Hanna Cederin inviger Ung Vänsters riksting i Mariefred

Nu drar rikstinget igång i Mariefred. Under rikstinget samlas medlemmar från hela landet för att diskutera kring främst två dokument.

Alkohol- och dogpolitiskt dokument syftar till att klargöra Ung Vänsters syn på alkohol och narkotikapolitiken i Sverige men också vilken funktion droger har i förhållande till klassamhället och könsmaktsordningen.

Strategidokument för ett levande förbund i hela landet är ett dokument som syftar till att förklara de problem Ung Vänster står inför vad gäller att finnas närvarande som organisation över hela landet och även presentera lösningar på dessa problem.

Här nedan finns Hanna Cederins invigningstal i sin helhet:

Invigningstal riksting 25 mars 2016, Hanna Cederin

Vi är socialister och feminister för att vi tror på människovärdet och freden. Vi är materialister för att vi tror på mänsklig handling som den förändrande kraften. Vi har organiserat oss därför att vi blir starkare av gemenskap. Vi är aktivister därför att vi vet att all kamp måste börja i verkligheten.

Vi samlas till riksting för att nå slutsatser. I stort och smått. Den fråga vi ställer oss är: vad är radikalt? Vad kan utmana systemet? Vi frågar varandra: vad är en motståndshandling? Vi analyserar historien och samtiden för att avgöra framtiden.

Det som präglar vår tid är splittring och fragmentisering. Att mata oss med motsägelser och lösa fragment har alltid varit en avgörande del i hur motkrafterna till rättvisa verkar. Det som i själva verket hänger ihop blir till små fragment, för enligt dom finns inga samband, inga strukturer. Deras berättelse om samtiden är abstrakt och vi som lever i den utbytbara meningslösa. Så kan dom upprätthålla dom klyftor som hindrar oss från sammanhang och konkret rörelse. Så kan dom skapa illusionen av maktlöshet. Så kan dom vända oss mot varandra och dölja den ekonomiska elitens intressen.

Särskilt nu behövs vi som ser verkligheten klart, vi som är materialister och realister. Nu behövs vi som säger att vi är inte maktlösa. Samhället är inte abstrakt. Vi är inte meningslösa fragmentariska. Vi är majoriteten och om vi går ihop är makten vår. Om vi hittar varandra kan vi överbrygga klyftor och avstånd. Tillsammans kan vi avslöja elitens klasspolitik och skapa konkret rörelse för något nytt.

Det radikala idag är att möta splittringen med solidaritet och sammanhållning. Att utmana det abstrakta med det materiella. Att skingra illusionen av maktlöshet med politisk kamp. Vi är Ung Vänster och vi är en motståndshandling. Vi kämpar för människovärdet och freden. Mänsklig handling förändrar. Vi blir starkare av gemenskap och organisering. All kamp måste börja i verkligheten.

Rikstingsombud, ärade gäster, förtroendevalda. Välkomna till Mariefred, till verkligheten och till gemenskapen.

—

Vi kämpar för freden och människovärdet. Det är viktigt just nu, denna vecka. Terrordådet i Bryssel är så nära. Vi måste påminna oss, påminna varandra. Om att det är möjligt. Freden är inte abstrakt eller teoretisk, den är inte tryckta ord på ett papper. Den är ingen utopisk dröm, bortom verkligheten. Den finns i varje land, hos varje folk. I varje familj. I Aleppo i Syrien, i Cizre i Turkiet. På landsbygden i Rumänien. På asylboenden, i båtarna på Medelhavet. Freden är konkret och ingen idealistisk dröm.

Freden finns i oss och våra handlingar. Därför att vi är människor. Vi söker trygghet och frihet. Därför ger vi inte upp när vi möts av motgångar. Därför kan inga murar, hav eller gränskontroller hindra oss från att fly. Därför reser vi till andra länder och tigger för att försörja våra barn. Därför bor vi kvar i förorter och på landsbygden. Därför trotsar vi hoten, terrorn och fortsätter röra oss på gator och torg.

