Vi hedrar Mandela genom att föra kampen vidare

Gästbloggare:

Truls Persson sitter i förbundsstyrelsen för Ung Vänster. 

Sent under torsdagskvällen spreds budet att frihetskämpen och tillika Sydafrikas förste verkligt demokratiskt valde president Nelson Mandela avlidit 95 år gammal.
 
Nelson Mandela har genom sin övertygelse och sitt livsverk kommit att bli en symbol för den antirasistiska och socialistiska kampen världen över. Under merparten av 1900-talet var Mandela en framstående person i ANC, African National Congress. Resolut drev han kampen för ett Sydafrika där hudfärg inte skulle avgöra medborgarnas förutsättningar. Kampen för demokrati hade ett högt pris för Mandela som spenderade 27 år i fängelse. Utan att någonsin tveka bevisade han att världen är möjlig att förändra och att gemensam organisering lönar sig.
 
Mandela var också övertygad internationalist och agerade i solidaritet med förtryckta folk över hela jorden. Han viste att målet måste vara en värld fri från alla typer av förtryck. Genom detta engagemang har han kommit att personifiera innebörden av internationell solidaritet. Både tack vare den solidaritetsrörelse som växte fram i omvärlden till stöd för ANC och kampen mot apartheid, men också för att han konsekvent stod upp de förtryckta folken och riktade skarp kritik mot den koloniala utsugningen. Även om det är en lång väg kvar innan Sydafrika kan kallas ett jämlikt land, så är de demokratiska framsteg som ANC med Mandela i spetsen åstadkommit i Sydafrika ovärderliga och runt om i världen fortgår kampen för jämlikhet och frigörelse i Mandelas anda.
 
Idag är det många från stora delar av det politiska spektrumet som uttrycker sin sorg och sin beundran för Mandela. Det är också många som är noga med att påtala hur den svenska högern hycklar när de uttrycker sitt stöd för Mandela. Det är förvisso viktigt att komma ihåg hur den svenska högern kovände först när det stod klart att de demokratiska krafterna skulle segra, vilket Åsa Linderborg påminner oss om. Men att högern hycklar vet vi. Så för egen del tänker jag istället ta tillfället i akt att påminna om hur organisering och kamp gemensamma intressen leder till seger. Mandela var beslutsam, valde kampen och vann.
 
Vi i Ung Vänster deltar i sorgen tillsammans med miljoner andra världen över och sänder våra kondoleanser till kamraterna i Sydafrika som mist en person vars betydelse för kampen mot apartheid knappast kan betonas nog. Vi tänker hedra hanns minne genom att föra kampen vidare, mot rasism och förtryck, för jämlikhet och socialism.
 

Marknaden blev klimattoppmötets vinnare

Klimattoppmötet i Warszawa är slut. Trots att världens ledare samlades för att diskutera den enorma klimatkris som hela världen står mitt uppe i så har det varit förunderligt tyst både inför, under och nu dagarna efter mötet. Bara ett fåtal journalister rapporterade om förhandlingarna och om den filippinska delegaten Naderev Saño som hungerstrejkade i protest mot de rika ländernas ointresse.

Toppmötet är det nittonde i ordningen och tyvärr har mötena mest blivit ett tillfälle att tävla i floskler och samtidigt göra så lite som möjligt. För trots att den ena rapporten efter den andra konstaterar att utsläppen av växthusgaser ökar så är det ändå marknadskrafterna som får sätta agendan. När det kommer till kritan är skogsskövling och oljeborrning i Arktis roligare aktiviteter om lobbyorganisationerna får bestämma.

När vinstmaximering överordnas alla andra faktorer får klimatet gång på gång stå tillbaka, vilket i många fall får rent absurda konsekvenser. Varor som fraktas fram och tillbaka mellan länder och gammal, klimatfarlig teknik är vanliga sätt att hålla nere kostnaderna. Det är billigare med skogsskövling, miljöfarliga utsläpp och varutransporter jorden runt än hållbara lösningar som bygger på förnyelsebar energi. Hycklandet kan knappast bli tydligare än att det parallellt med klimattoppmötet pågick ett möte för den internationella kolindustrin, också det i Warszawa. Tyvärr är det inte ironi som behövs för att rädda klimatet, utan verkliga, bindande klimatavtal.

