer och går. Fåglarna häckar under taken.
Men den anrika bruksmiljön är ändå inte vad den har varit. Bruket ska ge sig av. Bruket, som fortfarande är lönsamt, modernt, livskraftigt.
Ska flytta.
Den här gången handlar det om Degerfors järnverk.

Situationen känner vi igen från så många andra orter som dominerats av ett stort företag: en dag fusionerar sig företaget, och för de nya ägarna är orten och invånarna en prioritet långt ner på dagordningen, långt efter vinst, tillväxt, positionering, branding, streamlining och allt vad de kan komma på som är viktigare.
Så händer det bisarra. ägarna fattar ett strategibeslut på ett styrelsemöte, industrin ska lägga ner, produktionen flyttas.
I ett slag, genom ett beslut, rivs en lokal historisk tradition upp med rötterna.
Hundratals ställs arbetslösa.
Tusentals påverkas.

Och vi förväntas acceptera det. Som om det vore deras rättighet att på det viset, genom ett beslut på ett styrelsemöte, utifrån en prioriteringslista de själva upprättat, sätta in dödsstöten mot en hel ort.
En ort som levt med företaget, kämpat i företaget, byggt upp företaget och värnat dess existens, representerat företaget i korpidrotter och vid fackliga sammandragningar. En ort som utgjort företagets själ och hjärta och gett och gett för att en dag få veta att de inte längre får vara med, att de inte längre är intressanta, att deras lojalitet inte längre är värd någonting.
Varsel, adjö, klara er själva!

Avesta Polarits svek mot Degerfors – att lägga ner lönsam produktion för att pressa upp vinstkvoten några ynka procent – utgör en påminnelse om det vi alltid har sagt: Så länge ett fåtal kapitalister kontrollerar företagen, kommer det vara detta fåtals intressen som tillgodoses.
På bekostnad av människor, familjer – och hela orter.

I Degerfors är det så uppenbart, så tydligt:
Den kapitalistiska svekfullheten är barbarisk, inte värdig ett modernt samhälle.
Avesta Polarit kan dra åt helvete. Låt arbetarna ta över produktionen. Kapitalisterna klarar sig inte en dag utan människor som sliter. Vi klarar oss utmärkt utan dem.

Ung Vänsters Förbundsstyrelse
30 mars 2003 Degerfors

Med Buffelfonderna in i högerns Europa

Svenska folket vill inte gå med i EMU och extra stort är motståndet bland LO-medlemmar. Klart att LO-ledningen och socialdemokratin är bekymrade, så därför har de nu på full front lanserat en av de dummaste uppfinningarna sedan DDT.

Buffertfonder. Konceptet är enkelt: spara och var gnidig med statsfinanserna, lägg undan pengar från överskottet varje år och bygg med tiden upp reservfonder fyllda med miljardtals kronor. Tio miljarder per år kommer att tas från de pengar som vi hade behövt till vår gemensamma välfärd, för att försöka motverka det nyliberala dårskapet.

På det här viset, hävdar LO/s-ledningen, kommer vi kunna rida ut de assymetriska chocker och kriser som ekonomer samstämmigt konstaterar kommer drabba länder inom EMU-systemet.

Lurendrejeriet är monumentalt. Det första lurendrejeriet är att oavsett hur mycket av vårt gemensammaa överskott man än väljer att pumpa in i fonderna, så kommer de ändå att vara för små för att göra någon egentlig skillnad.

Det andra lurenderjeriet är att man i ett system med buffertfonder ständigt kommer vara tvingade till besparingar. Den gemensamma sektorn kommer att vara satt på konstant svältdiet. Oavsett om det går bra eller dåligt för svensk ekonomi måste vi ständigt ha miljarder i överskott att göda fonderna med. Ett aktuellt exempel är kommunals pågående löneförhandlingar. Med buffertfonderna in action hade utrymmet för löneökningar varit lika med nolll. Samma pengar som idag utgör utrymme för löneökningar, kommer stuvas undan i fonderna för att dumpas som barlast när den nyliberala skutan börjar ta in vatten.

Buffertfonderna är för oss ingen lösning på de problem som kommer skapas vid ett svenskt EMU-medlemskap, utan ett sätt göra nedskärningspolitiken permanent. Problemet är EMU. Lösningen är att rösta nej den 14 september.

Ung Vänsters Förbundsstyrelse
30 mars 2003 Degerfors

Hundra år i kamp för freden

Ung Vänster fyller hundra i år. Den 24 mars räknas som födelsedagen. Då togs initiativet till det som idag är Ung Vänster. Födelsedagen kommer att firas på olika sätt runt om i landet.

