Bura in Jaldung!

Den förre polischefen Håkan Jaldung som har gjort sig skyldig till frihetsberövande och grovt tjänstefel i samband med EU-toppmötet i Göteborg har i hovrätten frikänts från alla anklagelser. Därmed har något sensationellt hänt i det svenska rättsystemet. Det är numera fritt fram för ordningsmakten att ockupera skolor, inringa dom med containers och neka människor från att komma ut. Vid eventuella efterspel kan den ansvariga dels skylla ifrån sig allt ansvar men också hänvisa till att människorna som spärrats in endast har inbillat sig vad de har varit med om. Detta varvat med lite ryggdunkande med övriga polischefer och domare och ett frikännande är garanterat.

Efter Göteborgsdemonstrationerna har domarna haglat över en mängd demonstranter. åklagare har lekt tappra filmregissörer och klippt och klistrat för att få bevis att verka trovärdiga. SMS-meddelanden med uppmaningar att bege sig till olika platser tas som intäkt för terrorism. Det är skrattretande men tyvärr en gällande praxis.

Det högsta hönset inom polisen under EU-toppmötet, Håkan Jaldung, är idag på fri fot. Vi vill därför sända ut en varning. Har du oturen att stöta på Håkan Jaldung på gatan – ring genast Europol. Håkan Jaldung är en samhällsfara. Om det är fritt fram för honom att frihetsberöva dig så är det hög tid att frihetsberöva Håkan Jaldung. Bura in honom och låt honom skaka galler!

Ung Vänsters verkställande utskott 041126

Maila vad du tycker till Leijonborg!

Häromdagen torskade Lars Leijonborg återigen i en TV-debatt mot en sverigedemokrat. Leijonborg gjorde bort sig så fruktansvärt att han nu förtjänar inte bara en, utan flera utskällningar. Tryck här för att underteckna en utskällning till Lars Leijonborg!

Leijonborg ett hot mot demokratin

I kväll deltar Lars Leijonborg från folkpartiet tillsammans med en företrädare från den högerextrema rörelsen i SVT:s program Debatt. Alex Bengtsson, ledamot av Ung Vänsters verkställande utskott, är oroad och upprörd.

– I schysst sändningstid får Jimmie åkesson från det lilla rasistpartiet Sverigedemokraterna möjligheten att föra fram sina åsikter, och Lars Leijonborg får möjligheten att vrida samhällsdebatten än mer åt höger, säger han.

För två år sedan inträffade samma sak. Leijonborg ville spela rollen som demokratins helgon och utmanade en sverigedemokrat i en TV-debatt. Efter programmet var den allmänna uppfattningen att Leijonborg förlorat. Alex Bengtsson menar dock att vad som sades i debatten inte var det viktiga. Det stora problemet var att det rasistiska partiet fick oförtjänt utrymme i TV, säger han.

– Strax efter den omdiskuterade debatten kopierade Leijonborg och Folkpartiet Sverigedemokraternas politik när man krävde språktest för invandrare, säger Alex Bengtsson. Det lyckades de med så bra att sverigedemokraterna uppmanade sina väljare att rösta på folkpartiet i de kommuner de inte själva ställde upp i valet.

I den egna valanalysen menar Sverigedemokraterna att folkpartiets linjebyte resulterat i ett sämre valresultat än väntat. I Sverigedemokraternas förklaring av valresultatet gick att läsa att en av anledningarna till att partiet inte fick fler röster var att Folkpartiet hade anammat deras politik.

– Det finns alltså ingen som helst anledning att tro att Leijonborgs debatt mot Sverigedemokraterna har något med försvarandet av demokrati och en human flyktingpolitik att göra, hävdar Alex Bengtsson.

– Lars Leijonborg hävdar alltid att vänstern är terrorister med tveksam demokratisyn, samtidigt som han själv stödjer en apartheidregim i Israel. Folkpartiet försöker ta patent på demokratin för att sen spola ner den i toaletten, avslutar Alex Bengtsson Det är ynkligt och oroväckande -ett hån mot människor som kämpar för demokrati Sverige och världen över.

För mer information kontakta Alex Bengtsson 073-645 07 79

Försvara demokratin – innan det är försent

Det går väldigt fort nu. Obehagligt fort.

Ena dagen pratas det om demokrati – den andra är det inte längre så noga. I ena debatten är yttrandefriheten en helig princip – i nästa är det inte längre tillåtet att ifrågasätta. Demokratin visar sig väldigt mycket bräckligare än man skulle önskat. Och de liberaler som en gång slogs för friheten befinner sig uppenbart väldigt långt bort från de ideal de en gång hyllade.

