Stefan Lindborg invigde Ung Vänsters riksting i Herräng

Under påskhelgen 18-20 april håller Ung Vänster riksting i Herräng utanför Norrtälje norr om Stockholm. Stefan Lindborg, förbundsordförande för Ung Vänster invigde rikstinget med att tala inför de 109 ombud som kommit från hela landet för att delta i debatten kring Ung Vänsters valprofil och valstrategi.

”Vi samlas till riksting i en tid där vänstern är på frammarsch. Där den feministiska rörelsen är starkare än på mycket länge och där vi kan se en omfattande antirasistisk mobilisering. Högerregeringen är tillbakatryckt och bland borgerliga tänkare verkar den dominerande frågeställningen vara: vad gör vi när valet och regeringsmakten är förlorade?”

I sitt tal tog Stefan Lindborg bland annat upp årets dubbla valrörelser med EU-valet som närmast ankommande:

”Vi har sedan lång tid tillbaka en grundmurad och principfast inställning till den Europeiska unionen. Vi ser EU som ett högerprojekt, där företagens vinster och marknadens intressen konsekvent sätts i första rummet. Vi ser EU som ett odemokratiskt projekt, där makten över vår framtid flyttas allt längre från oss själva. Från folkvalda i riksdagen till tjänstemän och byråkrater i Bryssel. Därför är vi EU-motståndare, och därför verkar vi för ett svenskt utträde ur EU.”

Läs hela talet från Stefan Lindborg här…

Ladda ned pressbild på Stefan Lindborgs invigning:
http://ungvanster.se/bilder/stefanlindborg-herrang.jpg

För mer information
Tove Liljeholm, pressekreterare
08-654 31 00, 072-587 86 85
tove.liljeholm@ungvanster.se

Folkpartiet legitimerar en rasistisk retorik

Gästbloggare: Yrsa Rasmussen sitter i distriktsstyrelsen för Ung Vänster Storstockholm, bor i Botkyrka och är aktiv i nätverket Alby är inte till salu. 

Igår kunde vi läsa debattartikeln av folkpartisterna Robert Hannah och Simona Mohamsson på DN Debatt. Jag läste, många gånger. Enligt Hannah och Mohamsson utsätts etniska svenskar för rasism och att detta är något som måste bekämpas. För varje gång jag läste debattartikeln växte klumpen i magen, och jag blev rädd. Rädd för hur rumsren rasismen har blivit, och vad det leder till. Folkpartiet har anammat och tagit över Sverigedemokraternas retorik som sprider rasistiska myter om svenskfientlighet.
Att svenskfientligheten är ett problem eller ens existerar är en myt designad av Sverigedemokraterna. Men den är tydligen ett problem, beläget i förorten.

Den bild Hannah och Mohamsson försöker sprida av förorten är ett hån mot alla som bor i där, och bygger på ett förakt av oss, ”som inte lyckats i livet” och det blir extra tydligt när de uttrycker sig så här:
”För att bryta utanförskapet och skapa ett svenskt samhälle med social rörlighet och utan rasism behövs en politik som gör att människor från utanförskapsområden ges möjlighet att göra klassresor och bostadskarriär”

I Folkpartiets Sverige är alltså det som gör en till en ”riktig svensk” att göra klassresor och bostadskarriär. Det är ett elitistiskt samhälle där bara de starkaste, de med det fetaste bankkontona, har ett värde och är de som inkluderas. Vi står utanför det samhälle Folkpartiet beskriver.

Vi skriker så högt våra lungor förmår när våra hem säljs ut till högstbjudande utan gehör. Vi biter ihop och går på otrygga anställningar, timvik på timvik, för att få pengarna att räcka till hyran. Vi tvingas arbeta när vi är sjuka för att Reinfeldts arbetslinje tvingar oss. Vi ser hur vår välfärd i allt snabbare takt rustas ner. Det här är högerns Sverige, ett Sverige där allt fler får det allt sämre, där cancersjuka tvingas arbeta och där det är lättare att sno skattepengar från skolan till skatteparadis än att få ett förstahandskontrakt. Det är ett Sverige där fler och fler hamnar i utanförskap.

