Långa köer för ätstörningsvård

Många larmrapporter de senaste åren har handlat om att unga tjejer mår sämre. Det kan handla om oro, stress eller ångest, men också om dåligt självförtroende, självsvält och andra självskadebeteenden. Många mår också fysiskt dåligt och har andra symptom som har ett tydligt samband med stress.

Anorexi och andra ätstörningar är ett av våra största folkhälsoproblem i Sverige idag. Ungefär 100 000 svenskar lider av någon form av ätstörningar och fler än var tionde ung kvinna har någon gång drabbats. Samtidigt är möjligheterna att få hjälp och stöd otillräckliga och på många håll är köerna för att få vård långa. Tillgången på behandling är direkt avgörande för hur allvarlig sjukdom man hamnar i.

Dagens Nyheter skrev i måndags om den långa väntetiden i Stockholm där man kan få köa upp till tre månader för behandling. Möjligheterna att få vård i tid är också beroende av var man bor, bara fem landsting har året runt-öppna ätstörningskliniker. Skolhälsovård och ungdomsmottagningar får ett ökat tryck när man skär ner på personal och stänger mottagningar. I en undersökning som Lärarnas Riksförbund gjorde förra året pågår nedskärningar inom skolan i tre av fyra kommuner och i var tredje planerades ytterligare nedskärningar inom skolhälsovården.

Ständiga prestationskrav och skönhetsideal är någonting som finns i många tjejers medvetande och som inte sällan resulterar i dåligt självförtroende och självförakt. Många mår dåligt någon gång i livet och allt för ofta resulterar detta i anorexi, bulimi eller andra ätstörningar. En ökad ohälsa måste mötas av ökade resurser istället för nedskärningar och stängda mottagningar. Risken för att må dåligt eller för att behöva prata med någon är lika stor oavsett var man bor och tillgången till stöd och hjälp ska inte bero på vilken kommun man tillhör.

Regeringens nedskärningspolitik drabbar unga tjejer hårt. Långa köer, dåliga öppettider och långa avstånd gör att många av de som mår dåligt inte får den hjälp de behöver. Nu måste välfärden byggas ut för att minska ohälsan och skolsköterskor och kuratorer måste finnas tillgängliga på varje skola.

Kolla in Inga fler ursäkter!

Håkan Juholt vald till ny partiledare

På helgens extrakongress i Stockholm valdes smålänningen Håkan Juholt till ny partiledare för Socialdemokraterna. Många av er har säkert sett det på TV eller läst om det i tidningen – mustaschmannen som inte talar stockholmska. Hans installationstal måste betraktas som ett trendbrott i svensk politik. Borta är de teknokratiska anföranden som hämtade ur bolagsstyrelsesammanhang (Fredrik Reinfeldt), gaggiga prognosältande tjänstemannatyper (Anders Borg) och ärtiga besserwissrar av Tomas Tobé-variant.

Äntrar scenen gör en….politiker! Han sa det som alla (förutom fanatiskt verklighetsfrånvända Wolodarski förstås!) ville höra – privatiseringarna har gått för långt. När riskkapitalbolag lever på våra skattepengar (utan att sedan betala egna) och äger våra förskolor, vårdcentraler och skolor är vi bara kunder på en marknad. Klara sig den som kan. Det är ingen välfärd. Att socialdemokratin tar detta på allvar nu är förstås bra. Det appellerar till det som vi saknat i svensk politik – ett statsbärande parti som inte talar om att minska välfärden till en liten kärna – utan om att utöka tryggheten, se till att den omfattar alla, både pensionärerna och de fattiga barnen. Vi hoppas på mer av den framtidstron.

Vi behöver en politisk debatt i Sverige som klargör alternativen. Vi som var ute i gymnasieskolor, arbetsplatser och torgmöten under valrörelsen förra året hoppas att vi åtminstone mer sällan ska behöva svara på frågan: ”vad är egentligen skillnaden mellan (s) och (m)?”. En socialdemokrati som lägger sig så nära högern som möjligt saknar existensberättigande. Vi hoppas nu att de löften som förmedlats också kommer att konkretiseras och realiseras. Sverige behöver det.

Läs Lindborg om Libyen

Vi lyssnar på den libyska frihetsrörelsen

Ett beslut om att använda militärt våld får aldrig tas lätt på. Vid väpnande konflikter är det alltid civilbefolkningen som drabbas hårdast. Därutöver finns det alltid en risk att beslut om en viss typ av militära insatser öppnar dörren också för andra former av militära insatser. Att ingripa med utländsk militär måste i alla lägen vara den absolut sista utvägen. När det gäller Libyen har det inte räckt med ekonomiska sanktioner och politisk press.