Vår uppgift är att omvandla sökandet efter freden till en gemensam rörelse. Eftersom det är mänsklig handling som förändrar. Men vår längtan efter trygghet och frihet gör oss också sårbara, och om inte vi agerar så riskerar något annat att styra vad som kommer ur en osäker situation. Att samhället ser ut som det gör är ingen slump. Det finns alltid vinnare och förlorare på den politiska utvecklingen. Materiella intressen går att hitta i varje skeende. Det gäller också krig och fred

Därför ska vi inte hänga på i det symboliska värderingspolitiska. Bakom stormakternas lögner om vackra värderingar döljer sig ekonomiska intressen. Vi ska inte gå på att det skulle vara idéer, religion eller moral som leder till krig och terror. Det är inte ondska eller godhet det gäller. Så säger dom för att skapa falska skiljelinjer, för att vi inte ska se vad som ligger bakom bomber, rättsosäkerhet och stängda gränser.

Att kämpa för fred är inte konfliktfritt, tvärtom. Vi väljer alltid människorna, och därför tar vi strid mot varje försök att relativisera människovärdet. Det är de som förnekar det mänskliga som är farliga. Vi kommer inte välja sida, mellan aggressiva stormakter, mellan kärnvapenallianser, vi kommer inte acceptera överenskommelser med Turkiet eller Saudiarabien.

Vi ska utmana det abstrakta med det materiella. Vi ska avslöja de ekonomiska intressena. Som skadar, som krigar. Vi ska visa att det är de mäktiga, kostymklädda som sitter i skyddade rum och blickar ut över världen och bara ser profit, marknader och markområden att vinna. Det är dom vi ska bekämpa, inte varandra. Därför bekämpar vi Sveriges närmande till USA, därför säger vi: Nej till Nato. Nej till krig. Ja till freden.

—

Jag satt med kostymklädda maktmän i vintras med myndigheter och politiker, det var en fin konferens och en ny undersökning presenterades. ”Vi har en all time high!” utropade dom och läste upp siffror på hur trygga svenskarna känner sig, att det finns ett högt förtroende för Polisen, högre än på länge. Men i samma undersökning fanns siffror som visade att det finns enorma klyftor i Sverige. Det pratade man inte om. Det pratades inte om att alla svenskar inte är trygga, alla känner inte att Polisen skyddar dom. Det gäller oss som bor i förorten. Otryggheten bland oss är högre än bland resten av befolkningen. På konferensen talade också Polischefen. Han sa ”ni tänker kanske att Sverige är ett tryggt land att leva i, men åk ut till Alby och försök ta er igenom tunnelbanan, där står 20 grabbar och säljer knark”.

Jag bor i Alby, jag försöker ta mig genom tunnelbanan varje dag, och jag lyckas. Det kan till och med vara trevligt. Varför säger Polischefen så? Varför säger han till dom kostymklädda maktmännen att de inte kan ta sig genom t-banan? Varför sprids rykten om att detta är No go-zoner, dit polisen aldrig åker för att det är för farligt?

Jo, för att de maktstrukturer vi kämpar mot legitimeras genom distansen mellan människor. Det återkommer i all högerpolitik, ta bara Alliansens arbetslinje som handlade om en utstuderad, beräknande klasspolitik som slog in kilar mellan mellan de som jobbar och inte jobbar, de sjuka, de utanför.

Så fungerar det också med asylrätten och flyktingmottagandet. Det så kallade andrummet skapas genom prat om volymer, bränder på asylboenden och lögner om systemkollaps. De människor som flytt från krig avhumaniseras och beskrivs som hot så att de kan behandlas som något annat än just människor. Så att de kan stoppas vid gränsen, så att deras löner kan sänkas, så att de kan utsättas för hot och våld.