Men vi kan inte delas upp, vi är en och samma. Vi är en del av arbetarklassen, tillsammans i den utanförskap regeringen Reinfeldt satt oss i. Trots er skit och de lögner ni sprider om oss kommer vi aldrig tystna. Vi fortsätter skrika om och om igen tills våra rop mullrar inne i Rosenbad. Vi vet att vi tjänar på att hålla ihop, för att tillsammans är vi starka. Vi kämpar tillsammans för ett samhälle där rätten till ett eget boende, ett jobb med sjysta villkor och med en lön att leva på är normen och där ett samhälle fritt från utanförskap och förtryck är det samhället vi lever i.

Det är tydligt att Folkpartiet har valt sida – har du?

Tips: lyssna också på Stefan Lindborg, förbundsordförande för Ung Vänster som debatterar mot folkpartisten Robert Hannah här

Stefan svarar Fp om ”rasism mot svenskar”

Idag är Stefan Lindborg med i P1 i Sveriges Radio och debatterar mot Robert Hannah (Fp) om hans och Simona Mohamssons (Fp) absurda debattartikel om ”rasism mot etniska svenskar”.

”Problemet med debattartikeln är att den svartmålar människor i förorten, den trivialiserar strukturella rasism och den bidrar också till att legitimera en rasistisk argumentation om att det skulle finnas en utbredd svenskfientlighet bland utländska medborgare i Sverige.”

Lyssna på hela intervjun här.

Finns det ingen som brinner längre?

Jag såg på SVT:s program Agenda igår. Statsministern och statsministerkandidaten möttes i duell. Debatten handlar om skolan, arbetslösheten, hål i budgetförslag och i slutet också lite om Ukraina. Siffror, anklagelser och argument, men inte särskilt mycket känslor. Någon gång en bit in i debatten började jag fråga mig själv om det överhuvudtaget fanns någon som kunde gå igång på det här. Även om tonen var hög, var duellen ärligt talat inte särskilt intensivt och heller inte särskilt intressant. På något sätt speglade den hur den politiska debatten ser ut idag – högt tonläge, men små politiska skillnader.

Duellen sändes efter en period där Moderaterna, lite smått desperat, har försökt ta sig ur sin prekära situation och förändra den politiska debatten. Först var det ”omslaget”, när statsministern och finansministern meddelade att skattesänkningar inte längre var den allenaverkande medicinen. Trots över åtta procents arbetslöshet menade de att det var dags att börja spara i ladorna till nästa lågkonjunktur. Moderaterna har anpassat sig till Socialdemokraternas skolpolitik. Sagt ja till ökade resurser, till läxhjälp åt alla och till en tioårig grundskola. Allt för att minska konfliktnivån kring skolpolitiken och få bort motsättningen mellan välfärd och skattsänkningar i god tid innan valrörelsens slutskede. I förra veckan gick det så långt att Moderaterna backade från sitt egna, månadsgamla förslag om att sänka bidragsdelen i studiemedlet.

Under de senaste åren har det pratats mycket om triangulering. Igår skrev Katrine Kielos på Aftonbladets ledarsida om det politiska läget. Kielos citerar Bill Clintons legendariska rådgivare, Dick Morris, som beskriver triangulering som ”använda dina verktyg för att fixa motståndarens bil”. För Moderaterna kan de senaste veckorna beskrivas som att använda motståndarens verktyg för att fixa den egna bilen.

Där någonstans börjar den politiska debatten kännas smått kvävande. Efter duellen i Agenda igår frågar jag mig, finns det ingen som brinner för något längre? Och då menar jag brinner på riktigt – inte för att någon strateg har sagt att det är viktigt att framstå som passionerad. Någon som drivs av en intensiv vilja till att förändra samhället, som känner, upplever och som förmedlar att det vi har idag inte är det enda möjliga?

