Första maj-tal Göteborg 2005

Ung Vänsters förbundsordförande Tove Fraurud.

Kamrater, 1-majfirare, medlemmar av arbetarklassen!

Det här är vår dag. Denna dagen tillhör kassörskorna och snickarna, lågstadielärarna och undersköterskorna. Tandhygienisterna, dataprogrammerarna och Nisse på Manpower. Alla som jobbar på 7-eleven, delar ut din post, kör spårvagnen eller lagar mat i skolköken. Alla som får det här landet att fungera.

Det här är dagen då vi går ut på gatorna med lyfta huvuden och demonstrerar för vår rätt.

Så har vi gjort genom över hundra år av kamp. Medan tiden passerat har somligt förändrats, annat blivit sig förunderligt likt. Några av de första kraven redan gamla segrar, andra lika aktuella idag som den gång de först formulerades.

Och fortfarande är detta arbetarklassens dag.

Många har genom åren försökt hävda att vi inte längre finns. Att talet om klassamhället är förlegat. Att den nya tiden ersatt den arbetande klassen med något annat. Oklart vad.

Som om det inte längre fanns någon uppdelning i de som har och de som inte har.
Som om det inte längre fanns några utsugna eller några utsugare.
Som om klassamhället upphörde att existera för att vi slutar prata om det.

Sanningen är den, det är mer aktuellt än någonsin att tala om arbetarklassen.

Vi ser naturligtvis inte likadana ut som 1848, 1950 eller 1973 – men vi har heller aldrig någonsin varit likadana. Vi är kvinnor och män. Vissa av oss har arbete – andra är utan. Vi bor i förorter, i småstäder och på landsbygden; vissa av oss på den plats där vår släkt levt i generationer, andra uppryckta med rötterna och planterade på nytt. Vi lyssnar på hip-hop och dansband, schlager och Bruce Springsteen, vi har olika drömmar, tankar och bakgrund. Men trots alla våra olikheter så delar vi ändå gemensamma erfarenheter. Vi har gemensamma intressen. Och just därför måste vi fortsätta prata om arbetarklassen.

Tala om att vi existerar – för att se varandra. Upptäcka vår storlek och inse vår styrka. Formulera möjligheten att samhället skulle kunna vara annorlunda – om vi var de som satte dagordningen. För endast för att vi är tysta kan någon annan fortsätta bestämma vad som är sant och inte, vilka som räknas och vad som är viktigast. åt vilket håll samhället ska gå och vilka som ska behålla makten.
Därför firar vi 1 maj. För att ge varandra ett löfte att aldrig låta oss kuvas.
På arbetarklassens dag lovar vi varandra: Vi låter oss aldrig luras!

Sverige är idag rikare än någonsin. Aldrig någonsin tidigare har det producerats så mycket rikedomar i det här landet. Vi har så sjukt mycket pengar.

Jag sa det till min mormor för ett tag sen. Hon hade svårt att tro att det var sant. För hur ska någon kunna tro att vi är rika när det enda vi någonsin får höra är att vi inte har råd?

De skyller på statsskulden, på globaliseringen, pensionärerna eller något helt annat – men slutsatsen är varje gång densamma. Vi har inte råd, det finns inte pengar, vi måste allesammans spara. I landsting efter landsting, kommun efter kommun och i varje stadsdelsnämnd är mantrat detsamma – vi måste skära ned, vi måste privatisera – vi har inte längre råd med gemensam välfärd.

Människor i det här landet låter bli att gå till tandläkaren för att det är för dyrt. Barn till arbetslösa sitter i förorten hela sommaren för att deras föräldrar inte har råd att ta dem på semester. Ensamstående mammor låter bli att köpa skor för att pengarna inte räcker till.

Hur ska någon kunna tro att vi är rika när vardagen runt omkring oss säger att allting blivit sämre? Hur ska någon kunna veta hur det ligger till när ingen säger sanningen?

Förra året delade svenska storföretag ut sammanlagt 70 miljarder kronor i aktieutdelning.

Sanningen är att några blivit väldigt rika de senaste åren. Några har kunnat köpa sig ännu en segelbåt medan andra låter bli att åka på semester. Några skaffar träningskort för 15.000 per termin medan andra går med tandvärk. Några köper sig ännu en Gucciväska medan andra får ärva sina storasystrars skor.

Sverige är inte fattigt. Det finns pengar att satsa på offentliga sektorn, bygga bostäder och höja kvinnors löner. Det finns pengar att genomföra en miljöomställning, ge alla rätt till tandvård och ändå höja barnbidraget. Men några tjänar på att vi tror att det inte går att göra annorlunda.

Därför är vår uppgift, så enkel och så svår på samma gång: Att tala om vem som tjänar och vem som förlorar. Att berätta för din mormor vad som händer i Sverige. Att läsa och diskutera, att uppröras och organisera. Att vi fortsätter säga till varandra: Vi låter oss inte luras!

Människor går fortfarande utan arbete i Sverige. Arbetslösheten – det allra största slöseriet – den ligger fast på nivåer som för tjugo år sen skulle ansetts katastrofala. Trots det är det märkligt tyst.

Och varför? Inte för att det inte finns arbetsuppgifter som borde göras. Inte för att det inte finns resurser. Inte av någon slump. Utan för att någon tjänar på det.

För samtidigt som arbetslösheten permanentats, har också tystnaden brett ut sig på Sveriges arbetsplatser. Bland unga kvinnor ur min egen generation har närmare hälften någon form av otrygg anställning. Och medan tusentals går arbetslösa, arbetar andra ihjäl sig, stressar och bränner ut sig.

Sextimmarsdagen är en lösning lika enkel som genial. Vi delar på jobben, minskar utbrändheten, ökar kvalitén på jobbet och ger oss alla möjlighet att göra annat med våra liv än att arbeta. Sex-timmarsdagen skulle också i ett slag förändra villkoren för alla Sveriges deltidsarbetande kvinnor. För en feministisk rörelse som menar allvar finns få krav som kan vara viktigare.

Högern säger det är omöjligt att sänka arbetstiden. Det har de alltid sagt. Vi säger det är omöjligt att fortsätta så här. Därför säger vi till varandra på denna första maj: Vi låter oss inte luras. Det är dags för 6 timmars arbetsdag!

Jag är 24 år gammal. Jag hoppas att jag har några år kvar till pensionen. Men i min brevlåda landar ett orange kuvert där jag uppmanas välja pensionsförsäkring.