De överenskommelser som idag finns på internationell nivå är alldeles för vaga och att bryta mot dem är i praktiken riskfritt. Men istället för att gå ihop och sänka utsläppen konstaterade Japan och Australien att de planerar att strunta i utsläppsmålsättningarna och USA lyckades få igenom att kommande klimatavtal inte ska vara bindande. Vad ett avtal utan själva avtalsbiten är värt kan man räkna ut rätt snabbt. Svante Axelsson, generalsekreterare på Naturskyddsföreningen jämförde det med ”ett knytkalas där man ska skicka in sina utsläppssiffror utan att det är kopplat till vad världen behöver”.

Det är först på nästa toppmöte i Paris 2015 som det är meningen att ett stort globalt klimatavtal ska skrivas under. Samtidigt är det symptomatiskt för klimatfrågorna, det är alltid sen det ska göras någonting, aldrig här och nu. Men det håller inte längre att påstå att klimatproblemen är någonting som ligger och lurar i framtiden. Redan nu drabbas människor i många fattiga länder hårt, någonting som inte minst människorna i Filippinerna smärtsamt fått erfara. Idag är det fler som flyr på grund av naturkatastrofer än på grund av krig och sociala problem. Samtidigt är det de som har mycket pengar och störst resurser som bidrar mest till utsläppen. Den orättvisa världsordningen gör att det är den rika delen av världen som står för utsläppen, medan den fattiga delen får betala priset.

I Sverige ser vi hur den borgerliga regeringen driver en klimatpolitik som mest tycks handla om smita från ansvar. Det är dags att Sverige är med och betalar de kostnader vår konsumtion får för andra delar av världen. Vi måste kräva förändringar som på riktigt syftar till att stoppa klimatförändringarna, inte bara att det ska gå lite mindre fort. Klimattoppmötet i Warszawa hade varit ett utmärkt tillfälle att lyfta viktiga krav inför förhandlingarna i Paris. Men nu blev istället resultatet ett par dagar av ministermingel och internationella ryggdunkningar.

Det duger inte att ständigt skjuta upp klimatproblemen – ska Sverige kunna agera med någon som helst trovärdighet i internationella klimatförhandlingar så krävs att vi går före och visar att vi också är beredda att agera. Det är dags att sätta klimatproblemen främst, kortsiktiga vinstintressen ska inte få styra över vår framtid. Det är dags för riktiga avtal istället för tomma löften.

Att förstå för att förändra

Ibland får man använda bloggen till att göra reklam, i alla fall så länge det är för en bra produkt. Under helgens Socialistiskt forum i Stockholm lanserades ett specialnummer av Socialistisk debatt (”Att förstå för att förändra – socialistiska strategier för 2000-talet”), i vilket ledamöter av Vänsterpartiets programkommission – och några utomstående, däribland mig själv – har skrivit artiklar.

Våra artiklar i Socialistisk debatt är ett led i arbetet med att uppfylla ett beslut från den förra partikongressen om att initiera en bred debatt om en socialistisk strategi för 2000-talet. Den första delen av detta arbete har handlat om att analysera läget. Precis som Ida Gabrielsson, programkommissionens sammankallande, skriver i förordet: ”För att veta var man ska gå, bör man veta var man står.” Artiklarna innebär sammantaget en bred lägesbeskrivning av förutsättningarna för en socialistisk strategi. I boken finns bland annat texter om makt- och ägandekoncentrationen, om läget i den globala könsmaktsordningen och om imperialismen som ett underskattat strategiskt problem. En fullständig innehållsförteckning går att hitta här.

Själv har jag haft den stora förmånen att få bidra med tre artiklar, två av dem är skrivna tillsammans med Ali Esbati. Under rubriken ”Hur är läget, egentligen?” försöker vi ge ett politiskt sammanhang och beskriva vänsterns läge och de förutsättningar som det skapar för en socialistisk strategi, både i Sverige och ur ett bredare internationellt perspektiv.

