Vem är tyngst, Göran Persson eller kommunal?

En stor majoritet av svenska folket är överens: de anställda inom vår gemensamma sektor förtjänar att äntligen få rejäla lönelyft. Till och med kommunalarnas arbetsgivare, Kommunförbundet, menar att det vore bra med lönehöjningar för kommunalarna. Vår statsminister säger att kommunalarna förtjänar högra löner. Oppositionspartierna säger det. Vi säger det.

Men trots att alla verkar vara överens blir det konflikt, arbetsgivarparten anser sig inte ha några pengar.

Därmed är spelplanen uppdukad och situationen är låst. Kommunförbundet har inga pengar att förhandla om, Kommunal kan rimligtvis inte sänka sina löneanspråk.

Vems är då felet? Vem är ansvarig? Eftersom kommunerna är en del av den offentliga sektorn, som är politiskt styrd, så är ansvaret förstås politiskt. Vem är den högste politiske chefen? Det är Göran Persson, vår statsminister, och han säger att konflikten inte är hans bord.

Men, Göran, det är hyckleri att säga att parterna ska lösa konflikten på egen hand. Både du och vi vet ju att det bara är när du skjuter till kommunerna mer pengar som det kommer finnas ett utrymme för parterna att förhandla om. Låt oss för all del påminna dig om du glömt bort det: det är Du som har beskurit kommunernas ekonomiska möjligheter genom dina kommunala skattestopp, utgiftstak och de ökade ekonomiska åtaganden du gett kommunerna bl.a. genom skolornas kommunalisering. Du är redan inblandad i konflikten. Du har satt käppar i hjulet för kommunalarnas möjlighet att höja sina löner länge. Göran, det är hyckleri att säga att kvinnolönerna ska höjas och samtidigt konsekvent vägra att skapa förutsättningarna för att det ska förverkligas.

I ord och utspel är alla överens om att kvinnolönerna ska höjas, välfärden ska inte subventioneras genom låga löner åt de kommunalanställda.

Nu strejkar Kommunal för att alla fina ord äntligen ska omsättas i handling. Göran, nu sätts din trovärdighet på prov: är du beredd att ge kommuner och landsting ekonomiska möjligheter för att uppfylla Dina vallöften?
Det utgiftstak som påtvingats våra folkvalda är helt åt helvete. När ekonomin går dåligt är det den breda majoriteten som får betala då det skärs ned, medan de rika klarar sig. När ekonomin går bra är det också de rika som gynnas, eftersom man måste sänka skatterna, istället för att satsa ordentligt på reformer. Arbetarrörelsen måste säga nej till denna typ av absurd ekonomisk självspäkning.

Nu har du ett val att göra. Antingen skjuter du till de pengar som behövs eller så går du borgarna till mötes och raserar välfärden. Pengar finns i statskassan, våga plocka fram dom och investera dom i välfärden och dess arbetare.

Ja till Självbestämmande – Nej till EMU

EMU är elitens politiska projekt för att begränsa demokratin och fixa en politik som vanligt folk förlorar på. Men det är också en viktig del i något annat: byggandet av en europeisk förbundsstat. Just nu sitter ministrar, parlamentariker och tjänstemän från alla EU-länder och diskuterar vad EU ska bli i framtiden. Ungefär som Tyskland eller USA, så är tanken att också EU ska bestå av delstater. Det är inte spekulationer eller något skräckscenario. Alltihop händer just nu.

Demokrati är inget vi fått av Gud, slumpen eller Lasse Kronér. Demokrati är något vanliga människor kämpat sig till. Vår elit har aldrig gillat att vi lägger oss i beslut som berör oss. Därför har det alltid funnits de som varit emot en fördjupad demokrati. De gör än idag allt för att begränsa den. Ett bra sätt att begränsa demokratin är att flytta de viktiga besluten längre från folket. Från Sverige till EU.