Bland annat har förbundets ordförande Ali Esbati tillsammans med fyra tidigare ordföranden skrivit en artikel om förbundets fredsarbete genom historien.

– Det finns ett historiskt fredsarbete att vara stolt över och erfarenheter att hämta. Det är den viktigaste politiska uppgiften idag; att stoppa kriget. Särskilt kan man se hur socialdemokraterna många gånger vacklat i sin syn, och fått tvingas till en fredsståndpunkt genom gräsrotsprotester, säger Esbati.

– Mitt framför våra ögon genomförs terrorbombningar av ett folk som redan fått lida tusenfalt. Men som många gånger förut möts elitens krigshets av en djupgående fredsvilja hos många människor.

– Man kan lära sig mycket genom att jämföra. Vi känner igen det imperialistiska föraktet för icke-vita människors liv i många borgerliga debattörers och politikers retorik. Och vi är bekanta med det socialdemokratiska toppskiktets vacklande.

– Kampen för fred har spelat en mycket stor roll i förbundets historia. Redan 1905, på den första kongressen, var fredsfrågan huvudfråga. Då gällde det unionen med Norge och kampen mot den krigsaktivistiska högern, där förbundet tog ställning för Norges frihet och självbestämmande. Fredsarbetet blev åter högaktuellt vid första världskriget. Det skulle komma att vara en av huvudanledningarna till att det socialdemokratiska partiets vänster, där ungdomförbundet var ledande, kastades ut och bildade ett nytt parti, det som idag är vänsterpartiet. Intensivt fredsarbete genomfördes också efter andra världskriget, under Vietnamkriget och under 80-talets kalla krigsupprustning.

– En viktig lärdom är också att fredskampen spelar roll. Idag talas det till exempel sällan om att etablissemanget i Sverige, inklusive många i den socialdemokratiska partiledningen, ville att Sverige skulle ha egna atomvapen. Det var en massiv kritik och stora organiserade protester som tvingade iväg planerna. Det tydliga svenska ställningstagandet mot kriget i Vietnam var inte slumpmässigt utan drevs fram av ett mödosamt folkrörelsearbete som ledde till stora protester.

– Vi ser samma sak idag. Organiserade protester har fått regeringen att gå från en ryggradslös ståndpunkt till en mer rimlig hållning. Men nu är det upp till bevis. Regeringen och den socialdemokratiska partiledningen har nu börjat delta i protesterna. Det är bra, men att protestera måste för regeringen innebära något mer än att pliktskyldigt skicka ministrar som talare på demonstrationer. Den svenska vapenexporten till USA och Storbritannien måste upphöra. Sverige måste protestera i FN och direkt till USA och agera för ett vapenembargo mot USA och Storbritannien.. Göran Persson och regeringen måste bestämma sig. Antingen är man mot kriget – vilket är mycket välkommet – och tar konsekvenserna av det. Eller så får man åter börja stå för krigslinjen och möta människors vrede, avslutar Ali Esbati.


Stort jubileumsfirande kommer att äga rum den 29 maj, i samband med förbundets kongress i Uppsala.

För mer information, kontakta Ali Esbati 0733 706 426.

Protester mot kriget – fortsatt press på regeringen!

Lördagen den 22 mars genomfördes återigen protester runt om i världen. I Sverige har Ung Vänster än en gång varit medarrangör till ett fyrtiotal manifestationer. I Stockholm demonstrerade över 60.000, I Göteborg fantastiska 40.000, I Malmö 10.000. Från Helsingborg, till Arvika till Boden gick folk ut och fördömde aggressionen.

Den här gången gällde det ett krig som faktiskt startat. USA:s och Storbritanniens angrepp på det irakiska folket är djupt orättfärdigt. Det saknar varje form av stöd i folkrätten och varje försvarbar anledning. Som väntat har krigsanstiftarna också angripit sanningen och öppenheten. De rapporter som nu kommer från Irak är hårt styrda av USA och ingår i den psykologiska krigföring som främst riktas mot folken runt om i världen. Men människor ser igenom lögnerna och gör det enda vettiga: protesterar. Vi kan inte stillatigande åse hur våra medmänniskor slaktas av en vettlös våldsmakt.

Organiserade protester har fått regeringen att gå från en ryggradslös ståndpunkt till en mer rimlig hållning. Men nu är det upp till bevis. Regeringen och den socialdemokratiska partiledningen har nu börjat delta i protesterna. Det är bra, men att protestera måste för regeringen innebära något mer än att pliktskyldigt skicka ministrar som talare på demonstrationer.

