Ta hem trupperna

Ung Vänster välkomnar Vänsterpartiets beslut att inte vara med på uppgörelsen mellan S, MP och regeringen om kriget i Afghanistan.

– Kriget i Afghanistan motiverades med att man skulle stoppa talibanerna, införa demokrati och frigöra landets kvinnor. På alla punkter har de militära insatserna misslyckats. En svensk soldat kostar ungefär en miljon kronor per år. För lika mycket pengar kan över 2.500 barn få gå ett år i skola eller så kan 25.000 kvinnor få professionell hjälp vid förlossning. Det är hög tid för Sverige att erkänna sitt militära misslyckande och slå in på en konstruktiv väg, Vänsterpartiets beslut att stå fast vid en värdig Afghanistanpolitik är därför helt riktigt, säger Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson.  

För mer information:

Miro Anter, pressekreterare, 073 630 71 64 eller miro@ungvanster.se

Upp till bevis, Björklund

Hur mycket är en kvinna värd?

Det finns en vardagsrädsla många kvinnor lever med. Ömsom hånad som obefogad, ömsom prisad som en slags kvinnlighetsmarkör. Den blir i vissa fall föremål för en manlig beskyddarmentalitets tillfredställelse. Men vi skyddar oss själva, tar omvägar och tar sällskap. Rör oss inte i mörker. Vi får uppmaningar från föräldrar och lärare (till skillnad från våra bröder). Vi ska skydda oss, skyla oss och ta ansvar. Kvinnor är världsmästare i att ta ansvar. Vi diskar, tvättar, går ner på deltid, är oroliga för vårt utseende och har ständig viktångest.

Vi förlitar oss på männen i våra liv, pojkvänner och fäder som förutsätts stå i begrepp att skydda oss från andra fulare män. Män som vi skyr och föraktar och som vi inte vill ha i våra liv. Hur skulle vi annars orka leva vidare om vi inte litade på de vi älskade mest? Samtidigt är det just dessa män som kan vara de som sårar oss allra mest, ber oss inte gå ut med vännerna, att inte äta för mycket eller vara ute för sent. De allra flesta fall av våldtäkt och misshandel sker inom dessa nära relationer.

Men då har vi trots allt vårt yttersta skyddsnät i rättsstaten, i domstolarna. Där skipas rättvisa. Men svenska domstolar är så nedsölade av stockkonservativa föreställningar om mannens rätt att rättssäkerheten i det här landet bör ifrågasättas. I Iran är en kvinnas vittnesmål värt hälften så mycket som en mans. Hur mycket är den värd i Sverige?

Metro skriver om ett fall som nyligen avgjordes i hovrätten:

” Den 32-årige mannen slog sin gravida fru i huvudet med två hyllplan i trä, så hårt att de gick sönder. Inför parets barn tryckte han sedan sitt knä mot kvinnans bröst och tog stryptag på henne. Men varken Malmö tingsrätt eller hovrätten anser att misshandeln var grov, skriver Metro.
Anledningen: Hyllplanen var inte av ett tillräckligt kraftigt material och kvinnan hade provocerat maken.”

Varför får våldtagna och slagna kvinnor alltid skulden för de brott de utsätts för? En misshandel är en misshandel. Men domstolens inställning är en annan. Det finns inga våldtäktsmän, inga män som slår, bara män som inte riktigt kan kontrollera sig – som vars fysiologiska natur leder dem till utåtagerande handlingar. Han blev provocerad, hade förlorat jobbet eller hon sänkte inte volymen. Kvinnan kan kontrollera situationen – det är hon som utlöst sprängladdningen.

Svenska domstolar är våldsamma mäns bästa försvarare. Mäns våld mot kvinnor är ett brott som ständigt sanktioneras av urgamla föreställningar om mäns äganderätt över sina flickvänners vänskapsrelationer, matvanor, klädsmak och kroppar. Upprinnelsen till händelserna i Malmö var att paret hade börjat diskutera varför kvinnan hade varit ute kvällen innan. Hovrättens ser övergreppet ur hans perspektiv, hittar bortförklaringar och förmildrande omständigheter. Kvinnan klarade sig, men för många misshandlade fruar och flickvänner får det till och med en dödlig utgång.

Och sedan undrar dem varför vi är rädda.

Feminister blir ibland beskyllda för att vara stridslystna, att gå för långt. I själva verket är det precis tvärtom. Vi berättar bara om vår egen verklighet, om våra väninnors och våra mödrars. Vi lägger bara fram statistiken. Hatet och våldet är det inte vi som står för.

Vad gör integrationsministern i Malmö?