Vi är emot Europas förenta stater där Sverige är en delstat långt bort. Det ger nästan alla i Sverige – utom lobbyister och några Bryssel-kåta proffspolitiker – mindre att säga till om. I Sverige går det att ha en gemensam debatt – som nu inför folkomröstningen – och gemensamma organisationer. Det gör det lättare att hålla tummen i ögat på makthavarna. De som fattar besluten här har långt bättre möjligheter att representera folket och ha överblick över situationen än de som sitter i Bryssel. Ett federalt EU skulle innebära ett stort bakslag för demokratin. Vi säger ja till självbestämmande och nej till EMU!

Ja till Välfärd – Nej till EMU

Den nyliberala politiken inom EMU kommer också få konsekvenser för vår välfärd. I Sverige har vi byggt upp en välfärd som är lika för alla. Vi har försökt värna allas rätt till exempelvis en god utbildning och bra vård. Som en anpassning till EMU har regeringen under de senaste tio åren skurit ner den offentliga sektorn trots att en stor majoritet av folket anser att välfärden måste få kosta.

Den anpassningen är dock långt ifrån lika ödesdiger för välfärden som ett fullvärdigt medlemsskap i valutaunionen skulle vara. Inom EMU finns något som kallas för en stablitetspakt. Den säger bland annat att staterna maximalt får ha 3% av BNP i budgetunderskott. Bryter ett land mot detta kan EU utdöma böter. Om vi råkar i en lågkunjunktur och statens ekonomi försämras får vi alltså bara gå med en mindre förlust. Det enda alternativet som återstår blir att skära hårt i statens utgifter. Sedan mitten av 90-talet vet vi vad det är som ryker först när det ska skäras i statens budget. Det är skolorna, sjukvården, älderomsorgen och barnomsorgen. Socialvården får mindre pengar och statlig egendom säljs ut. Vi kan idag se hur Portugal frenetiskt säljer ut i princip all statlig egendom och privatiserar allt från akutsjukhus till allmänna vägar. Det är deras enda val, annars får de böta stora belopp. Kort sagt, om vi går med i EMU kommer vår möjlighet att bevara vår välfärd försämras drastiskt. Risken är stor att den sakta men säkert kommer monteras ned.

Vi vet också vilka som drabbas mest av detta. Det är de kvinnor som arbetar inom offentlig sektor som alltid får ta den tyngsta bördan. En börda som kommer bli än tyngre om vi går med i EMU. Vi säger ja till välfärd och nej till EMU.

Ja till Arbete – Nej till EMU

Vilken politik som ska föras av den Europeiska Centralbanken är redan bestämt på förhand. De ska verka för stabila priser. Vad som än händer – massarbetslöshet, kris, depression – så ska de följa detta enda mål. Det är inte konstigt. För arbetsgivarna har det aldrig varit ett problem med arbetslöshet. Tvärtom. Det pressar ned lönerna. Därför har Svenskt näringsliv och dess företrädare alltid varit jätteentusiastiska inför EMU. Frågan är varför alla vi andra skulle vara det – varför vi skulle lämna över makt till folk som vi inte får påverka.

I EMU görs högerns politik till grundlag för hur den ekonomiska politiken ska se ut. Vad den politiken leder till vet vi. Vi vet också att det inte är cheferna i ECB som drabbas, det är vi andra. Det är vi som får betala för EMU med höjd arbetslöshet, sämre rättigheter på jobbet och sänkta löner när ekonomin går dåligt. Det är vi som drabbas av nedskärningar i skolor, sjukvården, älderomsorgen och barnomsorgen.

I Tyskland lägger regeringen förslag om att försämra arbetsrätten och skära rejält i a-kassa och sjukförsäkring. Det är ingen slump att detta sker nu – det är direkta konsekvenser av deras EMU-medlemsskap.

Om vi går med i EMU döms vi till högerpolitik på livstid, oavsett vilka som vinner de demokratiska valen i de olika medlemsländerna. Vi vill föra en politik som ger alla rätt till ett bra arbete med lön att leva på. Därför säger vi nej till EMU.