Den svenska vapenexporten till USA och Storbritannien måste upphöra. Det är fullständigt orimligt att denna export fortsätter. Bestämmelserna är till för just denna situation. När USA och Storbritannien är krigförande länder – därtill angripare i ett krig som statsministern själv sagt är folkrättsvidrigt – så kan inte Sverige exportera vapen till dessa länder. Sverige måste också agera för ett vapenembargo mot dessa länder. Vidare måste regeringen protestera i FN. Det finns alla möjligheter att kräva att frågan ska diskuteras i generalförsamlingen, och Sverige kan protestera direkt mot USA. När USA så flagrant bryter mot folkrätten kan man till exempel förklara den amerikanske ambassadören i Sverige icke önskvärd.

I riksdagsdebatten om kriget sa Göran Persson att han var mot kriget. Men han sa att han inte tyckte att Sverige skulle framföra en protest till USA för att ”det är lönlöst”. Detta är ett både fegt och absurt förhållningssätt. Det är ju just genom protester och opinionsyttringar som man kan skapa ett tryck. Hur skulle det se ut om regeringen till exempel sa att man vägrade protestera eller reagera mot folkmord runt om i världen med argumentet att människor redan är döda eller att det inte skulle spela någon roll för folkmördarna?

Göran Persson och regeringen måste bestämma sig. Antingen är man mot kriget – vilket är mycket välkommet – och tar konsekvenserna av det. Eller så får man åter börja stå för krigslinjen och möta människors vrede.

Stoppa kriget – Fördöm krigsförbrytarna

– Den amerikanska regimen har nu inlett ett av världshistoriens mest orättfärdiga angreppskrig. Det finns ingen som helst acceptabel grund för att ha ihjäl tiotusentals, kanske hundratusentals osklydiga irakier. Det blir nu en uppgift för alla förnuftiga människor att genom organiserat arbete stoppa kriget.

Så säger Ali Esbati, ordförande i Ung Vänster, i en första kommentar till krigsutbrottet. Esbati menar att krigsstarten bryter mot folkrätten och gör George W Bush till krigsförbrytare.

– Det som Nürenbergtribunalen slog fast efter andra världskriget är tillämpbart igen. Då sade man så här: ”Att inleda ett aggressionskrig … är inte bara ett internationellt brott; det är det yttersta brottet, som bara skiljer sig från andra krigsförbrytelser i det att det inbegriper i sig självt hela deras samlade ondska”. Detta är fullt tillämpbart på det som USA nu gör. Angreppet måste fördömas därefter.

– Den svenska regeringen har under trycker från en mycket stark och organiserad opinion rört sig från en absurd och ryggradslös ståndpunkt till en mer rimlig hållning. Men nu är det upp till bevis. Nu finns det saker som regeringen kan göra – och nu måste det göras. Naturligtvis måste den svenska vapenexporten till USA och Storbritannien upphöra genast. Allt annat är skandal. Sverige måste också agera för att frågan återförs till FN och dess generalförsamling.

– Varje form av stöd till kriget måste upphöra. Det gäller till exempel de företag som exporterar materiel som används i kriget eller de rederier som hyr ut skepp till trupp- och materieltransporter. Vi har alla ett ansvar att uppmärksamma och sätta stopp för den här typen av stöd till kriget.

– Det viktigaste som var och en kan göra nu är att ge sig ut på gator och torg och demonstrera sin vrede. Fredsrörelsen har stoppat krig förut. Vi kan och ska göra det igen. På en rad platser i Sverige anordnas akutdemonstrationer redan idag och därefter återigen på lördag. Att organisera och medverka i protester mot kriget blir nu den viktigaste uppgiften för Ung Vänster i hela landet. Det är i ordets verkliga bemärkelse en fråga om liv eller död, avslutar Ali Esbati

För mer information, kontakta Ali Esbati: 0733 706 426
En lista över akutdemonstrationer runt om i landet kan hittas på http://www.ungvanster.se/pressmeddelande.asp?do=visa&id=167

Om kriget kommer – protestera!

En allt mer isolerad amerikansk president tar nu världen allt närmare ett djupt orättfärdigt anfallskrig mot Irak. Fortfarande är kriget inte oundvikligt. Protester pågår runt om i världen. Motståndet växer för varje dag. Och folken i varje hörn av världen har visat att man kan och tänker vara en politisk aktör. Men om masslakten på det irakiska folket ändå sätts igång – då har vi en större skydlighet än någonsin att visa vår avsky.