I söndags ”avslöjade” radioprogrammet Kaliber i P1 att organisationen Revolutionär Kommunistisk Ungdom får bidrag av statliga ungdomsstyrelsen. Poängen i programmet är att det är upprörande och oacceptabelt eftersom RKU tycker ”fel” saker. Bland annat är de emot kapitalismen. Sedan dess har krav rests på att deras bidrag ska dras in, och debatten har steg för steg blivit väldigt obehaglig.

Jag har aldrig varit så värst förtjust i RKU. Jag har inget till övers för deras syn på Nordkorea, deras okritiska inställning till Kuba eller märkliga organisationskultur. Jag skulle helst se att deras inflytande på den svenska vänstern blev så litet som möjligt.

Men de senaste dagarnas debatt handlar inte om det. Det handlar varken om Nordkorea, brigadresor eller ens RKU. Det handlar om något helt annat. Det handlar om det största hotet mot demokratin: att förbjuda tankar och meningsyttringar som strider mot makten. Om att ett steg i taget göra vissa saker omöjliga att tycka eller tänka.

Just därför måste alla som vill försvara demokratin idag också försvara RKU:s rätt att bedriva politiskt arbete. Det handlar om att försvara rätten att vara systemkritisk, att ifrågasätta – och i slutändan den enkla rätten att få hävda att man vill någonting annat.

Det är svårt att blunda för att utvecklingen obehagligt mycket påminner om en annan tid. En tid då kommunister och antifascister sattes i fångläger av Sveriges regering och vänsterns tidningar belades med transportförbud. Vi har naturligtvis en bra bit kvar, men riktningen är uppenbar.

Och frågan varje tänkande människa och demokrat måste ställa sig är vad som är nästa steg. Idag kräver man att RKU ska få sina bidrag indragna. Vad händer imorgon? Förbud av tidningar som skriver om hur liberala "demokratier" dagligen gör sig skyldiga till kränkningar av mänskliga rättigheter och inskränkningar i demokratin? Förbud mot vissa organisationers rätt att hyra lokaler och ha möten?

Det är absurt att tala om att RKU ska betala tillbaka vartenda öre av pengarna de fått av ungdomsstyrelsen därför att medlemmar i organisationen med egna pengar åkt till Nordkorea eller Kuba. Det är absurt därför att Liberala Ungdomsförbundet (LUF) i så fall inte heller skulle ha rätt till en enda krona då man mer än gärna åker till Israel och hyllar landet som en demokrati hotad av barbarer. Kritiken mot Israels raspolitik, mot Israels murbygge, mot Israels godtyckliga fängslanden och tortyr existerar inte. Likaså sluter man reservationslöst upp bakom USA:s krigspolitik där länder ödeläggs, ockuperas och befolkningar koloniseras.

Joseph McCarthy är död sedan länge. Men hos de svenska liberalerna och i det svenska etablissemanget har han sina trogna arvtagare. Idag diskuteras i sann McCarthyanda om huruvida bidrag till organisationer som RKU ska vara berättigade. Imorgon kan debatten handla om huruvida systemkritiska organisationer ens ska få existera. I övermorgon kanske någon ur din umgängeskrets blir åtalad därför hon bor granne med någon som eventuellt kallade sig socialist. Det är hög tid att försvara demokratin – innan det är för sent.

Tove Fraurud
Förbundsordförande Ung Vänster

Nog nu – USA ut ur Irak!

Den irakiska staden Fallujah är sönderbombad. De få rapporter vi får inifrån staden talar om en spökstad, där förödelsen är total och vilda hundar äter människolik. Varje dag den senaste veckan har den amerikanska armén triumferande sagt att motståndet snart ska vara nedkämpat. Trots det fortsätter striderna.

Rapporterna om de ohyggliga övergrepp som den amerikanska armén gör sig skyldiga till fortsätter också att strömma in. Hur man skjuter ihjäl sårade, bombar sjukhus och fängslar läkare i färd med att rädda liv. Hjälporganisationer hindras från att komma in i staden och Röda Korset/Röda Halvmånen har förgäves vädjat till FN om att de ska ingripa.

Hundratusentals människor har flytt staden, men vart de tagit vägen finns få rapporter om. Många lever i tältläger i öknen runt omkring Fallujah, där de som undkommit bomberna nu riskerar att dö av svält, brist på vatten eller sjukdomar.

Samtidigt nås vi av rapporter om att nästa stad att intas och ockuperas är två-miljoner-staden Mosul. Det finns inget som får oss att tro att denna invasion kommer vara mindre blodig, tvärtom.

Motståndet mot ockupationen ökar också i takt med att ockupationen brutaliseras. Detta motstånd är inte alltid vackert, men det är fullständigt legitimt. Ockuperade folk har rätt att göra motstånd och när ditt land utsätts för terrorattacker måste du försvara dig. Ung Vänster ger sitt stöd till det lagliga och rättmätiga irakiska motståndet.