Ja till demokrati – Nej till EMU

Ett gäng direktörer och högerpolitiker vill trycka in oss i EMU. De säger att EMU handlar om att byta ut våra mynt och sedlar. De säger att det är bra för att man då slipper växla när man åker utomlands, bra för freden, bra för barnen. EMU handlar inte om mynt – EMU handlar om makt. Om vi går med i EMU så flyttas makten över vår ekonomi till en centralbank i Frankfurt, där besluten fattas i korridorerna. Det är inte små tekniska saker utan viktiga beslut som direkt påverkar våra liv. Ett ja till EMU är dessutom definitivt. Att ta tillbaka den makt vi lämnar ifrån oss blir oerhört svårt, näst intill omöjligt.

Detta är ingen slump, utan ett medvetet val. Grundidén bakom EMU är att demokrati är att vanligt folk inte vet sitt eget bästa. Istället för att väljarna ska få avgöra vilken politik som ska föras, vad som ska prioriteras och hur resurserna ska fördelas, så är det alltså byråkrater som ska bestämma utan att störas av demokratiska beslut. EMU är byggt så att folk inte ska kunna lägga sig i.

De som sitter i Frankfurt och bestämmer får inte ta direktiv av, eller ens lyssna på, vad folket har att säga. Det har gått så långt att de bokstavligen fått svära en ed på att inte lyssna på opinioner eller folkvalda, utan istället vara »opartiska experter«. De sitter på åttaåriga mandatperioder och kan inte bytas ut. De kan inte heller väljas om eftersom den som kandiderar till en ny period lätt skulle kunna påverkas av dem som utser tjänstemännen. Man har helt enkelt byggt en hög mur runt centralbanken i Frankfurt, allt för att hålla demokratin utanför. Vi vill utveckla demokratin, inte avveckla den. Därför säger vi nej till EMU.

Irakisk diktatur ersätts av globalt skräckvälde

I skrivande stund verkar det som att den amerikanska regimenoch dess villiga medbrottslingar är i slutskedet av att lyckas ta bort den
auktoritära regim som de själva en gång installerat och byggt upp. Priset har varit kanske 35000 döda irakier – vi lär få bättre siffror först när det passar amerikanerna. Och innan dess en slakt av en kvarts miljon människor, följt av en terrorblockad som tagit livet av ytterligare 1,2 miljoner.

Det som genomförts är ett brott mot mänskligheten. Det är värt att
gång på gång upprepa detta viktiga men nedtystade faktum. Efter andra världskriget slog Nürenbergtribunalen fast följande: ”Att inleda ett aggressionskrig … är inte bara ett internationellt brott; det är det
yttersta brottet, som bara skiljer sig från andra krigsförbrytelser i det att det inbegriper i sig självt hela deras samlade ondska”. Kriget är en förbrytelse. George W Bush är en förbrytare.

Den masslakt på oskyldiga människor som vi bevittnat och bevittnar dryper av den vidrigaste rasism. Irakiska människoliv har setts som icke-liv.
Kriget har avhumaniserat ett helt folk och våra medier har fallit in i
retoriken. Aftonbladet hade för några dagar sedan en löpsedel och
förstasida om en amerikansk soldat som dödats i strid: ”22-årig
tvåbarnsmor dödad i bakhåll – av Saddams soldater”. Hade en sådan löpsedel varit tänkbar för de tusentals irakiska värnpliktiga som massakrerades av en övermäktig fiende? Eller om de tusentals irakiska mödrar som fallit offer för bombmattor och automatvapen?

Vem har sett löpsedeln ”Safa Karim – 11 år gammal – dör snart i svåra smärtor”? ändå är hon lika verklig som vilken amerikan eller britt som helst. Den brittiske journalisten Robert Fisk skriver om henne. Han berättar hur hon träffats i magen av splitter från en amerikansk bomb. Hur hon nu bundits fast till armar och ben i sin säng eftersom hon spyr upp de smärtstillande tabletterna.

Det oerhörda mänskliga lidandet är i sig ett skäl att fördöma detta krig.
Men det här kriget – eller snarare denna olagliga ockupation – har mycket mer långtgående konsekvenser.