I duellen gör Fredrik Reinfeldt sitt yttersta för att tona ned de politiska skillnaderna mellan Moderaterna och Socialdemokraterna. När debatten handlar om skolan hänvisar han under fyra tillfällen till att de två huvudmotståndarna står nära varandra. Vid ett tillfälle säger statsministern, på ett typiskt reinfeldtskt manér: ”Vi behöver inte stå här och låtsas att vi inte är överens när vi är väldigt nära varandra. Svenska folket tycker alltså om när politiska ledare ligger ganska nära varandra.” Reinfeldt vill flytta fokus i debatten från politiska skiljelinjer till frågor om ansvar och förtroende. Igår såg vi återigen exempel på hur den så kallade Reinfeldteffekten fungerar i praktiken.

Stefan Löfven anstränger sig för att höja konfliktnivån och skärpa motsättningarna. Han säger att regeringen är ”game over” och låter meddela att resultaten av regeringens skolpolitik är katastrofala. Men även om Löfven är offensiv och försöker höja konfliktnivån är det som om det inte biter. Man får lite samma känsla som när man försöker skruva i en skruv i ett hål som är för stort, oavsett hur mycket man än skruvar är det inget som händer. Det är en sak att höja tonläget, men om det inte finns större politiska skillnader så hjälper det föga. Varken Moderaterna eller Socialdemokraterna vill ha ett vinstförbud i skolan. Socialdemokraterna kan inte etablera konflikten mellan välfärd och skattesänkningar, när man inte ens är beredd att återställa det impopulära femte jobbskatteavdraget. Debatten om antalet högskoleplatser blir mest en lek med siffror, som riskerar att uppfattas som teknisk snarare än politisk. Så länge de verkliga skillnaderna inte är större är det inte konstigt om tv-debatterna lämnar en med nedslående känslor.

För att svara på min egen fråga. Jag tror ändå att det finns gott om folk som brinner. De finns i den växande feministiska rörelsen och bland de tusentals människor som under helgen har gått ut på gator och torg för att visa sitt motstånd mot fascism och nazistiskt våld. De finns bland barnmorskor som organiserar sig, sjuksköterskor som vägrar ta jobb om lönen är för låg och bland socialsekreterare som bryter tystnaden. Det märks att många av oss brinner i diskussionen om vinster i välfärden och om hur regeringens skattesänkningar slår hårt mot välfärden. Vid ett tillfälle under gårdagens duell hettade det till på riktigt, när Löfven pratade om att befria människor från Fas 3 och Reinfeldts svar var att det inte längre heter Fas 3. Där finns det också tydliga politiska skillnader.

Idag lyckas inte den politiska debatten kanalisera att fler och fler brinner för att förändra samhället. Det är ett problem i sig. För vänstern är ansvaret särskilt stort. Vi får aldrig sluta brinna själva och måste kunna fånga upp och kanalisera den vilja till förändring som idag växer sig starkare. En ny regering måste inge känslan av att ett annat Sverige är möjligt och driva en politik som tar oss i en ny riktning mot jämlikhet och rättvisa. Annars kommer den förändringsvilja som idag antänds så småningom att slockna.

Hej Muf!

Ung Vänster har inte särskilt mycket pengar. Vi är ett fattigt förbund, vars styrka är våra medlemmar. Vi får inga hemliga partibidrag från adelsherrar boende på öfvre Östermalm. Våra pappor kan vare sig betala våra lägenheter eller våra flygblad. Därför blev vi förvånande – men självklart också glada – när vi igår på Facebook såg Muf:s bidrag till den socialistiska och feministiska kampen. Eftersom ni hjälpte oss, vill vi hjälpa er. Om ni får idétorka framöver så kommer här ett helt kampanjupplägg för valrörelsen:

Er första Facebook-bild var verkligen bra. Det är vår förhoppning att ni väljer att också dela bilden utanför internet och sociala medier. En annonskampanj i kollektivtrafiken, kanske? Eller vad sägs om lite radioreklam? Det kommer säkert gå på några hundratusen, men vi antar att det finns någon pappa som betalar.

Nu inför Internationella kvinnodagen kanske Muf kan bidra med en helsida i någon av de större morgontidningarna. Ett tänkbart tema skulle kunna vara hur Vänstern vill utjämna de inkomstskillnader mellan män och kvinnor som regeringen har skapat genom sina skattesänkningar.