Så förvandlades löftet om en tryggad ålderdom till ovisshet inför börsens nycker. Varsågod och välj – lite pension eller jättelitet pension. Gratulerar.

Men jag vill inte välja pensionsförsäkring. Jag vill inte tvingas avgöra vem som ska tjäna pengar på min el eller vilka som ska göra vinst på min telefonräkning. Jag vill inte att några ska profitera på vårt behov av kollektivtrafik, vårdcentral eller utbildning.

Resultatet av privatiseringarna talar sitt tydliga språk. De enda som tjänat är de som plockat ut våra skattepengar i aktieutdelning. Vi andra har fått dyrare räkningar och sämre service. Personalen fått försämrade villkor, anställningstryggheten sopats undan och yttrandefriheten inskränkts.

Allt för länge har det varit tyst om privatiseringarna. Fastän undersökning efter undersökning visar att människor i Sverige vill ha mer och inte mindre gemensam välfärd har utvecklingen fortsatt åt samma håll.

Men nu växer motståndet. I fackföreningar och sociala rörelser växer kraven på stopp för privatiseringarna. Man organiserar sig för att försvara sin vårdcentral, fritidsgården eller kollektivtrafiken. För att säga att det finns ett alternativ till nedskärningar och privatiseringar. Vi behöver mer inflytande och inte mindre. Det är dags att utveckla, inte avveckla den offentl

iga sektorn. Demokratisera – inte privatisera.

Och på denna första maj säger vi till varandra: Vi låter oss inte längre luras. Det är dags att ta det tillbaka!

I en nyligen publicerad undersökning gjord på Lunarstorm, säger närmare hälften av alla unga tjejer i Sverige att de är rädda för att gå hem själva på kvällarna. Ingen borde vara förvånad. Rädsla för våld är något varje tjej och kvinna tvingas förhålla sig till någon gång under våra liv.

Samtidigt speglar undersökningen också den mytbildning som finns kring mäns våld mot kvinnor. I det allmänna medvetandet är den typiska våldtäktsmannen fortfarande ett dräglande pervo som kastar sig fram ur en buske. I själva verket är han oftast en killkompis, en pojkvän, någon vi känner och kanske älskar. Och den farligaste platsen i en kvinnas liv fortfarande vårt hem.

Mäns våld mot kvinnor är inget individuellt problem. Det är en del av en struktur för att hålla kvinnor på plats, tysta oss och ta ifrån oss makt. Mäns våld mot kvinnor måste erkännas som det allvarliga folkhälsoproblem det är, och lösningarna formuleras utifrån ett tydligt feministiskt perspektiv. Mer pengar till kvinnojourerna och feministiskt självförsvar i skolan är två självklara krav. Men det krävs också en medvetenhet om könsmaktsordningen i alla samhällets strukturer. I skolan, i vården, socialtjänsten och inte minst rättsväsendet.

Den feministiska rörelsen i Sverige har vunnit många segrar, men vi har fortfarande långt kvar. I den feministiska kampen står vänstern i första ledet.

Förra första maj firade vi fortfarande segern i höstens folkomröstning om EMU. Vi slog fast att det var en seger för arbetarklassen, för välfärden och demokratin. Vi ställde också krav på en folkomröstning om EUs nya grundlag. I år upprepar vi kravet. Och vi gör det med ännu större tyngd. Under detta år har vi stått över hela Sverige med namnlistor och argument, diskuterat och förklarat. Och över hundra tusen människor har redan skrivit på. Om du inte redan skrivit under, så gör det idag.

Trots det massiva stödet fortsätter regeringen att ignorera vårt krav. Det är naturligtvis inte förvånande. De vet att de skulle förlora varje debatt om EUs utveckling. Människor i Sverige vill inte ge ännu mera makt till något som saknar varje form av legitimitet. Vi vill inte bli en delstat i Europas förenta stater. Vi vill inte delta i bygget av ännu en militär supermakt.

Vi fortsätter därför kampanjandet. Vi fortsätter dela flygblad, samla namn, ordna studiecirklar och diskutera med klasskamrater och jobbarkompisar. Och vi minns att även kampen för en folkomröstning om EMU var lång och svår. även då ville etablissemanget helst bestämma själva. Med gemensam kamp tvingade vi dem att lyssna. Låt oss upprepa den segern. Och på denna första maj säger vi till varandra: Vi låter oss inte luras. Vi kräver folkomröstning om EUs grundlag!

We don t do bodycount.

Så säger den amerikanska ockupationsmaktens representanter i det ockuperade Irak. De vet att motståndet växer i takt med rapporterna om hur brutalt omänskligt detta krig är.

Men det finns andra som räknar. över 100.000 människor beräknas ha dött i Irak till följd av amerikansk ockupation. Siffran är oerhörd. ändå är den svenska regeringen tyst. Det är inget annat än en skandal.

Kamrater, och 1-majfirare, situationen i Irak är på många sätt komplex. Men det finns också sådant som är enkelt. Vi måste försvara det irakiska folkets rätt till motstånd mot ockupation. Vi måste fortsätta säga till varandra: Vi låter oss inte luras. USA – ut ur Irak!

Kamrater och 1 maj-firare, medlemmar av arbetarklassen!

Några tjänar på att vi tror att vi inte förstår. De vill göra politiken till något för experter och byråkrater, ett politikens Big-brother där vi andra får titta på medan samhällets orättvisor består.

För oss är utmaningen att göra demokratin till något mer än en dokusåpa. Att föra ut demokratins principer till våra skolor, bostadsområden och arbetsplatser. Där vill vi tillsammans diskutera, förstå och lära oss hur samhället fungerar. Där vill vi ta makten över vår framtid.

Vi kallar det socialismen, någon kanske vill hävda att det är passé. I själva verket är den mer aktuell än någonsin.

Till sist, kamrater, mötesdeltagare, bröder och systrar ur arbetarklassen – titta på varandra – och inse vår styrka. Inse att ensam inte är stark, men tillsammans kan vi förändra världen. Och om ni gillar vad jag sagt, applådera gärna när jag är färdig, men inse att applåder aldrig förändrat världen. För det krävs att ni också tar steget och organiserar er. I din fackförening, i jämställdhetsgruppen på din skola, i fredsörelsen eller hyresgästföreningen, i Ung Vänster och vänsterpartiet.