”I ett större perspektiv finns där tydliga öppningar för en systemkritik som är rotad i människors konkreta upplevelser av brister och problem i vardagen. Den ekonomiska krisen tydliggör på ett handgripligt sätt kapitalismens oförmåga till långsiktig stabilitet och den marknadsliberala krispolitiken – som i huvudsak har utgjort krisens hittillsvarande politiska svar – borde ge möjligheter till folklig mobilisering för vänstern och arbetarrörelsen. Klimatförändringarna och de utmaningar som den globala uppvärmningen innebär visar på nödvändigheten av att organisera produktionen och egentligen hela samhället på ett annat sätt än vad som idag är fallet. De systemkritiska öppningarna är nödvändiga men inte tillräckliga förutsättningar för samhällsförändringar som går i en socialistisk riktning. För att dessa ska realiseras krävs en starkare socialistisk rörelse.”

Jag skriver också om de förändrade maktförhållandena på den svenska arbetsmarknaden, där vi under de senaste decennierna har kunnat se hur arbetsgivarsidan har flyttat fram sina positioner på löntagarkollektivets bekostnad. I artikeln berörs bland annat en sjunkande löneandel, den permanent höga arbetslösheten, otrygga anställningar och en sjunkande facklig organisationsgrad.

”Kapitalet har stärkt sin ställning och arbetsgivarna flyttat fram sina positioner. Löneandelen har sjunkit betydligt, anställningsskyddet urholkats och fackföreningsrörelsens styrkeposition pressats tillbaka. Arbetslösheten har permanenterats på historiskt höga nivåer. Detta speglar både förändringar av kapitalismens utveckling, men är också ett resultat av en politisk och social kamp där kapitalet har fått segrande ur många strider.”  

Tillsammans med Ali Esbati skriver jag om den offentliga sektorns organisering och diskuterar förutsättningarna för en strategi för att demokratisera densamma. Vi har också tittat på två försök att bryta med New Public Managment-inspirerade styrsystem och istället öka de anställdas inflytande över verksamheten, den norska modellkommunmetoden och Kommunals arbete med mönsterarbetsplatser i Sverige.

”En stor offentlig sektor är nödvändig för att öka medborgarnas frihet och makt över såväl det egna livet som över samhällsutvecklingen. Men en strategi för en större offentlig sektor, som måste vara en grundläggande komponent i en socialistisk strategi för 2010-talet, behöver också kombineras med strategier för att öka människors möjlighet att påverka den. Det vi äger och styr över gemensamt måste – för att folk ska vara beredda att försvara det – fungera annorlunda än det privat ägda.”

Jag hoppas att vår debattbok kan inspirera till en bred debatt om hur en socialistisk strategi för 2000-talet bör se ut, både bland medlemmar i Vänsterpartiet och Ung Vänster och utanför våra båda organisationer. Så gå in på redplanet.se och köp senaste numret av Socialistisk debatt.

——

Under Socialistiskt forum i Stockholm arrangerade Vänsterpartiets programkommission och den ekologisk-ekonomiska arbetsgruppen en punkt där Ulrika Kärnborg, Daniel Suhonen och Richard Warlenius reflekterade kring de olika texterna. Panelsamtalet går att se här.

Det är dags för en granskningskommission för mäns våld mot kvinnor

Bara två av tio anmälningar om kvinnovåld* klaras upp, skriver Ekot om idag. Det är stiftelsen Ett Tryggare Sverige som har undersökt hur väl polisen lyckats med anmälningar om våld mot kvinnor. Och det ser väldigt olika ut beroende på var i landet man bor. 

Mäns våld mot kvinnor är ett gigantiskt samhällsproblem. Många kvinnor och tjejer har antingen egna erfarenheter av sexualiserat våld, eller känner någon som har det. Nationellt centrum för kvinnofrid visar att var åttonde tjej har blivit utsatt för samlag eller försök till samlag mot sin vilja innan hon fyllt 18. Och dubbelt så många har blivit utsatt för ofrivillig sexuell beröring eller liknande. 
En stor andel av det våld som sker mot kvinnor begås av en man som kvinnan sedan tidigare har en relation till. Det gör det hela ännu mer komplext och bara en liten del av alla sexuella övergrepp blir anmälda hos polisen. Många kanske aldrig berättar vad de har varit med om för någon, inte ens sin bästa vän. Många förtränger vad de varit med om eller drabbas av den skuld och skam som offer för sexualbrott omgärdas av. Mörkertalet är stort och få fall klaras upp. 
Idag är det den internationella dagen för avskaffandet av mäns våld mot kvinnor. Det är dags för en granskningskommission för mäns våld mot kvinnor som kan utreda de anmälningar som inte lett till åtal och ge förslag på åtgärder. Personal inom sjukvård och rättsväsendet bör regelbundet få utbildning kring sexualiserat våld för att garantera ett bra bemötande och omhändertagande så att de kvinnor som söker hjälp tas på allvar. För även om det sexualiserade våldet i högsta grad är en personlig upplevelse, så är det också resultatet av en struktur där män överordnas kvinnor. Män våld mot kvinnor är ett samhällsproblem och det är dags att det gör någonting åt det. 
(*Kvinnovåld, är ju inte en helt rättvis term i sammanhanget. det handlar ju faktiskt om mäns våld mot kvinnor.)