Under något stort datorspelskonvent kanske ni kan skicka era medlemmar för att dela ut broschyrer om att Ung Vänster och Vänsterpartiet inte alls tror att tv-spel förstör barns skolgång eller skadar deras hälsa allvarligt. Det skulle kunna passa bra. För att fortsätta lite på samma spår, kan ni ju också dela ut information i valstugorna om att vi inte vill sälja vapen till diktaturer och krigförande länder. Detta tror vi nämligen skadar barns (bland annat) hälsa allvarligt.

I Almedalen kan Muf, någon gång efter att Wille Crafoord eller Mange Schmidt har sjungit klart, ropa ut från scenen att Ung Vänster vill rensa upp bland de otrygga anställningarna och se till att unga får fasta jobb med löner som går att leva på. I valspurten skulle det även vara bra om ni förde vidare några av de förslag vi har för att förbättra miljön. Återkommer om dessa i augusti.

Som grädde på moset skulle det sitta fint om Muf:arna valrörelsen igenom tryckte upp tröjor med budskapet att Ung Vänster vill stoppa vinstslöseriet i välfärden. (PS. Det håller ju också era egna väljare med om. DS.) Kanske kan det inledas med en retorisk fråga (”Har ni hört något konstigare?”) och sedan lite mer matig information (förslagsvis något i stil med ”Ung Vänster vill inte att en enda skattekrona avsedda för skolan ska gå till riskkapitalister. Varenda krona ska gå till elever och lärare.”).

Efter åtta år med Reinfeldt vill vi förändra Sverige i en riktning mot jämlikhet och rättvisa. Vi vill bygga ett Sverige för oss unga och inte ett enbart för dem med tjockast plånbok. Vi ställer välfärd mot skattesänkningar åt de rika, kräver insatser mot massarbetslösheten och ett modernt miljonprogram mot bostadsbristen. Det skulle betyda mycket för oss om Muf även i framtiden ville fortsätta avslöja detta. Vi lovar att skicka en tack-hälsning från vår valvaka, någon gång efter att statsministern har avgått och vi har vunnit valet.

Tack på förhand!

Hälsningar,

Stefan Lindborg

PS. Förresten, vems pappa är det vi ska skicka fakturan för kampanjupplägget till? Bara så att det blir rätt. DS.

Stefan i Folkbladet om högerns skattesänkningar och massarbetslöshet

Idag skriver Stefan Lindborg om massarbetslösheten och högerns skattesänkningar i Folkbladet.

”Högerregeringen har varit mer intresserad av att använda arbetslösheten som förevändning för att driva igenom rekordstora skattesänkningar, än vad de har varit av att föra en ekonomisk politik som faktiskt skapar nya jobb. Det sitter inte 400 000 arbetslösa i Sverige och väntar på nya jobbskatteavdrag, utan det man väntar på är fler arbetstillfällen. Efter nästan åtta år med borgerlig regering finns ett tydligt facit: trots att de pratar om arbetslinjen har arbetslösheten blivit högre, ungdomsarbetslösheten har ökat och de långtidsarbetslösa har blivit allt fler.”

Läs hela artikeln här.

Tove i SvD om marknadshyror och om bostadsbristen

Idag skriver Tove Liljeholm på SvD Brännpunkt om varför marknadshyror inte är någon lösning på bostadsbristen.

”När marknadskrafterna får råda går fastighetsägarnas vinstintresse före vår rätt till en bostad. Det finns ingenting som tyder på att högre hyror skulle ge fler lägenheter.

Idag tar det i genomsnitt 8,5 år att få en lägenhet via Stockholms stads bostadsförmedling. Det är en en fördubbling sedan 2006 då kommunen fick en borgerlig majoritet. Att införa marknadshyror i ett läge där bostadsbristen är enorm skulle innebära att boendet blev väldigt mycket dyrare för de allra flesta. Att göra lägenheterna så dyra så att det inte är någon idé att stå i kö är inte ett rimligt sätt att ”lösa” bostadsbristen.” 

 Läs hela artikeln här.

Kvinnors otrygghet måste tas på allvar

En fjärdedel av alla tjejer är otrygga en sen kväll i sitt eget bostadsområde. En av tio låter bli att gå ut.