Vi måste se det klart: rasismen börjar inte och slutar inte med Sverigedemokraterna. Det är inte att rasister finns som gör samhället rasistiskt. Det är vilken position rasismen får och hur den idag besvaras av makthavarna. Den besvaras med de murar som byggs över hela Europa, ålderskontrollerna i Sverige. En utdragen asylprocess, farliga utvisningar. Tillfälliga uppehållstillstånd. Det går att välja något annat. Politik är att välja, makt är att leda. Inte att kapitulera och skölja bort skulden med krokodiltårar. Vi tvekar inte, vi säger till regeringen, till Socialdemokraterna och Miljöpartiet: ni kommer inte undan, ansvaret för normalisering vilar tungt över Rosenbad, för rasistisk politik förutsätter rasistiska beslut.

Högern och rasisterna vill med sitt falska ”vi och dom” exotifiera och nedvärdera så att de som tillhör andra grupper ska tro att de kanske kommer undan otryggheten. Om du jobbar hårt klarar du dig, om du är svenne kommer du undan, om du har rätt moral och värderingar kan du vara trygg. Det är inte systemet, det är du. Skyll dig själv om du råkar illa ut.

Vilka som är ”vi” och vilka som är ”dom” varierar. Alltför ofta är det de som redan är utsatta som utsätts. Allt för att ge fritt spelrum åt marknadskrafterna, för att flytta makt och resurser från det gemensamma, det vi äger tillsammans, till det privata, där var och en får klara sig själv. I slutändan drabbas vi allihop. När förorterna blir otryggare, när de mänskliga rättigheterna urholkas och när lönerna pressas nedåt.

En tung del i den antirasistiska kampen måste handla om att rent praktiskt gå ihop. Och vi som är aktivister måste se det i vår vardagskamp, att vi i tillägg till protester måste bygga nätverk, mötesplatser och plattformar för samarbete. Mellan landsort och storstad, förort och city-kvarter, arbetslösa och arbetande, minoriteter och majoriteter. Ordna läxhjälp, fritidsaktiviteter, skapa kultur och forum.

Det radikala är att möta splittringen med solidaritet och sammanhållning. Oavsett vilka av oss det gäller ska vi stå upp för varandra. Det betyder kamp för asylrätten, för ett värdigt flyktingmottagande, för tryggheten i våra förorter, för lika löner och villkor. Vi säger det högt, men det är också en handling: solidaritet.

—

I grunden är vi lika, och vi är beroende av varandra. Vi kan inte delas upp och värderas olika. Men visst finns det ett vi och dom som faktiskt spelar roll, ett vi och dom som visar den maktordning som man så desperat försöker dölja genom att ställa oss mot varandra. Det gäller den ekonomiska eliten.

Vi ser att bankdirektörens händer är samma händer som dom som vårdbiträdet lyfter pensionärerna med på äldreboendet, börskonsulten har samma rygg som lagerarbetaren, och mörkret på nattskiftet vid löpande bandet ses med samma ögon som dom som används på finansmarknaden.

Men det är ändå inte lika. Och det har blivit mindre likt. I dag går det 54 industriarbetarlöner på en genomsnittlig näringslivstopps inkomst. Det är den största skillnaden i modern tid. Den svenska privatförmögenheten har sedan 2010 vuxit med över 20 procent.

Det är ingen naturlag som skapat fragmentiseringen i det svenska klassamhället. Den ekonomiska eliten kanske gömmer sig bakom dimridåer men den är högst reell. De har namn som Habsburg, von Arnold, Wachtmeister, Bonnier och ja, Igel. Så heter några av dom som gömt undan miljarder av våra skattepengar och som avslöjades i Uppdrag Granskning för några veckor sen.

Vi ska skingra dimman. Det är inte du, det är systemet. Men det finns ingen hemlig konspiration som säger att just så här måste det vara. Vi kan visa vilka det är som faktiskt står i vägen för ett bättre samhälle. Vi kan bygga något bättre. Vi ska ta makt och resurser från det privata och ge till det gemensamma.

