Försvara yttrandefriheten – stöd SEKO fackklubb 119!

Vi vill härmed framföra vår solidaritet med den avskedade fackordföranden Pelle Johansson. Johansson anklagas av den privata entreprenören i Stockholms tunnelbana, Connex, för ”illojalitet”, för att han vid ett flertal tillfällen påtalat brister i säkerhet, arbetsmiljö och arbetsförhållanden på arbetsplatsen.

Facket har, allt sedan Connex tog över driften av tunnelbanan, upplevt en försämrad situation i de anställdas rätt att yttra sig och protestera mot missförhållanden. Tyvärr är heller inte situationen i Stockholms tunnelbana unik, utan i bransch efter bransch har anställda vittnat om hur privatiseringen inneburit inskränkningar i de anställdas rättigheter och yttrandefrihet. Bland annat därför har Ung Vänster under våren drivit kampanjen ”Ta det tillbaka!” med krav på stopp för fortsatta utförsäljningar och entreprenader och återtagande av offentlig verksamhet.

Avskedet av Pelle Johansson är ett angrepp på hela fackföreningsrörelsen och de demokratiska fri- och rättigheterna, rätten att organisera sig och rätten att yttra sig. Försvaret av SEKO fackklubb 119 är därför mer än ett försvar av en enskild person, det är ett försvar av hela den svenska fackföreningsrörelsen.
Detta fall sätter också i blixtbelysning behovet av ett stärkt meddelarskydd inom den privata sektorn, vilket idag åsidosätts med argument om lojalitet och företagshemligheter. Alla anställdas yttrandefrihet måste försvaras!

Ung Vänsters verkställande utskott 051001

Skuldavskrivning – men hoppas inte på för mycket

För tjugo år sedan frågade Tanzanias president, Julius Nyerere, de rika ländernas regeringar: ”Skall vi verkligen svälta våra barn för att betala våra skulder?”

Det var en samvetsfråga som den rika världen bemötte med en talande tystnad och i vissa fall ett cyniskt: principiellt sett, JA!

Så har också tjugo år gått utan att de nödvändiga skuldlättnaderna har genomförts. Under samma period har klyftorna i både absoluta och relativa tal vuxit och de rika länderna har trots löften om att öka sina biståndsbudgetar till 0,7% av BNP istället minskat biståndet till i genomsnitt 0,25% av BNP.

För många av världens fattiga och mest skuldsatta länder innebär situationen att man betalar mer i räntor på skulder man ärvt från oljekrisens och kalla krigets 70-tal, än vad man får i bistånd.

Med en sån utgångspunkt är det mycket svårt att bygga en ny framtid för världens miljoner fattiga.

Men så, i helgen, klubbade Världsbanken till slut beslutet om skuldavskrivning för arton tungt skuldsatta länder. Ett latinamerikanskt och sjutton afrikanska. Beslutet var väntat, frågan är nu bara om det är ett verkligt steg framåt eller bara ett propagandanummer, ett villospår. Med sin nya chef Paul Wolfowitz, som var en av arkitekterna bakom de amerikanska invasionerna i Irak och Afghanistan, har Världsbanken utan tvivel goda skäl att gå på charmoffensiv.

Så låt oss för stunden förhålla oss kritiska till beslutet. Världsbanken och IMF har, försiktigt uttryckt, ett ”bad record” i utvecklingsfrågor. De krav man ställt på ekonomiska reformer och privatiseringar i låntagarländerna, har enligt en massiv dokumentation endast bidragit till att fördjupa nöden och vidga klyftorna.

Som universalmedicin har produktion för export rekomenderats, med den inte särskilt svårförutsägbara följden att världsmarknadspriserna på u-ländernas primärvaror stadigt sjunkit, samtidigt som de rika länderna infört importkvoter för att skydda sina egna producenter.

Så, har någonting substantiellt egentligen förändrats idag, som skulle kunna antyda att världsbanken och IMF menar allvar den här gången?

Röstfördelningen i institutionerna är fortfarande densamma, världens sju rikaste länder har precis som förr tillsammans nästan hälften av rösterna och världsbanken företräder därmed fortfarande de gamla kolonialmakternas intressen.