Hela Sveriges blickar riktas nu mot skottlossningarna mot invandrare i Malmö. Vittnesmål talar om skärrade familjer som inte vågar lämna sina hem, föräldrar som börjat skjutsa sina barn till skola och kvällsaktivisteter och affärsinnehavare som inte längre vågar ha öppet på kvällarna. Det här är på riktigt. Parallellerna till 90-talets laserman som spred skräck i Stockholm ligger inte långt borta. Nu som då med ett främlingsfientligt parti i riksdagen. Det är ett tidsmärke och en förvarning om vart vi är på väg. Hur gärna vi än vill se skottlossningen som frånkopplat vår politiska samtid är det en naiv tanke. Lasermannen John Ausonius berättar i intervjuer att han upplevde ett tyst medgivande av folk runt omkring honom, men också ett politiskt och moraliskt stöd från framför allt Ny demokrati och partier som Sverigedemokraterna när han begick sina brott.

Den europeiska våg av främlingsfientliga partier som tar sig in i de nationella parlamenten växer nu i styrka. Tonläget har även här hemma förråats. Retoriken är aggressiv och tänjer hela tiden gränser för vad som är okej att säga om landets egna invånare. Dansk Folkeparti driver frågan om omisskännliga utvisningar och holländska Frihetspartiets muslimskatter förklarar krig mot en invandrad eller andra generationens invandrad minoritet. Historierna om slöjor och förortsbränder sipprar ned till att bli de viktiga diskussionerna i personalmatsalar och klassrum. Den politiska debatten samlas kring illusoriska frågeställningar som pekar på klädesplagg och korancitat istället för ekonomiska fördelningsfrågor eller andra avgörande politiska stridsfrågor. Borgerliga regeringar hamnar i en (självvald parlamentarisk) situation där de allt för ofta saknar ryggrad att ifrågasätta utgångspunkten för den stormande hatpropagandan.

För ur detta hätska samhällsklimat föds våldsverkare som på allvar tror att färre malmöbor ska ge dem en bättre välfärd. Den svenska regeringen svarar med att skicka integrationsministern till Rosengård! Erik Ullenhag (fp) kommenterar skottlossningarna i Expressen genom att utse svenska språkkunskaper som ett sätt att ”komma in i det svenska samhället”. Han ser Malmö som den stad som ”har många utmaningar framför sig” då han ser oron över ”bristerna i integrationen”. Integrationen av vilka då? Nazisterna? Är det måhända dags för rasisterna att integreras i den i allt väsentligt mänskliga kulturen att inte skjuta skarpt? Vad har det faktum att 47-årige Basi Hassan blev skjuten i magen när han väntade på bussen att göra med Ullenhags läskiga halvmesyrer? Här sparkas det på den som ligger på ett sätt som framställer svenskar med utländsk härkomst som andra klassens medborgare. Attackerna riktade mot invandrare går alltid under integrationskontot – ett sätt att flytta över skulden till offret. Det är ett djupt obehaglig resonemang som inte hör hemma i den liberala idétraditionen.

När man läste om andra världskriget i skolan kunde man inte begripa hur så många människor kunde köpa de nazistiska konspirationsteorierna. Idag växer samma krafter sig starkare mitt framför ögonen på oss. I kammaren representeras konspirationerna av herrar i välskurna kostymer, men på gatorna får dem allt mer handgripliga konsekvenser. Något måste göras som har utgångspunkt i verkligheten – vi är i akut behov av redliga människor som som står upp och säger att det får vara nog nu. Låter vi saken bero går vi en mycket mörk framtid till mötes.

Uppdatering: Thaher Pelaseyed ”Det är politiken som skjuter människor”

Trupperna måste dras tillbaka

Ännu en svensk har i dagarna fallit offer för det meningslösa krigandet i Afghanistan. Under samma tidsperiod dog förmodligen ännu fler afghaner av samma anledning. I nio år har våld och dödande präglat vardagen för detta folk. Nu får vi rapporter om att otryggheten aldrig har varit så stor. På varje punkt ser verkligheten idag sämre ut än vad den gjorde innan bepansrade västerlänningar marscherade in i området 2001. Minns vi ens varför? Knappast. Ändå fortsätter vi välvilligt och naivt bistå amerikaner med stormaktsdrömmar genom närmast filosofiska resonemang om ”demokrati”.

Det fungerar in, det har aldrig fungerat. Människor dör. Mördandet har drivit fler människor in i desperation, fattigdom och misströstan. Det är inte en särskilt god grund att bygga ett samhälle på. Hur många fler liksäckar ska behöva flygas hem till Sverige innan vi inser att detta är ett misslyckande? Hans Linde kommenterar.

Att vara vänster på 2010-talet

Vänsterpartiet tillsatte härom veckan en framtidskommission, som ska se över och komma med förändringsförslag för partiets organisation och politik. Ida Gabrielsson leder arbetet.