Vi ser nu hur den nakna kolonialismen gör comeback på ett sätt som få trodde var möjligt för bara några år sedan. Det rapporteras att britterna har hittat ”en shejk” eller enligt andra uppgifter ”en klanledare” i Basra – denna sekulära miljonstad fylld av industriarbetare – som ska utnämnas till någon slags ledarfigur. Vi har läst om det i historieböckerna. Nu får vi läsa om det i dagens tidning.

Idag är de från början ihåliga ursäkterna för ett folkrättsvidrigt angrepp mot Irak redan glömda. Minns någon massförstörelsevapnen? De som USA och dess allierade sålt till Saddam? Var är de nu? Istället har USA – som är det enda landet i världen som använt kärnvapen och som under Vietnamkriget
fällde 50000 ton kemiska och biologiska vapen – använt utarmat uran i sitt krig.

Planerna att luftlandsätta demokrati i Irak upprepas ännu. Samtidigt får vi veta att ett gäng amerikaner, britter och australisensare hängt vid en badort i Kuwait (!) för att förbereda det kommande styret i Irak. Efter kriget lär vi se några härliga bundsförvanter rikligt belönade. Qatar, där USA haft sin stridsledning är inte direkt någon spirande demokrati. Det sammanlagda antalet politiska partier i Kuwait och Saudiarabien uppgår till noll.

Detta krigsvansinne är ett led i etablerandet av ett globalt skräckvälde.
Det är alldeles uppenbart att det största hotet mot varje människa på vårt jordklot är den rubbade regim som härskar i Washington. Det ger oss alla ett skäl att protestera här och nu.

Vill vi leva i en värld där vilket land som helst kan ockuperas på vilka
grunder som helst? Vill vi leva i en värld där världsfrånvända
fundamentalister tilsätter och avsätter regeringar, mördar och lemlästar, för att säkra ekonomiska intressen? Vill vi att amerikanskt godtycke ska vara lag också i vårt land?

Det är som den indiske författaren Arundahti Roy skrev för någon vecka sedan: Kanske kommer folk att dansa på gatorna i Basra när Saddam Husseins regim faller. Men skulle Bushs regim falla, skulle människor dansa på gatorna över hela världen.

Möt upp på demonstrationerna den 12 april!

Aktionsdag den 8 april

Vi vet att det just nu pågår en masslakt på tusentals oskyldiga människor.
Vi vet att det genomförs ett olagigt angreppskrig mot ett folk som redan fått lida tusenfalt.
Vi vet att den nakna kolonialismen – det oförblommerade föraktet för icke-vita människoliv – gör comeback genom stridsvagnseld och Tomahawk-missiler, därtill på bästa sändningstid.

Och vi vet att Sverige expoterar vapen till detta krigshelevete, som regeringen, nu efter de massiva fredsmanifestationerna i landet, säger sig vara mot.

Vi vet det.
Vår regering vet det.

ändå fortsätter vapenexporten.
Det är en skam för regeringen. För den regering som börjat skicka sina ministrar på fredsmanifestationer men som blandar bort korten när det är dags att göra något konkret, något som kräver hårdare ryggrad än vad som krävs för att stå framför en mikrofon och tala om FN.

Nu är det upp till bevis. Den svenska vapenexporten till USA och Storbritannien måste upphöra.. Det är fullständigt orimligt att denna export fortsätter. Bestämmelserna är till för just denna situation. När USA och Storbritannien är krigförande länder – därtill angripare i ett krig som statsministern själv sagt är folkrättsvidrigt – så kan inte Sverige exportera vapen till dessa länder.

Attac och andra organisationer har utlyst en aktionsdag mot de företag som när kriget i Irak. Det finns en rad svenska företag som gör det och det är viktigt att detta uppmärksammas. Ung Vänster uppmanar enskilda och klubbar att föra fredsarbetet vidare, bland annat genom att delta i denna aktionsdag.

Svenska freds har gott om information om svensk vapenproduktion och -export, och den informationen kan man bland annat få genom Olav Unsgaard på olav@attac.nu.

Mer information kan också fås på Attacs hemsida www.attac.nu eller av America Vera-Zavala; america@attac.nu

Ja till fred och folkrätt!
Ingen vapenexport från vårt land!
Inget krig i vårt namn!