Den 15 februari var den mäktigaste protestdagen i mänsklighetens historia. Det spelade roll. Om kriget bryter ut ska vi se till att protestera tills det brottsliga våldet upphör. överallt i Sverige finns det planer för blixtdemonstrationer samma dag som kriget eventuellt bryter ut. Hitta din ort nedan. Om din ort inte finns med, kontakta oss så kanske vi kan hjälpa till att hitta den informationen. Listan uppdateras efterhand.

Slut upp! Den som tiger blir medskydlig.

Inget svenskt stöd till USA:s krigsplaner.
Inget missbruk av FN för ett angrepp mot Irak.
Inget krig i vårt namn!

Akutdemonstrationer planerade i Sverige:

Alingsås:
Protestmöte kl. 17.30 samma dag på Kungsgatan utanför Katz
Lördagen därpå demonstration. Samling k.l 12.00 i Järtas park och
möte på Lilla torget kl. 12.30
Arr: Alingsås nätverk "Nej till kriget"

Boden:
Medborgarplatsen kl. 12:00 dagen efter
Medborgarplatsen 12:00 lördagen efter
Arrangör är Nätverket Bodensare mot krig

Borås:
Stora Torget kl.18.00 kvällen efter ett angrepp mot Irak

Falun:
Den dag det bryter ut träffas vi på Geislerska parken 17.00.
Kontaktperson:
Per Dahlström 073- 369 78 65

Gävle:
Stortorget kl 17:00

Göteborg:
Samma dag som kriget bryter ut: Manifestation på Gustav Adolfs torg
18.00
Följande Lördag: Demonstration.
Samling på Gustav Adolfs torg 13.00
Avmarsch mot Göteplatsen 13.30

Halmstad:
Stora Torget kl 12:00 samma dag – Halmstadregionens nätverk för fred i Mellanöstern

Helsingborg:
Manifestationer mot kriget
Kungstorget (utanför Knutpunkten) lördag: 22/3, 29/3
Arr: Nätverket stoppa kriget mot Irak

Jönköping:
12.00 på Hovrättstorget lördagen efter krigsutbrottet.

Karlshamn:
Karlshamnstorg kl 18.00 dagen efter krigsutbrott

Karlskrona:
Klaipedaplatsen KL.18.00
paroll: stoppa kriget!
Lördagen efter kriget börjar, en ny stor demonstration med huvudkravet: stoppa kriget!
samling: Klaipedaplatsen KL.12.00
arr: Nätverket "Nej till Krig"- i Karlskrona

Kristinehamn:
Samling på gågatan i Kristinehamn 11.00 där apeller kommer att hållas.
Kontakt Lottie Norén 070 – 544 50 82.

Kristianstad:
Om kriget bryter ut blir det demonstration på lördag kl 11.30. Samling utanför Söderportskolan.

Laholm:
Stora Torg 17.00
Kontaktperson: Daniel Hansson 070-349 73 29
Dessutom: Manifestation lördag 22/3 12.00 Stora Torg. Samma kontaktperson

Linköping:
Samma kväll (eller kvällen efter om det sker typ 23:00) klockan 18:00 på Lilla torget.
Närmaste följande lördag: Demonstration klockan 12:00. Plats meddelas på manifestationen.

Lund:
Stortorget kl 18:00 samma kväll (samling med facklor)
Därefter samling Stortorget varje lördag kl 11:00

Lysekil:
Den dag anfallet mot Irak börjar träffas vi för protestmöte kl 18.00.
Lördagen efter träffas vi kl 11.00 på Kungstorget
Arrangör: Solidaritetsgruppen för Palestina i Lysekil som aktivt stöds av SSU, Ung Vänster, RKU och KPML(r)

Malmö:
Gustav Adolfs torg kl.19.00
Stortorget lördag 13.00 lördagen efter

Mjölby:
Tid: klockan 18:00
Plats: mellan kvarnen och mjölnaren.
Datum: Dagen det står klart att ett USA-anfall har inletts.
för mer information: mjolbymotkrig@hotmail.com
Arr: MJöLBY MOT KRIG

Motala:
Manifestation på Stora Torget kl 18.00 samma dag. Första lördagen efter krigets utbrott: Demonstration från Stora torget. Avmarsch kl. 14.00

Norrköping:
protestmöte samma dag kl. 17.00 i Hörsalsparken.
Arr: Nätverket Norrköpingsbor mot krig