Men okej, låt oss ge dom en ärlig chans, låt oss se direkt på vad banken vill göra.

I världsbankens årliga World Development Report som presenterades förra helgen, konstaterar författarna insiktsfullt att rättvisa är bra för ekonomin: ”by generating more equity, we can generate a more efficient society”. Så långt allt väl ute på den retoriska ballanslinan, men när slutsatserna skall dras skriver banken att ojämlikhet uppstår ”when markets are missing or imperfect”, banken menar därför att den åtgärd som behövs är ytterligare liberaliseringar: "Correcting the market failures is the ideal response".

Det tycks som om Världsbanken och IMF fortfarande är trogna liberaliseringsideologin.

Men något har ändå förändrats i påpekas det ibland: Skuldavskrivningar och lån är inte längre knutna till de hårt kritiserade strukturanpassningsprogramen, istället är de knutna till kravet att mottagarlandet skall ta fram en strategi (PRSP) för hur fattigdomen ska bekämpas.

Vad innebär det?

World Development Movement konstaterar i rapporten World Bank s Poverty Reduction Support Credit – Continuity or Change? att det helt enkelt innebär att soppan fortsätter kokas på traditionellt vis: ”The study finds that 90% of PRSPs – which are conditions of debt relief, loans and aid to the poorest countries – contain privatisation measures, 96% include strict fiscal policy and over 70% include trade liberalisation

Den marknadsliberala ekonomiska politik som fördjupat fattigdomen och klyftorna finns alltså kvar, även om ansvaret för att formulera den flyttats över till de fattiga länderna själva. Man kan kalla det ett slags opinionsstrategisk outsourcing.

Så låt oss inte jubla än. Det verkar som om priset för dem som skall få ta del av skuldavskrivningarna kommer bli högt i form av fortsatt politisk underkastelse.

Därtill finns, som många biståndsorganisationer påpekat, en betydande risk att medlen till skuldavskrivningen kommer plockas från de reguljära biståndsbudgetarna.

Ja, den risken är rentav överhängande; Ser man till hur biståndspengar användes under kalla kriget för att stärka politiska bindningar och hur de idag slussas för att trygga investeringar åt egna företag, så inser man att biståndsverksamheten i mycket handlar om de rika ländernas egna politiska och ekonomiska intressen.

Ung Vänster kämpar för en ordentlig, villkorslös skuldavskrivning för alla världens fattiga länder. Vi kräver att Sveriges bistånd skall höjas till 2% av BNP. Vi kräver att IMF och Världsbanken demokratiseras och upphör att sprida sin nyliberala dynga över jordens sargade yta.

Erik Berg
Vice ordförande, Ung Vänster

Kartlägg Folkpartiet, inte Stockholms unga muslimer


Idag diskuterar Utbildningsnämnden i Stockholm om lärare ska övervaka elever och sedan hjälpa säkerhetspolisen med åsiktsregistrering av svenska ungdomar. Förslaget kommer från folkpartisterna Jan Björklund och Lotta Edholm. Ung Vänster Storstockholms Seluah Alsaati Edmundh tycker att förslaget känns som en olustig ”favorit i repris” när Folkpartiet ett år före valet återigen försöker fiska röster från grumligt vatten.

– Man kan ju fråga sig om Jan Björklund och Lotta Edholm verkligen menar allvar, säger Seluah Alsaati Edmundh som sitter i Ung Vänster
Storstockholms distriktsstyrelse. Att lärare och skolpersonal skulle hjälpa SäPO att åsiktsregistrera svenska ungdomar är fullkomligt absurt och strider dessutom mot grundlagen.

Folkpartiets förslag ligger helt i linje med andra redan internationellt genomförda förslag i det så kallade kriget mot terrorismen. Gång på gång
har den internationella högern genomdrivit förslag som går ut på att fängsla och kartlägga medborgare utan rättslig prövning, i Sverige senast exemplifierat i att EU-domstolens dom – att Sverige gjorde rätt när man fryste svenske Ahmed Yusufs tillgångar utan rättslig prövning.