Och så kan vi säga till varandra på denna första maj: Vi låter oss inte längre luras!

För mer information, kontakta Tove Fraurud:
070-799 16 51, tove@ungvanster.se

Dags för feministiskt självförsvar!

Lunarstorm har på uppdrag av Tjejzonen, Manliga nätverket och regeringsprojektet Flicka, gjort en undersökning som visar att 47% av tjejerna i Sverige ofta eller ibland är rädda för att gå hem själva på kvällarna. Att närmare hälften av alla tjejer i Sverige är rädda kommer inte direkt som någon överraskning, men att få det svart på vitt borde ändå sätta igång en debatt. Vad bör göras för att Sveriges tjejer ska slippa gå runt och vara rädda?

Att de aldrig känner sig rädda svarar 23% av tjejerna i undersökningen. Kanske låter det bra – närmare en fjärdedel säger att de alltid känner sig trygga – men jag tror faktiskt vi måste fråga oss om det verkligen är vad den siffran betyder. Betyder det kanske inte egentligen att väldigt många tjejer låter bli att gå ut, låter bli att gå ensamma eller tar långa omvägar för att slippa känna sig rädda? Hur har de svarat som begränsar sina liv så mycket att de inte längre känner sig rädda? Det ger statistiken inget svar på.

Men oavsett vad statistiken innebär, så lyfter ändå undersökningen från Lunarstorm fram någonting väldigt viktigt – att rädsla för våld är något som varje tjej och varje kvinna fortfarande måste förhålla sig till, oavsett om vi vill eller inte. Varje tjej/kvinna hanterar det sen på olika sätt – en del genom att ta omvägar och bli förbannade över att man begränsar sig – andra genom att göra det man vill, men med en liten gnagande oro någonstans som säger att man kanske borde vara mer försiktig.

Undersökningen från Lunarstorm är viktig för att den slår fast att rädsla är något som varje ung tjej idag tvingas förhålla sig till, och något som behöver diskuteras och konfronteras. Men den säger också något om vilken bild av våldtäkter och övergrepp som fortfarande lever kvar i vårt samhälle. Fastän den typiska våldtäktsmannen inte är den dreglande galningen som hoppar fram ur en buske, utan snarare en killkompis på en hemmafest eller en pojkvän i ens egen säng, så lever bilden kvar av att det mest är utomhus vi borde vara rädda.

Risken när denna bild fortsätter reproduceras, är dels att en massa tjejer begränsar sina liv i onödan, men också att vi får en väldigt skev debatt om hur vi löser problemet. Istället för en diskussion om hela samhällets kvinnosyn får vi krav på fler poliser eller moralistiska diskussioner om hur vi tjejer borde begränsa våra liv ännu mer.

Feministiskt självförsvar åt alla tjejer i skolan är ett krav som Ung Vänster nu drivit i flera år, men det är ett krav som är värt att upprepa. Feministiskt självförsvar bygger på en väldigt enkel men ändå genial idé. Att kvinnor tillsammans kan hitta strategier för att omvandla vår rädsla till styrka, ge oss enkla verktyg för att försvara oss och skapa forum för att diskutera och hantera vår rädsla. Feministiskt självförsvar är ett sätt att säga: jag tänker inte låta mig begränsas, jag vet att jag är värd att försvara och jag vet att jag kan. Feministiskt självförsvar har förändrat mitt och många andra tjejers liv. Låt alla Sveriges tjejer få den chansen!

Tove Fraurud
Förbundsordförande Ung Vänster

Vi som inte spar…

En miljon svenskar saknar sparkapital, det konstaterar Länsförsäkringar i en rapport som presenteras idag.

Det borde knappast komma som en nyhet för någon, men för all del, det är alltid bra att det påpekas igen. Vi är rätt många som inte har den årslön på banken som folkpartiets finansminister Anne Wibble ansåg att varje klok och förutseende svensk borde hålla sig med.

Vi är rätt många som faktiskt inte följer utvecklingen på aktie- och fondmarknaden särskilt noga, och vi är rätt många som gäspar stort åt A-ekonomis börsrapporter, eftersom det är en värld vi ändå inte har tillgång till. För hur skulle vi någonsin kunna bygga upp något sparkapital, när hela inkomsten går åt till att betala de mest nödvändiga omkostnaderna för att överleva?

Länsförsäkringars privatekonom Elisabeth Hedmark säger i Dagens Nyheter att de hushåll som saknar sparbuffert "lever väldigt farligt", de "skulle behöva bygga upp en sparbuffert". Jag har samma känsla, det vore förbannat skönt att ha en marginal, en liten fondportfölj eller bara ett bankkonto med en liten reserv. Så alla tips på hur jag bäst placerar de noll (0) kronor jag har kvar när räkningarna är betalda i slutet på månaden, mottages därför tacksamt.

Under 90-talet fick framförallt ungdomar, ensamstående mödrar och invandrare sämre ekonomiska förhållanden. I gruppen ensamstående mödrar ökade andelen som inte hade någon kontantmarginal från 32 till 50 %. Detta har sammanfallit med att sysselsättningsgraden för samma grupper har minskat och andelen med tillfälliga anställningar har ökat. Bland oss ungdomar ökade andelen med tidsbegränsat arbete från 26 till 52 %. Det är den nygamla given i den åter alltmer oreglerade kapitalismen – få jobb ena dagen och förlora det dagen därpå. Utan att någonsin veta vad som väntar. Vi, om några, skulle alltså behöva sparkapital för att klara oss när vi lever mellan de tillfälliga jobben. Men vi, om några, är just de som saknar sparkapital.

Det framgår inte i Länsförsäkringars studie vad det innebär för en människa rent psykosocialt att inte ha några ekonomiska marginaler i ett samhälle där allting kostar pengar. Men resultatet ser man i andra undersökningar om hur svenskarnas hälsa utvecklats under 90-talet. Alltfler lider av ihållande änglsan, ångest och oro. Bland oss ungdomar har andelen som lider av ångest under 90-talet ökat från 6 till 17 %, rapporterar välfärdsbokslutet. Det är en ökning med 150 %.

Att ständigt behöva fundera över hur man ska överleva nästa månad tär på en människa. Så det är lätt att skriva under på länsförsäkringars slutats att alla borde bygga upp en sparbuffert. Det finns dock bara ett sätt att åstadkomma en sådan utveckling, och den lösningen hotar fördelningen av överskottet och är därför både politiskt farlig och förbjuden: höj lägstalönerna, höj kvinnolönerna, höj studiebidragen!