Vi kastades ut från gymnasiemässorna när vi pratade om privata vinster

Gästbloggare:

 Nadja Törnlund är aktiv i Ung Vänster Lund och Minna Skans sitter i distriktsstyrelsen för Ung Vänster Skåne. 

De senaste veckorna har aktivister från Ung Vänster Malmö och Lund varit plats på stadens gymnasiemässor. På mässorna trängs de kommunala skolorna med ett oräkneligt antal privata gymnasieskolor som ständigt verkar bli fler.

Kapplöpningen mellan de olika privata skolorna och mot de kommunala skolorna, är tydlig, man tävlar om vem som kan skönmåla sin skola mest eller lämna ut roligast produkt på mässan: i ena montern ges pennor ut, i nästa kastar skolan usb-minnen efter de möjliga nya eleverna. Det är inte konstigt att de privata skolorna tävlar om att locka flest elever till sig. Poängen med de privata skolorna är att tjäna pengar på dig som elev. För de som äger skolan kommer det viktigaste alltid vara att klämma ut några extra slantar, genom att ha lärarlösa lektioner, kass mat eller något annat. I stället för att lägga pengarna på att anställa fler lärare eller fixa bättre undervisningslokaler stoppar företagsägarna de i sin egen ficka.

På gymnasiemässorna har vi varit ett alternativ mot de privata skolornas hets och pratat med eleverna om hur riskkapitalbolagen gör vinst på vår, alla elevers, rätt till utbildning. Vi har pratat om det sjuka i att skolledningen på privatskolor sorterar bland eleverna för att maximera sin vinst, och att de elever som inte passar kallas för ”ruttna äpplen” och ”cancersvulster”. Vi har pratat om det orimliga i att om ägarna inte anser skolan vara lönsam kan begära den i konkurs, och göra att tusentals elever kan tvingas byta skola och kanske program. Tidigare i år gick JB-gymnasiet i konkurs, och 11 000 elever förlorade sin skola, trots att JB gjorde en vinst på 76 miljoner år 2011. Vi har fått mycket medhåll och mött elever som stått villrådiga i överflödet av säljsnack från de privata skolorna. Det är tydligt att eleverna fattas infon om de privata skolornas ägares vinstjakt.

På båda mässorna har vi blivit utkörda, hindrade från att dela flygblad och prata med eleverna, och fått besked från ansvariga att vi inte är välkomna. I Lund ville ansvariga få oss att inte heller stå på gatan utanför, de ville få det till att de privata skolornas vinstintresse inte alls var något relevant i valet av skola och blev upprörda när de märkte att elever ställde kritiska frågor. Varför? Antagligen för att de upplever det som lättare att stänga oss ute än att ta diskussionen om vem som tjänar på vinstintresset och för att motståndet, att över huvud taget bara vara där, gör riskkapitalbolagen nervösa när deras ställning och vinstjakt rubbas i kanten.

Ung Vänster tycker att eleverna har rätt att få reda på hur man drabbas av riskkapitalbolagens vinstjakt. Vi kräver att skattepengar ska gå till elevers utbildning och inte till privata företags miljonvinster.

Sveriges asylpolitik ska inte vara ett lotto

De har flytt från Syrien, nu ska de utvisas. Deras hus brändes upp, Jamilas mamma och nyfödda baby dog i lågorna, hennes pappa sköts till döds vid gränskontrollen. Familjen har flytt till Sverige för att kunna skapa sig ett tryggt liv för sig själva och sina barn.