– Vi har sett en oerhört snabb och obehaglig omsvängning av samhällsklimatet. För fem-sex år sedan hade ett förslag som det här avfärdats som rasistiskt och högerextremt. Idag läggs det fram av Stockholms tredje största parti, fortsätter Alsaati. För mig är det är uppenbart att det är politiker som Jan Björklund och Lotta Edholm som är det stora hotet mot demokratin och i sådana fall ska kartläggas – inte Stockholms unga muslimer.

Precis som Utbildningsförvaltningen skriver i sitt svar är målet för Stockholms stads verksamhet att människor känner sig delaktiga snarare än
utpekade och uteslutna. Vill man ha en skola som går i linje med detta mål kan man inte acceptera att lärarna fungerar som SäPO:s förlängda arm inom skolväsendet.

– Folkpartiet pratar i sin skrivelse väldigt diffust om att ”vittnesmål” skulle ha noterat att ”unga muslimer i våra mest invandrartäta områden”
har ”radikaliserats” på senare år. Man slår helt enkelt fast att unga muslimer är farliga eftersom ”självmordsbombarna i London var i gymnasieåldern eller strax däröver”. Att folkpartisterna i sin skrivelse pekar ut alla i en specifik grupp människor som farliga verkar inte
besvära dem alls. För övrigt var självmordsbombarna i London uppemot 40 år
gamla, avslutar Alsaati.

Vid frågor, kontakta:

Seluah Alsaati Edmundh på 076-236 99 87
eller Ung Vänster Storstockholms distriktscentral
08-640 80 05

Kicka mot ockupationen!


Fotboll i det ockuperade Palestina är så mycket mer än bara fotboll – det är ett sätt att organisera sig. I två års tid har Ung Vänster Tensta-Rinkeby-Spånga bjudit in till fotbollsfest på Hjulsta bollplan norr om Stockholm – och den 1 oktober klockan 12:00 är det dags igen. En fotbollsturnering unik i sitt slag eftersom den är till stöd för den palestinska kampen.

– Under turneringens gång kommer man att kunna göra mer än att bara spela fotboll, berättar Clara Lindblom som är en av initiativtagarna. Det kommer att finnas ett tält där det kommer hållas föredrag och paneldiskussioner om Palestina, säljas kebab och falafel och en rad organisationer kommer att finnas representerade med bokbord.

Det ekonomiska överskottet går varje år till verksamhet i de av Israel ockuperade områdena. 2003 skänktes 4 000 kronor till ett pojklag i en
fotbollsklubb i Nablus, året därpå skänktes lika mycket till kolloverksamhet vid Abu Dees Youth Club strax utanför Jerusalem.

– I år kommer allt överskott oavkortat att gå till PARC, Palestinian Agricultural Relief Committees, som sysslar med vattenrening och olika
jordbruksprojekt på de av Israel ockuperade områdena, fortsätter Clara Lindblom. Vi tycker att det är otroligt viktigt att stödja återuppbyggnaden av det palestinska samhället.

– Vi hoppas att så många Palestinavänner som möjligt sluter upp i Hjulsta den 1 oktober. Det palestinska folket behöver vår solidaritet i sin
folkrättsligt legitima kamp mot Israels ockupation, avslutar Clara Lindblom.

Vid frågor, kontakta:
Clara Lindblom, Ung Vänster Tensta-Rinkeby-Spånga 08-640 80 05 eller 0736-31 63 64
För mer information om PARC, Palestinian Agricultural Relief Committees, se http://www.pal-arc.org/

Skillnaderna blir tydliga

Så mycket lättare det blev att andas den 13 september 2005! Från norska gränsen blåste under morgonen sköna rödgröna vindar och framåt eftermiddagen presenterade vänsterpartiet en färdig budgetuppgörelse som bar tydliga spår av den vänsterpolitik vi vill se mer av.

Plötsligt är skillnaden mellan vänster och höger återigen så mycket tydligare. Den här gången är det för ovanlighetens skull inte för att, som vi vant oss vid under de senaste åren, högern tagit nya kliv åt det mörkblåa hållet, den här gången är det för att vi fått konkreta bevis på vad en verklig vänsterpolitik kan innebära. Kontrasterna blir tydliga.