De heter sånt som Igel. Ja, det är inget skämt. Så uppenbart blir det när vi synar eliten. Iglarna. Och så försöker dom få oss att tro att det är våra löner som är för höga och våra hyror som är för låga. Vi säger: nu är det er tur. Ni är iglar som kapitaliserar på vårt samhälle och våra jobb.

—

Vi organiserar oss därför att vi blir starkare av gemenskap. Vänsterrörelsen handlar om att kämpa tillsammans. Om att det finns plats för var och en. Om att det som förenar oss alltid är större än det som skiljer oss åt. Därför finns Ung Vänster. Som ett verktyg för oss som vill samma sak, för oss som delar politiska intressen och övertygelse.

Jag tror att vi för lätt missar värdet i gemenskapen i förbundet. Det är inget som bara behövs, som vi bara ska ägna oss när det är nödvändigt. Det är själva poängen. Gemenskap handlar om att vi tillsammans blir mer än vad vi är var och en för sig. Inte bara fler, inte bara mer utan något annat.

Vi har alla olika erfarenheter med oss in i förbundet, olika viljor och idéer. Vissa av oss har växt upp i hus på landsbygden, andra i lägenhet i stan och andra på flyktingförläggning. Vi tycker olika och vi har olika vägar in i kampen. Vi har inte samma förutsättningar och, åter igen, det är själva poängen. När vi diskuterar, debatterar och utvecklar politik och praktik tillsammans är det för att det blir bättre så.

Många får inte chansen att bli medlemmar i Ung Vänster. Och många som blir medlemmar får inte möjlighet att vara med i gemenskapen. Det gör att förbundet missar potential på alla områden där vi behöver bli bättre. Därför kommer rikstinget behandla ett strategidokument för ett levande förbund i hela landet.

När man blir medlem i förbundet är det för att få ta del av gemenskapen, att få bli någonting mer än vad man är av sig själv. Att få pröva sina idéer mot andras, så att de blir till någonting nytt. Att få höra andras tankar så att ens egna tankar utvecklas. Att få omsätta sin politiska övertygelse i handling. Tillsammans.

Därför är vi här i Mariefred. För att vi vill vara något mer än vad vi är var och en för sig. För att skapa något starkare än vi har. Jag ser fram emot debatterna, pauserna, samtal och linssoppa. Tillsammans med er vill jag bli större än vad jag är.

—

Vi är inte i första hand offer. Det är inte därför vi kämpar. Det är vi som bär samhället, med våra händer, ryggar och axlar. Det är inte lidandet, utan det är vår längtan till frihet. Och för att vi ser styrkan i varandra. Därför kämpar vi. För att vi är majoriteten och att vi därför borde ha makten, att det är orättvist att vi bär upp välfärden men ändå jobbar på dåliga villkor. För att vi skapar värde åt företagen men ändå är det ägarna som kammar hem profiten.

Vi täcker över och håller ihop, men vi är trötta på att bära eliten och deras orättvisa projekt. Vi ska utmana illusionen av maktlöshet med politisk kamp. Vi kan bära samhället och då kan vi också förändra det.

För en revolutionär är inte den svåra biten att övertyga människor om att en annan värld är nödvändig. Vi behöver inte berätta om samhällsproblemen, hur de kröker ryggar och förkortar liv. Vi behöver visa att det finns en möjlighet, ett hopp. En ljusning. Om något annat, om någonting bättre.

Att vara radikal idag är inte att peka fuck you åt rasister, posta statusar om hur dumma i huvet dom är, polarisera mera och ställa sig utanför. Det är inte att vara dom som förstått det alla andra missförstått. Att vara i opposition mot systemet är inte att vara i opposition mot människorna som lever i det. Det är heller inte att tycka synd om och se ner på. Avståndet är hotet. I samma sekund som en rörelse distanserar sig undanröjs möjligheten till progressiv förändring, för den kan vi bara vara tillsammans.