Piteå:
Demonstration Lördag 22/3. Samling på Byxtorget kl. 12.00- Huvudparoll: Försvara folkrätten – USA ut ur Irak. Tal av Kyrkoherde Peder Jonsson och Mohammed Jawad, pitebo mot krig.
Joel Karlsson på 0736/15 30 37

Skellefteå:
I dag (torsdag) annordnas ett tormöte mot kriget 1700
Demonstration lördag samling 1115 möjligheternas torg
Arr: Skellefteåbor mot krig

Stockholm:
Kungsträdgården kl 18:00
Norra Bantorget kl 14:00 lördag

Sundsvall:
Möte kl12.00 och 16.00 på Stora Torgets samma dag som anfallet mot Irak inleds. Första lördagen efter krigsutbrottet: demonstration med samling kl.12.00 på Stora Torget. Arr: Fredskoalitionen

Söderhamn:
Manifestation vid tribunen samma dag som kriget bryter ut klockan 18.00
Marcus Häggström 070-669 66 17

Umeå:
Torsdagen 20/3, Manifestation på Rådhustorget 18.00. Talare bl.a. Daniel Kallos(v)
Lördagen 22 MARS 12.30 på Stadshusets gård, sedan tåg till Rådhustorget
talare: Sara Lidman, Maud Olofsson och Jonas Sjöstedt. Staffan Ling håller ihop torgmötet.
Lördagen efter blir det manifestation klockan 12.00.
telefon: Elisabeth Biström 070- 2038204

Uppsala:
Samling idag på Stora torget kl. 16.00
Dessutom samling på Slottsbacken lördag 12.30 för ännu en demonstration. Arr: Uppsala Fredskoalition. Kontaktperson: Miro Anter, 073 – 630 71 64

Varberg:
Stora Torg kl 19.00 om kriget bryter ut.
Demonstration lör 22 mars, samling kl. 11.00 i Brunnsparken. Demonstrationen avslutas med möte i Brunnsparken 12.00

Visby:
Vardag: 17.00 med samling på östercentrum
Helg: 12.00 med samling på östercentrum
Arr: Nätverket mot Krig Gotland

Västerås:
samling på Sigmatorget kl 18:00

Växjö:
Speakers corner (gågatan) Samma dag kl 17:00 (vardagar) eller 12:00 (lördagar-söndagar)

örebro:
Manifestation och mobilisering med tal på Stortorget kl. 18.00
Lördag efter krigsutbrott: demonstration! Samling på Olof Palmes torg 12.30 med avgång 13.00

örnsköldsvik:
a. Om kriget bryter ut på måndag – torsdag, samlas vi på Stora torget klockan 18.00 nästa dag.
b. Om kriget bryter ut på fredag, samlas vi kl. 12.00 på lördag.
c. Om kriget bryter ut på en lördag eller söndag, samlas vi kl. 18.00 på måndag.
Kontaktperson för "Nätverket mot krig" (vi som arrangerar demonstrationerna här) är Lars-åke Norman (l.n@lan.pp.se)

östersund:
Protestmöte på Stortorget samma dag kl. 17.00 och demonstration
första lördagen efter ett krigsutbrott kl. 13.00 från Stortorget

USA:s krigsplaner ger grönt ljus till Turkiets terror

Idag torsdag förbjöd den turkiska konstitutionsdomstolen Folket demokratiska parti HADEP. HADEP verkar i de kurdiska områdena och dess aktivister har under många trakasserats av den turkiska regeringen och dess soldater.

– Detta är ett orimligt och djupt odemokratiskt beslut. Det är uppenbart att Turkiet passar på att trappa upp sina redan brutala angrepp mot det kurdiska folket, när världens blickar riktas mot Irak. De varningar som vi i fredsrörelsen utfärdat besannas varje dag. Världens skurkstater får en klarsignal att skärpa förtrycket mot egna folk och andra, så länge man ger stöd till USA:s krigsplaner i Irak, säger Ung Vänsters vice ordförande Hans Linde.

– Det som saluförs under namnet kamp mot terrorism är oroväckande ofta liktydigt med terror mot alla som kämpar; för självbestämmande och mänsklig värdighet. HADEP är ett parti som arbetat för kurdernas rättigheter i Turkiet. Den turkiska regeringen försöker krossa varje försök att organisera kollektiv kamp för bättre livsvillkor. Att förbjuda partier på detta sätt är naturligtvis ovärdigt en demokrati. Det är därför talande att Turkiet är och längre varit en nära USA-allierad. Hyckleriet blir ännu tydligare när USA säger sig vilja samarbeta med Turkiet just i kampen mot terrorismen.