En nytillträdd regerings första åtgärd har alltid tung symbolladdning. När Lula valdes till president i Brasilien var det första beslut han tog att avbryta miljardupphandlingen av JAS-plan. När socialistpartiet PSOE vann valet i Spanien 2004 var det första beskedet att man skulle ta hem de spanska trupperna från det ockuperade Irak. Samma första åtgärd har aviserats från den nytillträdda rödgröna regeringen i Norge. Man känner igen när vänstern erövrar regeringsmakten! Den högst konkreta skillnaden mellan vänsterns utrikespolitik och den som bombhögern företräder, gör att regimskiften i ett enskilt land har internationella återverkningar.

Den svenska medierapporteringen från norska valet var tyvärr ganska enfaldig. Sveriges Radios Studio Ett fokuserade på det ”pedagogiska problemet” i att ”förklara för folk” att de norska oljemiljarderna ”måste” fonderas och inte får röras. Ett märkligt fokus eftersom den politiska striden aldrig har stått kring oljepengarna. I Norge, precis som här, ligger skillnaden mellan höger och vänster inrikespolitiskt i synen på om konsumtionsutrymmet skall öka inom privata sektorn eller inom den offentliga, bland aktieägarna eller löntagarna. De nedrustningar som skett inom norska välfärden, privatiseringarna och pensionsreformen som är en karbonkopia av den svenska, är konsekvenser av medvetna borgerliga prioriteringar och inget annat. En vänsterregering strävar åt ett helt annat håll, det får vi förhoppningsvis se framöver. Med Sosialistisk Venstre i regeringen finns det mycket att se fram emot!

Men även i vårt eget land har det idag blivit tydligt hur vänsterns ekonomiska prioriteringar fundamentalt skiljer sig från borgerlighetens. Vi har, i år, en riktigt hyfsad budgetuppgörelse. Det är, som varje år, en kompromiss. Vänsterpartiets målsättningar sträcker sig mycket längre än såhär. Men: det är ändå en kompromiss som innebär rejäla förstärkningar i den offentliga sektorn. En föraning om vad en vänsterpolitik skulle kunna vara, och vilka skillnaderna är mellan denna och nedskärningsalliansens förslag:

1. Förstärkningar av de generella statsbidragen till kommunerna med 7 miljarder på två års tid. Inte tillräckligt (bara sjukvården skulle egentligen behöva 20-30 miljarder mer årligen!) men jämför med den borgerliga nedskärningsalliansens recept: minskade byggbidrag till hyresrätter med en miljard, slopat anställningsstöd för långtidsarbetslösa, skattesänkningar framför ökade resurser till kommunerna.

2. En stor satsning för att skapa riktiga jobb med avtalsenliga löner inom offentliga sektorn åt 55 000 arbetslösa. Inte tillräckligt (alla arbetslösa skall återanställas!), men samtidigt något helt annat än alliansens bankerydsrecept mot arbetslösheten: kraftigt sänkt a-kassa, i vissa fall halverad, i syftet att göra det så odrägligt och omöjligt att klara sig som arbetslös att vi bjuder under varandra för att få tag på tidsbegränsade otrygga jobb till löner man inte kan leva på.

3. Höjda barnbidrag, flerbarnstillägg och höjt bostadstillägg för pensionärer, höjt tak i sjukförsäkringen. Nej inget av det är tillräckligt, men en början och ställt mot de borgerliga förslagen blir skillnaden i fördelningspolitisk profil självinstruerande: borgerligheten vill ha sänkt A-kassa med mer än halverad ersättning för den som blir arbetslös mer än 300 dagar, privatiserad trafikskadeförsäkring, avskaffad avdragsrätt för fackavgifter och a-kasseavgifter, sänkt förtidspension, ytterligare en karensdag… För att bara nämna några av kryddkornen.