Migrationsverket säger att familjen ska utvisas till Armenien. Jamila säger att hon aldrig varit där, hon känner inte till landet. Migrationsverket säger att hon visst är därifrån, det har de hört på ett språktest. Via telefon.

Det finns mycket att säga. Jag ska säga två saker.

Rättsosäkerheten för en flykting är lika med noll. Väljer migrationsverket att inte tro på din historia så har du ingenting att sätta emot. Ofta ställs orimliga krav på myndighetspapper eller bevis på att du är hotad och förföljd från ursprungslandet. Det är svårt att få sådana papper i ett land utan fungerande myndighetsstruktur eller där det i själva verket är myndigheterna man flyr ifrån. Det är svårt att bevisa att man är från Syrien när Migrationsverket säger att du är från Armenien. Det är svårt att bevisa att man är kristen eller homosexuell när Migrationsverket säger att du fejkar.

Sverige massutvisar människor till krig och förtryck. Trots att det bryter mot internationella överenskommelser så skickar Sverige tillbaka människor till krigshärjade länder som Afghanistan och Irak. Senast i tisdags tvångsutvisades 16 människor till Afghanistan. De är inte ensamma, det finns oändligt många berättelser om människor som kastats i fängelse efter utvisningar, om familjer som splittrats och om sjuka som nekas vård. Vänner och bekanta vittnar om brutala tvångsåtgärder, handfängsel och lugnande injektioner.

Rion, Laziz och Jamila är några av alla de människor som fått besked om utvisning. Det är livsöden som vittnar om ett omänskligt och orimligt system. Sveriges flyktingpolitik är omänsklig och brutal. Idag utvisas människor trots skyddsbehov och uppenbara asylskäl. Människor som riskerar livet på grund av sin religion, sexuella läggning eller sina politiska åsikter skickas tillbaka till förföljelse, våld och förtyck.

Sveriges radio börjar idag med att samla in och sprida människors berättelser om hur de flytt till Sverige. Under hashtagen #minflykt skriver människor om hur de sprungit över minfält, gömt sig i lastbilar och tvingats lägga sina liv i händerna på flyktingsmugglare. De som skriver hade turen att få stanna. Gå in och läs.

Sverige har alla möjligheter att vara en fristad för människor på flykt. Men då krävs en helt annan politik. Murarna kring Sverige och resten av Europa måste rivas, allt annat är omänskligt och ovärdigt. Sveriges asylpolitik ska inte vara ett lotto!

Hur mår vi egentligen?

Gästbloggare: 

Daniel Söderberg Talebi sitter i Ung Vänsters förbundsstyrelse och är ordförande för Ung Vänsters fackliga utskott. 

