Fira Pride med Ung Vänster och Vänsterpartiet

Den 30 juli – 5 augusti pågår Pridefestivalen i Tantolunden i Stockholm. Ung Vänster och Vänsterpartiet kommer givetvis att finnas på plats med ett stort tält i Pridepark och en egen sektion i paraden.

Så här ser Ung Vänsters och Vänsterpartiets program ut för prideveckan:

Måndag 30 juli: Seminarium på pridehouse (södra teatern, mossebacke torg) kl 13.00-13.45 om "kvinnors asylrätt med HBT-perspektiv". Deltar gör: Jonas Lindberg, från vänsterpartiets fristadsfond, Cajsa Unnbom från FARR:s tidning artikel 14 samt Tove Karnerud från Asylgruppen i Malmö.

Onsdag 1 augusti: Pridepark öppnar portarna! Träffa Marianne Eriksson, f d EU-parlamentariker och Birgitta Sevefjord som är oppostionslandstingsråd i Stockholm kl 17.00 i vårt tält.

Fredag 3 augusti: Vänsterpartiets partiledare Lars Ohly gästar vårt tält i Pridepark kl 17.00. Kom och ställ frågor och mingla!

Lördag 4 augusti: Prideparaden avgår från Humleträdgården klockan 14.00. Ung Vänster och Vänsterpartiet deltar med egen stor röd musikbil. Samling sker vid den kl 13.30. Håll utkik efter röda fanor. Du kommer få ett minne för livet.

Lördag 4 augusti: kl 17.00 så gästar våra öppna riksdagsledamöter Hans Linde, Josefin Brink och Mariann Berg vårt tält klockan 17.00. Kom och ställ frågor om vänsterpartiets politik!

För mer information kontakta:
Jonas Lindberg på telefon 070 400 34 13

Det här med krig är inte så pjåkigt för ekonomin

Man skulle ha varit amerikansk vapenproducent. Rena guldgruvan i dessa dagar.

Migrationsverket vågar inte besöka Irak

För ett tag sedan skrev jag om avvisningen av asylsökande irakier till deras krigshärjade, ockuperade hemland.

Utvisningar till Irak har redan aktualiserats och högerns mörkermän, som den centerpartistiske Federley, har i sann liberal och humanistisk anda försvarat besluten.

Det faktum att människor utvisas till områden där fullskaligt krig råder verkar inte bekymra vår regerings företrädare. Rapporterna från de ockuperade palestinska områden göms undan. Att närmare en miljon irakier mördats sedan den amerikanska invasionen 2003 och att mördandet fortsätter viftas bort.

Den 23 juli publicerade DN nyheten om en 51-årig irakier som nekats asyl. Migrationsverkets vägledande beslut ii början av samma månad satte punkt för asylsökande irakiers hopp om en fristad undan ockupationens fasor. Motiveringen, att det inte råder en väpnad konflikt i det ockuperade Irak, var och är förstås helt absurd och djupt felaktig.

I likhet med DN rapporterar också tidningen Flamman att migrationsverkets egna tjänstemän inte lever upp till av verkets tagna beslut. Vid ett fall har nämligen inte vågat gå in i Irak för att bilda en uppfattning det rådande läget. De ansåg att ett besök i Irak skulle innebära livsfara. Istället beskådade de katastrofen från grannlandet Jordanien. Svensk asylpolitik när den är som mest brutal.

Det måste konstateras, eller sägas högt och tydligt, att den svenska asylpolitiken är brott mot mänskligheten. Den sittande regeringen och den ytterst ansvarige ministern Tobias Billström verkar inte vara intresserade av att ändra på detta faktum. Istället används asylpolitik, eller rättare sagt arbetskraftsinvandring, som ett sätt att urholka människors faktiska rätt till asyl pga förföljelse i hemlandet.

Sluta tysta ner

Den moderata partisekreteraren Per Schlingmann funderar kring EU och dess folkliga stöd i en artikel i Göteborgsposten. Där driver han tesen att ”väljarna” (är det inte oroväckande att vi numera är ”väljare” även när det inte är val?) inte vill ha mer EU-debatt, utan istället se lite action från unionens sida.

Två saker är slående med ”EU-debatten”. Det första är att den knappt existerar. Det andra är att det är de EU-positiva partierna som hindrar debatten, som vägrar ta i den. När Vänsterpartiet försökt diskutera EU-konstitutionen har man lagt locket på. Varken i riksdags- eller EU-parlamentsvaldebatter har frågan tydligen hört hemma. Har detta agerande från EU-förespråkarna då lett till att ”väljarna” inte velat ha debatt om saken? Nej, uppenbarligen inte. 67 procent av oss vill ha en folkomröstning om konstitutionen.

