Apoteksmonopolet faller! utropade de borgerliga dagstidningarna upphetsat när EG-domstolen igår, den sista tisdagen i maj denna kalla vår, tillkännagav sin dödsdom över ännu byggsten i den svenska modellen. Vårdminister Ylva Johansson menar samtidigt i en rakt motsatt tolkning att monopolet inte alls faller på grund av domen. Allt kommer förbli som vanligt.
En lätt deja-vu upplevelse infinner sig. Det här har vi ju hört förr. Med en regelbundenhet lika pinsamt förutsebar som PG Gyllenhammars grunda nyårsbetraktelser i DN, dyker EG-domstolen ner i den svenska debatten med utlåtanden över om olika delar av våra offentliga lösningar är förenliga med EU-rätten. Oftast finner domstolen att de inte alls är det. Men varje gång blir det ändå en tolkningsstrid där socialdemokraterna envist framhärdar i att ingenting behöver förändras: Vi kan vara med i EU utan att behöva rucka på vår välfärdsmodell. Man skulle vilja kunna hålla med dom.
Men tyvärr är det snarare så att det som nu kommer ske med apoteksmonopolet är detsamma som bit för bit inträffar med spelmonopolet, systembolaget och andra offentliga monopol: de undergrävs och kringsskärs av undantag, deras särställning och särfunktion urholkas och tillsist är det inget annat kvar av dem än ett frågetecken över varför de drivs i statlig regi, eftersom de beter sig som vilka företag som helst.
Vad är då poängen med ett apoteksmonopol? Skulle inte tillgängligheten öka om man kunde köpa receptfria (och möjligen även receptbelagda) mediciner i alla butiker? Skulle inte det vara bra?
Det finns många skäl till varför de offentliga monopolen en gång har byggts upp och skall värnas. Det handlar om rättvis och lika tillgång till lägsta möjliga pris, för alla. För min egen del, som obotlig hypokondriker, vill jag ha kvar apoteksmonopolet för att jag vill kunna lita på min pharmacept.
I dessa dagar av väntan på domslut från EG-domstolen, har landets alla ICA-handlare åkt som jehun i sina stadsjeepar med upphetsade svettpärlor glänsande i den överkammade flinten och träffats för att planera hur de snabbt ska förmå ta en stor del av den svenska läkemedelsmarknaden, en marknad som initialt beräknats vara värd 4 miljarder kronor (innan Marknadsföringen (förlåt: Informationen) kommit igång).
De här ettrigt planerande farbröderna utgör ett av skälen till varför jag inte vill bli av med apoteksmonopolet. Jag litar inte på dom.
Jag litar inte på att de verkligen objektivt och utan egna intressen ger mig rätt råd om jag går in och rådfrågar dem om vad jag ska göra när jag (ännu en gång) tror att jag fått borelia. Jag tror nämligen att de först av allt vill sälja sina varor till mig (herregud, de är ju ICA-handlare, det vore brottsligt av dem att inte försöka sälja!).
Jag kan vara paranoid, jag kan ha fel, men spelar det någon roll? Blotta misstanken om att den som skall råda och vägleda mig i frågor om medicinanvänding, kan ha andra intressen än att ge mig ärliga svar, ger mig kalla kårar. För jag kan inte tillräckligt mycket om läkemedel eller sjukdomar för att genomskåda dem.
Säger min pharmacept att jag nog borde ta den eller den medicinen för säkerhets skull, då gör jag det.
Och på den vägen kan lika stora hål komma att grävas i min plånbok som i min mentala hälsa. Våra pharmacepter är på samma vis som läkare och sjuksköterskor eller för den delen lärare, präster och imamer, våra rådgivare i tillvaron. Vi måste kunna lyssna på dem och lita på dem utan att tveka. Men står de med en reklambroschyr eller en twix i andra handen är det mycket svårt att inte undra vem de egentligen jobbar för.
Här har vi en av poängerna med det offentliga apoteksmonopolet: apoteket skall tillhandahålla både kvalificerad rådgivning och kvalitetssäkrade läkemedel. Utan baktankar. Apoteket är en del av sjukvårdssystemet, som sådant måste det bevara sin självständighet gentemot privata vinstintressen.
Därför är det sorgligt om apoteksmonopolet nu som så många andra offentliga monopol kommer offras på EU-rättens altare. Inte för att staten skulle förlora inkomster, men för att vi helt enkelt får en mer opålitlig medicinrådgivning och en medicinförsäljning som, likt all privat försäljning, är inriktad på att lura oss, inte hjälpa oss. För det är ju det försäljning går ut på, att övertala, inte att lyssna. Att alltid sälja, inte att sälja ibland.
Herregud vad det kliar, kan jag vara allergisk mot något? Bäst att springa och fråga Stig på ICA och hoppas att han vill mig väl.
Erik Berg, Ung Vänsters verkställande utskott 050601