Jag menar att FN:s beslut om en flygförbudszon över Libyen var nödvändigt i det här läget. När en brutal diktator använder stridsflyg mot den egna befolkningen och talesmän från armén talar om att rensa landet från råttor samtidigt som oppositionen vädjar om ett ingripande, kan omvärlden inte sitta stilla på läktaren och titta på. Länge såg det ut som om Khadaffis regim snabbt skulle falla, men under veckorna före säkerhetsrådets beslut blev det allt mer tydligt att oppositionen inte skulle klara av att stå emot regimens offensiv. Priset i form av människoliv hade blivit alldeles för högt om Khadaffi skulle få fortsätta. Om oppositionen skulle ha krossats skulle det dröja alldeles för länge innan Libyens folk återigen skulle ha en chans till frihet.

Det finns en kritik mot flygförbudet som baseras på att det skulle vara ett strategiskt grepp från Västvärlden för att få kontroll över den libyska oljan. Om det enbart hade handlat om att säkra oljetillgångar hade det kanske varit mer rationellt för västländerna att vända bort blicken och låta den diktator –  som man i flera fall under senare år har utvecklat relationerna med –  få hållas. Även om FN tidigare har använts för att säkra stormakters intressen, tror jag inte att det är det som vi nu ser. Avgörande är att lyssna på den libyska oppositionen som tydligt har begärt politiskt stöd för sina krav, ökad humanitär hjälp och en flygförbudszon. Precis som den libyska oppositionen säger vi tydligt nej till marktrupper och en utländsk ockupation av Libyen.

Den som påstår att vi i vänstern har gjort en omsvängning i och med beslutet om flygförbudet misstar sig. Vi är inte emot FN-insatser per definition utan har många gånger krävt internationella åtgärder i till exempel Gaza. Vårt ställningstagande tas utifrån den konkreta situationen i varje enskilt fall. Ung Vänster har konsekvent uttryckt vårt fulla stöd till den demokratiska oppositionen i Mellanöstern, oavsett om det har handlat om Egypten, Tunisien eller Libyen. Det är mer än vad man kan säga om den svenska regeringen och utrikesminister Carl Bildt, som allt för länge slirade på svaret i valet mellan människors krav på demokrati och auktoritära regimers våldsanvändning. Den stora omsvängningen står den svenska regeringen för, som så sent som 2009 försökte sälja övervakningsutrustning till Khadaffi.

Diskussionen i Sverige kan inte stanna vid om det var rätt eller fel av FN:s säkerhetsråd att fatta beslut om en flygförbudszon. Debatten måste gå vidare och handla om hur vi kan fortsätta att stödja oppositionen och det libyska folket. Hur Sverige rent humanitärt kan bidra till att underlätta situationen för de libyer som finns kvar i landet och hur vi kan stödja och hjälpa de flyktingar som har flytt undan regimens våld, är centrala frågeställningar som inte får hamna i skuggan av en diskussion kring JAS-plan.

Omvärldens ansvar kan inte stanna vid att ha fattat beslut om en flygförbudszon, utan omvärlden måste fortsätta bevaka situationen. Att vara för eller emot flygförbudet kan inte innebära att antingen förbehållslöst lita på den internationella insatsen eller att döma ut hela processen som något regisserat av imperialister. Vi måste fortsätta att lyssna på frihetsrörelsen och vara vaksamma mot hur de länder som står för den militära insatsen agerar.

Ung Vänster vill se en svensk utrikespolitik som rakryggat och konsekvent tar ställning mot förtryck och för mänskliga rättigheter och frihet åt alla världens folk. För oss är det ett ställningstagande som är överordnat ekonomiska intressen och som vi gör oavsett vilken regering som står för kränkningarna.

Stefan Lindborg, förbundssekreterare för Ung Vänster

Artikeln finns även publicerad på Newsmill.

Eleverna väljer bort yrkesprogrammen

Jan Björklunds nya gymnasieskolor har visat sig bli en rejäl flopp. Niorna flyr yrkesprogrammen med andan i halsen. Samtidigt som arbetsmarknaden skriker efter personer med yrkesinriktad gymnasial utbildning har Björklund lyckats med konststycket att skrämma iväg eleverna. Man kan inte annat än gratulera borgarna för deras idoga arbete för att försämra förutsättningarna för elever på yrkesprogrammen. Nu har de lyckats.