– Turkiet ligger i toppskiktet när det gäller brott mot FN-beslut och är också en stat där tortyr är vardagsmat för kurderna för aktivister i den politiska vänstern. När USA säger att man vill bomba Irak för att Saddam Hussein är en diktator, för att Irak trotsar FN eller för att man vill skydda kurderna i Irak så är det ett uppenbart hyckleri när Turkiet samtidigt är en bundsförvant.

– Ung Vänster har under flera år haft ett samarbete med HADEP och dess ungdomar. Vi är oroliga för vad som nu kommer att hända. Vi kräver att den svenska regeringen skarpt fördömer beslutet att förbjuda HADEP och agerar för att partiets demokratiska verksamhet åter kan komma igång. Det är också uppenbart att arbetet för fred i Irak är ännu viktigare och rör än fler än de hundratusentals irakier som riskterar att sätta livet till, avslutar Hans Linde.

För mer information, kontakta Hans Linde 0736 220 962

Oacceptabelt steg mot yrkesförsvar

I ett uttalande öppnar försvarsminister Leni Björklund för att Sverige ska ha anställda soldater.

– Nu tas ännu ett mycket steg mot avskaffandet av den traditionella svenska säkerhetspolitiken, säger Ung Vänsters ordförande Ali Esbati i en kommentar.

– För att ett land ska försvaras är det ytterst en folklig vilja som krävs, och det i sin tur kräver att detta försvar är förankrat i hela folket. Man kan inte lägga ut uppgiften att försvara landet på entreprenad.

– Försvarsministerns förslag om att öppna för en yrkesarmé i Sverige strider helt mot de deklarationer som regeringen gör i valrörelser och riksdagsdebatter. Officiellt sägs en sak, men man tar hela tiden steg bort från synen på försvaret som en del av möjligheterna att bevara freden och Sveriges självbestämmande och demokrati. Istället blir den svenska militären något som lättare kan användas för och av snäva statsintressen, till och med mot det svenska folket. Det är djupt olyckligt och ett erbarmligt hyckleri

– Den utveckling som nu pågår är också en anpassning till Nato. Om man inte tar strid mot värnpliktens urholkning är det mycket lättare att få in Sverige i Nato. En yrkesarmé är betydligt lättare att skicka ut på nykoloniala äventyr under amerikansk ledning.

– Regeringens hyckleri blir ännu tydligare när Leni Björklund säger att ”det är för få kvinnor och för få invandrare i försvaret”. Detta kommer strax efter att försvarsministern ännu en gång avvisat förslaget om att göra värnplikten verkligt allmän genom att ta det självklara steget att avskaffa diskrimineringen av kvinnor.

– Vi vet med stor säkerhet att ett ytterligare urholkande av värnpliktssyster är ett utmärkt sätt att göra den sociala snedrekryteringen till försvarsmakten än värre. Det är oacceptabelt. Det är viktigt att ta strid för värnpliktssystemet och folkförsvarstanken, avslutar Ali Esbati.

För en relevantare feminism!

Feminismen har de senaste åren tagit ett rejält kliv ut i den offentliga debatten. Ställningstaganden som tidigare varit kontroversiella är det inte längre. Tvärtom uppfattas feministiska krav ofta som självklarheter. Det är i grunden något oerhört positivt. Att inte se och uppskatta de framgångar som faktiskt uppnåtts vore kontraproduktivt och korkat.

Trots att debattklimatet förändrats betydligt i Sverige, de flesta politiska partier i dag ser sig som feministiska, måste man konstatera att utvecklingen mot jämlikhet går oerhört trögt. Detta beror mycket på att feminismen som ideologi urholkas och töms på innehåll. Ambitiösa dokument om jämställdhet ligger och dammar i färgglada mappar på myndigheter och företag. Samtidigt har tjejerna fortfarande mindre utrymme i skolan, lönediskrimineringen tar sig nya former och kvinnor förväntas ännu ta det övergripande ansvaret för familjen, hemmet, relationen och barnen. Så länge feminismen reduceras till att sådär i allmänhet tycka att alla ska ha det bra kommer det fortsätta att gå långsamt.