Igår lyssnade jag på Thomas Hvitfeldt, utredare på Brottsförebyggande rådet, som berättade om den nya Nationella trygghetsundersökningen, NTU. Det var egentligen inte några nya siffror, statistiken har visat liknande resultat under lång tid. Tyvärr räcker det inte att år efter år fortsätta konstatera att kvinnors rörelsefrihet begränsas. Det är dags att vi börjar prata om konsekvenserna, om våra gemensamma erfarenheter.

Jag är nämligen övertygad om att i stort sett varenda kvinna någon gång har känt sig tvungen att hitta strategier för att känna sig trygg i det offentliga rummet. Som instruktör i feministiskt självförsvar har jag hört mängder av tips och trix för att känna sig tryggare. Kanske låtsas man prata i telefon med sin pojkvän på vägen hem på kvällen, eller så har man 112 intryckt på mobilen, redo att ringa. Jag har många gånger hört tjejer berätta hur de gör grimaser eller spelar galna för att känna sig tryggare  en kvinna berättade om hur hon brukar slänga ut armarna, brumma och låtsas att hon är ett flygplan. Det handlar om tjejer och kvinnor som aldrig skulle gå ut och jogga efter att det har blivit mörkt, men som har med sig gympaskor i en påse till krogen för att kunna byta om innan de åker hem  det går inte lika fort att springa i högklackat. Som går med nycklarna i handen, överfallslarm, färgspray eller till och med pepparspray.

Det mesta våldet som kvinnor utsätts för sker i det egna hemmet. Men när det kommer till vardagsrädslan spelar det ingen roll. För trots fakta som visar annorlunda utsätts vi för ständiga påminnelser om hur vi ska och inte ska bete oss för att inte råka illa ut. Istället för att tipsa unga killar om att inte våldta så tipsar poliser unga tjejer om att inte dricka för mycket, inte gå hem ensamma eller hem till okända män. Tidningarna publicerar ”våldtäktskartor” med kryss över de parker där man inte ska befinna sig  i alla fall inte om man är kvinna.

Genom hot, trakasserier och gliringar görs våldet till vardagsmat. Ingen orkar gå runt och känna sig rädd jämt och ständigt. Vi omtolkar och normaliserar våldet till en del av våra liv. För även om det inte är en direkt skräckupplevelse att åka nattbuss så finns den ändå där  vardagsrädslan. Många tänker kanske inte ens på det som en rädsla eftersom det är en så naturlig del av vardagen.

Sverige beskrivs ofta som ett av världens tryggaste länder. Må så vara, men att en av fyra tjejer inte vågar ta en promenad i sitt eget bostadsområde kvällstid är helt enkelt för dåligt. Det handlar om mer än individuell oro, det är i högsta grad en fråga om demokrati.

Det sexualiserade våldet, könsmaktsordningen och vardagsrädslan är inget problem man löser över en natt. Men det är hög tid att börja jobba. En feministisk stadsplanering som tar hänsyn även till kvinnors upplevelser skulle vara en start. Att införa feministiskt självförsvar i skolan likaså. Man kan tycka att det är en självklarhet, men tydligen behöver det upprepas: även kvinnors säkerhet måste tas på allvar.

Idag är det fem år sedan ”Operation Gjutet bly” och attackerna mot Gaza

Idag är det fem år sedan Israel attackerade Gaza i vad man kallade ”Operation gjutet bly”. Under tre veckor med flygbombningar över Gaza förstördes människors hus och hem. Medan vi gick på mellandagsrea och drack glögg kunde ingen sova lugnt i Gaza City. Det ständiga hotet om nya flyganfall höll människor vakna. Natthimlen lystes upp av nya explosioner och varje morgon tvingades man räkna de döda. Israel bombade terrorister sa man. Men raketer gör ingen skillnad på terrorister eller barn.

Över 1400 människor dödades i attackerna 2008 och många fler skadades. Då bombades byggnader till grunden, sjukhus förstördes och vattenreningsverk gjordes obrukbara. Under ett par mellandagar uppmärksammade världen den israeliska ockupationen, men efter att ha skålat in det nya året och druckit upp den sista nyårschampagnen föll ockupationen av Palestina och blockaden av Gaza återigen i glömska.