4. Mer resurser till JämO, HomO och DO för att ytterligare skärpa åtgärderna mot olika former av diskriminering och för att öka trycket på arbetsgivarnas jämställdhetsarbete. Vad vill borgerligheten göra istället? Avskaffa Glesbygdsverket, Presstödsnämnden och Folkhälsoinstitutet och minska anslagen till Statens kulturråd och Arbetslivsinstitutet för att spara fyra miljarder.

Det finns mycket man som vänster alltid skulle önskat få se mer av i en statsbudget. Men just nu är jag mest glad att vi fått en budgetuppgörelse som är såpass hygglig och glad över att det inte var den borgerliga alliansen som gjorde statsbudgeten för denna höst.

* * *
Nu sitter väl ledarskribenterna i sina punchgarderober och mailar sura uppstötningar om att vänsterkartellen tagit på sig stora spenderbyxorna. Ja, tack och lov har man äntligen gjort det, men till skillnad från borgerlighetens föreslagna skattereformer så gör vi det finansierat. Vi har råd att satsa, just därför att vi inte vill sänka skatter för 40 miljarder. Vänstern väljer att dra konsumtionsutrymme från den privata höglönesektorn för att kunna öka konsumtionsutrymmet i den offentliga sektorn.

Det är det ideologiska val vi står inför i valet 2006. Just idag blev det valet väldigt tydligt.

Erik Berg
Vice ordförande, Ung Vänster

Rött maktskifte i Norge

Det lutar åt röd-grön valseger i Norge. Tre väljarutfrågningar som offentliggjordes när vallokalerna stängdes i kväll tyder på att Arbeiderpartiet kan bilda regering tillsammans med Sosialistisk Venstreparti och Senterpartiet.

Ung Vänster är på plats på valvakan tillsammans med kamraterna i systerförbundet Sosialistisk Ungdom.

-Det är väldigt jämnt, säger Ung Vänsters förbundsstyrelseledamot Edvard Ankarudd. Men det verkar ändå som den röd-gröna alliansen tar hem segern.

-Regeringsskiftet är jätteviktigt för Norge, säger Edvard Ankarudd. Det ger möjligheter att vända den nyliberala utvecklingen som så många nu visat sitt missnöje med.

-Men allra viktigast nu är att den norska vänstern och folkrörelserna lyckas sätta press på den nya regeringen, så att välfärd, rättfärdighet och jämlikhet kan säkras, avslutar han.

För mer information, kontakta Edvard Ankarudd på plats i Oslo:

073-504 14 61

Tiotusentals demonstrerade för amnesti

I cirka 30 städer, från Kalix i norr till Malmö i söder, genomfördes under lördagen manifestationer för upprättelse och uppehållstillstånd till alla väntande och gömda flyktingar i Sverige.

Följande deltagarantal har rapporterats till www.flyktingamnesti.nu, som också har bilder och filmklipp:

Göteborg: 5.000-6.000
Stockholm: 5.000-6.000
Malmö: 1.000
Uppsala: 1.000
Västerås: 350
Norrköping: 500
örebro: 500-600
Umeå: 170
älvsbyn: 100
Uddevalla: 300
Lund: 100
Växjö: 150
Piteå: 300
Borås: 300
Varberg: 10
Luleå: 150
Boden: 100
Sundsvall: 450
Falun 170
Karlstad 250

Rapporter från fler deltagande städer väntas.

Slut upp för flyktingamnesti på lördag

Det krävs ett slut på den inhumana behandlingen av flyktingar i Sverige. Sverige behöver en ny flyktingpolitik som tar sin utgångspunkt i alla människors rätt till en fristad ifrån krig och förföljelse. Som ett resultat av den allt hårdare asylpraxisen i Sverige lever idag tusentals människor under jorden. Många av dem är barn, barn som redan innan bär med sig upplevelser som inga barn borde behöva bära. Att leva under jorden innebär att aldrig känna sig trygg, aldrig vara fri att leka, aldrig kunna få vara barn på riktigt. Dessa barn behöver vårt stöd. En flyktingamnesti skulle ge dessa barn en chans att återigen få vara barn.