Kriget i Irak är också ett krig som är större än Irak. Det handlar om människors rätt att själva få bestämma sin framtid självständigt från USA. Därför är motståndet i Irak även vårt motstånd. I förra veckan arrangerades manifestationer runt om i Sverige till stöd för befolkningen i Fallujah – och mot den amerikanska ockupationen. Det var viktiga initiativ, som organiserades på kort tid av människor som inte stod ut med att läsa rapporterna från Irak utan att få uttrycka sin sorg och sin vrede tillsammans med andra.

Nu är det dags att ta ett steg till. Den fredsrörelse som formerades i februari förra året måste återigen ut på gatorna. Då protesterade vi mot planerna på ett olagligt anfallskrig. Nu är detta krig här, och för var dag som går blir fredsrörelsens uppgift viktigare.

Sveriges regering tiger om övergreppen och låter bli att kritisera ockupationen. Det är inget annat än skamligt. Låt dem aldrig få glömma sin tystnad och flathet inför de oerhörda övergrepp som nu pågår i Irak. Genom fredsrörelsens protester ska vi tvinga dem att skämmas.

Vi glömmer aldrig Fallujah.

Ung Vänsters verkställande utskott 041117

Kampen för ett fritt och demokratiskt Palestina går vidare!

Yassir Arafat avled i morse, och beskedet om hans död kablades ut genom världens media. Reportrar och kommentatorer pendlade mellan att använda ord som "terrorist", "ett hinder för fred" till att kalla den oskadliggjorda presidenten för"landsfadern" och "personifieringen av den palestinska kampen".

Sanningen är väl att Yassir Arafat var varken eller. Yassir Arafat var Palestinas folkvalde president och som sådan en viktig symbol för den palestinska kampen för frigörelse, men han var inte den kampen. Den palestinska saken är och kommer alltid vara större än en man, och den palestinska kampen lever vidare även när symbolen Arafat är begraven.

Den stolta historia av motstånd och frihetstörst som skrivits i Palestinas namn är en historia som skrivits av miljontals palestinier, och den historien är långtifrån avslutad. Så Yassir Arafat må vara död. Men efter sig lämnar han ett folk som kommer att fortsätta kämpa mot ockupation och förtryck, och för ett fritt, självständigt och demokratiskt Palestina. Kampen fortsätter vid alla militära vägspärrar som Israel satt upp på de palestinska områdena, den finns i alla städer, byar och flyktingläger, trots Israels belägring och isolering, och den fortsätter trots Israels avrättningar och arresteringar av alla som deltar i den kampen.

Statsminister Göran Persson uttrycker nu sin sorg över Arafats död. För alla som förgäves krävt att statsministern skulle agera mot Israels behandling av den palestinska presidenten känns sorgen svår att ta på allvar. Under de senaste tre åren då Arafat suttit inspärrad i sitt högkvarter, Al Muqataa, i Ramallah på Västbanken, förnedrad av den israeliska motparten, och utdömd som "irrelevant" av Ariel Sharon, behandlades han som en persona non grata av resten av det internationella samfundet. Statsminister Göran Persson och utrikesminister Leila Freivalds är några av de ledare som borde skämmas över att man så ynkryggat gått med på Israels villkor för utfrysning av den palestinska presidenten. Det är något som Göran Persson, och Leila Freivalds ska komma ihåg när de åker till Kairo för att ta farväl av sin döda kollega. Vår regering är lika ansvarig som resten av världen för sin underlåtelse att protestera mot den grymma behandling som Israel tillämpat mot palestinierna.

Nu ska det hållas val i Palestina. I ett land där utegångsförbud, attacker och förnedring får fortsätta blir det omöjligt att genomföra dem fredligt och demokratiskt. På Israel faller därför det yttersta ansvaret för om den demokratiska processen kan fortskrida eller ej. Omvärldens ansvar blir att sätta press på Israel att upphöra med förtrycket, och på allvar ge sitt stöd till en demokratisk och fredlig utveckling i Palestina. Sveriges regering har nu chansen att sluta tiga – vi hoppas att de tar den.

För Ung Vänster fortsätter vår solidaritet med det palestinska folket och deras kamp för ett fritt, självständigt och demokratiskt land.

Tove Fraurud, förbundsordförande Ung Vänster
Hanin Shakrah, ledamot av Ung Vänsters förbundsstyrelse

Fyra år till av vansinne

Det blir fyra år till med Texasgubben vid makten i USA. Dödstraffanhängaren, jämställdhetshataren och kolonialisten från Texas besegrade den inte alls olike John Kerry.

Valutgången är kanske inte så förvånande i ett land där valsystemet handlar om att den som har störst valkassa vinner.