Så Schlingmann – nej, problemet är inte att EU påverkar oss för lite i vår vardag, eller att det är för mycket debatt. Problemet är att du och dina EU-positiva kollegor inte vill se något demokratiskt inflytande över unionen.

Det ”reformfördrag” som nu tagits fram, och som ska ersätta det gamla förslaget till konstitution innebär ett tydligt steg mot byggandet av en EU-stat. Gemensam utrikes- och säkerhetspolitik, gemensamt försvar. Gemensam president och utrikesminister. Gemensam åklagarmyndighet. Makt flyttas från medlemsstaterna till unionen, i och med att länders vetorätt avskaffas på många områden. EU-rätten ges företräde framför nationell rätt. Fortfarande slås en politisk inriktning fast, i och med skrivningar om inre marknaden, liberalisering av tjänster (=privatiseringar) och inflationsbekämpning. Inte mycket har förändrats sedan det förra förslaget alltså, och behovet av en folkomröstning kvarstår.

Innan EU-parlamentsvalet 2009 ska förslaget ratificeras av alla medlemsländer. Det innebär att om vi inte folkomröstar om saken, så kommer ingen offentlig debatt ha förts om fördraget, och ingen möjlighet för oss medborgare att säga vårt om saken kommer ha funnits. Mitt i en mandatperiod, utan debatt, tänker regeringen smyga igenom beslutet. Det är skamligt, men samtidigt karakteriserande för EU-frågorna.

Uppbyggnadsfas

Det gäller att bygga upp spänningen:

(Avdelningen ”Det iranska hotet” som samsas med mer vanliga avdelningar som inrikes och sport. Från israeliska Jerusalem Post.)

Leka klass

Nabila Abdul Fattah skriver tankeväckande om klass, och självvalda nedåtklassresenärer.

”Jag började tänka och kom på att det finns två grupper av arbetarklasswannabes.
Första gruppen nöjer sig med att se ut som arbetarklass. Klädkedjor slänger systematiskt ut t-shirtar på Che Guevara och Sex Pistols, som säljs som smör i solsken tillsammans med prydligt upphängda palestinasjalar på Vero Moda i regnbågens alla färger. (…) Sen betalar man dyra pengar för ett par slitna jeans, medan vi som vuxit upp med slitna jeans sparar för att kunna köpa ett par hela.

Välformulerat. Läs här.

Bra om Israel/Palestina

Här finns en bra debattartikel av Pär Granstedt (c) om Israel, Palestina och bojkotten av Hamas. Den sätter fingret på flera viktiga saker kring hur Israel fungerar som stat – ett exempel:

”För de europeiska kolonial-makterna var det naturligt att Israel skulle skapas genom kolonial erövring, liksom för USA, som själv kommit till på samma sätt. Och fortfarande präglar det koloniala perspektivet USA:s och delvis också Europas syn på Israels kamp mot de arabiska ’infödingarna’.”

Granstedt skriver om att bojkotten av Hamas är ”ett tragiskt misstag”. Han har förstås rätt. Genom ekonomisk och politisk bojkott mot den demokratiskt valda politiska majoriteten i Palestina, knäckte västvärlden Hamasregeringen. När nu Israel på olika sätt ska stödja den nu tillträdda, icke valda, Fatah-dominerade regeringen bemöts detta med samfällda gillande nickningar från svensk media. Det säger en del om vilken demokratisyn som råder.

I debattartikeln påminner Pär Granstedt om att sydafrikanska ANC också en gång stämplades som terrorister, under den tidens apartheidregim. När Yasser Arafat fick tala inför FN: s generalförsamling 1974, gjorde han det som representant för ett terrorstämplat PLO.

Tendensen att utmåla motståndsrörelser som terrorister är inte ny. Inte heller västvärldens vurmande för koloniala experiment. Men det är likväl vidrigt.

Blair måste ställas inför rätta

Storbritanniens fd premiärministern Tony Blair har landat i Mellanöstern. Enligt utsago ska Blair i egenskap av representant för den sk Kvartetten bestående av USA, EU, FN och Ryssland, agera fredsmäklare. Det skrivs att han ska förmå Israel och den palestinska myndigheten att inleda diplomatiska samtal som ett steg närmare en långvarig fred.

Det tycks vara en tradition. Krigsförbrytare under ämbetsperioden – fredsmäklare efter. Blair hann göra mycket under sin tid som premiärminister. Han drog in Storbritannien i två långvariga krig, först i Afghanistan och två år senare i Irak. Det yttersta priset för ockupationerna har folken i Afghanistan och Irak fått betala. Han var också den premiärminister som på allvar tryckte på för hårdare övervakningslagar – på hemmaplan men också på en allmäneuropeiska nivå, då i synnerhet tillsammans med svenska kollegor som fd justitieministern Thomas Bodström och nuvarande borgerliga ministrar. Resultatet är att den personliga integriteten har satts på undantag och det yttersta priset för den utvecklingen får bland andra du och jag betala.