Det skulle den dryga miljonen svenskar utan sparkapital tjäna på. Vi skulle må bättre, vara gladare, spara mer. Leva ett värdigt liv.

Förvar istället för vård?

Vi befinner oss åter där att den svenska kriminalvården är mer av förvaring än vård. Och varken justitieministern eller regeringens utredare tycks vara intresserade av att röra sig i någon annan riktning. Nya superfängelser, indragna permissionsrätter, hårdare tag, det är den kur som ordineras den som hamnat på samhällets avigsida.

Den svenska kriminalvården behöver uppenbarligen hjälp att hitta tillbaka till vårdtanken. En sådan utveckling förutsätter förstås att man har med sig klienterna i processen. Inga har bättre erfarenheter av den nuvarande kriminalvårdens brister och avigsidor än internerna själva. Att förtroenderåden på anstalterna nu försöker organisera sig i en central organisation, Frio, är därför något som kriminalvårdsstyrelsen borde hälsa med entusiasm. Behovet av att på central nivå få en fungerande dialog mellan intagna och kriminalvård är stort. Förhållandena på fängelserna befinner sig under gränsen till det anständiga. Att den situationen kan fortgå och förvärras, är helt beroende av att fångarna berövats rätten och möjligheten att organisera sig, höja sina röster och på ett effektivt sätt påtala missförhållandena.

Inom kriminalvården, om någonstans, är starka klientorganisationer en förutsättning för att garantera klienternas integritet. Ung Vänster kräver att fångarnas självklara rätt att organisera sig i föreningar och fångfackliga organisationer respekteras. Vi kräver att Förtroenderådens riksorganisation erkänns som en legitim förhandlingspart av kriminalvårdsstyrelsen. Vi kräver att fångarna ges reella möjligheter att organisera sig centralt genom att träffas över anstaltsgränserna.

Nej till superfängelser, ja till mänskliga rättigheter åt Sveriges fångar.

Folkomrösta om konstitutionen?

Under 2005 kommer 10 länder att folkomrösta om EU:s förslag till upprättande av en konstitution. Tyvärr verkar det som Sverige kan bli ett av få länder där folket inte ska få säga sitt. Sedan lång tid tillbaka har vi, tillsammans med andra folkrörelser, drivit kampanj för en folkomröstning om konstitutionen. På gator och torg, i skolor och på arbetsplatser har vi stått med våra namnlistor, diskuterat och argumenterat och mötts av ett massivt stöd.
Den 22 Mars lämnades den hög av namnlistor in som människor landet runt skrivit på för att kräva att Sveriges regering ska låta oss rösta om saken. Undersökning på undersökning visar också att en överväldigande majoritet av svenska folket stödjer kravet i namninsamlingen. Trots det händer det ingenting.

Istället för folkomröstning ska vi få leka debatt fastän utgången redan är klar. När riksdagen får bestämma blir det ja. Den uppenbara anledningen till att vi inte får folkomrösta är makthavarnas rädsla.

Konstitutionen är ytterligare ett led i byggande av ett Europas förenta stater. De stora länderna får mer makt, befogenheterna i utrikespolitiska frågor stärks ytterligare och EU kommer även att kunna ta sig ännu större makt över inrikespolitiska frågor.

Samtidigt som den samlade EU-kritiska rörelsen i Sverige kämpat och kämpar för en folkomröstning är det en förvånande tystnad hos de folkomröstningsvänliga partierna i riksdagen.

Det finns förslag på att använda misstroendevotum mot regeringen för deras arroganta sätt att säga nej till förslaget om folkomröstning.Vi anser att missförtroendevotum ska användas i få fall, detta är dock ett sådant. När en regering försöker överlämna makt, som de bara fått till låns av folket, helt utan vare sig folkomröstning eller mellanliggande val måste reaktionen vara hård och skoningslös.

Att inte tänka över detta alternativ utan istället sitta stilla och se på när konstitutionen drivs igenom och en nyliberal federation växer fram är sorgligt.

Vi som jobbar utomparlamentariskt kommer dock att fortsätta slita- fortsätta dela flygblad, hålla torgmöte och skriva insändare, fortsätta hålla studiecirklar och prata med folk om folkomröstning. Vi väntar på att ni i riksdagen ska göra ert!

Ung Vänsters förbundsstyrelse 050409

Försvara kollektivavtalet!

Byggnads blockad mot det lettiska bolaget Laval i Vaxholm har återigen gett fart åt frågan hur det svenska systemet med starka kollektivavtal ska skyddas. Ett förslag som kommit upp är att stat och kommun vid offentliga upphandlingar ska kräva kollektivavtal.

Ung Vänster ställer sig bakom det förslaget och ser det som ett steg i försvaret av kollektivavtalen. Vi kan redan idag se hur många av de offentliga verksamheter som lagts ut på entreprenad har tagits över att oseriösa skojarföretag som i bästa fall ger de anställda slavkontrakt och i värsta fall inget avtal alls. Kommunerna och staten har ett ansvar för den verksamheten som bedrivs för våra skattepengar oavsett om verksamheten sker i offentlig regi eller inte. Därför är kravet på kollektivavtal naturligt.

Ung Vänster ser också att detta skulle innebära att fackets möjligheter att prioritera kvinnolöner inom den offentlgia sektorn skulle öka. Kommunals styrka vid förhandlingarna skulle bli betydligt större om kollektivavtalen gällde fler av de som defacto arbetar inom kommunals sektorer.

Olika jurister har uttryckt att ett sådant krav troligen skulle strida mot EG-rätten. Detta är i sig typiskt för EU-medlemskapets konsekvenser. Vår möjlighet att självständigt besluta om hur vår verksamhet, som vi betalt med våra skattepengar skall skötas beskärs kraftigt. Möjligheten att driva en vänsterpolitik blir mycket liten. Därför måste dessa hinder bekämpas. Om EG-rätten förvägrar kommuner och stat att skydda de arbetare som utför nödvändiga sysslor åt den offentliga sektorn genom att garantera dem kollektivavtal så måste EG-rätten förändras.