Men i Gaza tog inte lidandet slut bara för att fosforbomberna slutade falla. Ockupationen av Palestina är världens längsta ihållande och blockaden mot Gaza bryter tydligt mot både mänskliga rättigheter och internationella överenskommelser. Genom att hindra viktiga byggmaterial och varor att passera gränsen så har Israel effektivt förhindrat återuppbyggandet av en grundläggande samhällsstruktur. Man hindras föra in cement och teknik för vattenrening. Bristen på bensin har gjort att sophämtningen inte fungerar och berg av hushållsavfall fyller gatorna i Gaza City.

Medan vi för några dagar sedan återigen öppnade julklappar så dödades en treårig palestinsk flicka och tre av hennes anhöriga skadades i nya flygattacker mot Gazaremsan. I media pratas det om lika goda kålsupare, det har skjutits från båda håll. Och låt mig vara tydlig, det finns aldrig en ursäkt för någon att döda och skada civila. Men tillåt mig också att sätta det hela i ett sammanhang: Israel är en av världens absolut största militärmakter och bedriver just nu en människorättsvidrig ockupation av ett annat land. Gazaremsan är under en blockad och saknar tillgång på rent vatten. Arbetslösheten är skyhög och hälften av alla invånare är barn. Vattenbristen i kombination med en humanitär krissituation gör att FN betraktar Gaza som obeboeligt om bara sju år.

Hyckleriet från omvärlden blir nästan övertydligt när man inte reagerar starkare på vad som sker. Nelson Mandelas död har påmint oss om den sydafrikanska apartheidregimen och inte minst om hur omvärldens påtryckningar var en förutsättning för att apartheid skulle avskaffas. EU har alla möjligheter att visa sitt missnöje genom att omedelbart säga upp sitt handelsavtal med Israel. Internationella röster måste kräva sanktioner och en bojkott av israeliska varor så länge ockupationen pågår.

Det finns ingen möjlighet till lösning innan bosättningarna dras tillbaka, muren rivs och palestinska flyktingar får möjlighet att återvända hem. Under de fem år som förflutit sedan attackerna 2008 har läget blivit allt svårare i Gaza. Vi kan inte stillatigande se på när människor förvägras rätten till liv i fred och frihet och ingen fred är möjlig så länge ockupationen pågår. Det är dags att omvärlden reagerar.

Vi är många som vill vara Jason

Under de senaste dagarna har den antirasistiska kampanjen ”Jag är Jason” debatterats såväl i media som bland antirasister i stort. Det är bra. Synen på kampanjen utgör ett viktigt strategiskt vägval för den antirasistiska rörelsen. I ett läge där rasistiska krafter stärker sin ställning och vi dessutom kan se en omfattande folklig mobilisering mot rasism – inte minst kring de demonstrationer som nu arrangeras över hela Sverige – skulle det vara ett stort strategiskt misstag om antirasister börjar vända sig inåt.

Diskussionen om kampanjen är kopplad till ett filmklipp där artister läser upp Jason Diakités tal från Fem i tolv-rörelsens prisutdelning i riksdagen. Kritiken har handlat om hur ”vita, män, medelklass och cis-personer” – däribland Tomas Ledin – kan utge sig för att vara Jason. Det är en tolkning av filmens budskap som är alltför bokstavlig. Jag har svårt att se att Tomas Ledin och de andra menar att man fullt ut delar Jason Diakités upplevelser och erfarenheter. Jag tolkar filmens budskap som att många är beredda att tillsammans med honom kämpa mot rasism. Jag skulle önska att fler gjorde samma sak. Det som gör filmen viktig och träffsäker är just det som den kritiseras för – att den visar på en enad front i kampen mot rasism.