Förändringen har i princip bestått i att ta bort högskolebehörigheten. Övriga förändringar i är marginella och försvinnande lite pengar har satsats på att förbättra kvalitén. Nu kommer man att få klappa igen ett stort antal yrkesprogram ute i kommunerna när platserna står tomma. I Stockholms län har sökandet till yrkesförberedande program tidigare legat kring 35 %. Nu visar preliminära siffror på att det sjunkit till 25 %. Samma minskning uppvisas i Malmö. Istället väljer elever som tidigare förmodligen hade valt handel- och administration eller barn- och fritid ett studieförberedande program. Avhoppen kan förväntas bli ännu större än tidigare.

Det är egentligen inte så konstigt. Alla vill ha en bra utbildning med möjligheter att gå vidare och utvecklas längre fram i livet. De flesta yrkesverksamma människor behöver dessutom skola om sig minst någon gång under sitt arbetsliv. Även om man tidigare har haft svårt för ämnena som har givit högskolebehörighet har det inte varit något man från början tvingats bestämma sig för. Det är ett oerhört dumt påfund som driver duktiga och intresserade elever iväg från yrkesprogrammen. Vilka ska nu laga våra rör och ta hand om barnen på förskolan? Björklund själv kanske?

Avveckla kärnkraften nu

I samband med naturkatastrofen i Japan, hände det som inte får hända. När elförsörjningen slogs ut och reservgeneratorerna förstördes av jordbävning och tsunami, var kärnkraftsolyckan ett faktum. Nu ser en hel värld på, när man med alla medel försöker kyla ner den livsfarliga härden. De som minns olyckan i Tjernobyl, vet att kärnkraftens baksida är ohygglig.

Den svenska debatten om kärnkraften har i och med olyckan åter tagit fart och alltfler höjer kritiska röster. Även om Sverige aldrig kommer drabbas av naturkatastrofer som de som inträffade i Japan, är våra kärnkraftverk lika sårbara för elförsörjningsbrott. Vårt system liknar det i japanska Fukushima – om elen slås ut, ska reservaggregat gå igång för att hålla härden kyld. När en olycka inträffade på kärnkraftsverket i Forsmark 2006, visade det sig att två av de fyra reservaggregaten inte fungerade. Risken för en kärnkraftsolycka i Sverige är förvisso liten – men det är en farlig risk att kalkylera med.

Säkerheten vid drift är inte det enda skälet till att kärnkraften borde avvecklas. Brytningen av uran är farlig för miljö och människors hälsa och forskare varnar för att vi ännu inte har ett säkert sätt att förvara det radioaktiva avfallet, som måste hållas isolerat i 100 000 år, för att strålningen ska upphöra.

Regeringen öppnade förra året upp för ny kärnkraft i Sverige. Istället borde en plan för avveckling ha upprättats. Vi är bland de länder i världen som har bäst förutsättningar att ersätta de miljöfarliga energikällorna med hållbara alternativ, som vindkraft, sol- och bioenergi. I kombination med energieffektiviseringar inom industri och byggsektorn, skulle vi kunna ligga i täten i de brancher som skulle kunna ge mängder av nya, gröna jobb. Det är dags att bryta beroendet av olja och uran. Avveckla kärnkraften nu.

Antaget av Ung Vänsters verkställande utskott 2011-03-18

För mer information:

Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03 eller miro@ungvanster.se

Vi lyssnar på den libyska frihetsrörelsen

FN:s säkerhetsråd beslutade sig idag för att inrätta en så kallad flygförbudszon över Libyen. Det innebär att inga flyg, utom de som avser humanitär hjälp, får komma in i libyskt luftrum. Syftet är att med militärt våld som medel skydda civila libyer från de brutala angrepp som regimen utsatt dem för under de senaste veckorna, bland annat genom att flygbomba sin egen befolkning. Under den senaste tidens strider har Libyens regim återtagit kontrollen över alla områden utom staden Benghazi, som nu är den demokratiska oppositionens sista fäste. Oppositionen, liksom arabförbundet, har vädjat om omvärldens stöd genom upprättandet av en flygförbudszon. Risken är stor, att om Khadaffi slår ut oppositionen i Benghazi, så är chanserna för en demokratisk revolution i Libyen förlorade för lång tid framöver.