Vi i Ung Vänster finns där, i vardagen, för det är där vi kommer ifrån. Vår vilja att förändra samhället kommer av värkande fötter, mögliga badrum och oöppnade pensionsbesked. Av dyra busskort, stängda ungdomsmottagningar och gruppterapi hos arbetsförmedlingen. Av att vara människa i ett system som är omänskligt.

Det skiljer oss från andra. Också inom rörelsen, också de vi ofta allierar oss med. Vi har alltid sagt: Vad betyder yttrandefriheten om vi inte har trygghet på jobbet? Vad betyder rätt till värme och tak över huvudet när inga bostäder byggs? Vad betyder rätten till utbildning när den villkoras mot vinster i riskkapitalbolag? Vi säger: vad betyder rätten till asyl om Medelhavet, Frontex och ID-kontroller hindrar den som flyr?

Därför vet vi att politik handlar inte om att förändra idéer utan om att förändra livsvillkor. Vi kommer ur vardagen och det är till en bättre vardag vi ska. Det handlar om ett drägligare liv, om att kvinnorna i vården ska orka jobba till pensionen, om att vi ska kunna få förstahandskontrakt, om att fler ska klara skolan med fullständiga betyg. När allt annat handlar om värderingar, känslor och signaler måste vi prata fördelningspolitik. Vi kan utmana det abstrakta med det konkreta här och nu.

—

Vi har länge fått höra att vårt val står mellan pest eller kolera. Mellan bostadsbrist eller höjda hyror. Mellan farliga båtfärder över Medelhavet eller flyktingläger under brinnande krig. Mellan ingen välfärd alls eller en välfärd som styrs av vinstintressen. Mellan arbetslöshet eller en osäker arbetsmarknad. Det är fel.

Ja, vi kan höja skatten. Det betyder mer jämlikhet och bättre livsvillkor. En ljusning, något annat och det spelar roll. Vi kan bygga ett skatteparadis i ordets rätta bemärkelse, ett skatteparadis där människan sätts före marknaden. Där den som är sjuk får det stöd som behövs, där människor har ett jobb och där eleverna får den kunskap dom har rätt till. Men det räcker inte. Det är inte gott nog. Ta från dom rika och ge oss en skattechock. Återsocialisera välfärden och bygg ut den, ge vårdbiträdena fler kollegor. Ta från dom rika och ge oss fri tandvård och ett modernt miljonprogram. Så tar vi tillbaka samhället från pest och kolera, högern och rasisterna.

—

Det radikala idag är att möta splittringen med solidaritet och sammanhållning. Att utmana det abstrakta med det materiella. Att utmana illusionen av maktlöshet med politisk kamp. Vi kämpar för människovärdet och freden. Mänsklig handling förändrar. Vi blir starkare av gemenskap och organisering. All kamp måste börja i verkligheten.

Politik är lika mycket en kamp om verklighetsbeskrivningen som det är en kamp om framtiden. På senare tid har verkligheten varit mörk av olika skäl. Det är svårare att hitta till varandra i mörkret. Och det är svårare att hitta svar och samband. Det är svårare att skilja på reella hot och på falska varningar. Det är lätt att känna rädsla och att uppleva maktlöshet.

Men rädslan blir inte farlig om vi har modet att utmana. Maktlösa är vi inte när vi ser klart, när vi ser varandra. Då behöver vi ljus. Den fråga vi ställer oss är: vad är radikalt? Vad kan utmana systemet? Vi frågar varandra: vad är en motståndshandling? Vi är Ung Vänster och vi är en motståndshandling.

Härmed förklarar jag Ung Vänsters riksting 2016 för öppnat.

För mer information eller för att besöka rikstinget kontakta
Jesper Hillbom, informationssekreterare

0727442979
[email protected]