Det kanske viktigaste problemet idag är att stora grupper av kvinnor och tjejer känner att de inte omfattas av den offentliga feministsiska debatten. Det beror inte på att problemen inte finns överallt i samhället. Inte alls. Kvinnoförtrycket skär genom alla samhällsklasser och skikt. Det handlar om att kunna identifiera sig med det sätt på vilken frågorna lyfts. Frågor som den om kvinnors representation i bolagsstyrelser är inte oviktiga. Reaktionerna från herrklubbarna i ”näringslivet” visar klart och tydligt att man trampat på ömma tår. De mest svettiga bortförklaringar och argumentationsförsök dyker upp. Men samtidigt kvarstår faktumet att kvinnoförtrycket yttrar sig på helt andra sätt för den absoluta majoriteten av kvinnor och tjejer. En feministisk diskussion utan koppling till människors egna erfarenheter kan inte driva utvecklingen framåt. När bilden av feminismen i den offentliga debatten är ett elitperspektiv tappar feminismen ett nödvändigt fotfäste i vanliga kvinnors verklighet.

För att feminismen ska kunna fortsätta vara så vass som den ska, utan att begränsas till tankefajter i morgon-TV mellan verbala akademiker, måste den ta sin utgångspunkt ur och förankras i kvinnors vardag. Bara så kan man koppla samman frågorna med ett maktperspektiv och mobilisera breda grupper av kvinnor.

Unga tjejer måste själva få SKAPA något, kunna ta plats som personer genom att hålla ihop. Ofta får man höra att tjejer inte kan vara vänner, att de bara snackar skit och svartmålar varandra. Det är lätt att drabbas av osäkerhet, avundsjuka och dåligt självförtroende – tjejer ofta får lära sig att se varandra som rivaler. Det går inte att bara uppmana tjejer att sluta bete sig som samhället förväntar sig att man ska bete sig. Det är i god feministisk verksamhet som tjejer kan finna sätt att stärka sig själva genom att stärka varandra.

Två konkreta typer av feministiskt arbete som Ung Vänster de senaste åren ägnat sig åt är feministiskt självförsvar och stöd till byggandet av jämställdhetsgrupper.

Utbildningar i feministiskt självförsvar utmanar könsmaktsordningen i samhället och ger tjejer en möjlighet att stärkas både individuellt och i grupp. Alla tjejer har erfarenheter av att gå rädda och begränsa den egna rörelsefriheten. Att fysiskt kunna försvara sig ger självsäkerhet. Men utbildningen handlar om mycket mer. Man diskuterar gemensamma erfarenheter av trakasserier och våld, man pratar om formella och reella rättigheter, man lär sig ifrågasätta sin kroppsuppfattning. Det viktigaste är att gemensamt skapa en uppfattning av att man som tjej är värd att försvara. Efter ett intensivt arbete tilldelades några miljoner kronor till liknande satsningar via statsbudgeten. Nu måste ett nytt steg tas. Feministiskt självförsvar måste upp på schemalagd tid på skolorna, för att alla tjejer ska kunna nås.

Runt om i landet börjar så sakteliga jämställdhetsgrupper skapade av och för elever att ta form. De tjejer som ger sig i kast med att bygga dessa grupper på sin egen skola möts inte sällan av ointresse eller till och med direkt fientlighet. Men i arbetet med att själv organisera verksamhet för sina egna intressen ackumuleras ovärderliga kunskaper som det inte finns någon genväg till. Också arbetet med jämställdhetsgrupper behöver utvecklas och breddas för att unga tjejer ska kunna ändra på sin egen situation i skolan, istället för att få höra moraliserande vuxna oja sig över läget. Den jämställdhetslag som finns gäller idag alla arbetsplatser, men inte elevernas arbetsplats, skolan. Också detta behöver förändras, och jämställdhetsgrupperna kan skynda på den utvecklingen genom tryck nedifrån.

Dessa exempel är bara några av ett myllrande feministiskt arbete som faktiskt pågår. När vi nu lagt firandet av ännu en internationell kvinnodag bakom måste vi kunna också se tillbaka på en rad viktiga segrar – i maktförhållanden, lagstiftning och opinioner. Samtidigt vet vi att bakslag kan komma snabbt. Feminismen är i ordets genuina bestydelse revolutionär – omstörtande. En sådan rörelse får inte stelna i institutationalisering. Alltså måste den feministiska rörelsen fortsätta vara på offensiven, breddas socialt och låta radikaliteten komma till uttryck i organiserat arbete.

Lisa Englund, ordförande feministiska utskottet
Ali Esbati, förbundsordförande

Miljöpartiet – borgerlighetens vänsterflank

Den 7 mars får Gustav Fridolin, riksdagsledamot från miljöpartiet, tillträde till DN debatt för att skriva att de politiska ungdomsförbunden ska läggas ner. Artikeln är intressant. Dels för att den ger läsaren ett antal ”look who’s talking”-fniss och dels för att den med all önskvärd tydlighet bekräftar miljöpartiets position som ett borgerligt parti.