FN-beslutet medger att andra länder går in i Libyens luftrum för att slå ut libyska krigsflyg och militära mål på marken. Man får däremot inte gå in med en ockupationsstyrka. Ändå innebär förstås upprätthållandet av flygförbundszonen stora risker att civila libyer får sätta livet till. Bomber faller sällan med precision och i alla väpnade konflikter är det den civila befolkningen som drabbas hårdast. Man ska heller inte blunda för risken att en form av militär insats öppnar dörrarna för en annan. Under inga omständigheter, får dagens FN-beslut i förlängningen leda till att Libyen ockuperas. Även om ett beslut om att använda militärt våld aldrig är enkelt, menar Ung Vänster att beslutet om en flygförbundszon över Libyen är riktigt och nödvändigt i det här läget. Det betyder inte att Ung Vänster i alla sammanhang okritiskt tar ställning för internationella insatser bara för att det finns ett FN-mandat. Vi tar ställning utifrån den konkreta situationen i varje enskilt fall. Omvärlden kan inte se på när en diktator går till militärt angrepp mot sin egen befolkning. Vi stödjer den libyska frihetsrörelsen, också när situationen blivit så allvarlig att de vädjar om omvärldens militära stöd för att hindra en diktator att med brutalt våld kväsa deras rättmätiga kamp för frihet och demokrati.

Antaget av Ung Vänsters verkställande utskott 2011-03-18

För mer information:

Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03 eller miro@ungvanster.se

Vänsterpartiet vann mot regeringen och EU:s lönesänkarpakt

Ung Vänsters femininistpris går till #prataomdet

Idag delades Ung Vänsters feministpris 2011 ut till personerna bakom #prataomdet. #prataomdet är en rörelse av människor som skriver om sina erfarenheter av sexualiserat våld och gråzonerna mellan sex och övergrepp.

Ung Vänsters förbundsordförande Ida Gabrielsson är imponerad av initiativet, och hoppas att det kan leda till en ökad medvetenhet kring frågorna.

– Många har gemensamma erfarenheter kring sexualiserat våld, av att ”ställa upp” och ”ta ansvar” för att det inte ska uppstå pinsamheter eller jobbiga situationer. Allt för ofta är det offret som själv får skulden för att ha råkat illa ut. Man beskylls för att inte ha sagt nej tillräckligt tydligt, varit för full eller flirtat för mycket. Debatten måste lyftas från moraliserande till att handla om de problem många upplever i sin vardag, säger Ida Gabrielsson.

Motiveringen lyder:

Gemensamma erfarenheter av någonting svårt kan, när de delas, vändas till styrka. När vi under rubriken #prataomdet gavs utrymme att dela våra minnen av, och tankar om, sexuella övergrepp, gränser och gråzoner, sattes någonting stort igång. Skammen lättade, skulden lades där den hör hemma och i det gemensamma kunde sorg vändas till ilska och förändringsvilja. Ung Vänster tilldelar härmed 2011 års feministpris till: #prataomdet.

Ung Vänsters feministpris

I samband med Internationella kvinnodagen delar Ung Vänster årligen ut ett feministpris. Priset syftar till att uppmärksamma en person, organisation eller händelse som under året påverkat debatten eller drivit fram konkreta förändringar i arbetet för ett jämställt samhälle.

Tidigare år har priset gått till Fotbollslandslaget (2004), Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (2005), Sveriges ungdomsmottagningar (2006), Umeåuppropet (2007), okejsex.nu (2008), Vårdförbundet (2009) och riksorganisationen Popkollo (2010).

För mer information:

Miro Anter, pressekreterare: 070-217 98 03 eller miro@ungvanster.se

Fira internationella kvinnodagen!

Idag är det den internationella kvinnodagen. Dagen då vi blir påminda om alla de viktiga och värdefulla strider kvinnorörelsen utkämpat under historien. Fri abort, daghem och kvinnlig rösträtt var aldrig några självklarheter. Det är också dagen då vi pratar om de orättvisor som fortfarande finns kvar mellan tjejer och killar. I Sverige 2011 är det fortfarande tjejer som får ta de otryggaste jobben, utföra det mesta hemarbetet och se sina manliga kollegor tjäna mer pengar än de själva. Samtidigt kommer larmrapporter om att unga tjejer mår allt sämre, många upplever oro, stress eller ångest. Några av de grövsta uttrycken för den ojämlikhet som finns är mäns våld mot kvinnor.