Självklart finns det strukturell rasism, förtryck och diskriminering som begränsar livet för många människor i vårt land. Personer som ser ut som mig eller Tomas Ledin löper ingen risk att drabbas av inre gränskontroller i tunnelbanan. Det är ingen som ifrågasätter vår rätt att befinna oss i Sverige. Den som har ett namn som likt våra klingar ”svenskt”, kommer inte att få sin jobbansökan bortsorterad enbart på grund av just namnet. Diskriminering och rasistiska föreställningar genomsyrar hela samhället. Varken jag eller Tomas Ledin kan hävda att vi utsätts för strukturell rasism, men diskussionen om privilegier riskerar att skymma vilka det är som verkligen tjänar på rasismen.

Det är inte hyresgäster som vinner på diskrimineringen på bostadsmarknaden, och detoavsett hur många generationer tillbaka man har bott i Sverige. Det gör fastighetsägare som utifrån rasistiska idéer kan välja och vraka mellan hyresgäster. Löntagare i Sverige – oavsett etnicitet och bakgrund – förlorar på att papperslösa och arbetskraftsinvandrade utnyttjas med löner och arbetsvillkor som ligger långt under villkoren i kollektivavtalen. De enda vinnarna på en rasistiskt färgad arbetsmarknad är arbetsgivare som vill ställa arbetare mot arbete. Vi som inte utsätts för godtyckliga krav på att identifiera oss när vi är på väg hem från jobbet, tjänar inget på att andra människor som bor i vår stad möts av den typen av krav. De som tjänar på rasismen är de som vill flytta fokus från verkliga konflikter och samhällsproblem – som klasskillnader, orättvisor och massarbetslöshet – och istället så misstro och falska konfliktlinjer mellan människor. Alla vi andra har istället allt att vinna på att hålla ihop mot rasismen.

Jason Diakités tal berörde också många av oss som inte utsätts för strukturell rasism, men som ser att rasistiska föreställningar splittrar, delar upp och förvrider människors syn på det samhälle vi lever i. Att talet sprids – också tolkat av andra – är viktigt. Vi behöver höra fler berättelser från människor som utsätts för diskriminering och rasistiskt förtryck. Av samma anledning och på samma sätt berördes jag mycket av alla de berättelser och erfarenheter som spreds på hashtaggen #minflykt för någon månad sedan. Genom dessa och andra berättelser synliggörs den strukturella rasismen. Grundfrågan är varför Tomas Ledin och Jason Diakité kan ha helt olika erfarenheter – och i praktiken olika utrymme och rättigheter – trots att båda är svenska medborgare och lever i samma land. Jag är helt övertygad om att också personer som inte påverkas direkt faktiskt kan se sig själv i andra.

Tendensen till att vända sig inåt, som börjar framträda i den antirasistiska rörelsen, oroar mig mycket. När man delar in antirasister i ett ”vi” och ett ”ni” är jag rädd för att man försvagar den antirasistiska rörelsen. I en allvarlig tid borde vi i den antirasistiska rörelsen fundera mindre på vilka som är med, och istället fokusera mer på de som inte är det och på hur vi ska nå dem. Självklart behövs det fler som har erfarenheter av strukturell rasism i den antirasistiska rörelsen – också i Ung Vänster. Det behövs fler av dem som riskerar att utsättas för inre gränskontroller, för diskriminering i krogkön eller som bär slöja och kan bli trakasserade enbart på grund av det. För att nämna några. Men vi behöver också fler långtradarchaffisar som heter Johansson och fler akademiker oavsett etnicitet. Återigen bara för att nämna några. Den antirasistiska rörelsen måste vara bred och bestå av människor med olika erfarenheter och bakgrund. Oavsett vad vi heter eller vilken färg vårt skinn har behöver vi stå sida vid sida på samma barrikad. Då måste vi fokusera på det som förenar snarare än på det som delar upp.

Kärnan i antirasismen är att människor i grunden är lika, och att strukturer och föreställningar som berövar vissa sina rättigheter ska rivas ned. Rasismen är ett samhällsproblem som i förlängningen rör oss alla. Det handlar om vilket Sverige vi vill leva i och om att det inte ska ha någon betydelse om man är en Tomas eller en Jason för vilka rättigheter som man i praktiken har. Därför är kampen mot rasismen en fråga om solidaritet, om att kunna se sig själv i andra och föra gemensam kamp för gemensamma intressen.

Sida 6 av 195« Första...45678...203040...Sista »