Samtidigt vill Ung Vänster passa på att gratulera Byggnads till segern mot Laval, som tvingades avbryta sin verksamhet i Vaxholm. Vi vill också önska byggnads och andra fackförbund lycka till i deras framtida arbete i försvaret av kollektivavtalet, exempelvis den blockad som inleds den 20 april mot företaget MIPA Bygg i Ystad som vägrat teckna avtal. Facklig kamp är nödvändig för försvaret av alla svenska kollektivavtal, ge aldrig upp!

Ung Vänsters förbundsstyrelse 2005-04-09

(s)ka(m) på er!

Socialdemokraterna och moderaterna har befäst järnaxeln i svensk flyktingpolitik. Genom att i riksdagen rösta emot förslaget om att ge apatiska flyktingbarn uppehållstillstånd i Sverige har en gräns för regeringens redan repressiva flyktingpolitik passerats.

Barn som helt tappat motivationen att leva, som spenderar dagarna i ända genom att stirra i tak eller i väggar, och som måste sondmatas för att överleva, är tydligen inte apatiska på riktigt enligt migränminister (migrationsminister) Barbro Holmberg. Istället skulle barnen simulera ett tillstånd som enligt all forskning inte går att simulera. Samma minister har också uttryckt att en humanitär katastrof skulle uppstå om uppehållstillstånd beviljades till dessa barn. Det är uppseendeväckande att Sveriges migrationsminister är så djupt okunnig och ointresserad av att ändra kurs mot en mer human flyktingpolitik. Vad som är en humanitär katastrof är den svenska flyktingpolitiken, och inget annat. Arkitekterna bakom taggtråden runt Sverige är inte Ny Demokrati eller Sverigedemokraterna.

Det är moderaterna och socialdemokraterna som ingått ett heligt äktenskap i att institutionalisera en djupt rasistisk flyktingpolitik. Moderaterna och socialdemokraterna har ställt sig bakom det rasistiskt anstrukna transportörsansvaret. Man har medvetet fördröjt nedläggningen av utlänningsnämnden. Man har avvisat nollställning- sk amnesti. Man avslår förslag om att förbättra den organiserade verksamheten vid flyktingförläggningar. Och nu senast förvägrar man barn som tappat förmågan och viljan att leva från att stanna i Sverige och kunna börja bli friska.

Därmed har ytterliggare en spik satts i kistan och ytterliggare ett stängsel rests mot de flyktingar vill söka fristad i Sverige.

Är vänstern ett tillräckligt feministiskt alternativ?

Feministisk initiativ borde vara en tänkbar allianspartner. Vi delar samma frustration och mål, skriver Ida Gabrielsson, ordförande för Ung Vänsters feministiska utskott.

Behövs ett feministiskt initiativ i Sverige idag? Ja, men kanske inte det som Gudrun Schyman nu har lanserat. Jag tror att vänsterpartiet redan är det feministiska partiet som Sverige behöver.

Det feministiska initiativet säger sig vilja organisera både män och kvinnor för att politiskt bryta ner patriarkatet. De säger också att de redan etablerade partierna har misslyckats med det, trots att nästan alla kallar sig feminister. När det gäller de övriga partierna så är den kritiken självklar. Och kanske bör även vi fundera kring vad vi misslyckats med när det nya partiet nu har sett ljuset.

Vad föreningen nu presenterar som sin politiska plattform, påminner på många sätt om den feminism som vi redan står för. Den ger uttryck för samma frustration som vi känner över att det inte händer något radikalt och att vi istället får se allt fler försämringar när det kommer till kvinnors liv och situation i vardagen.

Det som förvånar är att de inte sticker ut och är radikalare i sina feministiska krav. Och deras problem kommer också självklart att vara avsaknaden av en klassanalys. Samtidigt består föreningen idag främst av vänsterkvinnor och de flesta krav som ställs är sådana som gynnar alla kvinnor, även oss från arbetarklassen.

Nej, ett feministiskt parti ska inte ses som ett direkt hot mot vänstern. Det som snarare krävs av oss är att vi prioriterar upp och tydligare formulerar krav om förändring. Vi måste möta den frustration som finns när jämställdheten inte prioriteras. När neddragningar för kvinnojouren sker i kommuner samtidigt som våldtäkterna ökar. När privatiseringar och neddragningar i välfärden är ett faktum som försämrar kvinnors positioner på arbetsmarknaden. Då måste vi vara det parti och förbund som tar det på allvar, försvarar de feministiska segrar som har nåtts och i större utsträckning än idag samtidigt ställer nya krav.

Kanske måste vi ha lite självkritik och inse att om vi menar allvar med att vi är en av de största feministiska krafterna i dag, så medföljer också ett ansvar, ett ansvar som vi inte tagit fullt ut.

Hela vår formulerade politik måste i mycket högre utsträckning utgå från ett feministiskt perspektiv. Feminismen måste på ett mycket tydligare sätt genomsyra allt vi gör och är. Hand i hand med en feministisk offensiv i politiken måste vänstern också jobba internt med att kvinnor som organiserar sig känner att de får det inflytande de vill ha. Detta gäller hela arbetarrörelsen i stort, även vänsterpartiet och Ung Vänster.

Feministiskt initiativ menar att det är strukturerna i sig som det är fel på och vill ha ett mindre hierarkiskt uppbyggt parti. Jag tror snarare att det som gäller är att inse att ingen förening kan vara en ö isolerad från det patriarkala samhälle vi lever i.
Däremot kan man aktivt arbeta för att motverka och bryta ner dessa strukturer internt i rörelsen.

Den nya föreningen säger sig vilja sätta press på de existerande partierna och på så vis skapa en feministisk offensiv. För att göra det tror jag snarare att det behövs ett större utomparlamentariskt tryck från en starkare kvinnorörelse som tvingar fram nödvändiga förändringar i en feministisk riktning. Men om föreningen i höst ombildar sig till ett feministiskt parti och tar en plats i riksdagen, så är det i många frågor en självklar allianspartner för ett feministiskt och socialistiskt vänsterparti.

Ida Gabrielsson
ordförande i Ung Vänsters feministiska utskott

Atrikeln har publicerats i Flamman

Remissyttrande om EU-konstitutionen

Regeringen är oansvarig och feg som inte vågar underställa EU-konstitutionen en ordentlig folklig prövning genom en folkomröstning.

