Ung Vänster avslutar konserten

Lördagen den 1 september klockan 12.00 arrangerar Ung Vänster och Vänsterpartiet ett antirasistiskt torgmöte i Farsta centrum. Talar gör bland annat Lars Ohly och Ung Vänster Storstockholms ordförande Seluah Alsaati. Syftet är att avsluta den antirasistiska konsert som blev tvärt avbrutet av nazistattacken i lördags.

Vi låter oss inte tystas och uppmanar alla antirasister att komma dit och deltaga!

Plats: Farsta torg, Farsta centrum
Datum: Lördagen den 1 september
Tid: 12:00

Här finns Ida Gabrielsson kommentar om själva händelsen.

Vi låter inte rasisterna tysta oss!

En välbesökt antirasistisk konsert som Ung Vänster Söder om Söder anordnade i Farsta, blev på lördagskvällen brutalt angripen av maskerade och beväpnade fascister. Ett flertal personer misshandlades med tillhyggen, slag och sparkar. Några fick föras till sjukhus med skador, i vissa fall allvarliga. Lyckligtvis är ingen persons skador livshotande.

– Detta är ett vidrigt angrepp mot alla antirasister och demokrater. Det är ett utslag av en skrämmande utveckling, men en utveckling som vi inte tänker låta skrämma oss till tystnad. Det bästa sättet att visa vårt stöd för dem som drabbades personligen igår, är att intensifiera den antirasistiska kampen, säger Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson.

– Rasism och fascism är växande samhällsproblem i Sverige. Ung Vänster lanserade i maj sin kampanj Stoppa rasismen!, som riktar sig mot en utveckling där invandrare och muslimer utmålas som hotbilder, där rasistiska krig runt om i världen påverkar det politiska klimatet också i Sverige, och där rasismen återskapas genom otrygghet och orättvisor på arbetsmarknaden. Känslan av att de problem vi kämpar mot är akuta har aldrig varit större. Det visar inte minst den här skakande händelsen, fortsätter Ida Gabrielsson.

Gabrielsson understryker också vikten av att polisen tar den här typen av brott mot antirasistiska aktivister på allvar.

– Våldsbrott mot antirasister och vänsteraktiva får många gånger inte en rimlig prioritering hos polisen. Våra medlemmar har många erfarenheter av sådan nonchalans. Det är oacceptabelt. När fascister på det här sättet hotar dem som står upp för demokrati och människovärde, är det i förlängningen ett hot mot alla människor som vill leva i frihet från våld och rasism, säger Ida Gabrielsson.

– Vi kommer aldrig att ge upp vår antifascistiska kamp. Vi arbetar brett för rättvisa och jämlikhet – en förutsättning för att möta fascismen. Men det är samtidigt mycket viktigt att uttryck för fascism och nazism aldrig tillåts bli till normala inslag i vardagen. Därför kommer vi också i fortsättningen att vara på plats inom högst 24 timmar, varje gång fascisterna visar upp sig. Det gör vi också den här gången. Klockan fem på eftermiddagen, idag söndag, samlas vi till flygbladsutdelning i just Farsta. Vi uppmanar alla antifascister och antirasister att sluta upp nu, eller varhelst de kan i den fortsatta kampen. Det tysta samtycket är precis vad fascisterna är ute efter att skapa genom sådana här våldsdåd. Det får vi aldrig acceptera, avslutar Ida Gabrielsson.

Flygbladsutdelningen äger rumt klockan 17 i Farsta Centrum
För mer information kontakta Ida Gabrielsson 073 – 824 12 13

Pigorna rättslösa

Intressant debattartikel om hushållsnära tjänster i Aftonbladet idag. Vare sig lagen om anställningsskydd eller arbetsmiljölagen gäller om man blir anställd som piga. Dessutom sätts diskrimineringsförbudet ur spel när det gäller de här jobben.

Läs artikeln här.