Idag lanserar framtidskommissionen en hemsida, som ska bli väldigt intressant att följa. Dels för att se och läsa om vad kommissionen gör och hur de tänker, men också för att det där kommer kunna föras en diskussion där alla som är intresserade av hur Vänsterpartiet ska kunna stärkas, kan delta.

Hemsidan hittar du här.

Ida har skrivit ett första inlägg om hur Sverige har förändrats och vilka utmaningar en modern vänster står inför idag.

Att vara det tydligaste vänsteralternativet i svensk politik på 2010-talet ställer delvis nya krav på strategier, såväl politiska som organisatoriska. Sverige ser definitivt inte ut som det gjorde på 70-talet längre. Skillnaden mellan 90-talets Sverige och nutiden är påfallande. Den politiska kartan är omritad och de faktiska förutsättningarna ser annorlunda ut idag för oss som vill ha en radikal förändring. Fundamenten i den svenska modellen håller på att vittra sönder, det har länge saknats en politik för full sysselsättning och villkoren på arbetsmarknaden domineras av otrygghet. Avregleringar och privatiseringar har trängt undan demokratin och politiken på område efter område. Entreprenörsandan tvingar fram ett marknadstänkande och även stora delar av den offentliga sektorn drivs idag efter marknadsliknande modeller. Klassamhället och skillnader beroende på kön såg annorlunda ut innan friskolereformens införande, explosionen av visstidsanställningarna och EU-direktivens tvångströjor. De enorma skattesänkningarna och trygghetssystemens totala urholkning har förändrat Sverige i grunden. För att använda mig av ett gammaldags utryck i dessa förnyelsetider: relationen mellan arbete och kapital är en annan idag.

För att kunna förändra måste vi förändras. När borgerliga debattörer talar om förnyelse, är det oftast liktydigt med ytterligare marknadsanpassning. Förnyelse är lika med högervridning. För Vänsterpartiet är det inte ett alternativ, tvärtom så ska vi vara de som även i framtiden tydligast bekämpar den utvecklingen. Vi måste däremot förstå att kampen, ibland, förs på nya arenor, med andra metoder och mot tyngre motståndare. Systemkritikkritiken på 2010-talet har nya utmaningar.

Läs hela här.

Bakom luftslotten – resultatet av valresultatet

Efter årets valrörelse står vi inför fyra nya år med en borgerlig regering. I valrörelsen 2010 försvann de viktiga frågorna bland luftslott om fastighetskatt och RUT-avdrag. Frågorna om hur vi skapar fler arbeten, ger elever hjälp i skolan och hur fler bostäder ska byggas fick folk inga besked om. Borgerligheten ville hellre snacka skit om Mona Sahlin och sprida osanningar om arbetslösheten än att ta i de viktiga välfärdsfrågorna. 

Valresultatet innebär att vi kommer få se ett samhälle som ännu mer slits isär, där var och en i allt större utsträckning får se om sitt eget hus. Det är ett nytt Sverige som borgerligheten har siktet inställt på – den uttalade målsättningen är att bli som ett europeiskt genomsnittsland, med lägre skatter och mindre välfärd. Arbetslösheten biter sig fast, en allt större grupp av människor hamnar nu allt längre ifrån en arbetsmarknad som de aldrig tar sig in på. En arbetsmarknad öppnar upp sig där anställningstryggheten är usel och lönerna låga. 

Klyftorna ökar dramatiskt. Stora förmögenheter har samlats kring de rikaste svenskarna genom riktade bidrag. Sjuksköterskor, vårdbiträden och lärare sägs upp på löpande band för att finansiera regeringens skattesänkningar.  Det är förödande för människors trygghet. Sämre skolor, långa vårdköer och uttömda trygghetssystem bäddar för oro, uppgivenhet och större skillnader i livsvillkor. I otrygghetens spår följer också ökat utrymme för rasism och främlingsfientlighet.

Arbetarrörelsen som helhet noterar det sämsta valresultatet sedan allmän rösträtt. Situationen är extra ordinär och kräver en eftervalsanalys som tar ansvar. Skillnader mellan människor kommer att byggas in i systemet. En framgångsrik vänster måste vara dom som tydligast levererar ett konkret förändringsalternativ. Reformer som skapar sammanhållning istället för en politik som anpassar sig efter regeringens skattesänkningar är nödvändig. Världens bästa välfärd som omfattar alla bygger vi genom att sätta stopp för vinstslöseriet. En ekonomisk politik som på allvar kan bekämpa arbetslösheten som är det största hotet mot våra rättigheter, måste till.

Vi är många som är förlorare i högerns Sverige. Många av oss vill fortfarande känna tryggheten i att leva i ett land som håller ihop, där du alltid ska bli garanterad den bästa utbildningen, en sjukvård i världsklass och ett fungerande trygghetssystem oavsett tjocklek på plånboken. Att bo i ett land där välfärden är bra och där solidaritet är ledordet – det är något värt att slåss för.