Det skriver Ung Vänsters EU-konstitutionsgrupp i förbundets remissyttrande över departementspromemoria Ds2004:52, Fördraget om upprättande av en konstitution för Europa. Remissyttrandet fokuserar på konstitutionens konsekvenser för demokratin, beslutanderätten och alliansfriheten.

För ärlighetens skull borde konstitutionsförespråkarna gå med på att skriva in en plattläggningsparagraf i den svenska grundlagen, omfattningen av den underordningen vi ger oss in i med Konstitutionen, måste göras tydlig, annars sätts demokratin ur spel, skriver gruppen vidare.

Hela texten kan läsas nedan eller laddas hem i pdf-format här (högerklicka och välj "spara som")

Remissvar_Ds2004-52_Ung_Vänster.pdf

REMISSYTTRANDE
Remissyttrande över departementspromemorian Fördraget om upprättandet av en konstitution för Europa (Ds2004:52)

1. Sammanfattning
Ung Vänster anser i likhet med en stor del av de rödgröna partierna i övriga EU att Fördraget om upprättandet av en Konstitution för Europa bör förkastas. Konstitutionen har inte tillkommit som ett resultat av några folkliga
initiativ, tvärtom är det frågan om en uppifrånprodukt, skriven av ett åldersstiget, manligt dominerat framtidskonvent. Den färdiga produkt som nu skall ratificeras av medlemsländerna är behäftad med demokratiska brister, politiserade skrivningar, otydliga och motsägelsefulla formuleringar och artiklar som i många stycken kan befinna sig i konflikt med svensk grundlag.

I detta remissvar utvecklar vi vår syn på det uppnådda
förhandlingsresultatet. Vi har av tidsskäl begränsat oss till resonemang kring några centrala artiklar, med förtroende till andra remissinstansers förmåga att lyfta en diskussion kring viktiga delar av fördraget som vi inte berör här. Sammanfattningsvis anser vi att:

• EU-rättens företräde framför svenska lagar och grundlagar (artikel I-6) innebär en betydande konstitutionell förändring jämfört med den begränsade rättspraxis som etablerats av EG-domstolen, och medför därtill en ökad otydlighet.

• Unionens upprättande som juridisk person (artikel I-7) och avskaffandet av trepelarsystemet medför en dramatisk utvidgning av de områden som omfattas av ett överstatligt beslutsfattande.

• Flexibilitetsklausulen (I-18) gör att förutsebarheten i den överlåtna beslutanderättens framtida omfattning försvinner

• Införandet av beslutande med kvalificerad majoritet som normalt
lagstiftningsförfarande i ministerrådet (artikel I-23.3) kringskär ytterligare det svenska folkets möjligheter att utkräva ansvar för de lagar som styr oss.

• Ovan uppräknade förändringar medför sammantaget att
beslutanderätt har överlåtits i en sådan omfattning att – förutsatt att fördraget antas – en plattläggningsparagraf borde införas i den svenska grundlagen för att tydliggöra omfattningen av den svenska underordningen.

• Den svenska alliansfriheten är inte förenlig med skrivningarna om en gemensam försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik.

• Den svenska beslutsprocessen kring det konstitutionella fördraget präglas av en uppenbar ovilja att tillåta en folklig påverkan eller granskning. En folkomröstning eller en ratificering med mellanliggande riksdagsval är nödvändig för att konstitutionen skall ha ett uns av demokratisk
legitimitet.

2. Beslutsprocessen hittills och fortsättningsvis
1. Inledningsvis kan konstateras att föregående remissrunda inte gav någon positiv mersmak kring vilken tilltro regeringen fäster vid
remissinstansernas synpunkter. Trots att flera tunga remissinstanser markerade uppfattningen att det konstitutionella fördraget var oförenligt med paragrafer i svenska regeringsformen, har regeringen avfärdat idén att låta lagrådet pröva konstitutionsförslaget. UD:s kommentarer i den föreliggande promemorian utstrålar en för fortsättningen lika illavarslande immunitet gentemot kritik. Skall man tro UD har förhandlingsresultatet varit alltigenom tillfredsställande, trots att Sverige i flera avgörande frågor har lagt sig platt eller accepterat skrivningar utan att dess konsekvenser för svensk demokrati utretts fullgott. Regeringens inställning är oansvarig och feg.

2. Vi finner också anledning att kritisera den hittills tillämpade och den fortsättningsvis föreslagna beslutsprocessen. även om förfarandet i juridisk mening är korrekt så följer det likväl inte andemeningen i statsskickets principer om att avgörande förändringar av formerna för beslutsfattandet bör underställas folket i riksdagsval eller genom folkomröstning.
De många olika åtgärder som företagits för att möjliggöra en ratificering av det konstitutionella fördraget utan att i något skede tillfråga folket, visar på en rädsla för att underkasta fördraget en verklig demokratisk prövning.
Riksdagen har t ex genom den förberedande ändring av RF 10:5 som beslutats i lag 2002:903 gett sig själva möjligheten att ratificera konstitutionen utan att tillfråga folket eller genomföra ett mellanliggande riksdagsval. Grundlagsändringen genomfördes utan någon bred folklig debatt, vänsterpartiets och miljöpartiets försök att få upp frågan på dagordningen i riksdagsvalet 2002 möttes med tystnad från övriga partier. Förfarandet är förvisso inte förbjudet, men det indikerar en mycket medveten strävan att genomföra hela behandlingen utan att ge svenskarna möjlighet att säga sitt.

3. Huruvida fördraget under alla omständigheter är förenligt med regeringsformen, råder det delade meningar om bland remissinstanserna i den förra remissrundan. Ung Vänster är av den uppfattningen att man på goda grunder kan anse att bl.a. unionsrättens företräde (artikel I-6), unionens upprättande som juridisk person (artikel I-7), flexibilitetsklausulen (artikel I-18), tillämpandet av kvalificerad majoritet som normalt lagstiftningsförfarande i ministerrådet (artikel I-23.3), den förändrade röstviktningen i
ministerrådet (artikel I-25) och möjligheten att utöka majoritetsröstningen (artikel IV-444) befinner sig i konflikt med delar av RF 10:1 och därigenom RF 10:5. Med anledning av de faktiska tolkningsoklarheterna bör regeringen tillsätta en ny grundlagsutredning för att pröva konstitutionens tillämplighet i förhållande till svensk grundlag.