Många hyser stora förhoppningar om Blairs nya uppdrag, men ”vägen till fred” och fredens villkor tycks redan vara avgjord. USA:s och ytterst Israels intressen sätts främst. Just därför startade Blair sin resa i diktaturen Jordanien, som i dagsläget agerar knähund inför USA:s agenda i regionen. Jordanien är för övrigt ett av två arabländer som erkänt den israeliska ockupationen av Palestina. De andra landet är Egypten, ännu en USA-allierad som kritiserats hårt av Amnesty International för kränkningar mot mänskliga rättigheter. Förtryck, förföljelser samt tortyr på oppositionella är en integrerad del av Mubaraks styre . Egypten och Jordanien är även i färd med att skissa fram ett ”arabiskt” alternativ till fredsprocess, ett förslag som ska först av allt presenteras för och accepteras av, just det, ockupationsmakten Israel.

Huvuddragen i den fd premiärministerns uppdrag är tydliga. Ytterst har Blair fått mandat att utöka den splittring som drabbat det palestinska ledarskapet. Att slå in en kil mellan de partier som dominerar styret är ett sätt att förstärka denna splittring. Just detta sker som effektivast när det demokratiskt och av folket valda regeringspartiet Hamas stängs ute medan valets förlorare Fatah och dess ledare Abbas bjuds in till samtal. Att likna Blair vid en fredsmäklare och utvecklingen vid en fredsprocess är förstås djupt vilseledande.

Vid sidan av dessa händelser uttalar sig Israels utrikesminister Livni om den palestinska myndigheten och ställer kraven som innebär det definitiva slutet för en motståndsrörelse,

”The path to a Palestinian state will first undergo their own war on terror, and build a stable infrastructure for a responsible state that is controlled by a government that accepts the international community’s conditions and can rule in its own land and prevent it from becoming a danger source for Israel.”

Allt detta, och utnämningen av en av vår tids största krigsförbrytare till fredsmäklare i konflikten, visar att Kvartettens ambitioner också sammanstrålar med ockupationsmaktens. Israel har varit, är och kommer att vara fientligt inställd till varje process som möjligen kan bygga en fungerande palestinsk myndighet och ett styrande ledarskap. En fungerande sådan med förankring i det palestinska folket måste med all nödvändighet bygga på det cementerade motståndet mot den israeliska ockupationsmakten. Därav är Blairs stöd för en linje som inte innebär israeliska eftergifter (stopp på bosättningar, återvändande av fördrivna palestinska flyktingar och ett omedelbart slut på ockupationen) och som godtas lättvindigt av Israel, i praktiken lika med stöd till en fortsatt ockupation av Palestina.

Det enda rimliga för omvärlden att göra är att respektera det palestinska folkets demokratiska val och häva den politiska bojkotten av Hamas. Det är också hög tid att ställa krigsförbrytaren Blair inför rätta!

Juni: 49 döda palestinier

Mellanösterns enda demokrati och dess ockupation av palestinska områden forstätter att skörda offer. 2380 israeliska attacker riktade mot palestinier under juni månad. Facit ger vid handen att 49 dödats och 147 sårats.

International Press Center (IPC) vittnar om 30930 övergrepp under första halvan av 2007:
– 1538 skjutningar som resulterat i 166 döda och 889 sårade palestinier
– 2903 mobila checkpoints
– 2925 kidnappade palestinier
– 83 bulldozer angrepp med det specifika målet att förstöra bebyggelse och odlingar
– 143 attacker mot palestinier utförda av israeliska bosättare.

Samtidigt och här hemma i Sverige har Migrationsdomstolar beslutat om att utvisa asylsökande och statslösa palestinier till de ockuperade områdena i Västbanken och Gaza. Det första fallet skulle ha verkställts igår måndag och är då den första utvisning till ockuperade områden sedan andra intifadan 2002. Utvisningar till Irak har redan aktualiserats och högerns mörkermän, som den centerpartistiske Federley, har i sann liberal och humanistisk anda försvarat besluten.

Det faktum att människor utvisas till områden där fullskaligt krig råder verkar inte bekymra vår regerings företrädare. Rapporterna från de ockuperade palestinska områden göms undan. Att närmare en miljon irakier mördats sedan den amerikanska invasionen 2003 och att mördandet fortsätter viftas bort.