På tal om helsidor och vilka som får dem

Federley på sin blogg om hur det kan komma sig att han så ofta figurerar i media:

”Det senaste året har jag tipsat journalister kanske fem gånger, ringt dem fyra och skickat pressmeddelande en gång som jag kan minnas. Jag vågar påstå att det är en ganska låg aktivitetsnivå. Däremot ringer det flera gånger i veckan och då är det klart att jag svarar.”

Läs gärna den text jag skrev nyligen om medieläget.

Fack you, Maud!

Det finns mycket att säga om Centerpartiet. Det är ett parti som på ett tydligt sätt har tagit ställning mot stärkta rättigheter för ungdomar på dagens arbetsmarknad. Ungdomsanställningar utan minsta skydd mot arbetsgivaren är i sig ett historiskt förslag. Centerpartiet slog in på ren och skär diskrimineringspolitik. Dock tar hoten om att i praktiken förbjuda fackets enda vapen mot arbetsgivaren, nämligen stridsåtgärden, priset.

I helgen antog Ung Vänsters förbundsstyrelse ett uttalande om Centerpartiet,

I programmet föreslås förutom ”ungdomsavtalen” som fråntar unga sitt anställningsskydd, hårresande inskränkningar i fackets rätt att ta till stridsåtgärder för att få till stånd ett avtal. Man vill införa krav på ”proportionalitet” i åtgärderna, och i de fall då ingen av de anställda på ett företag är fackanslutna ska stridsåtgärder helt förbjudas. Genom att säga att företag där personalen inte är fackligt ansluten ska slippa teckna kollektivavtal, öppnar man i praktiken upp för en situation där arbetsgivare kommer att försöka påverka de anställda att inte organisera sig, eller inte anställa fackligt anslutna. Förslagen syftar till att stärka arbetsgivarnas övertag på arbetsmarkanden och att bakbinda facket. Centerns jobbprogram är en krigsförklaring, inte bara mot facket, utan mot hela den svenska modellen.

Läs hela uttalande här!

Till sist, har ännu ett fall justitiemord uppdagats. Abderazzak Jabri en politisk flykting från det av Marocko ockuperade Västsahara sitter sedan december häktad på minst sagt oklara grunder och ska nu utvisas till Marocko. Varken han eller hans försvarare har fått ta del av bevisningen mot Jabri. SÄPO har hämligstämplat hans akt. Ännu en människa skickas till tortyr och förföljelse. Skyldig part är Sverige. Förbundsstyrelsen antog ett uttalande till stöd för Jabri och andra som fallit offer för Sveriges flyktingpolitik och Kriget mot Rättsäkerheten.
Läs uttalandet här!

Hej expressen!

Noterar att expressens ledarskribenter läser här ibland. Det är ju bra, men de verkar ha lite svårt att begripa vad som skrivs, liksom de är en gnutta förvirrade kring det här med Venezuela.
Så vi tar det lite basic, för att alla ska kunna hänga med.

Chavez ska alltså inte bli president på livstid. Han ska inte bli diktator. Alls. Däremot har han föreslagit att ta bort spärren på att bara kunna ställa upp i val två gånger. Detta är ingen demokratisk skandal. I Sverige kan man också ställa upp till val hur många gånger som helst. Inga konstigheter med det liksom. Om det hade varit så att Chavez skulle bli diktator i och med det här, så skulle jag tycka det vore jätteilla. Skitilla. Jag har inte, som expressen kallar det, en ”grund demokratisyn”.

Var det tydligt så?

Fack you, Maud!

Minns ni valet 2006? Där deltog fyra borgerliga partier, som alla tävlade om att framstå som de som gillade välfärden mest. De skulle absolut inte skära ner i någonting, och de var alla väldigt förtjusta i den svenska arbetsmarknadsmodellen med kollektivavtal mellan arbetsgivare och fack.