4. Det bör också framhållas att det konsoliderade författningsförslaget, såväl som det ursprungliga förslaget från Framtidskonvetet, har tillkommit och behandlats efter riksdagsvalet 2002. De riksdagsledamöter som i december föreslås ratificera fördraget har valts i ett riksdagsval då konstitutionen inte fanns på dagordningen, eftersom den inte var skriven ännu. Väljarnas möjligheter att påverka riksdagens sammansättning utifrån kandidaternas inställning till konstitutionen har varit obefintlig.

5. Det konstitutionella fördraget är förstås i juridisk mening inte en del av svensk grundlag, men i faktisk betydelse motsvarar konstitutionen de svenska grundlagarna, i den meningen att den anger formerna för statsskicket. Konstitutionen
kan därför beskrivas som EU:s grundlag – något som själva ordet ”konstitution” också antyder att det rör sig om. Av samma anledningar som svenska grundlagsändringar skall behandlas enligt ett särskilt förfarande, bör denna avgörande förändring av EU:s fördragsgrunder behandlas med särskild omsorg som garanterar en folklig möjlighet att påverka fördragsändringen.

6. Utifrån ovan anförda resonemang förordar Ung Vänster

en folkomröstning eller en ratificering med ett mellanliggande riksdagsval. I det följande övergår vi till att ge vår syn på det uppnådda förhandlingsresultatet och innebörden i några av skrivningarna.

3. Majoritetsröstning och avskaffande av trepelarsystemet
Enligt RF 10:5 kan beslutanderätt överlåtas till EU endast i den utsträckning som sådan beslutanderätt inte rör principerna för statsskicket.
Till statsskickets principer hör regeringsformens portalparagraf: ”All offentlig makt i Sverige utgår från folket.” Den
vanligaste och rimligaste tolkningen av denna skrivning är att det endast är politiska företrädare som är ansvariga inför de svenska väljarna, som har rätt att fatta för dessa väljare bindande beslut.

Frågan vi ställer oss här är om det konstitutionella fördraget på någon punkt medför överlåtande av beslutanderätt som rör regeringsformens portalparagraf. Ung Vänster menar att så måste anses vara fallet

I och med utvidgningen av majoritetsbeslutandet i ministerrådet och avskaffandet av EU:s trepelarsystem är det utan tvivel så att en dramatiskt ökad mängd beslut och lagar kommer kunna klubbas igenom i strid med Sveriges vilja. Vi riskerar att på en mängd områden bli bundna av lagar som klubbats av representanter för andra länders medborgare, vilka inte kan ställas till svars av de svenska väljarna.

Härigenom utvidgas EU:s beslutanderätt på ett sätt som står i uppenbar konflikt med de svenska väljarnas möjlighet att utkräva ett politiskt ansvar för besluten.

Det är viktigt att våra grundlagar är konsistenta. Som det ser ut nu kommer det uppstå uppenbara frågetecken kring tolkningen av vår egen grundlag, vilket ur konstitutionell synvinkel är mycket olyckligt. Ung Vänster ser därför ett behov av att åter lyfta frågan om att i grundlagen införa den plattläggningsparagraf som en riksdagsmajoritet avvisade 1994.
Plattläggningsparagrafen som föreslogs i en grundlagsutredning (SOU 1993:14) avfärdades den gången utifrån några grundantaganden som bl. a gick ut på att Sverige endast lånade ut sina befogenheter i en omfattning som kunde förutses. Man vilade också på argumentet att området för överstatlighet var begränsat till den inre marknaden.

När det gäller det första antagandet menar Ung Vänster
att artiklarna I-18 och IV-444 medför att den framtida omfattningen på den överlåtna beslutanderätten inte längre kan förutses.
Vad gäller det senare av argumenten har det förstås förlorat sin giltighet i och med avskaffandet av trepelarsystemet. Unionens rättsligt bindande lagstiftning utökas därigenom till bl a straffrätten och utrikespolitiken. Det kan därför inte längre hävdas att det är fråga endast om utlånande av marginella befogenheter, tvärtom handlar det om vad som måste betraktas som väsentliga delar av folkstyret.

Med dessa förändrade förutsättningar i beaktande borde
en ny grundlagsutredning vara lämplig för att än en gång komma tillrätta med om en
plattläggningsparagraf bör införas i grundlagen i syfte att tydliggöra omfattningen av underordningen.

Regeringen är i sin promemoria bestämd i sin uppfattning att en sådan inte behövs. Det räcker, menar man med förändringar i anslutningslagen (1994:1500). För oss framstår detta som en alltmer orimlig hållning som ytterligare befäster en – för all del redan långt driven – nonchalans inför den svenska grundlagens tydlighet.

Det ska kanske tydliggöras att en plattläggningsparagraf förstås inte är något vi egentligen vill
ha, då vi överhuvudtaget inte önskar se konstitutionen antagen. Vi tar upp diskussionen därför att det bör framgå i debatten att en sådan (möjligen) är en förutsättning för ett ratificerande av konstitutionen.

4. Flexibilitetsklausulen
Artikel I-18, flexibilitetsklausulen lyder i sin första punkt:

1. Om en åtgärd från unionens sida skulle visa sig nödvändig för att, inom ramen för den politik som anges i del III, nå något av de mål som fastställs genom konstitutionen, och konstitutionen inte innehåller de nödvändiga befogenheterna härför, skall ministerrådet, på förslag av Europeiska kommissionen och efter Europaparlamentets godkännande, med enhällighet anta lämpliga åtgärder.

Regeringens bedömning i promemorian är att flexibilitetsklausulen inte medför någon risk för överlåtelse av ytterligare beslutanderätt: ”Att beslut skall fattas med enhällighet har regeringen bedömt vara en garanti för att bestämmelsen inte kommer att tillämpas på ett sådant sätt att unionens befogenheter utvidgas.”

Vi anser att regeringen här alltför lättvindigt viftar bort riskerna. Det finns inga garantier för att det svenska folket genom sina riksdagsledamöter kan hindra en svensk minoritetsregering från att medverka i att genom ett enhälligt beslut i ministerrådet utvidga EU:s befogenheter på ett politikområde i strid med en majoritet av riksdagspartiernas vilja. I praktiken blir flexibilitetsklausulen därför en möjlighet för regeringar att kringgå sina parlament.
Flexibilitetsklausulen innebär också ett inslag av laga efter läglighet som inte klingar särskilt väl med den svenska grundlagens grundläggande princip att den offentliga makten utövas under lagarna.