Det går bra för Sverige, brukar det låta. Större vinster rullar in till företagsägarna, julhandeln förväntas slå rekord och välbärgade får skattesänkning efter skattesänkning. Finansministern skryter om statsfinanserna och vi diskuterar skattesubventionerad läxhjälp till de som har råd. Högerdebattörer pratar om att unga vill ha flexibilitet och inte gillar fasta anställningar. Att vi unga lätt blir lite bortskämda och måste anstränga oss mer.
Samtidigt kommer fler och fler berättelser om att unga mår allt sämre. Många av oss känner stor stress och otrygghet. Berättelser om att vi har svårt att rota oss på jobbet, bygga en stabil tillvaro och på allvar ta steget ut i vuxenlivet. Rapporter visar att majoriteten av alla unga som jobbar har osäkra anställningar. Anställningar som kännetecknas av en osäkerhet kring om anställningen kommer att förlängas, om chefen kommer erbjuda mer arbete. Statistik skvallrar om att vi allt oftare skadar oss på jobben. Jag undrar, hur mår vi egentligen?
Jag blir jättestressad av att inte veta. Jag fyller 27 i sommar och det känns som att jag står och stampar. Jag skulle vilja ha en trygg anställning, så jag visste vad jag hade för timmar.” Så beskrev en nära vän till mig sin arbetssituation. Många är vi som känner igen oss i hennes situation, delvis eller till fullo. Att inte riktigt veta, ovissheten och otryggheten. Känslan att behöva vara tillgänglig för att hoppa in, oviljan att stöta sig med chefen. Rädslan att deska sluta ringa.
Ungdomsstyrelsens senaste attityd- och värderingsstudie visar att allt fler unga betonar vikten av ekonomisk trygghet och fast anställning. Det måste ses mot bakgrund av att stora grupper idag främst erbjuds korta tidsbegränsade anställningar. För unga har otrygga anställningar utvecklats till mer regel än undantag. Varannan ung som arbetar är tidsbegränsat anställd, i branscher som handels- och restaurangbranschen är siffran högre. LO skriver i rapporten Unga vuxnas arbetsvillkor och syn på arbetslivet att visstidsanställningarna är ett grundproblem i ungas arbetsliv. Att otrygga anställningar bidrar till såväl ekonomisk osäkerhet som sämre arbetsmiljö.
Vi skadar oss på jobben. Arbetsmiljöverket rapporterar att alla typer av arbetsskador förutom skador som uppstod på väg till och från jobbet ökade under 2012. I synnerhet unga otryggt anställda och bemanningsanställda är drabbade. Arbetsgivarna brister när det gäller introduktion, handledning och riskbedömning. Samtidigt är det svårt för den enskilde att säga ifrån, man vill ju inte förlora jobbet.
Högerdebattörer kritiserar ofta lagen om anställningsskydds turordningsregler. De hävdar att det är orsaken till att unga förlorar sina jobb. Det är inte en korrekt verklighetsbeskrivning. De allra flesta unga berörs inte ens av turordningsreglerna. De är otryggt anställda. Arbetsgivarna behöver bara sluta erbjuda jobb, sluta ringa eller smsa. Fråga unga i din närhet; de har antagligen inte ens kommit i kontakt med turordningsreglerna.
Alliansens politik slår mot unga. 2007 ändrades lagen och öppnade för arbetsgivare att fritt, helt utan att behöva uppvisa skäl, anställa på korta tidsbegränsade anställningar. Efter anmälan från TCO har EU-kommissionen kritiserat Sverige för att ha infört alltför slappa regler kring osäkra anställningar som lätt kan missbrukas. TCO har också visat att många tidsbegränsat anställda förblir så under mycket lång tid.
Osäkra anställningar skapar i längden otrygga människor. Givetvis ska tidsbegränsade anställningar vara tillåtet när det finns tydliga skäl för det. Men inte för att kringgå anställningsskyddet eller för att maximera vinsterna på anställdas bekostnad. Unga vill arbeta och ser med framtidstro på arbetslivet. Vi kommer inte acceptera att fortsätta vara en generation otrygg.
Högerpolitiken slår mot unga. Vi betalar priset för en politik som underlättar för otrygga anställningar, nedmonterar arbetsmiljöarbetet och skapar en allt otryggare arbetsmarknad. Utvecklingen måste brytas. För hur mår vi egentligen?

Talande tyst om klimattoppmötet

Igår började klimattoppmötet i Warszawa. Det har varit förunderligt tyst i medierna inför det här mötet. Idag skrivs det ett par artiklar om paradoxen att ett kolkraftsbaserat land som Polen ska stå värd för förhandlingarna. Ingen noterar mötet som toppnyhet.

Förra klimattoppmötet kom inte fram till några särskilda förändringar som skulle kunna göra skillnad, och kanske har medierna redan på förhand dömt ut även detta möte. Kanske har man tröttnat på att rapportera om den stigande temperaturen när det ändå inte görs någonting åt det. För trots att rapport efter rapport visar hur utsläppen av växthusgaser leder till en dramatisk förändring av klimatet så står politikerna med armarna i kors och ser på medan havsnivåerna stiger. Det tvågradersmål som det beslutades om i Köpenhamn 2009 är redan betrakta som föråldrat. Idag konstaterar de flesta forskare att vi är på väg upp mot en temperaturhöjning på fyra grader.

Samtidigt som klimattoppmötet pågår så öppnar Polens vice premiärminister ”kolmötet” International Coal and Climate Summit, också det i Warszawa. Tyvärr är det inte ironi som behövs för att rädda klimatet, utan verkliga kraftansträngningar med bindande klimatavtal. Avtal som på riktigt syftar till att stoppa klimatförändringarna, inte bara att det ska gå lite mindre fort.