Det var då. Sedan dess har de ett efter ett börjat visa sina gamla rätta jag. Moderaterna var först ut, när de trots vallöften om motsatsen genast satte igång med privatiseringar av akutsjukhus, massiva utförsäljningar och skattesänkningar för de allra rikaste. Och nu har centern hakat på trenden. Med sitt nya förslag till "jobbprogram", ger fingret åt alla de väljare som gick på snacket om att man skulle värna om den svenska modellen. Istället ska en ny ordning etableras på svensk arbetsmarknad. Arbetsgivarnas ordning.

I programmet föreslås förutom "ungdomsavtalen" som fråntar unga sitt anställningsskydd, hårresande inskränkningar i fackets rätt att ta till stridsåtgärder för att få till stånd ett avtal. Man vill införa krav på "proportionalitet" i åtgärderna, och i de fall då ingen av de anställda på ett företag är fackanslutna ska stridsåtgärder helt förbjudas. Genom att säga att företag där personalen inte är fackligt ansluten ska slippa teckna kollektivavtal, öppnar man i praktiken upp för en situation där arbetsgivare kommer att försöka påverka de anställda att inte organisera sig, eller inte anställa fackligt anslutna. Förslagen syftar till att stärka arbetsgivarnas övertag på arbetsmarkanden och att bakbinda facket. Centerns jobbprogram är en krigsförklaring, inte bara mot facket, utan mot hela den svenska modellen.

Att de här förslagen kan föras fram, är i sig ett tecken på vilken obehaglig tid vi lever i. Bara för fem, tio år sedan hade förslagen setts som extremistiska och galna. Men nu, när olika mer eller mindre galna beslut duggar tätt från regeringskansliet, kan centerns jobbprogram passera utan minst debatt.

Men vi tänker inte låta Mauds krigsförklaring mot våra fackliga rättigheter passera obemärkt förbi. Vi tänker ta striden. För när facket försvagas är det våra rättigheter som hotas, våra löner som pressas ner och det är vi som får ta skitjobb till skitlön.

Antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 070819

Kriget mot rättsäkerheten

Ännu en gång har den svenska säkerhetspolisen SÄPO med eftertryck visat att den påstådda jakten på terrorister tillåtits gå före allt vad mänskliga rättigheter och allmän rättsäkerhet heter.

De senaste dagarna har vi kunnat följa berättelsen om Abderazzak Jabri. Jabri – en politisk flykting från det av Marocko ockuperade Västsahara – sitter sedan december i år häktad på minst sagt oklara grunder och ska nu utvisas till Marocko. Varken Jabri själv eller hans advokat har fått ta någon som helst del av den bevisning som häktningen och utvisningen presumtivt motiveras av. Det enda SÄPO kunnat styrka är att Jabri under en kort period 2004 delade lägenhet med en person som är uppsatt på FN:s terrorlista vilket inte bryter mot svensk jurisdiktion.

Ung Vänster ser inte fallet med Abderazzak Jabri som en isolerad händelse utan som ett av många exempel på hur den svenska säkerhetspolisens påstådda jakt på terrorister åsidosätter grundläggande rättsäkerhet och principer om mänskliga rättigheter. Fallet Jabri är på många sätt en konsekvens av ett delvis nytt Sverige som växt fram under de senaste åren, där människor som flyr hit från andra delar av världen utvisas rutinmässigt trots att de hotas av tortyr och förföljelser i hemlandet. Ett nytt Sverige där polis stormar lägenheter mitt i natten och för bort en mamma, en pappa, en bror eller en syster och kastar ut dem ur landet utan att någon får veta varför. För det är ett Sverige som inte längre verkar behöva bevis mot de anklagade – där du är skyldig till du kan bevisa motsatsen.

Det är helt enkelt ett Sverige där kriget mot Terrorismen förvandlats till ett Krig mot Rättsäkerheten.

Antaget av Ung Vänsters förbundsstyrelse 070819

Skulle jag kunna få en helsida?