Tvåpartisystemet i USA där likheterna mellan demokrater och republikaner är större och fler än skillnaderna dom emellan är givetvis anledningen till varför halva USA:s befolkning valde att inte rösta. Det är absurt att tala om ett högt valdeltagande eller om demokratisk legitimitet för ett styre när så många aktivt väljer att inte rösta. Valet mellan Kerry eller Bush var mångt och mycket ett val mellan två huvuden på samma kropp. När presidentvalet i ett land endast står mellan en kandidat som Moderata Ungdomsförbundet hyllar, George Bush, och en annan kandidat som Liberala Ungdomsförbundet hyllar, John Kerry, så finns det givetvis ett fundamentalt systemfel.

Samtidigt finns det många starka och levande folkrörelser i USA. Miljörörelser, fredsrörelser, fackföreningar och kvinnorörelser som kämpar och sliter för att stoppa den utveckling som idag pågår i och utanför USA. Istället för att tillmötesgå dessa rörelser så vänder sig George Bush mot sin s k bas bestående av storfinans och oljebolag.

Fyra år till med George Bush innebär fortsatt stora försämringar i de sociala skyddsnäten i USA. Strypgreppet om löntagarna på arbetsmarknaden kommer dras åt ytterliggare och dom människor som slås ut i detta brutala klassamhälle får på sannolika skäl leva en del av sina liv i något av Bush alla fängelser. I en valkampanj där republikanernas mantra varit att staten inte ska lägga sig i den enskildes privatliv så kommer nu de fortsatta reaktionära antiabortlagstiftningarna att gälla och praktiseras, dödstraffet likaså samt diskrimineringen av homosexuella. George Bush fortsätter att pressa USA ljusår tillbaka i historien.

Under sina fyra gångna år vid makten har den galna Texasgubben inlett fullskaliga angreppskrig mot två av världens fattigaste länder. Det har gjorts i skarp strid mot folkrätten och de mänskliga rättigheterna. Samma president som menar att abort är mord är samtidigt ansvarig för ett lemlästande och folkmord utan dess like. Sedan ”maktöverlämnandet” (i praktiken maktbehållandet) i Irak har andelen amerikanska trupper ökat och ockupationen tilltagit. Trupperna skjuter på demonstranter som kräver sitt lands frihet och oberoende. Trupperna förnedrar och trakasserar dagligen irakiska familjer med godtyckliga husrannsakningar och arresteringar. Trupperna har gjort tortyr och inlåsning av ockupationskritiska irakier till regel. Det koloniala tankesättet och praktiken känns igen. Med Bush är en fortsättning garanterad.

En president som inte bara anser sig vara guds utsända ledare för USA, utan för hela världen, borde kanske få sitt mandat prövat i global skala. I alla fall borde åtminstone folket i Irak och Afghanistan få en reell möjlighet att påverka vem som sitter vid rodret i Vita Huset eftersom USAs president tydligen anser sig ha rätten att bestämma hur just Irak och Afghanistan ska styras. Men att låta ”barbarerna” eller ”vildarna”, för att använda Per Ahlmarks termer, få rösta skulle säkerligen betraktas som en eftergift för ”ondskan” eller terrorn.

När Irak och Afghanistan bombats bort och ockuperats står fler länder på tur. Ett kommande krig mot Iran är inte en omöjlighet. En militär invasion och ockupation av Kuba finns till och med nedskriven i detalj. Miamihögern har i åratal beskyllt Bush för att vara för flat mot Kuba. De har krävt handling och demonstrerat under parollen ” Iraq today- Cuba Tomorrow”. En regelrätt kolonisation planeras därför där det kubanska samhället fullständigt ska kastas över ända för att bli en amerikansk lydstat under Bush. Detta planeras och diskuteras utan att nästan någon makthavare i världen reagerar eller protesterar. Ifall Kuba, eller något annat land, däremot planerade detsamma mot USA skulle givetvis ett ramaskri bryta ut och världens ledare skulle sluta upp bakom Texasgubben.

George Bush kan må hända tack vare kampanjresurser i miljardklassen och en förljugen retorik vinna val i USA, men i en folkomröstning i resten av världen skulle han förlora stort. De folk vars länder han har bombat sönder, privatiserat och ockuperat skulle rösta mot honom. De folk vars länder som styrs av korrupta regimer som George Bush göder med ekonomiska och militära medel skulle rösta mot honom. Alla de människor som över hela jorden ser igenom de lögner som Irakkriget genomförs i skulle rösta mot honom. Valnederlaget skulle bejublas och firas i alla världens städer som den indiska författaren Arundathi Roy en gång skrev. Vad exakt är det Göran Persson menar är så underskattat och fascinerande med denna president?

Jonas Lindberg, ledamot av Ung Vänsters verkställande utskott