Redan pratas det om toppmötet i Paris 2015 – det är då vi ska ta tag i problemen på riktigt. Det är då ett nytt klimatavtal ska skrivas under. Symptomatiskt för klimatfrågorna kan man tycka. Det är alltid SEN vi ska ta tag i problemen, aldrig NU. Kanske är det så att tidningar och TV väntar med rapporteringen tills dess.

Kolla gärna in vår klimatsatsning Klimatet före vinst.

Utöka sexköpslagen i stället för att legalisera

I helgen skrev Tove Liljeholm på SVT Debatt om hur sexköpslagen bör utvecklas ytterligare.

”Idag finns ett starkt stöd för den svenska sexköpslagen och flera andra länder har kopierat lagen eller delar av den. I stället för att diskutera teoretiska antaganden borde vi diskutera hur sexköpslagen ska stärkas och utvidgas för att skydda fler. Idag sker så mycket som 80 procent av svenska mäns sexköp utomlands. Det är orimligt att det är brottsligt att köpa en kvinnas kropp här hemma men inte i Thailand eller Lettland. Svenska män ska inte kunna köpa sig fria från ansvar genom att ta en charter till solen, människovärdet måste vara det samma oavsett var på jorden man befinner sig.”

Läs hela artikeln här.

Nej tack till strippklubb i Kiruna

Gästbloggare: 

Lena Tjäder är aktiv i Vänsterpartiet Kiruna och stolt moderator i gruppen ”Nej tack till strippklubb i Kiruna”. 
Förra veckans torsdag startade en strippklubb i Kiruna. Några dagar senare diskuterar hela Kiruna jämställdhet. Ett starkt och välorganiserat motstånd har vuxit fram i en mansdominerad gruvstad i norra Norrbotten. När Christine Brännvall från Kiruna hörde talas om strippklubben, startade hon genast ett event på Facebook. Inom någon dag hade “Nej tack tillstrippklubb i Kiruna” samlat närmare tvåtusen deltagare. Antalet deltagare växer fortfarande. I den nystartade gruppen med samma namn arbetar vi med att bilda opinion och försöker få alla Kirunabor att bojkotta krogen.
Att vara emot strippklubben är inte samma sak som att vara emot sex och nakenhet. Man kan, tvärt om, var mycket positiv till både nakenhet och sex, samtidigt som man är motståndare till strippklubbsverksamhet. Nakenhet och sex kan vara bland det bästa som finns, när det sker med ömsesidighet och respekt. När lusten får styra istället för behovet av pengar. När du själv bestämmer vem som ser på, är med och vad som görs. Inte när gubbslem lockar dig med en femhundring per show, när du måste titta i taket och tänka på annat. En strippklubb där man importerar unga tjejer från sämre levnadsförhållanden handlar inte om ömsesidighet och respekt. Det handlar om sexuell exploatering och kvinnoförtryck. Vi säger det som borde vara självklart – att kvinnokroppen inte är något man köper till drickat som vore den en jävla skål med jordnötter.
Det första partiet att gå ut offentligt med ett uttalande mot strippklubben var Vänsterpartiet, och våra medlemmar utgör en stor del av motståndet. Ett av Sveriges största statliga företag, LKAB, har offentligt gått utoch tagit ställning mot strippklubben. Man har också avbrutit allt ekonomiskt samarbete med restaurangen där klubben huserar. Kirunas socialdemokratiska kommunalråd, Kristina Zakrisson, säger attkommunen kommer göra allt i sin makt för att stoppa verksamheten. Runt varje fikabord diskuteras strippklubbens vara eller icke vara. Vi har skrivit spaltmetrar på Facebook och i media, diskuterat med folk på stan och delat flygblad. Vi har fått med oss allmänheten.
Vi kommer att fortsätta prata, skriva och bojkotta tills skiten lägger ner. Personligen hoppas jag att strippklubben tar med sig alla gubbslem när de tvingas packa ihop och lämna stan.
Läs vidare
Här kan du höra en radiointervju med Lena om strippklubben: 
Vänsterpartiet säger nej till stripptease-klubb i Kiruna
Här är en artikel från en strippklubb i Mörsil med samma ägare som den i Kiruna:
Arbete: klä av sig naken framför främmande män
Bra blogginlägg om klubben från bloggaren cAlatalo:
På vilket sätt är det löjligt att inte se kvinnor som objekt?

Sida 7 av 194« Första...56789...203040...Sista »