Kvar finns endast liberalernas unkna stank av hyckleri.

London och Röda moskén

Igår landade planet och jag var åter hemma i Sverige. Resan till Lissabon och sedan hem via London har varit intensiv. Jag är trött och har inte på något sätt hunnit smälta alla intryck. Dock finns det en hel del som jag vill säga och ventilera.

Mitt senaste besök i London var minst sagt skakande. Jag kommer aldrig glömma dagen då jag fann mig förstenad framför nyhetsbilderna av två flygplan flygandes mot de två höga skyskraporna. Det var tisdagen den 11 september 2001. Två dagare senare, på väg hem till Sverige, fann jag mig återigen på ett slagfält. Flygplatsen var i kaos. Kilometer efter kilometer av människor slingrades längs med väggar, hörn och gångar. Rösten från högtalaren varnade oavbrutet om säkerhetsläget och tungt beväpnade poliser patrullerade området. Det var en mycket obehaglig upplevelse.

Det är ytterst tydligt för den utomstående att Storbritannien har förändrats under senare år. För de människor som varje dag vandrar på landets gator är det helt omöjligt att inte påminnas och påverkas. Människan och den personliga integriteten existerar helt enkelt inte längre. Obehagligheter skämtas bort i den stressiga vardagen men i realiteten är de blodigt allvarliga. Storbritannien har förändrats. Under min vistelse var säkerhetsläget spännt. Säkerhetnivån var höjd vilket visade sig var man än befann sig. Övervakningskameror, beväpnade poliser med automatgevär och högtalare som oavbrutet upprepade samma varnande mantra. Landet befinner sig i ett tillstånd av masspsykos. Mitt i allt detta pågår en häxjakt på invandrare med ursprung i Mellansötern, och i synnerhet från Pakistan. Mediedramaturgin är fläckfri, inarbetad och väl inövad. TVn i mitt rum växlade mellan Sky News och BBC. Två nyhetsslingor upprepas med undantag för ekonominyheter och väder. Nyhetslinga nummer ett berör attentatet i Glasgow och det efterföljande bombfyndet i centrala London. Den andra slingan rapporterar från belägringen av Islamabads Röda moské. I båda fallen pekas Al-Qaida och dess pakistanska rekryter ut som de skyldiga. Det är lätt att köpa sambandet om man lever i och andas den våg av misstänksamhet som riktas mot gruppen muslimer i Storbritannien. Det rapporteras om trakasserier mot muslimer och asiater men det råder tystnad i medierna. Enkla samband må vara enkla att upprepa och öva in, men de är sällan korrekta. Och sambandet mellan islam och terrorism är den mest utnyttjade lögnen efter händelserna hösten 2001.

Det finns andra samband som är mer relevanta. Storbritannien är en ockupant och det land som tillsammans med USA bidrar allra mest till instabiliteten i Mellanöstern. Antalet civila offer för ockupationerna av Irak och Afghanistan stiger. Motståndet och protesterna mot den västerländska närvaron är påtagliga och sprider sig. Pakistan, ett land vars militärjunta slutit upp bakom USAs och Storbritanniens krig, upplever oroliga tider. Utvecklingen går år fel håll och allt tyder på att imperialismens fundamentalism ökar trycket en oroskammare som är i akut behov av en tryckventil. Händelserna i Storbritannien och Röda moskén symboliserar två sidor av den tragiska tid vi lever i. Kriget mot terrorismen har skapat långt fler ”terrorister” än den någonsin kan bekämpa. Samtidigt lider befolkningar under förtryckare som Pakistans junta, somcfår ekonomiskt och militärt stöd av USA och EU. Hyckleri.

Under tiden pågår något som kan liknas vid ett skådespel gästad av verklighetsfrånvända prinsar och princessor. Almedalen som är det politiska, ekonomiska och mediala Sveriges alter ego, saknar alla former av seriöst och transparent politisk debatt. Isolerade på en ö, långt ifrån de svenska hemmen, skålas det med bubbel. Den svenska utrikespolitiken finns inte på agendan. Den begravd av en politisk enighet mellan de två största partierna, moderaterna och socialdemomkraterna. Övriga allianspartier är nöjda med läget mellan Miljöpartiet är ute på skogsvandring. Detta är ett reellt demokratiskt problem. Den som tror att vi kan sticka huvudet i sanden, ta semester eller bara stå bredvid och titta på när svenska vapen sliter sönder människor tusentals mil från sanddynerna på Gotland, begår ett gravt misstag.

PS. Det finns en sak som är bra med Gotland. Det är Vänsterpartiets dag som är imorgon fredag. Programmet hittar du här. Ett tips är att lyssna på Ida Gabrielsson som pratar kl 18.30.