”När jag var yngre hade jag en något snävare världsbild. Men sedan dess har ramarna vidgats, precis som ledarsidorna brett ut sig både innehållsmässigt och i antalet tecken. En del handlar förstås om min ålder. Men till viss del handlar det också, förstås, om vem som sätter dagordningen och hur den har förflyttats.”

Läs gärna hela min text på Ung Vänsters hemsida som handlar bl.a. medieläget.

Skulle jag kunna få en helsida?

Jag blir mer eller mindre arg för olika saker varje dag. Läser tidningen i tunnelbanan och pulsen höjs en aning. Lyssnar på dagens Eko och muttrar ilsket för mig själv och ibland inför mina arbetskamrater. Glömmer en stund. Blir påmind av något eller någon och hetsar tillsammans. Kommenterar. Eller pratar ilsket med mig själv. Detta är förstås en rimlig och sund reaktion med tanke på hur det ser ut. Har ni läst DN?

Men sådär vansinnigt förbannad, riktigt less och frustrerad, det spar jag till speciella tillfällen. Som i dagsläget tyvärr inträffar upp till flera gånger i veckan. Det är när man förvånas och chockeras över saker som det känns allra värst. När man inte hade kalkylerat med det, inte räknat med det. Numera så räknar jag till exempel med att när Maud Olofsson öppnar käften, så kommer attackerna emot arbetsrätten, fackföreningsrörelsen och så vidare att vara standard (Det är i och för sig fortfarande vansinnigt upprörande). Det är extremt men avhandlas i media som att det vore a piece of cake: Och nu går vi över till vädret, liksom. Några går lite längre och blir kanske av sina anhängare ibland lite moderligt tillrättavisade, typ "pojkstreck", medan vi, deras motståndare titulerar dem stolpskott. Men alldeles oavsett stollighetsfaktorn har de talat, och genom det ytterligare flyttat ramarna, tänjt på gränserna, för vad som anses rimligt.

Jag är inte naiv men påverkas ändå. Man vet hur vridet allting är, att medierapporteringen är ensidig och undermålig. Men när jag möter den rasistiska avhumaniseringen av människor i Palestina, Irak och Afghanistan så får jag panik. Ibland gör jag alla fel på samma gång. Blir skitförbannad på bekanta som lite trevande försöker lägga fram lika-goda-kålsupare-teorier. Blir vansinnig på kommentarer som "men varför ska de bråka hela tiden, de där". Blir matt och får fysiska problem med min andning inför nonchalans och likgiltighet. Men framförallt, så avskyr jag den mediala "debatten", vad samhällsklimatet gör med oss människor och vad det får för konsekvenser. Vänner som inte orkar förstå eller har proppats fulla med terrorsnacket. Barnet, föräldrarna, vännerna som dödas på Gazaremsan, medan vi tittar på A-ekonomi. Någon undrar; hur orkar du bli arg varje gång. Jag blir arg för att de ens frågar. Tycker det är självklart. Att bli förbannad är förstås jobbigt men också befriande. De har makten över tanken, borgerligheten och deras media. Men inte fullt ut så länge det finns människor, som blir arga, ledsna och upprörda. Och en av dessa människor vill jag vara.

När jag var yngre hade jag en något snävare världsbild. Men sedan dess har ramarna vidgats, precis som ledarsidorna brett ut sig både innehållsmässigt och i antalet tecken. En del handlar förstås om min ålder. Men till viss del handlar det också, förstås, om vem som sätter dagordningen och hur den har förflyttats.

Jag vet inte hur det kunde komma som en sådan chock, läget var ju sådant. Jag var i och för sig liten. Men mina föräldrar var minst lika förvånade, kunde inte tro att det var sant. Valvakan var över. Vi hade gjort popcorn, som vi skulle äta till. De stod halvt orörda. Vi satt lite tysta tillsammans och lät förståelsen om att det faktiskt blivit en borgerligregering sjunka in. Jag minns soffsekvensen, då Bengt Westerberg reser sig. "Vilka jävla pajasar", sa pappa, om Ian och Bert. Morfar kom lite senare och sa: "vad är det för tok, har folk blivit alldeles dumma i huvudet". Ingen svarade.