Fridolins utgångspunkt är genuint borgerlig. Han avslöjar det varje gång han beskriver det politiska arbetet. Redan i inledningen blir det glasklart: ”De politiska ungdomsförbunden har blivit ett hinder för alla unga som vill ta plats i beslutande församlingar”, skriver Fridolin. De som inte vill det då?

Om man reducerar politik till en fråga om att besätta välavlönade parlamentariska poster kan man förstås uppröras över sådant. Men då har man också köpt en bild som passar dagens etablissemang väl. Man kan då ägna sig åt chic radikalism på DN Debatt, medan man avhänder sig möjligheterna att i grunden förändra samhället.

Framför allt handlar Fridolins problem om att han ser ”ungdomsförbunden” som en homogen massa. Vi som är aktiva i Ung Vänster har inget som helst till övers för det resonemanget. Det var rätt länge sedan vi slutade jämföra oss med andra politiska ungdomsförbund eller bry oss om vad de hittar på och tycker. Det går en avgrundslik skiljelinje mellan oss och alla andra, därför att vi ser oerhört olika på vår roll – varför vi finns och varför vi ägnar oss åt politiskt arbete. Vi är inte intresserade av poster och positioner, vi är inte ute efter att liva upp stämningen i kommunfullmäktige med käcka ungdomliga tillrop. Vi vill förändra, och vi vet att vi bara kan göra det organiserat, utifrån gemensamma intressen.

När kollektiv organisering hånats har vi valt motsatt väg. Vi har betonat våra demokratiska principer och vikten av en stark organisation, och vi har byggt vidare på vårt basarbete, haft bokbord, delat flygblad och ordnat kurser. Det har gått väldigt bra. Att vi har valt att arbeta så har sin grund i en viktig insikt: att vi varken kan låta våra motståndare definiera våra begrepp eller bestämma vårt arbetssätt.

Så när Fridolin skriver att arbetet med att avveckla ungdomsförbunden ”bör ske samlat och gemensamt över partigränserna samtidigt som man lämnar öppet för nya sammanslutningar” är det lika orimligt för oss som att Ung Vänsters politiska ställningstaganden skulle bestämmas ”samlat och gemensamt över partigränserna”.

Angreppen mot organisering har varit en av högerns viktigaste prioriteringar de senaste decennierna. Det är självklart, eftersom oorganiserade människor knappast kan förändra samhället. Om folk inte vill vara med i säg liberala ungdomsförbundet så spelar det ju faktiskt ingen större roll. Dagens Nyheter kommer ändå att sätta dagordningen för debatten. Och det finns alltid pengar till att utbilda EMU-ambassadörer. För vänstern är det annorlunda. Var ska människor få möjlighet att ta del av och diskutera en annan sanning än de borgerliga ledarsidornas när ABF-cirkeln är inställd, vänstern saknar egen press och man inte längre diskuterar politik på partiföreningens möten? Hur ska en motmakt formeras om varje begrepp som formar tanken är skapad och marknadsförd av motståndarsidan? Fridolins utgångspunkt – och ovanifrånperspektiv – gör honom till en användbar figur för den medvetna högerns kamp mot politisk organisering.

Fridolins artikel visar alltså än en gång på miljöpartiets karaktär som ett borgerligt parti. Den senaste tiden har detta blivit allt klarare. Miljöpartiet har i mycket viktiga frågor lierat sig med de borgerliga partierna och fört fram en politik som är direkt skadlig för de svenska löntagarna. Det gäller några av Svenskt Näringslivs paradfrågor: arbetskraftsimport, försämrad arbetsrätt och LO:s stöd till partipolitiskt arbete.

Miljöpartiet utgör idag borgerlighetens vänsterflank. Det kan i och för sig finnas ett behov för ett sådant parti. I ett läge när folkpartiet flörtar med rasistiska och främlingsfientliga strömningar i samhället och dessutom nischar sig genom att vara konsekventa förespråkare av ökad repression, krig och terrorbombningar av civila runt om i världen är det sympatiskt att det kan finnas ett ”vänsteraltarnativ” för människor med en i övrigt borgerlig grundsyn. Men miljöpartiets redan från utgångspunkten tröttsamma mantra ”varken höger eller vänster – varför inte framåt?” framstår alltmer som en blandning av dåligt skämt och falsk marknadsföring.

Ali Esbati
Ordförande, Ung Vänster