På lördag arrangeras manifestationer för flyktingamnesti över hela landet. Ung Vänster har ställt sig bakom den landsomfattande kampanjen och deltar på många håll aktivt i arrangerandet av manifestationer. Vi uppmanar alla att sluta upp på lördag för att visa sitt stöd för kampanjen och sätta press på socialdemokaterna och moderaterna inför riksdagens omröstning den 14:e september.

Ung Vänsters ordförande Tove Fraurud kommer att tala vid manifestationen i Norrköping (samling 13.00 Tyska Torget). En sammanställning över alla manifestationer finns på: www.flyktingamnesti.nu

Vi har tröttnat på bostadsbristen!

Nu börjar sommaren gå mot sitt slut. När hösten börjar inleds för många ungdomar också ett nytt liv, med nytt jobb eller ny utbildning i helt ny stad. För de flesta är detta en spännande tid, men för många innebär denna period också väldigt mycket oro och osäkerhet. Anledningen stavas bostadsbristen, som idag är ett faktum i 110 av landets alla kommuner. Främst i de stora städerna och högskoleorterna, men bostadsbristen sprider sig idag även till mindre städer. Sextio procent av Sveriges befolkning bor idag i kommuner där efterfrågan på bostäder är större än utbudet.

För en del kan det verka som siffror på ett papper, men för alla ungdomar som drabbas innebär det att man antingen tvingas bo kvar hemma hos mamma och pappa, eller att man måste flytta runt med sina grejer i pappkassar mellan olika mer eller mindre lagliga andra- och tredjehandskontrakt. En tillvaro där man kanske inte ens orkar packa upp, för att man vet att man ändå inte får bo kvar särskilt länge. Att i ett sådant läge kunna koncentrera sig på arbete eller studier är självklart inte enkelt.

Bostadsbristen kanske skulle gå att acceptera om man trodde att det inte fanns någon lösning på problemet. Men sanningen är ju att lösningen är väldigt enkel – det måste börja byggas väldigt mycket mera bostäder i Sverige. Bostäder till en rimlig standard, med hyror som människor med vanliga inkomster kan efterfråga. Bostadspolitiken måste återigen bli ett samhälleligt ansvar. En bostad måste återigen bli en rättighet, inte en handelsvara bland alla andra.

Många av oss som är unga idag har vuxit upp i 70-talets miljonprogram. Det har inte alltid varit perfekt, men har trots allt för de allra flesta inneburit att man kunnat bo till ganska bra standard med rimliga hyror. För många ur våra föräldrars generation innebar miljonprogrammet att man för första gången fick en egen lägenhet, kunde börja med sitt liv och kanske äntligen skaffa efterlängtade barn. Det finns naturligtvis mycket man kan kritisera miljonprogrammet för – men det finns också mycket att lära. Det visar att det är möjligt att lösa bostadsbristen med politiska beslut, att det krävs stora offentliga satsningar för att garantera att vanliga människor får lägenhet och att en bostad måste betraktas som en social rättighet, inte som en handelsvara bland alla andra.

Nu är det dags för ett nytt miljonprogram. Det behövs inte exakt en miljon lägenheter, men det krävs kraftfulla samhälleliga åtgärder för att bland annat stödja nyproduktion av hyresrätter och garantera en rimlig hyresnivå. Men det krävs också lagar för att se till att kommuner faktiskt tar sitt ansvar för bostadsbyggandet. En kommunal bostadskö är ett viktigt krav, som dels ser till att de lägenheter som faktiskt finns fördelas rättvist, men som också tydliggör behoven och sätter press på kommunen att lösa problemen. Att stora städer som Malmö och Göteborg inte har någon bostadskö, utan istället fördelar lägenheter efter slumpen eller personliga kontakter, är inget annat än en skandal.

I de pågående budgetförhandlingarna med regeringen har vänsterpartiet lyft frågan om bostadspolitiken. Det är väldigt välkommet. Vi hoppas att regeringen och miljöpartiet även de inser att bostadsbristen måste börja få en lösning. Sveriges ungdomar vill inte vänta längre.

Bygg bort bostadsbristen!

Ung Vänsters förbundsstyrelse Stockholm 4 september 2005

För mer information, kontakta förbundsordförande Tove Fraurud:
070-799 16 51, tove@ungvanster.se