När jag var liten var jag så oerhört stolt över VPK. Jag hade inte börjat skolan än men inget var finare, viktigare och mer rätt och riktigt än att vara kommunist. Jag trodde, lika innerligt att alla med något slags vett självklart var kommunister, som andra trodde på tomten. Och annars var de såna där snofsiga pinsamma typer som tyckte de var märkvärdiga och handlade på ICA.

Vi var tre tjejer som skulle sova hos mig, våra föräldrar hade fest i gillestugan. Vi hade inte börjat skolan, men vi var nog runt sex år i alla fall. Jag pratade om VPK och första maj, om vårt bokcafé där man kunde läsa böcker och där alla rökte. "Ni röstar väl på VPK?" frågade jag. "Klart vi gör", svarade de. "Självklart", tänkte jag. "Fast jag vet inte om mina föräldrar", sa den ena tjejen, "vad de röstar på". Jag och min andra kompis häpnade och tvingade henne att gå ner och fråga. När hon kom tillbaka såg hon lite rädd och besviken ut. "Vad röstar dom?", frågade jag. "De röstar väl på VPK?". "Nja, nej", sa hon. "På Socialdemokraterna."

Det blev tyst i flickrummet. Jag minns att jag kände mig oförstående och besviken på något sätt. "Vadå röstar på Socialdemokraterna, varför då?" sa jag. "Jag vet inte", svarade hon. Sen så blev det så att vi, jag och min andra kompis, retade henne, sossen alltså, så att hon började gråta. Vi hoppade i den stora sängen där vi alla skulle sova, och ömsom ropade ramsor som gick ut på att VPK var bäst ingen protest och att socialdemokrat är lika med socialakrobat. Vi fattade inte vad som menades. Men vi hade hört någon säga det och det lät bra. Detta var förstås naivt och verklighetsfrånvänt. Lite taskigt också, de röstade ju i alla fall på sossarna.

Idag kommer jag på mig själv med att bli jag glad för att det finns liberaler, yippie, tänker jag. Killen blir inte upphetsad av övervakningskameror, är emot språktest, och gillar inte hedersbegreppet. Men det är ju toppen! Man ska inte ha så höga krav. Han älskar inte angreppskrig i alla fall. Skönt. Nog är det bra att de finns, de utrotningshotade liberalerna. Men samtidigt så säger det mycket om läget när man börjar hurra för något så ynkligt. Och hur skulle det se ut om de var omvänt? Om ramarna för debatten skulle vidgas åt det andra hållet, åt vårt håll. Otänkbart? Hur skulle det låta? Jag lovar, det går lika bra att läsa upp nyheter som har ett relevant och sakligt innehåll med sån där monoton röst, (det går även med den lite chickare TV3update-varianten).

Och om man gör ett vidare tankeexperiment, t.ex. leker att vi som vill omkullkasta och förändra samhället i grunden fick stå och pladdra så där rakt upp och ner, som om att de vore det mest självklara. Önsketänkande, jag vet. Typ "ja du, det är helt nödvändigt att vi beskattar de här företagsvinsterna, det måste ju löna sig att arbeta, plus att det vore bra om vi kunde demokratisera en del företag. Allt annat vore ju slöseri!". "Ja, men precis, vi har räknat på det här, det finns med i vårt nya program, om jobbgaranti." Eller om vi hade makten över problemformuleringen. Svindlande tanke. "Jo men visst! Jag ställer gärna upp på en intervju om de hundratusentals människorna som har dött i USA:s krig." "Ja visst, jag pratar gärna om ockupationer, brott mot mänskliga rättigheter och folkrätten." Det är så mycket mer intressant med nyanserade debatter. Tack för att jag fick medverka!

Ida Gabrielsson, förbundsordförande Ung Vänster

Sida 1 av 212