5. Unionsrättens företräde
Utrikesdepartementet är måna om att påpeka att Artikel I-6 inte innebär någon stor förändring. Principen om unionsrättens företräde framför nationell rätt återspeglar endast etablerad domstolspraxis sedan lång tid tillbaka, påpekar man, vilket förstås är helt riktigt.

Dock föreligger, menar vi, en helt avgörande skillnad mellan en praxis som lästs in av domstolen och ett konstitutionellt fördragsfästande av samma princip. Domstolen har fått göra avvägningen inom respektive område, och utsträckningen av tillämpningen har varit tvungen att ta hänsyn till nationella grundlagar och vad som är politiskt möjligt. Med de skrivningar som nu skall införas behöver några politiska hänsyn inte tas på samma vis, vilket påpekas i Uppsala Universitets remissvar på promemoria Ds 2003:36, fortfarande tillämpligt:

”Politiskt ter sig unionsrättens företräde som en informell och fläckvis framvuxen domstolspraxis, där en sådan av makt- och opinionsskäl går att praktisera. Undantag av stort allmänt intresse är licensfinansieringen av Sveriges Radio, försäljningen av alkoholhaltiga drycker genom Systembolaget, drivandet av kärnkraftverk enligt svensk lag samt skattefinansierad sjukvård i sekundärkommunal regi. På samtliga dessa områden är det uppenbart, att unionsorganen inte förmår – och av omsorg om sin egen politiska legitimitet – heller inte önskar hävda principen om den europeiska konkurrensrättens principiella företräde. Frågan är vilken skillnad det skulle göra om principen blev uttryckligen inskriven i det grundläggande unionsfördraget och om vi från svensk sida genom en ratificering ansåg detta gå att förena med vårt statsskick.” (sid 6)

Vad händer om unionsrätten hamnar i konflikt med svenska grundlagar? De skrivningar som finns om att unionsrätten måste ”ta hänsyn till de enskilda ländernas politiska identitet och deras konstitutionella traditioner” lämnar inga garantier för att svenska grundlagen skulle gå segrande ur en sådan konflikt.

Därtill kommer att unionsrättens företräde idag endast gäller för de frågor som faller inom den första pelaren, medan vi med konstitutionen får en omfattning som utsträcker sig till hela unionen.

Vi ansluter oss vidare i vår bedömning av artikel I-6 till den uppfattning som Konstitutionsutskottet släppte ur sig våren 2003, angående Unionsrättens företräde:

”En sådan kodifiering medför inte ökad förutsägbarhet eller k

larhet, utan kan tvärtom skapa osäkerhet om huruvida alla de omfattande och nyanserade resonemang som EG-domstolen fört i sina vägledande beslut skall anses gälla när de överförs till en formulering på blott ett par meningar i en fördragsartikel.”

6. Militär, försvar, straffrätt, neutraliteten och den gemensamma säkerhets och utrikespolitiken.

Artikel I-16.2 lyder:

”Medlemsstaterna ska aktivt och förbehållslöst stödja unionens gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik i en anda av lojalitet och ömsesidig solidaritet och skall respektera unionens åtgärder på detta område. De skall avstå från varje handling som strider mot unionens intressen eller riskerar att minska dess effektivitet.”

UD kommenterar (s 37 Del 1 DS 2004:25):

”Sverige agerade framgångsrikt – i samarbete med Irland, österrike och Finland – för att i fördraget klargöra att den nationella alliansfriheten inte påverkas av fördraget.”

Att Sverige med ovanstående artikel godkänd skulle, behålla sin neutralitet gällande utrikespolitiken framstår som naivt. Beslut gällande utrikespolitik, undantaget försvarspolitiska åtgärder omfattas vidare av flexibilitetsklausulen vilket gör att Sverige är tvingade att å ena sidan hålla med och om vi röstar mot majoriteten i vilket fall följa solidaritetsprincipen och som konsekvens vara tysta om vi inte samtycker. Att säga att detta är att framgångsrikt upprätthålla vår neutralitet är paradoxalt. Ett sådant skifte i utrikespolitiska frågor är av sådan tyngd att de borde underställas en folkomröstning.

Artikel I-40.3:

”Medlemsstaterna skall förbinda sig att gradvis förbättra sina militära resurser.”

Denna skrivning har lämnats utan kommentar i promemorian. även vår kommentar kanske tycks överflödig. Enda antydan till svar är att ”övriga bestämmelser om fördjupade samarbeten i del III motsvarar i huvudsak bestämmelserna i EG-fördraget”. Att Sverige enligt denna princip skulle börja upprusta istället för att nedrusta tycks inte för oss som att det i huvudsak går i linje med den andra pelarens mellanstatliga konstruktion. Att undanhålla/inte
skriva om/ ”glömma” viktiga sekvenser underlättar inte den demokratiska process som detta ”fördrag om upprättandet av en konstitution för Europa” ska genomgå enligt statsminister Göran Persson.

Artikel III – 206:

”Medlemsstaterna skall samordna sitt uppträdande inom internationella organisationer och vid internationella konferenser. De skall där hävda unionens ståndpunkter”

Enda kommentaren att finna på dessa skrivningar om EU:s gemensamma utrikespolitiska röst är att det ännu inte fastställts några gemensamma riktlinjer. Att den gemensamma linjen och andan av solidaritet angående utrikespolitiken är ett tydligt steg mot federalism och bort från en substantiell alliansfrihet är för oss uppenbart. UD har i sina förhandlingskommentarer bara en luftskrivning om att den militära alliansfriheten fortfarande finns kvar. Att medlemsstaterna ovillkorligt ska samordna sitt uppträdande vid internationella konferenser är ett inte marginellt steg mot en i grunden förändrad union jämfört med den mellanstatliga som vi gick till val kring för drygt 10 år sedan.

7. Avslutning
Som påpekades inledningsvis behandlar detta remissvar långt ifrån alla de aspekter av det konstitutionella fördraget som Ung Vänster upplever som problematiska. Våra uppfattningar utvecklas vidare i de skrifter som utges av förbundet och de program som antas av förbundets medlemmar vid kongresser och riksting.

Vi hoppas att den fortsatta behandlingen av frågan leder till en öppen och bred debatt, med ett folkligt deltagande i beslutsprocessen, värdigt andemeningen i den svenska demokratin.

Malmö, den 21 mars 2005