Uttalande antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 2010-10-10

För mer information, kontakta pressekreterare Hanna Cederin på hanna@ungvanster.se eller 0762 478 321

Håll ihop mot rasismen

Vi var många som blev besvikna och upprörda när det stod klart att Sverige blivit ett av de länder i Europa som har ett högerextremt parti i sin riksdag. Från fackförbund och partier, via kulturföreningar och skolklasser, till kyrkor och facebookgrupper skapade av enskilda, har uppropen att värna sina medmänniskor kommit. Många har varit ute på gator och torg för att visa sitt stöd för tankarna om allas lika och okränkbara värde. Det är en bra, bred, antirasistisk rörelse som tar form. Ju fler vi är tillsammans desto starkare blir vi. Där måste organisationsegoism och den egna agendan läggas undan till förmån för antirasismen.

Ung Vänster och Vänsterpartiet har alltid stått i främsta ledet mot förtryck och har en viktig uppgift framöver, dels genom att bekämpa de klyftor som är själva grogrunden för rasism och genom att aldrig acceptera de främlingsfientligas problemformuleringar och beskrivningar. Den allra viktigaste blir att se till att andra partier inte tar över Sverigedemokraternas politik och retorik. Ett oerhört ansvar vilar på den sittande regeringen, att hålla rent ut på högerkanten och inte gå i samma fälla som många andra länder. Regeringen Reinfeldt måste stå upp för humanism och anständighet, och inte flörta med mörkbruna krafter för att köpa stöd.

Sverige ska vara ett land som står upp för allas lika värde. Ett jämlikt land, med en human asylpolitik. Vi ska inte låta rasisterna utnyttja människors oro för framtiden, och skylla på invandrare istället för att ta tag i de verkliga problemen. De så kallade integrationsproblemen handlar om dåliga bostäder, arbetslöshet och en ojämlik skola, sådant som drabbar alla oss som saknar tjock plånbok.

Att Sverigedemokraterna sitter i riksdagen är inget vi för tillfället kan göra någonting åt. Men att deras hatpropaganda skulle få prägla den politiska utvecklingen under de närmsta fyra åren, det har vi alla en skyldighet att göra allt i vår makt för att förhindra. Ung Vänster drar nu igång den landsomfattande kampanjen ”Håll ihop mot rasismen”. Det är nu om någonsin vårt gemensamma ansvar att hålla ihop mot rasismen – för allas lika värde.

Uttalande antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 2010-10-10

För mer information, kontakta pressekreterare Hanna Cederin på hanna@ungvanster.se eller 0762 478 321

Öppet brev till nya bostadsministern

Ung Vänsters förbundsstyrelseledamot Clara Lindblom har skrivit ett öppet brev till Stefan Attefall:

”Hej Stefan! Till att börja med vill jag gratulera till det nya jobbet som bostadsminister. Nu mer än någonsin behövs ett ökat statligt ansvar för bostadspolitiken och en större samordning mellan staten och kommunerna. Din föregångare Mats Odell tyckte att din ministerpost behövdes lika lite som en lastbilsminister. Jag hoppas att du tycker att din uppgift är viktigare än så.

Som du vet råder det bostadsbrist i varannan svensk kommun. I bostadsbristens Sverige tvingas vi unga bo hemma i flera år mot vår vilja, tacka nej till studieplatser eftersom vi inte hittar bostad i tid, flytta runt mellan osäkra andra- och tredjehandskontrakt som ofta innebär att vi tvingas betala hyror långt över tillåtna nivåer. Några sanktioner mot överhyror vid andrahandsuthyrning finns inte, och att gå till Hyresnämnden och kräva återbetalning är sällan ett alternativ för den som står i beroende­ställning till sin hyresvärd.

Därför blir jag bekymrad när din chef och tillika statsminister Fredrik Reinfeldt i sin regerings­förklaring avhandlar hela bostadspolitiken i endast två meningar, varav det mest konkreta beskedet är att bostadstillfällen för unga ska skapas genom att regeringen ska stimulera uthyrning av privat­bostäder. För det är viktigt att komma ihåg att väldigt många unga far illa på andrahandsmarknaden genom oschyssta hyresvillkor, korta kontrakt och uttag av rena ockerhyror. Jag har vänner som har flyttat upp till sju gånger på två år, betalat 7 000 kronor i månaden för en etta på trettio kvadrat och som slutat packa upp flyttkartongerna eftersom de ändå inte vet hur länge de kommer att få bo kvar i lägenheten. Dem borde du ha i åtanke när du går in för att stimulera andrahandsuthyrningen.”

Läs hela här!

Din nya socialförsäkringsminister

Grattis Sverige!